Söndag 2 April

Johannes 11:1–45
En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)
Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: »Herre, din vän är sjuk.« När Jesus hörde det sade han: »Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.« Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.« Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!« Jesus svarade: »Har dagen inte tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom.« Efter att ha sagt detta fortsatte han: »Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom.« Då sade lärjungarna: »Herre, sover han, så blir han frisk.« Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. Då sade Jesus rent ut till dem: »Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.« Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med för att dö med honom.«
När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.« Marta svarade: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.« Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?« Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.«
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: »Mästaren är här och kallar på dig.« När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: »Ta bort stenen.« Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.« Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.« Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.
                                          Betraktelse

Förra veckan handlade det om en man som var blind, denna vecka handlar det om en man som var död.
Den blinde mannen var blind till Guds ära och likväl den döde Lasaros dog till Guds ära.
Synden griper tag om oss så totalt; vi kan förlora vår inre syn och vårt andliga liv – väldigt lätt!
Ändå finns det en väg ut ur synden, inte en väldigt lätt väg- för den gamla människan - men en väg som blir allt lättare ju mer man reser den, för ju mer man reser den blir den gamla människan en allt nyare människa.

Det är den levande människan, den seende människan som ger Kristus ära. Vi är, i allt, menade att Ära Kristus!
Men även Kristna söker sina egna livs stilar avskilt från Kristus, lever enligt sin egen syn på saker, vilket ”döps”i Kristi Namn.
Men ger detta Kristus ära?

Genom att ge den blinde mannen syn och genom att låta Lasaros återfå sitt jordiska liv menar Jesus inte att avskaffa lidandet.
Lasaros skulle i alla fall förr eller senare dö eftersom det inte finns någon annan väg ut ur världen och även då den blinde mannen fick sin syn blev han på inget sätt befriad från lidande.
Om vi i vårt helande, inre helhet, livsfrid och stillhet inte vittnar om Kristi Gudomlighet, medlidande och Godhet...vad vittnar vi då om?

Den Katolska Kyrkan lär oss att även då lidandet inte är en del av Guds perfekta plan, så för det oss närmare Gud och det förenar oss mer intimt med vår lidande Herre.

Vi är ledda till tillbedjan av Gud i ”Ande och sanning”.
Vår längtan efter förening med Gud; Kristi Fader, är förnyad och möjliggjord bara i och genom Kristi frälsningsplan!
Det är Kristus vi vänder oss till för att kunna se och för att kunna leva!

Jesus säger att den som vandrar i natten har mörker inom sig. Han säger inte ”har mörkret omkring sig”! Man faller, inte därför att det är mörkt omkring en men för att mörkret finns inom en.

Vår kropp lever därför att den bär på en andlig själ.
Den andliga själen behöver livnäras med Kristi föda. Den behöver höra Kristi röst som ropar:
”Kom ut”!,
till Mig i Eukaristin, i bikten, i Mitt ord, i Min Kyrkas lära, i tålamod i lidandet, i renhet och i kyskhet -
för bara då kan du i trygghet gå in i din själ där den inneboende Helige Anden låter dig möta Mig i dig.

Det finns inga tekniker som kan föra oss till ett nära liv med Kristus.
Det finns inga tekniker som kan föra oss till att börja likna Kristus.
Bön och meditation handlar om det.

Vi kommer inte till Kristus genom att fokusera på oss själva eller på våra dödliga kroppar.
Självfokusering leder oss inte till frälsning.
Om det skulle ha lett till intimt liv med Gud, Kristi Fader, skulle Jesus ha visat oss den vägen. Han skulle ha sagt att ”när ni ber, andas med jämna harmoniska andetag, och att ni sitter i rak ställning är mycket viktigt...

Jesus ber oss att förbli i Honom! Förbli!
Vara hela tiden i Honom, Leva i Honom genom att hålla Hans ord, genom att vara förenade och förankrade i Honom som grenen på vinrankan.

I bönen söker vi Gud med ett längtande hjärta, ett förkrossat hjärta, genom en törstande själ.
Inte genom en fulländad kropp, inte genom in och ut andningar men genom en själ som går igenom ständig rening och med ett ödmjukt hjärta som har allt sitt hopp i Herren.
Bön är att: ”Mästaren är här och kallar på dig!”
Han kallar på dig och du stiger upp för att möta Honom!
Mästaren är Kristus.

Det handlar om korset, att vi bär det, för ur det föds uppståndelsen!
Särskilt i fastetiden kontemplerar vi Kristi lidande.
Hans torterade kropp, hans förvridna anlete, Hans ensamhet, människors hån, Guds frånvaro.
Vi måste erkänna att om detta inte berör oss så är det inte fel på den Kristna tron men på oss!

Hur får jag ett hjärta som lider med Jesus? Genom att gå ur ur mig själv och skåda Jesus i Hans lidande och, i tro, vara nära Honom vid korset!

Be att Han tar dig nära till sig, att Han delar med dig Hans liv, Hans kärlek. Och kommer tankarna på dina synder upp, skjut dem inte åt sidan som om de inte skulle vara viktiga men se på dem för vad de är, låt det leda till bikt, till bekännelse! Andra tankar kan leda till tacksägelse, eller till förbön.

Men i bönen, om Han inte skulle besvara dig på en gång med sin sällsynta Närvaro, så får du akta dig för att falla in i den urgamla frestelsen att i den tråkiga väntan på Gud, inte leta efter en gräsätande tjur och tillbe den, inte heller spegla dig i skönheten av en gjuten guldkalv som verkar stilla din längtan efter förening med Gud.

Först ska Gud öppna våra gravar, alltså det som är dött inom oss genom synden, sedan ska Han, i förhållande till hur mycket vår grav är öppen och tömd, fylla oss med Hans Heliga Ande.

Jesus är den osedda Gästen i varje hem, i varje kommunitet, Han finns mitt ibland oss. Han ser våra hjärtan inifrån, eftersom Han också gömmer sig i djupet av våra själar, Han ser på oss med ömhet och längtan.
Han ser att där vår skatt är där är också vårt hjärta.
         ”...Hos Herren finns nåd, Han är den som befriar...”