Söndag 23 Oktober

Lukas 18:9–14
Vid den tiden riktade Jesus denna liknelse till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
                                            Betraktelse

Tron är den största gåva vi kan få. Den gör oss ödmjuka när den levs enligt Kristi Ande.
Allt i livet kan göra oss högfärdiga, vi kan även vara högfärdiga av ingen anledning alls. Sån är vår natur.

Men det är inte för att man håller fast vid tron eller för att man lever enligt doktriner och dogmer som man för den skull är högfärdig, uteslutande och sluten.
De som håller fast vid sin tro är inte för den skull lik fariséer!

Den som finner sanningen håller fast vid den, måste hålla fast vid den.
Tro är en tro på sanningen, en sanning som är förnuftig och som kan förstås. Om vi inte förstår det vi tror kommer vi antagligen att tappa det vi trodde, byta ut det eller till slut inte ha någon tro alls.

Att vackla i sin tro eller att ha en vekhet med att hålla fast vid vad tron lär är farligt förledande.
 
Tro ger oss ödmjukhet därför att vi vet att det är en gåva och att utan Guds barmhärtighet och nåd kan vi inte leva vår tro, ännu mindre hålla fast vid den till slutet av vårt liv!
I många fall händer det ju att människor tappar sin tro utan att inse det.

Jesus tillrättavisar människors inre attityd till sin tro.
Den helige Paulus säger:
”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron”.

Så den som kämpar för att hålla sig borta från synd, som försöker leva enligt Evangeliet och Kyrkans lära, som längtar efter helighet och söker att vara trofast till Kyrkans lära och sina förpliktelser, måste kämpa den goda kampen och fullborda loppet i ödmjukhet med all sitt hopp i Gud.

Tack och lov förlåter Jesus alla slags syndare både dem som lever sin tro i ”slapphet” och dem som lever den i”stränghet”.
Våra liv är en strid för att så mycket som möjligt gudomliggöras och de flesta av oss har inte kommit fram ännu!
Det är ingivelsen att slå sig på bröstet och be om barmhärtighet för ens egna synder som är av värde för Gud. Men också att leda andra till sanningen, till ljuset. Jesus bad sina Apostlar att förkunna de Han lärt dem till alla folk, judar och hedningar. Tro ska ges vidare även om vi inte är perfekta.
Alla är kallade till helighet, leva i Kristus och med Kristus.

Det är inget fel att tacka Gud tusen gånger om dagen för Hans kärlek till mig, för hans godhet till mig, för Hans tålamod med mig för att Han har givit mig trons gåva, för att Han idag har hållit mig borta från synd, för att Han idag har hjälpt mig att göra något gott.......men den underliggande attityden är att - Han är så god mot mig som är så ovärdig av Hans godhet -. Då är man inte Farisee, för Farisee är man när man tror sig vara bättre än andra, särskild från andra..
Jesus ber oss att hålla Hans bud, beviset på vår kärlek. Jesus säger att vi måste bli fullkomliga. Fullkomlighet består i att göra Guds vilja...men med Kristi Ande i ödmjukhet och kärlek.
Men vi kan inte i kärlekens namn överse det som är objektivt fel och syndfullt därför att vi inte vill verka dömande eller självrättfärdig.

Kärleken är det som genomsyrar den Kristna läran och till kärleken hör ödmjukheten. Vi behöver varandras böner och hjälp för att leva ut vår tro i kärlek och ödmjukhet.

De två männen i dagens text ber till Gud, de talar till Gud.
Det är en inre attityd som Jesus visar oss på, den inre attityden Gud älskar är lågmäldhet, ödmjukhet och tillit till Gud och inte till en själv.
Vi får se upp med våra tankar och hur vi ser på oss själva, men den objektiva sanningen är vad vi i kärlek måste förkunna.

                 ”...Gud var nådig mot mig en syndare...”