Söndag 12 November

Matteus 25:1–13
Vid den tiden framställde Jesus denna liknelse för sina lärjungar: »Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.«
                                             Betraktelse
De tio jungfrur gick med sina facklor tända i mörkret.
Det var mörkt, för Brudgummen var ännu inte kommen.
Men alla tio väntade på Honom.
Alla tio kände eller kände till Brudgummen, och de gick ut i natten för att möta honom.

Mot slutet i Matteus Evangeliet talar Jesus om Hans andra ankomst till jorden.

På olika sätt visar Jesus oss hur viktigt det är att vara förberedd.
Plötsligt kommer Han, men ingen vet när.

Både de kloka och de oförståndiga har, till att börja med, brinnande facklor, men under nattens lopp tar oljan i facklorna slut.
Då kommer Brudgummen.

De kloka kan snabbt fylla på och tända om deras facklor eftersom de är förberedda.
Oljan har de med sig.
Oljan bär dem inom sig.
Oljan är en del av deras liv och själ,
oljan är kärleken de har visat Gud, Brudgummen, under deras levnadstid.

De har sökt att göra allt enligt Jesu vilja. De har tjänat Honom i Kyrkan, i deras familjer, i deras liv. De har sökt att följa i Hans fotspår.
De har lyssnat till Hans ord, suttit vid Hans fötter och lärt sig av Honom.
Visheten har tagit plats i dessa jungfrur.

Vishet är en övernaturlig vana.
Vishet är en av de sju gåvorna den Helige Anden ger oss vid vårt dop och sedan i konfirmationens sakrament.
Den växer sedan genom Guds nåd, genom erfarenheter och lydnad till Gud, tills en människa besitter den.
Genom att söka sanningen och sedan leva utav denna sanning tar visheten sin boning i oss.

Katolsk teologi och tradition lär att Den Helige Andens sju gåvor, av vilken Visheten är en, är nödvändiga för människors frälsning.

”Den Helige Andes gåvor gör de troende benägna att beredvilligt lyda impulserna från Gud” (KKK. §1831).

Vishet är oskiljbar från kärlek, alltså Gudomlig kärlek, Caritas.
Kärlek, Caritas, är belägen i vår vilja medans vishet bor i vårt intellekt.
De agerar i och genom varandra.

De fem jungfrurnas vishet är frukten, av Gudsfruktan i deras liv, eftersom; ”Gudsfruktan är början till vishet” (Ords. 9:10).
Också Gudsfruktan är en av den Helige Andens sju gåvor.

Det är alltså inte så att de visa unga flickorna är dumma mot de oförståndiga när de inte delar med sig av sin olja!
De är inte heller snåla!

Det är, som vi sett, en omöjlighet att vara vis och dum på samma gång, likaså att vara vis och snål på samma gång, eftersom ”Caritas” fullkomnar visheten. De båda hör ihop!

Jungfrurna står inför deras möte med Brudgummen: Herren.
De ska presentera sig inför Honom.
Deras jordeliv var tiden och platsen för att göra gott, för att lyda Herrens ord, för att förbereda sig för Brudgummens ankomst, för att trimma deras facklor, för att fylla på med olja.

Nu är flickorna framme vid himlens port, Brudgummen har kommit för att ta dem med sig..ta med sig den, vars inre olja brinner!

Under deras livstid har det smörjt Herrens fötter med den doftande oljan av kärlek till Gud och till deras nästa.

De oförståndiga hade tro, eftersom de också väntade på Brudgummen med brinnande facklor, men en tro som mer liknade de som sa:
”Herre, Herre....” (Matt.7:21).

I föregående kapitel talar Jesus om den trofaste och den icke trofaste tjänaren.
Den icke-trofaste gjorde som han ville, eftersom han trodde att hans Herre skulle dröja innan han kom tillbaka.
Ovist. Kärlekslöst.

Den andre tjänaren, den som var trofast, visade kärlek till sin Herre genom att ta hand om hans Herres hushåll på det sätt som hans Herre förväntade sig.
Vist. Kärleksfullt.

Jesus ber oss att vara vakna.
Att vaka.
Han ber oss det, för vår egen skull, inte för Hans skull.

Vi behöver ständigt vara vaksamma över det som händer i oss, för att på en gång kunna se, om vi går åt fel håll, vårt eget håll, i motsatt håll till vår Herre som är Visheten och Kärleken!

Låt oss ta tillvara de andliga råd som Ökenfäderna ger:
”Om vår ”inre människa” inte är vaksam,
kan inte heller vår yttre människa vakas över”.

                              ”...oljekrukor...”