Söndag 18 Februari

Markus 1:12–15
Vid den tiden drev Anden Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«

                                        Betraktelse

Vid Jesu dop öppnade sig himmelen och Guds Ande sågs komma över Honom.
En röst från himmelen sa: ”Detta är min älskade Son”.
Samme Ande för nu Jesus till öde markerna där Han blir frestad av Satan. Genom att låta sig frestas av satan visar Jesus
att ingenting kan locka bort honom från Fadern vilja.
När vi, i Matteus och Lukas Evangeliet, läser om att Jesus blir prövad av djävulen lär vi oss att Han motstrider satan genom att använda Skrifterna. Vi, som Jesus, måste låta skrifterna bli en del av våra liv, för då blir det, också för oss:
styrka i vår kamp mot det onda,
närhet till Jesus
mat för vår själ
och ledning i vårt liv.

Israels tacksamhet och glädje över Guds enastående ingrepp i Egypten, övergick till glömska och otacksamhet i deras vildmarks prövningar.
De klagade över maten de fick, klagade över deras ledare Mose, och de höll avgudadyrkan.

Jesus i vildmarken motstår djävulens frestelser och lyder Gud.

Vår resa genom världens virrvarr är vår ökenvandring.
Världen inger ett falskt hopp om att den har lösningen ut ur det onda.
Det verkar som att man inte alls ser hur vida synden breder ut sig,
hur den blir mer och mer vardaglig, laglig och även uppmuntrad.

Det är mänskligt att fela men det är inte mänskligt att synda!
Det finns ingen synd utan djävulens medverkan.
Om djävulen försökte att fresta, eller pröva Jesus Guds Son, hur mycket mer ska han inte försöka med oss.
Vad har till försvar mot honom?

Kristna fösöker att finna lösningen genom en ”Kristus av idag”. Kompromiss är populärt, en väg man gärna vill slå in på. En "kampfri" väg.
Dimman blir allt tjockare, det är svårare att se klart.

Jesus hade ingen "kampfri" tillvaro. Han vistades bland vilda djur och prövades av djävulen, säger MarkusEvangelisten.

Under det att Jesus kämpar mot djävulen i vildmarken, slåss Johannes Döparen med de onda makterna i staden, blir fängslad... och sedan dödad.
Han var en Guds röst. Han visste att världen aldrig kunde bidra till någon lösning utan att först ha grundat sig i en sann moral.

Kampen är mellan Jesus och djävulen och slagfältet är våra själar.
Segrar Jesus i oss är det därför vi ger vårt liv till Honom utan kompromisser.
Vi ställer oss på hans sida, talar hans språk och följer på hans väg som är den enda väg som leder till himmelen där de vilda djuren inte kommer in  men där änglarnas sprakande skönhet förhärligar Gud i all evighet.

I Skrifterna är det en pågående kamp mellan gott och ont.
Även sagorna vet det.
Där är det alltid det onda mot det goda och naturligtvis vinner det goda. Just som jag skriver detta undrar jag om det kanske inte längre är så?
Är det kanske så att den fula draken är mer åtrådd än den goda fen? Kanske det är sagan om det hemska monstret som äter upp den vackra prinsessan i ett nafs och sen segrande slickar sig om munnen, som vår beundran nu går till?

Vår genomresa i världen är en prövotid där Gud vill nå oss genom Hans Älskade Son, för att föra oss till sitt Faders Hjärta; en strömmande källa som längtandes söker att få rinna in i våra själar och liv. Liv!

Människans seger över hennes tre fiender: världen, köttet och satan, är bara möjlig genom bön och botgöring.
Och lydnad till Guds ord:
äta brödet av Guds vilja
och Kristi ödmjukhet.

Utan Jesus är kampen förlorad. Utan Jesus finns inget svar till lidandet.
Världens frälsning går genom korset, Han låter det bli vår väg till Livet.
Just därför tränger satan in i vår vildmark, för att få bort korset från världens medvetande, inte bara genom att ta bort det från alla offentliga platser, men från våra liv!
Satan, medveten om världens kärlek till pengar, vackra, friska kroppar, popularitet och avsky till allt som har med lidande att göra , skriker i våra öron att Döden är svaret!
Döda ovälkomna barn.
Döda de gamla.
Döda de sjuka.
Döda de handikappade.
Döda dig själv, legalt.
Bort från lidandet!!

Och bort från Kristus.
Han dödade inte sig själv på korset men gav sitt liv för Guds sak – och blev dödad.

Vi vet inte längre vad familjeliv är. Politiker genomför lagar som bygger upp ett allt sjukare leverne där familj och barn inte får något alls beskydd eller uppmuntran till liv, än mindre till sunda liv.
Vad som nu räcker för att definiera ordet ”fader”, är:
en man som donerar spermier...

”Ingen kommer till Fadern utom genom Mig”.
Ingen kommer till Fadern utom genom Hans Son och genom kärlekens Ande som lär oss att känna Honom.
Ju mindre ett samhälle låter sig ledas av detta Mysterium, ju mindre kan det förstå vad en fader är. Det är det vi ser i världen nu, ett moralsocialt kaos i en allt mer växande faderlös kultur.
”Var kommer barnen in”?
Vem hör rösten:"Omvänd er och tro på budskapet", i denna totala ödemark?
Vilket budskap...?

Jesus möter änglar och vilddjur i ödemarken. Tecken på både liv och död, fara och befrielse.
Vi börjar fastetiden inför denna verklighet, var och en i sitt liv bemöter dessa änglar och vilddjur varje dag, inom sig eller omkring sig.
Låt oss med bön, gå in i vår vildmark denna fastetid, en kontemplativ vildmark där vi tar tid för att se på våra liv, hur mycket vi behöver Kristi frälsning, änglars renhet och kärlek till Gud, hunger för Kristus och törst för sanning.
Guds rike är nära, det är mig närmre än vad jag är till mig själv.
Låt oss bearbeta det, i ljuset av det förbund Gud har knutit med oss.
Ett förbund som Han själv aldrig överger, så länge vi besvarar Honom med tro på Honom..."Tiden är inne..."


                        ”...de ödmjuka lär han sin väg...”