Söndag 3 Juni

Markus 14:12–16,22–26
                           KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID
Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.« När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.
                                             
                                             Betraktelse

Som sigill på Uppenbarelsen av Guds lag på berget Sinai, fick Moses och hans anhängare skåda Gud, de fick äta och dricka med Honom.

Efteråt instruerade Gud dem om hur Han ville bli Tillbedd.
Huvudplatsen för tillbedjan var uppenbarelsetältet, som man också kallade Tabernaklet.
I Tabernaklet fanns Arken, Menoran (gyllene lampställ), och det gyllene bordet på vilket låg ”Närvaro Brödet.
Menoran var ett ”evigt brinnande” ljus, det fick inte släckas.
Tillsammmans med Brödet på det gyllene bordet skulle ”Dryckesoffren” också finnas. 
Gud säger till Moses och Aron om NärvaroBrödet:
” Se till att det alltid ligger skådebröd inför mig på bordet”.
NärvaroBrödet var tecknet på ett evigt förbund mellan Gud och Israel. 

De instruktioner som Gud gav Moses pekar på Kristus och det eviga förbundet i den Heliga Eukaristin, det är i Kristus allt detta har blivit fullfyllt och förevigat. 

Det nya förbundet i Kristi Kropp och Blod kallar än mer till Förundran, Tillbedjan, fruktan och hängivelse!

Helig, Helig, Helig,
rökelse,
Halleluja,
Någon sitter på tronen,
kom hit upp,
Guds sju andar....
jaspis, karneol, regnbågar och smaragder,
klädda i vita kläder och med kransar av guld på huvudet,
blixtar, dån och åska,
sju facklor brann framför tronen,
”Gör detta till åminnelse av Mig”.


Vi går till Guds altare 
och Herren kommer till oss.
Han kommer till oss i form av bröd och vin, men brödet och vinet upphör och kvar är Kristi kropp och blod, själ och gudomlighet. 

Det är Han egna ord som gör omvandlingen. 

Vem kan förstå det?

 

”Fråga dig inte om det är sant, 
utan tag snarare emot Herrens ord, 
eftersom Han, inte kan ljuga”. 
                                                                   
(KKK1381)

Jesus förenar oss med himlen, inte bara i det eviga livet men i ett evigt nu där de som lovar och prisar Herren i den jordiska liturgin förenas med änglars och helgons himmelska tillbedjan i en enda lovsång av tacksägelse och ära till Gud.

”I den jordiska liturgin får vi en försmak av den himmelska liturgin, som finns i den heliga staden Jerusalem, mot vilken vi styr vår pilgrimsfärd och där Kristus sitter på Guds högra sida och utför sin prästerliga tjänst i helgedomen och det sanna förbundstältet. I den jordiska liturgin sjunger vi med den himmelska härskaran lovsången till Herrens ära”.
                                                                    
(SC #8) 



Altaret är en offerplats. Gåvan är ren, helig, fullkomlig. Gåvan, som är ett offer: Kristus, kommer till oss från himlen, ackompanjerad av myriader med änglar som prisar, lovar, tillber och ärar detta Offer under det att Han träder in i våra hjärtan i form av bröd och vin.

Offret är Guds Lamm, Hans kropp blev offrad för oss, Hans blod blev utgjutet för oss, Han är Lammet som blev slaktat - för oss.

Kristi förhärligade kropp i himlen, det slaktade Lammet, är nu det uppståndna och uppstigna Lammet: segern och äran och makten är Hans, Han som för vår skull blev kött och blod och Livets Bröd:
Eukaristi, vår Herre och vår Gud!

Han är den Heliga Mässan.
Den Heliga Mässan är ett underverk, är det inte?!

Det Eukaristiska mysteriet är helt enkelt Guds Kärleks underverk där vi är tvingade att se vad Kärlek kan göra. Vad Guds kärlek kan göra.
Samtidigt så är den Kärleken så stor att den övergår vårt förstånd och egentligen kan vi inte alls begripa den.

Därför är det lätt hänt att man ser Eukaristin som något alldagligt och man lyfter inte ens ett ögonbryn av förundran!

Men det blir mer lätthanterligt om man ser på Den Heliga Mässan som en måltid som vi delar med varandra, en måltid där ingen är utesluten eller ovälkommen. En sekulär agape!, – utan offer, utan Offret.

Kommunionen är inte bara min förening med Kristus men också med Kyrkan, Hans mystiska kropp där vi förenas i en tro, ett bröd, en kropp.

Bikten är medicin och bot för sjuka själar, Eukaristin är vinet som upptänder, drycken som stärker, maten som mättar.

Bikten, ännu en gåva av det slaktade Lammet, ett korsets frukt, finns så att jag inte ovärdigt går och tar emot Kristi kropp och blod..

I den heliga Kyrkoläraren Hildegard av Bingens dialog med Fadern säger Han till henne:

 

”Om någon som är illaluktande med synd och då ovärdigt tar emot livets bröd och frälsningens kalk, vilket är sakramentet givet av himmelens och jordens Herre,
ska den personen få känningar av det....därför att han har böjelser för det onda och är förorenad med smuts.
Han glömmer Gudsfruktan och närmar sig det helande frälsningens palats i ett nersmittat tillstånd.
Han begår mord.
Varför?
Därför att han behandlar sakramentet arrogant, han gömmer sina brott utan att tvätta dem med botens sakrament.
Med många såna sår river han sig själv i bitar.
Å människa,varför kastar du din Herre i en sån sjö av elände?
Den som tar emot sakramentet utan att först göra upp för sina synder genom bot ålägger en dom på sig själv...
                                                                 
/Scivias, Book two # 58,#59/



Brödet är så tyst, så tyst som bara Gud kan vara.
I den Eukaristiska tystnaden håller Han om mig,
Han gömmer mig i sina sår, i sin kropp, i sitt blod.
Hans blods kraft tränger igenom allt och lyfter mig upp till Hans kind.
Han gör om mig, gör mig till sig själv, gör mig för sig själv.
Gör mig till bröd.
Brödsmulorna ska inte kastas, de ska samlas in i 12 korgar, Han ska göra nya underverk med dem.
Brödet är så tyst, så tyst som bara Gud kan vara.

                     
 "...Hur ska jag återgälda Herren..."