Söndag 6 November

Lukas 20:27–38
Vid den tiden kom några saddukeer — de förnekar att det finns en uppståndelse — till Jesus och frågade: »Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« Jesus svarade: »Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.«

                                                     Betraktelse

Vi lever vidare på jorden därför att folk gifter sig och får familj.
Men det är tron på uppståndelsen som ger liv till den förpliktelse som äktenskapet innebär.
Tron på uppståndelsen ger mening till, och förklarar varför en familj vill kämpa sig igenom motstånd, barriärer och svårigheter och växa, leva! Uppståndelsen ger mening och ljus till äktenskapet.

Så är det också i ett Gudsvigt liv. Uppståndelsen ger ljus till var dags rutin och arbete, till hur vi lever tillsammans i en kommunitet. Också till trofasthet i bön, i synnerhet bönen för själars frälsning: människors eviga liv.
LIV.
Bara Gud kan ge evigt LIV. Äktenskapet eller det Gudsvigda livet är inte det slutgiltiga, de är vägar till LIV.

I dagens andra läsning talar Paulus om att förkunna ordet för själars frälsnings skull. Han ber om bön för att Herrens budskap snabbt ska spridas.

Kanske är det längtan efter Liv vi behöver be Herren att fylla oss med. Liv, Kristi liv, Andens liv, så att vi liksom Paulus söker att sprida Kristi doft genom ett sant budskap. Gud ger gåvor av nåd för att vi ska kunna leva det Han kallar oss att leva.
Inte utan svårigheter.

Ett liv i celibat är en sån gåva och nåd.
Det har ingenting med gammalmodighet att göra och inte heller med patriarkalt tänkande.
Celibat är bland annat ett vittne till det som ska komma: evigt liv där ingen man eller kvinna längre gifter sig men lever som änglar.

Kristus är vår sanne Brudgum och i celibat livet har vi redan börjat att leva av den verkligheten. Snarare än att ett sånt liv skulle vara snävt och omänskligt och...så är det en unik gåva i frihet och glädje.
I celibatlivet upplevs en enorm känsla av innerlig nära kommunion med Kristus och med andra människor, både de som är nära och de som är långt borta. Vi förenas redan nu i ljuset och hoppet av uppståndelsens kärlek som av Andens kraft spränger alla jordiska gränser.

Jesus säger att Moses redan har bevisat att de döda uppstår när han talade om Gud som Abrahams, Jakobs och Isaks Gud.
Vari ligger det beviset?
Om Gud är Abrahams, Jakobs och Isaks Gud så lever de!
Gud är Gud över de levande, inte de döda.
Abraham, Jakob och Isak lever någonstans även om de har varit döda sedan länge, länge.
Låt oss vara levande i tron, tron som kommer från Kristus och är en gåva för de levande. Tron leder oss in i uppståndelsen därför att den utmanar vårt förhållande till den levande Guden.
Mycket av det Jesus sa ville många inte lyssna till därför att det berörde dem där deras tro inte räckte till.

Jesus gick för långt, sa man. Nu är det likadant. Den Kristna tron går för långt, den begär för mycket av människor och människor når inte upp till det som tron en gång lärt. Med det så skär man ner på doktriner, slipar av det som är alldeles för svårt..
Men Gud är levande och Han, nu liksom förr, kräver tro i våra liv, liv i vår tro: det tar oss till uppståndelsen i Kristus !

För att tron ska leva vidare i oss måste den underhållas av kärlek till Gud. Första budordet.
Älska Gud. Om förkärleken till människan tar första plats behöver vi inte mycket tro alls.
Om vi alla ska mötas i sociala insatser blir vi filantropiska, inte troende.
På så sätt behövs inte heller Kyrkan, ingen bön, inga Sakrament.

I det sociala livet spelar celibatet ingen alls roll, inte heller synd eller kyskhet..sånt tillhör tro, en tro som vi inte längre tror på.

För att göra sociala insatser behövs ingen tro.
För att leva ”sambo” behövs ingen tro, men för att leva i ett trofast äktenskap behöver man tro.
För ett LIV i uppståndelsen behövs tron att Gud måste få första plats.
Vi behöver hålla fast i en tro som är levande, inte döende.
       
           "...Gud är inte en gud för döda utan för levande..."