Söndag 3 December

Markus 13:33–37
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!«

                                              Betraktelse

Hålla oss vakna därför att Jesus kommer .
Han kommer inte bara när vi minst anar det, men också på det sätt vi minst anar.
Herren söker och prövar oss.
Han återspeglar våra inre gömmor där vi kanske ännu inte är renade, befriade – redo för att ta emot Honom.

Som t.ex. nästan alla i Israel.  Även då de var kunniga i Skrifterna och uppfyllde vad lagen krävde, kände de inte igen sin Herre när Han plötsligt stod mitt ibland dem!

Vaka!

Katarina av Siena säger att det ”viktigaste i människans liv är längtan”.
Utan längtan är vi nästan döda.
Bara de längtande lever, bara de levande längtar.

Längtan är väntan. Ivrig väntan.
”Saliga de som hungrar och törstar...”
Längta efter Gud.
Hur viktigt det är att söka Honom, att längta efter Honom.

Världen lockar oss ifrån längtan till Gud genom att dra oss till lyckoillusioner, det som bedövar den sanna inneboende längan efter Gud. I världsliga lockelser får vi mer och mer avsmak för det sanna, det heliga, och istället låter vi oss virvlas in i neonljusets skimmer som får oss att föredra det ständiga oljudet framför den gudomliga tystnaden....
som får oss att föredra att Gud inte kommer...

Advent är så tyst.
Lika tyst som väntan.

Håll er vakna.

Han kommer om natten, så tyst, så liten,
också Han längtar, att få komma in i våra hjärtan och födas där, komma in i våra hem och födas där, komma in i våra liv, vardagliga liv, och födas där.

Hur många gånger om dagen minns vi Jesus?
Hur många gånger om dagen säger vi i denna Advent:
”Kom, kom Herre, jag väntar på Dig!

Jesus säger: "vaka"!,  annars glömmer ni Mig!
Vaka, för annars längtar vi inte längre efter det vackra, det sanna, det goda.
Vaka, för annars vet vi snart inte varifrån vi har kommit eller vart vi är på väg.
Vaka, för annars tappar vi längtan, tappar vi livet, tappar vi meningen. Vaka.

Utmaningen inför Kristi födelse är att inse att vi behöver Jesus.
Nästa stötesten: Kyrkan..verkar vara en svår och tråkig väg till Gud - finns det ingen annan väg?
Frälsning betyder att jag inser att jag behöver Jesus och Hans Kyrka.

”...en man lämnade sitt hus och lät sina tjänare ta hand om det”...
Den helige Gregorius säger att mannen är Kristus och att tjänarna är prästerna som har blivit givna den Helige Ande för att kunna ta hand om Herrens hus; Kyrkan, medans Han är borta...

Alltför många andliga ledare fyller upp sina hjärtan och huvuden med sekulär kunskap och vetenskap...längtan och väntan efter Gud hamnar då oundvikligen i skuggornas land...

Advent är den glada åminnelsen av Guds människoblivande men också, en påminnelse om Herrens andra ankomst.
Han ska komma igen, en andra gång, en sista gång, dock inte som en bebis men som den Gud Han Är!

Jungfrun Maria säger till den heliga Faustina:
”Era liv måste vara som mitt: tyst och gömt, i en oupphörlig förening med Gud, bönfallande för mänskligheten och förbereda världen för den andra ankomsten”.

Vaka!

Världen försöker lösa problemen...det är som med kvicksand, ju mer man tror sig klara sig, ju mer dras man nedåt.
Problemen blir större och svårare, problemen blir hemskare!
Vi är tillfångatagna och behöver ropa på Immanuel!
Tillfångatagna i oss själva, tillfångatagna i vår relativistiska subjektivitet.
Tillfångatagna i tron att vi kan göra vad vi vill med vårt och andras liv.
Tillfångatagna.. i friheten och jämlikheten!
Tillfångatagna.... och utan Gud.


Jag behöver frälsning och därfört behöver  jag be i stillhet.
I bön går jag ut ur mig själv, sökande min Gud och Skapare, min Fader som av kärlek till mig blivit människa.

I bön konfronteras jag med mig själv, i ljuset av Guds närvaro.
Där ser jag att Gud söker mig, ett bortsprunget lamm.

Bön är advent, för bön är tystnad, väntan, längtan.

I bristande tystnad brister också allt annat.
Det som har med frälsning, sanning och Gud att göra, bor i tystnaden.

Gud kommer så oväntat tyst. Han kommer så tyst i Maria, vem kunde ha anat det!,
hon lever så tyst för Honom, i Honom...
och Han lever i henne, så tyst, så ett...

Är det inte den allra heligaste Jungfru Maria som i sin längtan ber:

                     ”O, att Du slet itu himlen och steg ner”...!

Men Marias längtan, hennes väntan var ändå,
mycket större än så!...
Och vår...?

                                 "...husets Herre..."