Söndag 25 Februari

Markus 9:2–10
Vid den tiden tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: »Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.« Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: »Detta är min älskade son. Lyssna till honom.« Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.
När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda.
                                          Betraktelse
Jesus går upp på ett högt berg. Traditionen säger att det var Tabor.
Vilket berg det än var så tar det, konstigt nog, vår tanke och vårt hjärta till Kalvarieberget.

I dagens första läsning är det Abraham som går upp på ett berg med sin son Isak för att göra det som Gud ber honom: ge sin son som offer till Gud.
Abraham, trons fader,växer i fullkomlighet genom lydnad till Gud.
Villig att göra det omöjliga, därför att Gud vände sin blick till honom: Hans ringa tjänare.
Kärlek ska med kärlek belönas.

Herrens ängel ingriper och säger att Gud hade testat Abraham och sett hans Gudsfruktan. Isak är fri.
Guds egen Son skulle istället bli offret,
och Fadern, inte fader Abraham, men Fadern själv, ska ge sitt Offer.
Liksom Isak bär Jesus själv träet som ska bli Hans död. Liksom Isak går Han villigt och oskyldigt till sin offerplats. Baggen, tog Isaks plats, Jesus, Guds Lamm, tog vår plats
Landet Moria, där berget ligger som Isak skulle bli offrad på, sägs vara Kalvarieberget.

Men det är inte på det berget som Jesus uppenbarar sin snövita gnistrande gudomlighet i dagens läsning.
Petrus skriver i sitt brev om detta heliga berg, där han såg Kristi Majestät och hörde Faderns röst.
Petrus som sedan skulle bli korsfäst.
Jakob, som också var med Jesus uppe på Tabors berg, skulle bli en av de allra första att bli avrättad för sin tro.
Av de tre som var med Jesus på det höga berget var det bara Johannes som inte blev martyr, men istället blev han tillfångatagen flera gånger, förgiftad, kokad i olja och till slut satt på en ö bland fångar.

Dessa tre Apostlar är vittnen till att deras Mästare är Guds Son, sann Gud och sann människa. På Tabor blev de stärkta i sin tro, precis som de hade blivit vid bröllopsfesten i Kana, där de sett hur Jesus förvandlade vatten till vin.

Nu såg de Guds härlighet som sken i Jesu ansikte.
Utan att ha sett Guds glänsande sken i Kristi ansikte skulle det vara svårt att fortsätta att tro när Apostlarna senare fick se den vanställde Kristus med ett föga mänskligt utseende (jfr. Jes.52:14).

Det var tillräckligt svårt i alla fall.

Så också för oss. Om Kristi Gudomlighet inte har lyst upp våra hjärtan kan det bli svårt att fortsätta att tro när andras tro sviker dem.

De gick ner från berget, för även då Petrus skulle ha velat stanna där, väntade offerplatsen på Jesus.
Hela världen, alla änglar, skapelsen.. väntade på att Jesus skulle befria människan från mörkret och låta henne få del i Hans evigt glimmande ljus. Jesus själv väntade! För Han hade ju sagt: ”..jag har ett dop som jag måste döpas med och hur jag våndas innan det är över”.

Må Gud ge, också oss, styrka, tro och tillräckligt med dygd, för att ta oss igenom vårt ”dop” och på så sätt för evigt få vara en del av Kristi förhärligade kropp.
Att Jesu förklaring har att göra med Hans lidande ser vi i de ord Han talar till Apostlarna på väg ner från berget:
”människosonen ska lida mycket och bli föraktad”.
Och just innan detta kapitel står det att Jesus är
”på väg till Jerusalem där Han ska lida mycket”.

Både Mose och Elia finns med i Jesu uppenbarelse - och de talade med Honom.
Gud hade lovat att en ”profet lik Moses” skulle träda fram och att de skulle lyssna till honom (5:e Moseboken).
Nu står Moses framför Apostlarna för att visa dem att Jesus är den profeten.

Elias bekräftar med sin närvaro att: Han som lyser inför dem alla, är Messias, vars förelöpare Elias är.

Varför säger Fadern till Apostlarna att de ska lyssna till Hans älskade Son, när Jesus inte alls talar under tiden som förvandlingen varar?
Vad är det de ska lyssna till?

- Till det som Jesus sagt alldeles innan Hans förvandling, nämligen:
”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, ta upp sitt kors och följa mig”.
Han lär oss, om vi lyssnar, att leva av den inre friheten som vi finner i självförnekelse.
Korsets välsignelse och självförnekelsens befrielse leder oss till det höga berget där vi genom Guds barmhärtighet når en inre förvandling som liknar den vi ser i Kristus på Tabors berg.

                     "...En röst hördes ur molnet..."