Söndag 5 November

Matteus 23:1–12
Vid den tiden talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: »De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
                                       Betraktelse

Vi har bara en lärare: Kristus. Han är Vägen, Vägen till Gud.
Kristus lär oss hur vi kan komma till Gud, och vem Gud är.
Så vi kan inte kalla någon annan för lärare, i den bemärkelsen.
Jesus säger, att ingen annan än Han, kan lära människor att finna vägen till Gud.
Det finns bara en Lärare.

De som lär vägen till Gud, och lär vem Gud är, är lärare i den bemärkelsen att de lär det som Jesus lär.
Inte det som dem själva vill lära ut, men det som Han lär.
Det som  Kyrkan har beskyddat i 2000 år.
Det som fäderna och helgonen lär, är det som Herren lär, därav är många bland dem kallade Kyrkofäder eller Kyrkolärare.

Ingen annan Lärare än Kristus...
Han är den som lär i och genom dem som är kallade att förkunna Hans ord: Kristi lära.

I gamla testamentet var falska profeter och lärare genast fördömda av Gud. De som sa sig tala i Hans Namn men ändå inte gjorde det var en stor styggelse i Herrens ögon.

Är det någon skillnad på det idag? Har Gud ändrat sin pedagogik?
Gud har inte ändrat sin Sanning, men Han har tålamod, i hopp om att de som förkunnar Han ord på ett tvistat och subjektivt sätt, ska omvända sig. Han leder oss varsamt till Honom och Han lär oss ofta genom många fel och misstag i vår blindhet!
Vi måste svara inför Jesus, vad vi har gjort med Hans lära, vad vi har sagt.
Också det som Han har sagt, men som vi inte lärt!

Några Kristna säga, att Jesus inte är den ende som kan frälsa oss och ge oss evigt liv,
några Kristna förkunnar att Mohammed leder till ett gott liv, till fred och rättvisa,
några Kristna förkunnar att Gud är större än Jesus Kristus,
några Kristna säger att Kristus inte är den enda sanningen, vägen eller livet...

Är detta ”den evangeliska friheten”?...

Om vi säger att vi inte skäms för Evangeliet...kan vi vara säkra på att Evangeliet inte skäms för oss?!

Det finns bara en Fader, Han som är i himlen.
Kalla ingen på jorden er fader.
Varför kallar vi då våra präster för ”fader”?

Vi kallar präster för ”fader” på samma sätt som vi kallar sanna förkunnare för lärare.
En fader, är någon som vet att hans faderskap kommer från Fadern, och att det inte finns något annat faderskap utanför Honom.
Prästen vet att han delar, genom Guds otroliga nåd, i Faderns faderskap. Han vet att det är ett andligt faderskap, till vilken han själv inte är källan!

En fader, ser med ödmjukhet på denna titel och använder den inte som en personlig auktoritet. Om det finns någon auktoritet i hans sätt är det den auktoritet som Jesu Kristi Fader ger honom, i det att han talar i Guds Namn. Därför måste en fader också vara en son.

En fader förväntas att vara en andlig fader, en andlig ledare.
Den helige Paulus talar om sig själv som fader när han t.ex. tilltalar Timoteus: ”min son”.
Paulus säger också att: ”jag blev din fader i Kristus genom Evangeliet”.
(1 Kor).

Andligt faderskap är en gåva.
Det är mycket bra att en präst blir kallad fader för det påminner honom om hans roll, hans ansvar och hur han ska förhålla sig till alla dem i hans församling, och naturligtvis även utanför församlingen.
I ”Persona Christi” blir han en fader, och måste därför leva som en fader. Det är ingen lätt sak, med Kristi mått, att bli kallad fader.
Inte heller att bli kallad lärare.

Fariseerna och de skriftlärde åtnjöt position, auktoritet, speciella platser, beundran..de satt på troner men de levde inte vad de själva lärde.

En fader och lärare i Kristi skola, måste leva vad han lär.
Men de måste också lära det som Kristus lär -  och inte ändra den läran därför att de själva inte lever den!

I Kristi skola lär sig präster att vara tjänare, samtidigt som de lär sig att vara fader och lärare.

De ser det i Kristus, Faderns Son: den lidande Tjänaren.

Det är Han som ödmjukar sig, fast det också är inför Honom som alla knän ska böja sig, och alla tungor ska bekänna att Jesus Kristus, är Herre, Gud Fadern till ära.
Därför att Han ödmjukade sig har Han blivit upphöjd över allt annat och Hans Namn står över alla andra namn.

De som i sanning söker att leva i, och av Guds Faderskap, vill också lära sig av Jesus, den lidande Tjänaren,
att sanning och ödmjukhet är systrar, och de har sin boning i Faderskapet.


                                    ”...Fader...”