Söndag 3 September

Matteus 16:21–27
Vid den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: »Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.« Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: »Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.«
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.«


                                                           Betraktelse
I dag talar Jesus för första gången om Hans lidande och död.
Att vara Messias handlar inte bara om seger, makt och förhärligande, istället visar Han oss att vägen till förhärligandet, nödvändigtvis går via korset.
Förra Söndagen läste vi om hur Petrus just hade blivit utnämnd ”klippa”, den som Jesus skulle bygga sin Kyrka på.
Petrus och Apostlarna trodde att det skulle innebära ära och lovsång, de ville gärna vara med om uppbyggandet av det nya riket, få vara med Messias.
De hade ännu inte hört Jesus tala om lidande eller hur vägen till Hans rike egentligen såg ut.

Petrus säger att Jesus inte borde genomgå något lidande (och därmed säger han att inte heller han borde behöva det), hur kunde det vara möjligt att Messias, Guds Son, skulle lida förföljelse?!
Men det var genom Hans lidande på korset som Guds frälsningsplan skulle fullbordas.
Satan talar genom Petrus, satan som vill att Jesus ska vika bort från Faderns vilja: bort från korset.
Herren säger att Petrus vill få Jesus på fall, och det är just det som är satans uppgift, att få oss alla på fall så att vi faller ifrån Guds vilja och vårt eviga liv med Gud.
Satan gör allt för att få oss bort från Jesus.
Om han till och med frestar Guds Son - vad ska han då inte göra med oss?!

Villkoret att bli Jesu lärjunge är att kunna ge upp sitt liv för Honom vilket belönas med evig salighet.

Att ge upp ens liv för Jesus behöver inte betyda att man ska bli kroppsligt dödad för Kristi skull men att man tar upp sitt kors, med Jesus, och på så sätt dör små och även stora ”dödar” var dag.

Att följa Guds Ord, att göra Guds vilja, avskiljer oss från världen och det kan ofta innebära en inre död. Att ge upp sin vilja eller andras uppskattning är att dö.

Det är viktigt att förstå att en sådan död, som Jesus ber oss om, är en död som leder till frid och glädje inte bara i det liv som kommer men redan nu, i detta liv.
En inre frid och glädje.

Att förneka sig själv betyder att jag inte längre tar mitt liv i beräkning, jag tänker inte längre på mig själv, jag är inte längre mittpunkten i universum.
Jesus är det.
Om Jesus och det Han säger, inte lyssnas till, har man satt sig på Hans plats, och man säger då som Peter att
”något lidande får inte hända mig"!
Guds ord läses då ifrån ens egna ”korsfria” perspektiv...
så kan man ”rädda sitt liv”!
Och som andlig ledare kan man också ”rädda andras liv” på det sättet. Man vinner världen!

Men själens eviga liv..?, själens liknelse till Kristus...?

Det är otroligt att se hur man är så totalt inställd på denna världens ”lycka”, man försöker till varje pris att vinna den här världen!

Det Kristna självförnekandet är ett bejakande av Kristus, Han går före mig, framför mig, det är Honom jag följer, inte mig själv”...inte ens mina egna värderingar av hur jag ska leva mitt liv. Jesus är kriteriet.
Jesus är vägen.

Jesus förändrar min attityd till korset så att jag förstår att jag är kallad att bära det, kallad till värdigheten att bära mitt kors i likhet med Kristus!
Världen lär tvärtom, att värdighet består i frihet från lidande.
Många i Kyrkan börjar tänka likadant.

Jesu lidande är Hans kärlek till oss.
Varför tror vi att vi inte skulle behöva besvara Guds kärlek, besvara med  en sån kärlek Han ber om?
Gud ber om korsets kärlek.
Så är det.

Jesus har inte lidit för sin egen skull. Han som bar på korset och dog på korset gjorde det inte för sig själv.
Det var för oss, men inte för att vi ska leva våra liv utan några som helst hinder för vår högt uppsatta och avgudade frihet.
Han visade oss vägen som vi måste ta!

Vår resa in till evighetens ljus är just den, att omfamna det kors vi är givna, fortsätta att älska, hoppas och tro fast det känns och verkar för oss obekvämt och inkräktande på det utrymme vi tror oss behöva.

Vi behöver inte lära oss hur vi ska lyfta bort korset från våra och våra medmänniskors axlar – det ligger i vår (fallna) natur att snabbt söka den lättaste vägen - men vi behöver lära oss att kors och kärlek hör ihop!
Vi behöver hjälp att bära korset, inte att ta bort det!

Den som tror måste ständig växa i sin tro, genom att ”använda” den dagligen, särskilt när man inte förstår varför Gud tillåter en speciell svårighet i ens eget eller i någon annans liv.
Gör en trosakt:”Herre, jag tror, jag tillber, jag älskar Dig, jag förtröstar på Dig!

Om Jesus blev så upprörd över Petrus (och kallade honom satan!) som ville förhindra lidandet i Jesu liv, varför skulle Jesus bli mindre upprörd när vi försöker förhindra lidandet/svårigheterna som kommer från att fullfölja Guds lag i våra eller i våra medmänniskors liv...
för att istället vinna hela världen?

Jesus säger”om någon vill gå i mina spår måste han ta upp sitt kors...”,
så det är den som vill gå i Kristi spår som måste ta upp korset och leva i självförnekelse.
Det säger Han klart och tydligt!
Den Kristne är den som vill gå i Hans spår.
Den som inte vill gå i Hans spår tar inte upp korset och lever inte i självförnekelse.
Det är den icke-Kristne.
Och ändå, i Kristi Namn och som Kristi efterföljare vill man inte ta upp korset och inte heller leva i självförnekelse..!, det är hårda ord, säger man, vem kan lyssna till det? -
Ännu mindre säga det!

                 ”... löna var och en efter hans gärningar...”