Söndag 24 September

Matteus 20:1–16

Vid den tiden framställde Jesus denna liknelse för sina lärjungar: »Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: ’Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.’ Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: ’Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?’ De svarade: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han: ’Gå bort till vingården, ni också.’ På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: ’Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.’ De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: ’De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.’ Då sade han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.«

                                            Betraktelse
Ibland blir vi förvånade eller rent av bestörta över vissa berättelser och liknelser som Jesus använder i sin pedagogik.
Den här liknelsen är en av dem.

Vi ser ofta på varandra och undrar vem som är störst..vem kommer först..vem är bäst?

Guds vishet är långt bortom och långt ovan vår vishet och våra bedömningar, därför är det mycket svårt att säga vem som är först och vem som är sist - i Guds ögon.
Men i i världen är det inte svårt att se det.

Vi måste överkomma ovanan att jämföra oss själva med andra.
Var och en har sin väg, förhoppningsvis är vår väg den väg som Gud vill för oss!
Hur många frågar Gud, innan de börjar ta i tu med studier, arbete, hobby..:
”Herre, är det här, som jag tänker göra, Din vilja?

Hur vet man om det är Guds vilja?
Man ber och lyssnar i tystnaden av sitt hjärta..finns det en inre lugn och glädje?
Är det något som kan ära Gud?
Efter det, om man fortfarande inte tycker sig ha fått något säkert ”ja” eller ”nej”, så måste man be Jesus:
”Jesus, jag gör så här, men om det inte är Din vilja så stoppa mig på något sätt”.

Vårt arbete i vingården är att gå ut och arbeta så fort som Herren ber oss och sen göra det Han ber oss.
Inte bekymra oss för vad Gud har sagt till de andra att göra, eller vad Han har givit dem eller inte givit dem...
Det är intressant att Jesus berättar den här liknelsen för att visa oss hur himmelriket fungerar, det är så liknelsen börjar!

En bra självrannsakan att se med vilka slags ögon jag ser på den som fått ”det bättre” än jag, har det ”bättre än jag”, ”gör ett bättre jobb än jag”.
Jesus frågar oss:”ser du med onda ögon på din syster och bror därför att det går väl för dem?
En del ser med onda ögon även på Gud för att Han ”ger mer till andra”.

Den katolska kyrkans katekes säger att:

”Avundsjuka är en last av största betydelse.
Den innebär att man känner
sorg över att en annan har något och
att man hyser en omåttlig lust till
att tillägna sig det, även om det bara
skulle kunna genomföras på ett
orättmätigt sätt.
När avunden önskar att nästan skall drabbas av något
allvarligt ont, är den en dödssynd.
Ur avunden föds hat, skvaller, förtal,
skadeglädje och missnöje med att
det går nästan väl.
Avund innebär ett slags illvillig förstämning och alltså
vägran att älska.
En döpt människa skall kämpa mot den genom välvilja.
Avund kommerofta från högmod;
en döpt människa skall bemöda sig om att leva i
ödmjukhet". ( KKK, nr. 2539-2540)

Vårt  förhållande till Gud går inte ut på att få något.
Snarare ska vi söka att förälska oss i Gud, inte i Hans gåvor.
Gud är alltid värd vår kärlek, vare sig Han ger oss "mycket eller lite";
Gud måste bli älskad därför att Han är Gud. Det är inte vi som ska tala om för Gud vad Han ska ge oss eller ta ifrån oss.
Det är istället Gud som talar om för oss vad vi ska ge Honom eller ta emot från Honom.
Lyssnar vi i bön så kan vi höra vem det är som talar: jag...eller Han.

Liknelsen Jesus talar om idag påminner oss om att generositet är en gåva som inte kräver respons, den kräver inte heller ömsesidighet, den kalkylerar inte, därför att då skulle generositet inte vara generositet.
Generositet är inte mätbar, redovisningsbar eller kalkyleringsbar.

Liknelsen handlar inte om social-ekonomisk politik men att Kungen i himmelriket är generös!

Vi är kallade till att bekänna vår syndfullhet och att acceptera
att den väldigt nåderika gåvan av förlåtande och frälsning är Guds generösa kärlek till oss alla! Det finns ingen plats för bitterhet eller avund. Istället måste vi ta till oss av den kärlek Gud ger oss, men vi kan inte göra det om vi ständigt sneglar på hur Gud älskar andra och jämföra Hans kärlek, Hans gåvor, Hans generositet.

Tacksamhet och ödmjukhet är fundamentala ingredienser för att leva i Kristi lärjungeskap.
Fundamentala för ett andligt liv.

Vi kan inte, som Kristna, först tänka på oss själva och vårt jordiska välmående. I långa loppet är det en bortkastad tid sett från det eviga livets perspektiv, om man inte först ”hyr ut sig” till Herren för att se vad vi som familj, eller jag ensam, kan göra för Gud i Hans vingård.

Vår Fru av Fatima, vars 100-års jubileum det är i år, uppmanar oss till bön och uppoffringar.

Va jobbigt...!

Den helige Paulus ville gärna lämna jorden för att få vara med Jesus men visste att han behövde stanna kvar för att andra människor skulle få nåd genom honom. Han levde inte bara för sig själv i sin kärlek till Kristus men var medveten om hans mission, hans plats i Kyrkan där han skulle leda och berika en stor mängd människor med sitt liv och med Kristi lära.
Vårt liv är menat att ge Gud ära och att förbereda oss – och andra – för evigt liv.

De flesta av oss lever för det arbete vi utför här på jorden, vi har så mycket att göra!
Vi stannar gärna kvar så länge som möjligt och arbetar.

Vem har vi hyrt ut oss till? Gud..eller våra egna intressen?
Det är nog bra att börja be Gud om ljus och vägledning om hur vi bättre skulle kunna tjäna Jesus som har älskat oss så mycket att vi aldrig någonsin kan återgälda Honom!

Därför säger den helige Paulus till oss alla:
”Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium”.
                  
                  ”Gå bort till vingården, ni också”!