Söndag 6 Maj

Johannes15:9–17
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.«


                                                                    Betraktelse

Vi har hört och läst så många gånger att ”Gud är kärlek”.
Hur verkligt är det för oss?

Gud är själva definitionen på kärlek.
Kärlek består inte i att vi har älskat Honom men att Han älskat oss.
Guds kärlek till oss är inte abstrakt men konkret i en Person: Jesus.
Vi ser Faderns Ansikte och får en inblick till Faderns hjärta i Jesu kärlek till oss.

Men var möter vi den kärleken? 

Innan vi söker att kontemplera oss fram till Guds kärlek i höjderna, så är det gott att betänka hur mycket i våra liv som kommer till oss, ur ingen annan källa än, Guds kärlek.
Den oundvikliga sanningen är att Guds kärlek är allt i våra liv.
Förmågan att se ens liv i det ljuset beror på hur övertygade vi är i vår tro och hur övertygade vi är att Gud är kärlek.
Kan vi, efter varje händelse vi ser tillbaka på, inte bara i det långt förflutna men också det som är nu, säga med psalmisten;
….”för Hans kärlek varar i evighet”:
”Han gav mig liv - för Hans kärlek varar i evighet, ...Han...för Hans kärlek varar i evighet...

Den gudomliga vägen att lära känna Gud genom kärlek är Vishetens Gåva.

Under det att vi närmar oss den förtärande elden som ju är Gud själv, blir vi mer och mer medvetna om vår synd, vilket är en gåva.
Vi kan aldrig, i detta liv, riktigt förstå Guds kärlek till oss, men ännu mindre förstår vi den om vi inte först inser vårt elände och vår synd. För om jag ser mig själv som ganska fullkomlig så vet jag ingenting om Guds tålamod med mig.
Hans tålamod med oss talar volymer om Hans kärlek.
Vi är ofta väldigt lite medvetna om hur mycket vi ignorerar Honom, trotsar Honom, är otacksamma till Honom i tro om att det är vi själva som gör och klarar allt i våra liv.


Gud vill att vi ständigt tackar Honom för allt!

Att Han har gjort det så lätt för oss att bli förlåtna våra synder, detta är en gåva som porlar ut ur Hans kärlek "som varar i evighet".
Vill Han inte att vi ska tacka Honom för det? 
För det vi kan köpa hem, för det vi äter, klär oss med...kommer det inte från Hans kärlek?
våra talanger, vår kunskap, kapacitet, gåvor..är det inte ur Hans kärlek vi har detta?
vänner och ovänner...är de inte Hans kärlek vi får ta emot i dem?
och kampen, hur vi tar oss igenom svårigheter, slag och sjukdomar...är det inte…?
hur många gånger har Han ryckt oss upp ur fallgropar, hur många gånger har Han dragit oss ut ur situationer där vi skulle kunnat ha varit förlorade om inte Han...är det inte Hans kärlek?
Det är en mycket god vana som vi kan träna oss till, att ständig tacka Honom för allt...
efter att ha fått äta en god apelsin, låt; ”tack Jesus”, ljuda i vårt hjärta!
Ock så med allting. 

Uppmärksamhet till Guds kärlek och tacksamhet till Honom för det, är nödvändigt för ett andligt liv. Ett fruktsamt liv.

Kärleken vi vill ha och får ta emot kommer från den korsfäste Kristus. Ingen annan kärlek föder oss på nytt. 
Treenighetens kärlek är uppenbarad helt unikt i Jesus av Nasaret. 
Faderns kärlek till oss är samma kärlek med vilken Han älskar Sonen och Den Helige Ande. 

Vi behöver heliggörande nåd för att vara kvar i den Treeniga kärleken;

Det börjar med oss själva.
Att helga vårt eget inre liv är nödvändigt för att bära frukt och för att, i sanning, kunna ”älska varandra”. Sann kärlek har med offrande att göra därför att kärlek förvandlar oss till att hellre ge än att få.

Att älska Gud är att låta sig bli omvänd för att kunna bli kvar i Jesu kärlek. 

Guds första språk är Ordet och kärleken, glädje är Guds bestående salighet, Hans härlighet delar Han med oss i Hans Son i den gemensamma kärlek som är den Helige Anden.
”Detta har jag sagt så att Min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig".
Glädje är att veta sig vara älskad av Gud och vara kallad Hans vän. 

Dess frukt är att besvara Hans kärlek med kärlek, först till Gud och sedan  till andra. Det innebär offrande, för bara då kan det bära frukt.
Jesus har utvalt oss just för det.

Jungfru Maria kom till Fatima och bad tre små barn om uppoffringar för själars frälsning. 
Detta ger oss en bild av vad det menas med att älska varandra. 
Barnen i Fatima förstod det, vi har svårt att begripa det.

Låt oss be Jesu Moder och de tre barnen om hjälp att förstå så att vi, till Guds ära, kan bära frukt.


                           "...Frukt som består..."