Söndag 8 Juli

Markus 6:1-6
Vid den tiden kom Jesus till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: »Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?« Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.« Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. Och han förvånade sig över att de inte ville tro.

                                       Betraktelse

Människan har en inneboende förmåga att vara självisk och blind.
Hon söker ofta det som inte är bra för henne - ännu mindre det som är bra för andra.
Hon dras till det som ”känns” bra.

Känslor har ju i Sverige blivit - sedan länge - en avgud. 
Vi böjer oss med allra största respekt till känslor.
Här handlar det förstås om vårt egos känslor.
Det är den fallna naturens högsta referens.
Den går parallell med min subjektiva tolkning av rätt och fel, bra och dåligt, sant och falskt. 

När vi lever och upprättar våra liv efter ett sånt paradigm försvagas vi avsevärt i vår vilja och i vår intelligens.
Därför blir vår förmåga att leva i tro hopp och kärlek minimala. 

Viljan och förnuftet behöver en dygdens grund. Detta är avgörande, inte bara i ett liv med Kristus, men överhuvudtaget för att bygga upp en familj och ett samhälle.

Dygder är lika viktiga idag som det var för 500 år sedan.
Dygder är strävandet att överkomma själv centrering.
Det kanske låter strängt och grått för ovana öron men det är den enda vägen till kärlek, till tro och till hopp.

Dygder kommer från faktumet att vi har en kropp.
I kroppen upplever vi den ständiga kampen mellan det andliga och det sinnliga.
I varje mänsklig akt finns det en avsikt och ett utförande.
Utan dygd kan jag ha ett bra syfte, men inget utförande!

Jag behöver dygder därför att utan dem, älskar jag den ena dagen men den andra dagen ignorerar jag, eller t.o.m. hatar jag, den jag igår älskat...
det behöver, i känslornas värld, inte ens röra sig om dagar, utan minuter!

Vi har blivit skapade för himlen, inte för detta jordeliv.
Jordlivet är ett slags sköte, ett moderliv för himlen, för evigt liv med Gud.
Men om vi väljer att ta ut saligheten redan nu så blir jorden en möjlig språngbräda till evig frånvaro av Gud. Alltså, om vi inte tycker att det är roligt med dygder så gör det ingenting i den här världen, men utan dem, ingen himmel! Därför vi talar om dygder för mitt liv med Gud.
Inte dygder för att jag ska få ett bättre minne, en trevlig och lugn attityd, för att jag ska kunna avhålla mig från bakelser så att jag inte blir tjock..men dygder som gör det möjligt för mig att leva ett liv i tro hopp och kärlek, och kunna göra Guds vilja.

Någon sa: man måste ha dispositioner för att be.
Nej, det finns inga såna dispositioner, alla måste be till Gud.
Be lär man sig genom att be.
Man måste vilja det. Man vill det därför att ens intelligens säger en att Gud är Stor, Han är Allsmäktig, Han är Skapare, Han är Frälsare, Han uppehåller våra liv.
Bönen är ett gensvaret till allt det, hur futtigt den bönen än må vara. Skapelsen vänder sig till sin Skapare - om inte av kärlek så av respekt. Det är helt enkelt förnuftigt att göra det.
Jag måste vilja det.
Inte "känna för det".

Det är ju inte alltid fel att använda sig av sina känslor, visst kan man ofta ”känna in” något, eller någon – och det stämmer helt med vad man känt. Känslor är gåvor som vi har mycket användning utav, men de har sin plats. 
Känslor är varken bra eller dåliga i sig själv, det beror på vad vi använder dem till, vad vi gör med dem. 

Utan att forma vår vilja och vårt förnuft leder känslorna oss till ett själviskt liv. Ett slaviskt liv. Vi använder våra känslor rätt när vi har låtit forma vårt intellekt och vår vilja.  
I vår lathet överger vi ofta både vilja och förnuft och låter istället känslorna styra oss. 
Känslor är fria, de behöver ingen träning, eller rättare sagt de vill inte ha någon träning. 
Tro och hopp är inte känslor.

I känslor ser jag på mig själv - i kärlek ser jag på den andre. 

I sinnenas värld finns bara jag. 
Det är med intelligensens ljus som jag börjar känna igen den andre. 

Folket i synagogan, som vi läser om idag, använde sig inte av sin intelligens när de blundade för faktumet att Jesus sa och gjorde Gudomliga saker.
Jesus förblev enbart en snickare i deras ögon därför att deras känslor var uttryck för avundsjuka, svartsjuka, förutbestämda uppfattningar och arvsyndens illvilja; "jag kan inte acceptera att den där ignorante mannen skulle vara bättre än jag"….eller rädsla; "han kommer att ta över"...

Vi använder förnuft och vilja för att kunna bemästra oss själva. 
Stötestenar är sånt, eller såna, som står i vägen för vår egen-vilja. 
Det Gamla Testamentet är fullt av händelser där man t.ex. dödar en annan människa för att kunna fullfölja det man planerat, om det visar sig att han eller hon står i vägen för fullföljandet av min plan.
Stötestenar. 
Det Nya Testamentet är likadant. 
Man dödar den som står på ens väg därför att det hindrar ens utsikt. 
Jesus. Apostlarna. Kristi efterföljare. 
Stötestenar.

Jesu grannar och släktingar hade svårt att acceptera snickaren som talade så vackert och vist, och som dessutom gjorde underverk. Varför skulle det vara något speciellt med honom? 
Det tillhör människans fallna natur att beklaga sig där hon skulle glädja sig! 

Högfärd - är ormens huvud, sedan följer den slingrande kroppen med dess vrede, avund, girighet, lust, frosseri och lättja.
Högfärd vill inte känna igen ”den andre”, vill inte ens känna igen Gud som DEN ANDRE par excellence. Och ännu mindre tjäna Honom.

Även om den heliga Jungfrun inte är Gud så är hon väldigt mycket ”en annan” . Så det är svårt att acceptera henne...varför skulle det vara något särskilt med henne...hon är väl som alla andra….

Vi måste forma vårt tänkande och vår vilja för att kunna se klart.

Jesu Gudomlighet har blandats in i vår mänskliga köttsliga natur:
”Han blev människa så att vi kan bli Gud” (St. Athanasius).

Utan dygder är det en omöjlighet. Ja, ja, utan Guds nåd och så vidare…, så är ingenting möjligt, men vårt strå till stacken är av oerhörd betydelse, även om också det vilar på Guds nåd. 

Flytta på alla hinder som förhindrar friheten att se Gud som Gud!
Ge utrymme till att se, uppskatta och prisa Herren för Hans överflödande nåd för någon annan.
Flytta hindren som förmörkar ögonen att se, öronen från att höra, tungan från att tala vad Gud gör och vad Han säger.

Han "förvånar sig över att vi inte vill tro på Honom".

Gud tränar oss, gör oss andligt starka och själsligt förnyade när Han sätter hinder i våra vägar, för Han ger oss en möjlighet att använda dem hindren till att kliva på, istället för att falla över dem!

                      ”...Så blev han en stötesten för dem...”