Söndag 13 Augusti

Matteus 14:22–33
Vid den tiden befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Petrus svarade: »Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.« Han sade: »Kom!« och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: »Herre, hjälp mig!« Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. »Du trossvage«, sade han. »Varför tvivlade du?« De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: »Du måste vara Guds son.«

                                       Betraktelse
Jesus lär oss att söka stillhet.
Vi tror på Jesus. Men ofta under dagens lopp tränger vårt jag fram så tydligt. 
Ett jag som inte verkar så väldigt förknippad med Jesus.
Världens jäkt och stress, människors uppfattning, vår egna osäkerhet, ja, alla de psykologiska faktorerna avspeglar sig i vårt ansikte och i vårt uppträde, i vårt bemötande med andra.
Vi skakas om av verkligheten omkring oss... och inom oss.
Tron räcker inte alltid hela vägen, så vi saknar frid, vi saknar ett inre lugn som tro och närhet till Kristus ingiver.
En ro som kommer från vetskapen om att jag gör Hans vilja och från en förnimmelse av att Han är med mig nu.
I vår bristande tro verkar vi istället ensamma, föräldralösa...
Vi kan bara konstatera att det tar tid att låta sig formas.
Det tar tid att låta vår tro bli kött i oss!

Det handlar inte om att inte lida, att på något sett ingå i ett nirvana utan känslor eller reaktioner, att leva i ett neutralt ingenting.
Istället handlar det om tron som blir till förtröstan,
förtröstan på Jesus som går vid min sida och aldrig lämnar mig.
Då finner man en viss stillhet som tar sin plats i ens inre där Jesus mer och mer kan regera.

Man kommer inte dit med hjälp av yoga eller andningövningar.
Man kommer dit i sitt överlämnande till Jesus, överlämnande till Hans vilja. Ju mer man överlåter sig till att bli Hans,
till att vara Hans lärjunge
till att låta HONOM vara Mästaren,
ju mer kan man leva av den stora gåva som tro är!

Tro som blir till förtröstan, stillar oss som ett barn i sin moders famn...
som i den lilla brisen där Elia mötte Gud,
som i lugnet Apostlarna kände efter att Jesu hade stillat motvinden.
För om tron enbart blir ett
”bejakande av mitt intellekt till uppenbarade sanningar”,
ger den inte mycket i det vardagliga livet, inte heller i människans törst efter förening:
     ”...som en torr öken är min själ i längtan efter Dig Herre...

Tron bär oss, men tro vill bli dynamiskt levande i vår kropp och själ,
i vårt liv och i alla ögonblick!

Vår tro formar oss.

Världen är sekulariserad vilket betyder att Gud inte får någon plats. Sekularisering är en kulturs oförmåga att höra Guds stilla röst.
Hans ord, säger man, har inte längre någon relevans och kan kasseras...
Sekularisering är det totala överlämnandet till världens mäktiga krafter: pengar, nöje, njutning, sex, karriär, konsumtion...
detta sätts ett högre värde på än Gud, än evigt liv med Gud.

Samtidigt är människor rädda för döden, så mycket så att man vill ta den i egna händer och på så sätt få den "ur vägen".

Vem är inte rädd för att dö?
Den som lever sitt liv i tro på Kristus. En tro som är levande, som är upptagen, samlad och utbredd i hela ens väsen!
En tro tar sin plats i hela mig!

Mitt i stormen kommer Jesus gående på vattnet. Han uppenbarar sin kraft och gudomlighet för dem.
De är alla rädda för att dö i stormen, vågorna går höga, men Jesus kommer gående på dem.
Han talar om för dem vem han är. Han säger: ”Jag är”.

Vi behöver inte vara rädda, vi behöver inte vara rädda varken för att leva eller för att dö. Rädslan försvinner när vi fäster vår blick på Jesus och inte på världens makter. Det är mycket hjälpsamt att upprepa igen och igen,     ”Jesus jag förtröstar på Dig”,
särskilt då oron börjar gnaga i oss.

Men om vi bibehåller våra ögon på världen så behöver vi verkligen fortsätta att vara rädda.Rädda för att leva och rädda för att dö.

Peter sjunker när hans rädsla övertar Honom.
Men Jesus lär Peter vad tro på Honom innebär.
Peter ska senare gå på många stormiga vatten...men utan rädsla!
Och sen när hans tro blivit så djup och bred och vid och hög -
därför att han har överlämnat sig totalt till Kristus, och är så förankrad i kärlek till hans Mästare, vill han bli korsfäst upp och ner!

Peter ber inte Jesus om en övernaturlig kraft att kunna gå på vatten men,
“be mig att komma till Dig”.

                                 
"...Var inte rädda..."