Söndag 4 Februari

Lukas 2:22–40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag, tog föräldrarna Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.« Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

                                           Betraktelse

Idag är ljusets fest!

Vår tro är ett mysterium som bär Guds plan, en frälsningsplan som utvidgas i liturgin, särskilt i Eukaristin, där Kristi verk, Hans själva Frälsningsverk fortsätter att bli genomförd.

Guds plan är vår frälsning, vår frälsning är i Kristus;
Hans frälsning pågår ständigt i Liturgin utförd i templet:Kyrkan.

Maria ger Jesusbarnet till Fadern genom Symeons händer, hon ger till Gud vad som tillhör Gud.
Skimrande klar lyser Maria i hennes lydnad till Fadern.

Vi kan gå med henne till templet och ge till Fadern vår älskade, den eller det som betyder allt för oss: vår skatt.

Varje barn, varje människa tillhör Gud, och ska ges till Gud.
Fadern gjorde det Han ville med Marias barn, Han gjorde det Maria själv inte ens skulle kunna ha tänkt att göra, eller velat göra.
Men hon följde Faderns vilja ända till korset, för Barnet var Hans, det var givet henne så att Faderns vilja skulle ske, så att Hans Frälsningsplan skulle genomföras.
Symeon profeterade just det.

Han profeterar att ”ett svärd skulle gå genom Marias själ och att Barnet skulle bli till fall, eller upprättelse för många, ett tecken som väcker strid”.

De Kristnas ständiga kamp, att inte bli ett med världens läror, gör att vi hela tiden måste se, om vi inte i den toleranta gemenskapens namn kompromissat Kristi ord, istället för att låta ”mångas innersta tankar komma i dagen”.

Det är Guds innerliga önskan att vi får se ljuset, bländas av det och låta det ge oss styrka på vår vandring.
Likt Symeon som kunde gå till Gud i frid. I frid och inte i rädsla.
Vi, likt Symeon, möter Kristus och känner igen Honom som:
levandes i Eukaristin,
skinande i bikten,
berusande i ordet,
värmande i bönen
befriande i ljuset...

Jesus, när våra ögon har sett Dig, tackar vi dig, prisar vi dig, talar vi om Dig, för dem som väntar på befrielse.

Också Hanna kände igen Dig.
Du fann hennes hjärta öppet – och Du gick in, för att låta skina Ditt ljus.

Jesus är tecknet som väcker strid, striden mellan sanning och lögn, ont och gott, rätt och fel.
Den Helige Ande, upplyser oss och gör oss till himmelrikets värdiga brudar, levande barn till Fadern, återspeglande Kristus -
om vi låter oss bli testade som guld i elden.

Se, hur Maria går upp till templet, hur hon bär Barnet i sin famn.
Han som uppfyller all vår längtan är återgiven och offrad till Fadern.
För världens frälsning ska hon sedan vid korset, offra Honom ännu en gång.
Guds Lamm är framburen för att offras.
Maria ska ta del i det offrandet, det är lovat henne att svärdet ska gå genom hennes hjärta. Knappt har Barnet blivit fött..och striden är redan väckt, det är Modern den är riktad till, redan nu.

Vid bröllopet i Kana var det Maria som bad Jesus att börja vandringen mot korset.
Här är det hon som i lydnad till lagen offrar Honom till Gud.
Jesus kom som världens Ljus och hon ska inte på något sätt dölja det, snarare tvärtom, hon ska lyfta upp det, hon ska låta Honom skina, även då hon redan förnimmer priset.
Jungfru Maria, i all tysthet, i ständig förundran över Guds storhet betraktar allt i hennes hjärtas tystnad.

Den gamle Symeon var nästan blind men kunde se bättre än någon annan, ljuset som sken från det framburna Barnet. Anden tog tag om hans hjärta och den profetiska sången ljöd från djupet av hans själ:
”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”.

Rena ögon som ser Ljuset i ett litet barn.

Templet är nu Jesus själv.
Jesus är Templet av Guds närvaro i kött och blod.
Vi får leva och röra oss, be och förenas, dö och återuppstå i Hans kropp.
Gud har kommit oss så nära att vi kan bo i Honom, och Han i oss.

Maria, Guds enastående tempel, formad till en ny skapelse i Hans Ljus.
Hon som genom lagen skulle bli renad av att offra två duvor, bär på Lammet, Påsk Lammet, offer lammet. Guds Lamm, Marias barn,
som hon bär fram till Fadern,
för världen..”det sanna ljuset, det som lyser över alla människor..”


       ”...ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna...”