Söndag 1 Juli

Markus 5:21–43
Vid den tiden, när Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« Och Jesus gick med honom.
Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märakte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.«
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.

                                             Betraktelse

Många människor  följde Jesus och trängde sig inpå honom.
Men bara en kvinna hade tro.
Säkert hade de andra som trängde sig omkring Jesus också tro men vad var det som fick kraft att gå ut från Jesus till den här kvinnan?

Kvinnan förnam att Jesus var mer än en helare.
Hon sträckte sig ut till Honom som ett behövande barn, redo att älska, redo att göra Hans vilja, redo att följa Honom till världens ände.
Hon förnam, utan att tänka det, att i Jesus fanns det mer än en underverksgörare.

Den Barmhärtighet Jesus skulle bemöta henne med berörde hennes inre oändligt mycket mer än hennes kropp.
Hon sträckte sig ut till Jesus inte bara med hopp om att bli helad, att bli frisk, att lidandet skulle komma till ett slut,
men hon sträckte sig ut efter Hans Barmhärtighet.
Hon var fattig, svag och eländig. 

Hon närmade sig Jesus inte bara med tro, men med ödmjukhet och andlig fattigdom.

Hennes lidande, ”hon hade varit hos många läkare och utstått mycket, även hennes pengar hade tagit slut”,
hade öppnat ett tomrum som var redo för att fyllas.

Hon hade blivit lurad, bedragen och använd.
Kompetenta människor hade givit henne falskt hopp...hon hade ingenting kvar.
Den stora blodförlusten, en symbol för livet, fysiskt såväl som själsligt,
gör att hon sakta men säkert dör. 
Blodförlusten gör henne också socialt oren; ingen får röra henne och hon får inte röra någon.

Jesus utstrålade godhet och kraft, men också gudomlighet.
Kvinnans svårigheter hade format henne till en ringa tjänarinna och därför kunde hon se Honom i ett sant ljus. 
Hon kunde närma sig Honom , inte bara i tro, men i Gudsfruktan.

Kärlek vaknade i hennes hjärta.
Jesus sa ”din tro har hjälpt dig",
men vi måste se att det är en tro som tror på Guds nåd och barmhärtighet i visshet om hennes egna behov av en Källa utanför henne själv. 

Behov av en Guds barmhärtighet och nåd som vi inte har rätt till hur rättfärdiggjorda vi än är i vår tro! 

Flickans far, precis som kvinnan, återspeglar detta.
Han kastar sig ner vid Jesu fötter och ber enträget.
Jesus lade sina händer på den lilla flickan, och flickan får liv. 
För den äldre kvinnan var det istället hon som lade hennes händer på Jesus, och fick liv. 
Den unga flickan kunde inte röra vid Jesus eftersom hon var död.
Men faderns tro, som blommade ur en själslig och total, andlig fattigdom, berörde Jesus.
Det är så vi måste komma till Jesus.
Inse vår totala fattigdom och vara i behov av Hans medicin.

En sån skillnad mellan dessa två människors tro och t.ex. Herodes som bad Jesus att göra ett underverk...

Vi är den unga flickan som sover dödens sömn därför att vi inte inser hur bråttom det är att välja mellan död och liv, välsignelse och förbannelse.

Vi är som den äldre kvinnan för vi erfar, i hörnet av ögonvrån, att livet sakta håller på att ebba ut och vi blir allt svagare om vi inte så snart som möjligt enträget ber vid Jesu fötter att Han ser på oss, förlåter oss, visar oss sin barmhärtighet och låter sitt gudomliga liv cirkulera i våra ådror! 

Fullkomlighet består inte av tro men utav kärlek.
Kärlek förenar oss med Gud eftersom ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud” (1 Johannes:16).
Vi kan fortfarande tro även om vi är i dödlig – svår – synd,
men kärlek, 
kan inte alls sambo med dödlig – svår synd. 

”Att tro på Gud den Ende, och att älska honom av hela sin själ har omätliga följder för hela vårt liv”
(Katolska Kyrkans Katekes #222).

Gud själv skapar inom oss ett tomrum som lämnar plats för Gud.
Alla känner av det inre tomrummet men inte alla söker att fylla det med Gud - fast bara Gud kan fylla det eftersom det är Han som har skapat det tomrummet för sig själv. Det är där Han vill bo och leva. LEVA.

Människans fria vilja är ett mysterium. Hon beslutar själv om hon ska tro eller inte. Hon beslutar också om hon tycker att hon tror tillräckligt, hoppas tillräckligt och älskar Gud och sin nästa tillräckligt. 

Vi behöver göra det som får vår tro att växa och fördjupa sig.
Bland annat genom att be och göra uppoffringar för andra så att de kan uppriktigt söka Kristus och tro i deras liv. Detta är sann kärlek till vår nästa.

              ”
...Han, som var rik, blev fattig för er skull...”