Söndag 16 April

Johannes 20:1–9                Påskdagen
Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: »De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.« Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

                                           Betraktelse
Det sägs att på tredje dagen ska Jesus uppstå.
Det är mycket speciella tre dagar: från Fredag eftermiddag till Lördag natt! Det är troligt att det var mitt på Lördags natten som Jesus uppstog.
Från början har urkyrkan firat Påsken på Lördags natten.
Det får en sann och riktig mening när man ser Påsk vakan i ljuset av:
” Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här, kom ut och möt Honom”. (Matteus 25:6).

Jesu Moder Maria kom ihåg orden som Jesus sagt om templet:
”Jag ska låta det uppstå igen på tre dagar”.
Dessa ord gav näring till hennes hopp och kanske är det för hennes skull som dessa tre dagars väntan är så påskyndade?!

För vem kunde ha hoppats mer an hon? Vem kunde ha väntat mer intensivt än hon? Vem kunde ha velat uppståndelsen mer än hon?
Jungfrun Maria väntade med ett sånt hopp att Gud besvarade henne med att göra tre dagar till en och halv!

Hopp är en levande tillit till att Guds löfte ska uppfyllas.
Det är Guds ”snart”, som vi hoppas på, väntar på – ber om.

Kyrkofäderna säger att vid Jesu grav på den heliga Lördagen tycks Kyrkans tro ha sökt tillflykt i Marias hjärta.

Vi borde också söka oss till Jesu Moder Marias hjärta, för vår tro och vårt hopp vacklar.
Denna Påsknatt kan vi göra ett överlämnande av oss själva till hennes obefläckade hjärta, såsom hon inbjöd oss att göra i Fatima för precis 100 år sedan.

I Evangeliet skyndar Maria Magdalena till graven.
Hon, liksom Apostlarna är utan hopp.
Men likväl går hon dit, för att få vara med den hon älskar.
Maria Magdalena blir kvar, utan Jesus har hon ingenstans att gå.
Graven är nu det närmaste hon kan komma Honom.
Han är inte där!

Som första vittne till Kristi uppståndelse berättar hon vad hon sett, och på hennes ord springer också de två Apostlarna för att se vad som hänt.
De ser egentligen ingenting och går hem.

Maria Magdalena, och Apostlarna är de första vittnena till den tomma graven. Uppståndelsen är omöjlig att beskriva eftersom ingen såg den. Man kan bara tala om den tomma graven. Detta är viktigt, för det är just den tomma graven som talar om uppståndelsen...
för den som vill höra.
Uppståndelsen tillhör tron och kan inte bevisas.

Men Jesus visar oss ett sätt att bevisa det.
Det är genom att låta Hans ljus skina genom oss och det vi gör, och genom att låta vårt salt ha sälta, för då ska människor se det ljuset och smaka saltet och så prisa vår Fader i himmelen (jfr Matt.5:14-16)!

”Kristus har nu ingen kropp men din”, skriver Teresa av Avila.
Hon säger vidare att "
det är i våra händer Han välsignar världen och i våra fötter som Han ännu går på jorden och gör gott.
Det är i våra ögon som Han ser med medlidande på vår värld".

Människan som lever i Jesu efterföljelse blir en utsträckning av Jesu jordiska liv.
Kyrkan och Sakramenten är trons bevis på Kristi uppståndelse eftersom de är en förlängning av Kristi frälsningsverk.
Påsk mysteriet är Kristus levande mitt ibland oss!

Magdalena söker Jesus med kärlek och tårar för hon vill vara nära Honom.
Såsom hon får ta del i Kristi lidande får hon också ta del i Jesu uppståndelse.
Befriad från sju demoner och i ljuset av Kristi nya liv utstrålar hon glädje, tacksamhet, helighet...
Hon är förenad med Kristus som inte bara är hennes Frälsare men också hennes brudgum och vän. Han har lett henne till en helhet, integritet och personlighet som är så vacker därför att hon i sitt omvandlade jag återspeglar Kristus!
Hon bevisar uppståndelsen med hennes liv, hon vittnar om den till andra; först Apostlarna men sen också till hela världen:
”Han är uppstånden, Han lever! Han lever också i mig, för "jag fann honom som min själ har kär, jag grep tag i honom, och jag släpper honom inte..”
(jfr Höga visan 3:1-4a).

Maria Magdalena är en ikon av vad vi är kallade till:
att lämna synd och istället springa den uppståndne Kristus till mötes.
Hon bjuder oss in att ta del av hennes hemlighet:
att överlämna sig totalt tillJesu barmhärtighet och sätta all förtröstan till Honom och sedan söka att älska Kristus med en brinnande kärlek!

Johannes och Maria Magdalena har tillsammans upplevt korsfästelsen,
vid korsets fot delade de Marias sorg.
Från och med nu ska de mötas i ett helt nytt liv, i ett helt nytt hopp i en ny glädje som de aldrig kunnat drömma om. En helt ny verklighet! Uppståndelsens kraft av nytt liv och nytt ljus ilar igenom deras kroppar och själar, för evigt. Halleluja!

                                        ”...tidigt på morgonen...”