Kroppens teologi.

Kroppens teologi

UTDrAG UR KROPPENS TEOLOGI

(Utdrag ur Sr. Sofie O.P. (2011), ”Till man och kvinna skapade han dem”

Nu är det långt ifrån alla som betraktar samboendet som en prövotid.
Man kan vara fast besluten att leva tillsammans hela livet, kanske för att gifta sig senare vid ett senare, mer lämpligt tillfälle. Gör det då egentligen någon skillnad?
Diakonen Jean Villeminot säger något viktigt vad gäller skillnaden mellan att leva som sambo och som gifta: ”Att så många unga lever i samboförhållanden idag beror på att de tror att de själva är upphov till och skapare av sin kärlek och kan klara förhållandet i egen kraft. Men det är Gud som är upphovet till deras ömsesidiga attraktion! Äktenskapet är en verklig nyskapelse, och det är Gud som förenar man och kvinna”.
   Att gifta sig innebär inte enbart att man och kvinna ger sig åt varandra; det är Kristus som anförtror mannen åt kvinnan och kvinnan åt mannen. Den äktenskapliga akten är den handling genom vilken man och hustru ständigt förnyar detta förbund. Kan man förnya ett förbund som ännu inte slutits?

En präst kan inte fira Mässan innan han vigts till präst, så kanske borde inte det äktenskapliga förbundet ”firas” förrän det ingåtts genom en högtidlig ed.
Man kan tillägga att många unga som är sambo inte har avsikten att någonsin gifta sig. Man betraktar äktenskapet som något borgerligt och mossigt som inte hör ihop med en fri och liberal livsstil. När det känns bra flyttar man helt enkelt ihop, och sedan tar man dagen som den kommer. Förmodligen med förhoppningen att leva tillsammans hela livet, men allt beror på vad som känns rätt för stunden. Att leva i ett sådant ständigt provisorium gör knappast att rädslan att bli övergiven blir mindre, men den kan möjligtvis bli mer omedveten och skapa en mer diffus existentiell oro.

FÖRLOVNINGSTIDEN

Även om man aldrig kan ge sig på prov, finns ändå saker som bör prövas i en relation. Och det kräver tid. Att bara låta sig svepas med en erotisk passion och tro att det som tycks oklart med tiden ska reda ut sig av sig själv är en osäker strategi och riskerar att bli en fälla. Det behövs tid för att få perspektiv på relationen, om den är konstruktiv och skapande, om man kan se varandras brister, ha klarat av att gräla och försonas, hur man förhåller sig till varandras familjer, pengar, religion och så vidare. Och inte minst:passar livsvägarna ihop?
Om man vill bygga ett gemensamt liv på en grund som håller – något mer än en tvåsidig egoism – måste man odla en värdefull dygd: tålamodet, tålamodet att låta kärleken växa och mogna.
Det behövs en särskild tid för att växa i insikten att man är kallad att bli en Guds gåva för en annan. När man ger en present till någon man tycker om brukar man i allmänhet slå in presenten i ett vackert paket; det förhöjer gåvans värde. Förlovningstiden kan ses som en sådan presentkartong.
Kärleken har sina tider och stunder; liksom allt levande måste den få utvecklas organiskt. Om kärleken är äkta finns ingen risk att denna väntan ska få känslorna att svalna: ”Känslorna blir inte svagare genom att de underordnas en moralisk vilja – istället växer de sig djupare och starkare, precis som ett skägg blir kraftigare när det rakas eller en flod blir djupare av att muddras”, skriver C.S. Lewis.
Upplevelsen av att vara kallade för varandra, att man i den älskade möter
något av sitt öde är en oförliknelig gåva som fyller människan med vördnad. Det går knappt att jämföra med känslor som ibland förväxlas med kärlek: fascination, nyfikenhet, ”besatthet” eller vad som kräver grövre uttryck.
    Ordet kallelse rymmer tanken att det finns någon som kallar, vilket förutsätter rymd för detta: ett rent hjärta.
Kropparnas spontana dragning till varandra och den magi som förälskelsen skapar är en del av det språk genom vilket Gud meddelar sig och kallar. 
Det är kallelsens naturliga och friska jordmån. Men inte dess krona. Att gifta sig betyder att förena sig med den person som kommer att ha störst del i ens liv, och därmed också utmärker en viss riktning för den ena livskallelsen. För att förnimmas om två livsvägar står i samklang med varandra är det inte fel att själv först ha funderat över saker som: Vilken riktning ska mitt liv få i ljuset av det jag bär inom mig? Vad kan jag ge av mig själv? Vad väntar Gud och andra av mig?
En sådan mer eller mindre explicit strävan att ställa sitt liv i tjänst för ett särskilt mål är just det som formar en mogen personlighet, och därmed lägger en god grund för att kunna bygga ett gemensamt liv med en annan. 
                                                                                                                                                         (s.259-260)

Etiketter: artiklar

Artiklar