Söndag 8 Oktober

Matteus 21:33–43
Vid den tiden sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste: »Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?« Översteprästerna och de äldste svarade: »Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.« Jesus sade: »Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.«
                                        Betraktelse

Jesus är vinrankan, vi är grenarna, grenar utan vinranka har ingen sav, inget liv alls, de dör bort.
Att vilja nå Gud, himmelriket, frid och varaktig glädje, utan att vara förenad med Jesus är att tro att en ensam gren, slängd på gatan, ska ge frukt!
Förenade med Honom låter vi livets sav rinna i våra ådror för att få liv i Honom, för utanför Jesus, finns inget liv.

Ju mer vi lever nära Honom, i Honom och av Honom, ju mer bär våra liv frukt.

Gud går i sin vingård och ser sig om efter frukt. Han ser att flertalet människor väntar sig frukt, begär frukt och vill ha sin rättmätiga arvedel av ett evigt liv utan att ha arbetat i vingården, utan att vingården egentligen tillhör dem.
De gör heller ingenting för att Herrens vingård ska blomstra!

I vingården står, borta i ett hörn, Vinrankan. I den finns all sav och liv!
Men få är det som vågar, eller vill närma sig den:
Kristus på korset, den sanna Vinrankan!

Men människan irrar omkring i blindo om hon inte söker sig dit!
Man säger att alla har sin takt och var och en kommer fram till vinrankan i sin egen tid, i Guds tid.
Ja, de flesta av oss tar tid på oss att hitta fram, men "ve mig om jag inte predikar Evangeliet". Det är inte därför att alla har sin väg att gå, och sin tid att ta, som vi lugnt kan låta andra treva sig fram i vilket mörker som helst om vi verkligen tror att Jesus är den enda sanna vinrankan.
Alla vägar leder inte dit!
Mycket tid blir också en massa bortkastad tid!
Bortkastad tid på bortkastade saker försenar min förening med Kristus, och gör en hel del onödiga sår i själen.
Förhärdade hjärtan.
Symptom av ett förhärdat hjärta kan vara högmod, okyskhet, ilska, hat, likgiltighet...
Vad som händer är att vi tappar en inre synförmåga så att vi inte längre kan urskilja vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt, sant eller falskt..sanningen kan ofta göra oss förargade...
Försummande av att lyssna till Guds Son, Guds ord, kan förhärda våra hjärtan så att vi tror mer på vårt eget omdöme än på Guds uppenbarelse!

Dem som vi läser om i dagens liknelse har blivit förhärdade av girighet, de vill till varje pris ärva vingården och har gått så långt att de kan döda för att bli arvtagare.
Ju hårdare vi blir ju svårare blir det för oss att öppna våra hjärtan till Jesus.
Men man kan också ha öppnat sig för Jesus men inte för Hans lära. T.ex. de ord Jesus säger idag:
"...Guds rike ska tas ifrån er och ges till dem som bär frukt..."

Om Guds rike tas ifrån mig, vad händer då med mig.....?

Många ska svara mig, även präster och teologer, att det är en teoretisk möjlighet men inte en praktisk verklighet!
Så, vilken Jesus är det mitt hjärta tar emot?

Gud har planterat vingården, Han har skapat och planterat våra eviga själar i våra kroppar.
Vårt liv på jorden är menat att vara en förberedelse för det eviga livet med Gud. Av den anledningen planterade Han vingården!

Han har givit oss denna vingård att ta hand om, det krävs mycket arbete av var och en av oss, och tålamod, för att frukten av Guds kärlek och Ljus ska finna plats i våra själar.

Vår bristande insikt om vem Gud är, ger oss ett falskt övermod: övermodet att Gud är så väldigt liten, han är som oss! Himlen verkar inte vara mer än  en fridfull semester i skärgården...
Därför vågar man tro att alla har en viss rättighet till himlen, om den nu finns, för helvetet finns ju inte alls, vad skulle det vara för Gud, hur går det ihop med Hans barmhärtighet!?
Så, finns det evigt liv så finns det för alla.

Och det är ju sant, att det finns för alla.
Men inte som en rättighet utan som en fri Gåva, en gratis nåd – för dem som ”älskar Mig och håller Mina ord”.

Vare sig vi jobbar eller inte i Herrens vingård hamnar vi förr eller senare i det där presskaret som finns där. Presskaret är instrumentet för lidande. För de troende, säger Kyrkofäderna, är det Kyrkan som är presskaret. Presskaret krossar vindruvorna, eller oliverna.
Så länge de hänger på grenarna eller kvistarna, så blir det inget vin och inte heller någon olja utav dem.
Gud som har förutbestämt människans kallelse i Jesus, att hon ska bli formad till Hans enfödde Sons avbild, måste först bli lik Honom i Hans lidande.
Så länge man lever i världens frihet, säger fäderna, så är man som oliverna och druvorna på grenarna.
Men när människan väl kommit till beslut om att svara på kallet till Kristi efterföljelse och gå in i Guds tjänst i Hans Kyrka, så är det som att bli nerplockad från grenarna och slängda in i presskaret för att få bli en del av Kristi helande oljor och förlösande vin.

Det är den frukt som Gud söker.

Det är också vad Jesus söker i Hans Kyrka för hon är den sanna vingården som Han själv har planterat: Det nya Israel.

                    ”...Han väntade sig söta druvor...”