Söndag 21 Januari

Markus 1:14–20
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«
När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: »Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare«, och de lämnade genast sina nät och följde honom. Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes som höll på att göra i ordning näten i sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom.

                                        Betraktelse
Jesus började predika i Gallien efter det att Johannes Döpare blivit fängslad.
Om någon blir tystad kommer andra att tala.
Himmel och jord ska förgå men Guds ord, ska aldrig förgå.
Hans ord ska alltid förkunnas, om det än kommer rungandes ur stenar, eller ur bebisars munnar.

Jesus säger att ”tiden är inne”.
Det finns två olika sorters tid, vilket det grekiska språket har olika namn för.
Den ena, är tiden som kan mätas, klockan går, tiden går..
Sen finns den tiden som är ett enda nu, ett nu som är förevigat eftersom det inte handlar om tid som passerar.
Det är "den rätta tiden".
Den är kvalitativ, den går inte att mäta.

Jesus, Guds Son, kom till oss i en sån tid: ”tiden är inne”...
Nu är tiden inne.
Med Jesu människoblivande går vi in i nuet.
Nu är tiden inne!
Ett frälsningens nu.”Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag”.

Att bli kallad att följa Jesus är att gå in i Hans nu. Eftersom det nuet inte är mätt i tid, har man egentligen ingen tid på sig. Bara det rätta ögonblicket.

Att bli kallad av Jesus att följa Honom i Hans Kyrka, borde leda till innerlig, överväldigande tacksamhet i en anda av ständig omvändelse.
Jesus kallar nu..man omvänder sig till Honom nu, eftersom i Honom är det alltid den rätta stunden för omvändelse.
Att bli kallad av Jesus är att bli en ny skapelse.
För Apostlarna var det så.
För oss alla är det så.

Ordet omvändelse, på Svenska, uttrycker inte ånger, inte heller penal, penitire= bot.
Frukten av ånger är glädje,när den är flörlåten. Sanningen som sätter fri.
Att omvända sig är att ta ett steg i en annan riktning, i tiden.
Men att stanna i ett steg som ständigt pågår är utanför tiden.
Steget att bli kallad fortsätter nu.
Det är en kvalitativ akt i nuet, även då det händer i tiden eftersom så länge vi är på jorden lever vi i tiden.
Att t. ex. göra något av ren kärlek, är bortom all tid.
Ånger, som ett uttryck av kärlek och tacksamhet till Gud, är bortom tid.

Ånger att jag gör så lite eller t.o.m. ingenting, för Gud!

Att omvända sig för att följa Jesus är inte nödvändigtvis ett uttryck av  ånger som leder till bot.
Naturligtvis, ånger är bara för syndare!

Ånger över det jag gjort innan jag omvände mig, fortsätter under det att omvändelsen fortsätter. För den måste fortsätta. Kallet är inte över.

Genom förlåtelse blir ångern en glädjens gåva.
Inte den förlåtelsen som Gud har givit en gång för alla, men förlåtelsen som Gud ger sina barn, ånyo, var gång de har fallit.
Visshet om denna förlåtelse är inte enbart en otrolig gåva, men det är Guds pedagogik.
Han vet vad vi behöver för att leva i nuets frid som Guds barn.

I den Katolska traditionen säger man inte ”jag blev frälst”, när man omvände sig.
Omvändelsen är i tiden, men den inre omvändelsen är utanför tiden, den är ständig, för ångern, är det alltid den rätta tiden, alltid frälsningens dag! Omvändelsens och frälsningens dag pågår tills vi, genom Guds stora barmhärtighet, kan kliva in i det eviga Nuet.

Fadern hör de fattigas rop, Han bönhör oss när stunden är inne; i Hans kvalitativa ”tid”.
För Han har hört de fattigas rop innan tiderna fanns och Han har hört vår bön innan vi började lära oss att be.
På samma sätt som Gud har stigit in i tiden, även då Han själv är evig, tar Hans jordiska tid slut.
Så länge vi är på jorden kan vi alltid gå in i ”Kairos”, det kvalitativa nuet, det rätta ögonblicket.
Men inte efter det jordiska försvinner.
Det jordiska försvinner för var och en av oss när vi dör.
Då går Kairos, det rätta ögonblicket, in i evigheten där den levs för evigt, utan mått, utan ånger och utan omvändelse.
Ångern och omvändelsen är gåvor i tiden för att komma in i Nuet!

För evigheten är inte en väldig lååååååååååång tid.
Det är ett Nu, i Gud.

Helvetet, kan man nog säga, är en väldig, väldig lång tid, ett tickande som går runt, runt, runt, utan slut... utan att samtidigt gå framåt.

Som Simon och Andreas gör, så lämnar man sina nät när man följer Jesus.

Att lämna sina nät betyder att lämna det man kan, det man vet, vanor, ens egna tänkande och sätt att se. Vad jag brukade göra för att (över)leva i världen.

Det är hur viktigt som helst att lägga märke till hur lång tid det tar att bli av med näten och båten!

Om vi inte märker det, är chansen att vår omvändelse aldrig nått ånger och i såna fall blir omvändelsen inte heller stadigvarande.

Vi kan inte bli människofiskare om vi inte har lämnat det världsliga fiskandet, eller, bara i den mån vi lämnar det världsliga fiskandet kan vi fiska människor, i lydnad till Kristi ord.

Nu är tiden här, tiden är inne, kasta inte bort den nåd Gud ger, nå istället ”fram till helighet i Gudsfruktan”, som Paulus säger.
Utan Gudsfruktan kommer vi inte att nå en sann omvändelse, vi kommer heller inte att kunna besvara vårt kall att följa Jesus.




                        ”...Tiden är inne...”