Söndag 19 Mars

Johannes 4:5–42
Vid den tiden kom Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Ge mig något att dricka.« Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: »Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.« (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). Jesus svarade henne: »Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.« Kvinnan sade: »Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?« Jesus svarade: »Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.« Kvinnan sade till honom: »Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.«
Jesus sade: »Gå och hämta din man.« Kvinnan svarade: »Jag har ingen man.« Jesus sade: »Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.« Kvinnan sade: »Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.« Jesus svarade: »Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.« Kvinnan sade: »Jag vet att Messias kommer« (alltså den Smorde) »och när han kommer skall han låta oss veta allt.« Jesus sade till henne: »Det är jag, den som talar till dig.«
I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: »Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?« De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: »Rabbi, kom och ät.« Han svarade: »Jag har mat att äta som ni inte känner till.« Lärjungarna sade då till varandra: »Kan någon ha kommit med mat till honom?« Jesus sade: »Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.«
Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: »Han har sagt mig allt som jag har gjort.« När samarierna kom till honom, bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: »Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.«

                                                Betraktelse
Vad är törst?

”Törst är en så stark längtan efter något att om vi inte får det dör vi”
                                                                                       (Teresa av Avila)

Trött från resan Han gjort, satte sig Jesus ned vid brunnen och bad den Samaritiska kvinnan om vatten.

I Judarnas ögon var Samariterna orena, ett folk man inte umgicks med. Det var otänkbart för en Jude att tala med en Samaritisk kvinna.
Dessutom hade kvinnan haft fyra män och nu hade hon en femte.
Denna situation uttrycker en existentiell otillfredsställelse.

Hon går varje dag till brunnen för att hämta vatten och sedan hem; hon har kommit till en punkt i hennes liv där hon är uttråkad och apatisk.
Hon går till brunnen vid middagstid då solen är som hetast, då inga andra kvinnor går dit, hon undviker dem, kanske de skvallrar om henne, hon orkar inte bemöta dem, orkar inte höra dem.

Jesus kommer in i hennes liv. Han ber henne om något att dricka!

Jesu törst är öppningen för hela mänskligheten att få träda in i frälsningen. Jesus törstar efter att människor ska besvara Hans kärlek genom att tro på Honom.
Han ger oss inte ”bara” frälsning men Han ger oss sig själv, för Hans kärlek är äktenskaplig. Han förenar sig med oss i vänskap och kärlek, om vi vill.
Ofta förkastar vi Honom.

Ofta, som den Samariska kvinnan, är vi upptagna med annat. Vi har en lång rad av ”älskare” som står före i tur. För de flesta har Jesus inte ens en plats längst bak i kön.

Kvinnans fem män är också en symbol för avguderi, för det Samaritiska folket hade dyrkat andra gudar utöver Israels Gud. Assyrierna hade gift in sig med dem och därmed ”tagit med sig” deras gudar.

De fem männen kan vara vad som helst; män, kvinnor , ära, pengar, makt, egenvilja, sex, njutning, sprit...allt det som vi använder om och om igen för att söka tillfredsställa vår törst bara för att finna att vi går runt, runt...
En ond cirkel.

Jesus vill att den Samaritiska kvinnan, som ju är Hans skapelse, ska förstå att det är hon som måste be Honom om vatten, det är hon som måste be Honom om kärlek;

"Ge mig att dricka”.
Kärlek kan bara bli given till den som fordrar det, ivrigt längtar efter det.

Orden”ge mig att dricka”, tar oss till korset där Jesus sa ”Jag törstar” (Johannes 19;28).
Det är till oss Jesus öppnar sitt hjärta, det är till oss Han visar sin längtan, det är oss Han ber om något att dricka.

När vi tar emot Jesus i tro och börjar att göra små tafatta försök att visa Honom vår kärlek ger vi Honom att dricka, med det börjar vi också släcka vår egen törst.
Som den Samaritiska kvinnan kan vi leva vårt dagliga liv och inte tro på vår törst.
Vi måste tro på vår törst men inte utan att förstå varifrån den kommer och hur den kan släckas.

Gud har ett hjärta, Hans hjärta tog kött i Jesus. I Guds mänskliga hjärta finns det lidande, glädje, kärlek, ensamhet, sorg.
Ensamhet och lidande gör en mer sårbar, också Jesus, det är så få som söker Honom, som tror på Hans ord, som följer Honom, så få som ger Honom sitt liv.

Han säger till oss alla; ”Ge mig att dricka”.

Allting förändrades för den Samaritiska kvinnan den dagen, hon till och med glömde hennes vattenhink och i sin iver sprang till de kvinnor i byn hon tidigare hållit sig borta från!
Nu hasar hon sig inte längre fram men springer!
Hon har mött Honom som hon i sanning hade letat efter bland de fem män hon haft.
Hon kände i hennes törstande själ att hon fått det vatten hon törstat efter.

Också Jesus som hade satt sig ned vid brunnen för att släcka sin törst efter en lång färd i stekande sol, fick dricka.
Inte brunnens vatten men en törstande själ.

                       "...det vatten jag ger blir en källa..."