Söndagen 10 September

Matteus 18:15–20

Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är  Katolsk är jag mitt ibland dem.«

                                                             Betraktelse
Genom vårt dop tillhör vi Kristi kropp.

De döpta har ett hem som är Kyrkan, vi delar samma Bröd för vi delar samma tro, den tro som är Kyrkans lära.

Det är till lärjungarna, Apostlarna, Jesus talar. Apostlarna var alla präster. Han ger dem ett löfte om något som ska aktualiseras efter Pingst då Jesus ska blåsa Hans Ande in i dem.

Att lösa och att binda.

Många skyr bikten  eftersom de inte ser att det är Kristi gåva till Hans Kyrka.

Jag har hört några tala med förakt om ”de där hemska båsen” som man ser i Katolska Kyrkor. Men de där hemska båsen är skinande med Guds härlighet, fyllda med Guds nåd och Barmhärtighet. Floder av ångerfyllda tårevatten rinner ut från dessa bås som har helat OCH förlöst miljontals människor i tvåtusen år. Där har tröstens milda ord viskats, där har tillrättavisningens  visdom yttrats. Där har människor erfarit medlidande,välvillighet och gedigen kunskap. Ytterligare ett tecken på Kristi kärlek och Barmhärtighet.

Varför skulle vi inte vilja ta emot det?

”Gör det själv”?!

Det är gåvan av Hans förlösande blod som tvättar bort våra synder. Inte som ”ut ur luften” men genom personer, män som tagit emot prästämbetet.

Det är prästen i ” Persona Christi ” och inte prästen som man och privatperson som förlåter synder. Visst har alla i dopet och i Konfirmationen blivit givna den Helige Anden, men ingen utom den vigda prästen kan förlåta synder. Vem kan förlåta synder? Bara Gud kan göra det. Vi kan förlåta varandra de ont vi gjort varandra. Men det ont jag gör sårar först och främst Gud. Det är ledsamt att jag har ljugit för dig, för det måste jag be om förlåtelse, och du , om du vill uppfylla Guds bud, måste förlåta mig. Men min lögn går djupare än så. Jag har först och främst sårat Gud, Kristus, som är Sanningen. Jag har gjort det som trotsar Guds natur och Hans lära.

Vem kan förlåta den aspekten av min synd? Min vän? Jag själv?

Bara den som Jesus själv ger auktoritet att göra så! Bikten tillhör ett ämbete som vi inte kan ta för oss av.

Därför är det ett Sakrament, ett yttre tecken på hans avsikter och samtidigt verksamma medel för hans nåd. Sakramenten uttrycker och stärker tron, ärar Gud och helgar människorna.

Bikt är inte samtal.

”Där två eller tre...”

Var är vi mer eller bättre förenade i Hans Namn än i den Heliga Mässan?
I Mässan är vi förenade därför att tron på vad som händer i Mässan förenar oss.

Vi kan inte skilja oss där på något sätt där.

Kan man vara förenad i Hans Namn utan att vara förenad i tron Han gav?

Är det inte en tro som förenar oss i Kristi kropp och blod som i sin tur förenar oss i Kristi mystiska kropp, Kyrkan?

Att vara i kommunion med Gud betyder att leva i Hans nåd. Att vara i kommunion med våra bröder och systrar är att vara ett med Gud i Kristus,  med samma tro och heliggörande nåd.

Idag talar texten om broderlig tillrättavisning, synder som tillhör kommuniteten:Kyrkan. T.ex. bristande kärlek och omsorg, baktal...allt det som jag gör som skadar andra.

Till detta hör också heresier och schismer..

Vi kan inte nå en kommunion med varandra, människor emellan, om det inte finns en kommunion med Gud i Kristus. För att ha kommunion med Kristus behöver vi ta emot sakramental förlåtelse.  Det som Jesus säger i vår text idag ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen”, säger Han på detta sätt i Johannes 20: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna; och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”.

Den som inte vill lyssna på tillrättavisningen av en medlem ur Kyrkan och inte heller vill lyssna till flera medlemmars tillrättavisning kommer heller inte att lyssna till Kyrkans tillrättavisning, och den personen, säger Kristus, är då inte längre medlem, inte längre en del av Hans kropp. Jesus kallar honom hedning och tullindrivare, m.a.o. syndare.

Hur får en syndare tillbaka sin plats som en levande sten i Kyrkan?

Det är i dessa omständigheter som Jesus talar till Apostlarna om att lösa och att binda.

Heresier delar oss i vår tro.

Schismer skingrar och delar oss i kärlek. Kärlekens natur är att förena.

Förenad
”I tiden,
i en tro, ett dop, en Kyrka,
Helig, Katolsk, Apostolisk.
I evighet,
himlen”!

                                              (Vår Fru av Fatima till Lucia 1944)
                                      
                                                   ”...Samlade i Mitt Namn...”