Söndag 1 Oktober

Matteus 21:28–32
Vid den tiden sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste: »Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?« De svarade: »Den förste.« Då sade Jesus till dem: »Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.«

                                                 Betraktelse
Gud talar till profeten Hesekiel och säger att den som handlat orätt men ångrat sig och vänt tillbaka till Herren räddar sitt liv och ska inte dö.
Medan den som efter att ha levt rättfärdigt vänder sig bort från Herrens ord och gör det som är orätt, ska dö.

En del människor lever kvar i sin barnatro.
Man minns med nostalgi vad man lärt sig som barn och håller fast vid hur viktig barnatro är, dock utan att ta till sig tron i sitt vuxna dagliga liv.
Utan att ge tron liv, så att säga.
Barnatron, som man tror är levande och gällande är egentligen ingen tro alls, snarare ett vackert minne av en tro som var mig given men aldrig blev en dynamisk del av mitt liv.

Barnatro är en gåva som föräldrar ger sina barn, den är mycket viktig och grundläggande för en människa. Men att växa upp utan att mogna i sin tro, är att inte leva sin tro i lydnad till Kristus som vill att trons frö ska växa och mogna, precis som barnet växer upp och mognar.

Jesus säger i liknelsen om såningsmannen att en del av sådden hamnade bland tistlar. Han förklarar att det symboliserar människan som hör ordet och tar emot det, men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet.
Ordet mognar inte och kan därför inte heller bära frukt.

I dagens text ser vi att den som igenkänner och erkänner sig själv som syndare ångrar sig och vänder bort från synden till Gud, när Guds ord blir förkunnat för dem.
Medans dem som anser sig rättfärdiga och helgade, Jesus talar till de religiösa, inte kan vända från synd eftersom, i deras ögon, de inte har någon särskild synd och därmed inte heller behöver ”omvända” till Herren.

Jesus talar om Israels barn som inte lämnar det gamla förbundet för att istället omfamna det nya och eviga förbundet som Jesus kom för att instifta med sitt blod.
De har sagt ja ända sedan Moses tid, ja till att de ska göra Guds vilja och följa Honom och ingen annan.
De följer lagen men när Jesus, som är lagens fullbordan, kommer till dem, säger de nej.

Vi kan göra samma sak. Vi tar emot Kristus och Hans lära, men när Han kommer till oss med ord som kräver något av oss eller ord som verkar innebära lidande, uppoffring eller t.o.m. självförnekelse, så säger vi nej till Jesus.

Förr eller senare möter alla den utmaningen.

Det är populärt att vända ut och in och upp och ner på Kristi ord så att det bättre passar in i tiden, bättre passar in i vår nutida värld.
På det sättet ser det inte längre ut som om vi säger nej, det ser istället ut som om vi hitintills har missförstått Jesu ord och först nu ser klart på vad Han egentligen menade! Man säger: ”ja” fast, ”nej”.
Man säger vidare att Jesus talade till dåtidens människor och därför har det inte samma mening idag. Därmed lämnar vi utrymme för egen tolkning av ordet.

I 2:a läsningen ber Paulus om att vi i ödmjukhet visar varandra enighet. Han ber Filipperna att leva förenade i enighet, att grundfästa och nära deras tro genom att imitera Kristus som, även då Han är Gud, tog en tjänares gestalt.
Paulus skrev till den enda Kristna kommuniteten som fanns i Filippi.
Den kommunitet som han själv grundat.

Paulus talar om hur det bör vara dem emellan, inom kommuniteten.

Lydnad till Guds ord och till Kyrkans tradition, beskyddad och förkunnad av Kyrkans lärare och ledare instruerar de troende till enhet.
Paulus uppmanar till att i ödmjukhet följa Kristus på den väg som Paulus sätter som ett föredöme för Filipperna – och för oss alla, att låta det sinnelag råda hos oss som också fanns hos Kristus.
Ett sinnelag som lär att inte sky Guds ord när det är svårt och utmanande. Paulus vill att Filipperna ska växa i andlig mognad. Paulus, även då han sitter i fängelse när han skriver detta brev, visar att han tar Jesu ord på största allvar och att han har, Jesus som blev korsfäst även då Han ägde Guds gestalt, som sin enda förebild.
En gång som Paulus sagt ja till Kristus, även då han förut hade förföljt Honom och villigt låtit de Kristna bli dödade, lät han nu sitt  "JA",
genljuda ända in i döden, genom alla tider och in i evigheten!

                                 "...Han leder de ödmjuka rätt..."