Söndag 22 Juli

Markus 6:30–34
Vid den tiden samlades apostlarna hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

                                         Betraktelse
I det gamla testamentet är Gud själv framställd som en Herde. 
Guds folk är oftast betecknat som ”Hans får”.
Jesus säger att Han är den ”Gode Herden”.

Jesus är den Gode Herden som leder sina får till grönt och näringsrikt gräs, han överger dem inte till att finna sitt eget bete,
strosa på farliga branter eller dricka från smutsiga vatten.

Ingenstans i skrifterna säger eller antyder profeterna att de hälsosamma fåren i Guds flock skulle ta hand om, livnära eller leda sig själva. 

Herdelivet går tillbaka till de allra första människorna, till Abel; Adams och Evas son, Kains bror.
Abel var en ”typ” av Kristus som förebådade den sanne Gode Herden som skulle komma.
Också Han skulle bli mördad – av sina bröder - såsom Abel blev mördad, för sin godhets skull, av sin bror.
” I tro, bar Abel fram ett bättre offer än Kain...och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt”
(Hebreerbrevet). 

Varför var Abels offer bättre än Kains?

Abel behöll inte det bästa för sig själv men gav av det bästa till Gud.
Detta var behagligt inför Gud, som alltid är värd det allra bästa och ingenting mindre än det.
Fadern själv skulle ge människorna sin Älskade Son;
Hans allra bästa och Hans enda - för att återlösa människan. 
Ingen kan utgöra Gud i generositet. 

Jesus formade Apostlarna till att bli herdar.
De hade skickats ut på mission och kom nu tillbaka och ville berätta för Jesus vad de gjort.
Men missionen fortsatte. Så mycket så att de inte ens hade tid att äta.

Formering av herdar fortsätter, Gud fortsätter att sända dem som bär den Gode Herdens medlidande och ord till Hans folk. 

Tack Herre för de många gode herdar; biskopar och präster, och ledare i Din Kyrka.

Många goda herdar:
lär oss att gå den smala vägen, de lär oss att uppskatta Guds ord och att följa det,
de åker bussar, kör bil i timtal och går långa vägar för att höra bikt och ge Kristi Kropp och Blod,
de söker sanningen för att sedan kunna dela den med sin flock,
de förlåter syndaren som erkänner sin synd,
de säger till den vilseledde:
”här är vägen, ta den"!
De visar med klarhet vad som är rätt och fel, bra och dåligt, sant och falskt,
de lär oss att be för våra bröder och systrar, och att göra uppoffringar för dem, 
genom dessa gode herdar förstår vi att Kyrkan är Mor och Lärarinna och att hon därav har både rätt och skyldighet att lära den som söker och besvara den som frågar, 
de brinner av längtan efter själars frälsning,
de besparar inte sig själva men ger allt till Honom som gav allt till dem och för dem, 
de undervisar oss om att frälsningen inte har någon genväg, 
vägen, lär de oss, är den Kungliga korsvägen som man går i Den Gode Herdens efterföljelse,
sanningen, säger dessa Kyrkans ledare,
är Kristus själv - återspeglad i Hans lära som är klar och tydlig, odelbar och kompromisslös.

Men andra herdar har hellre sökt popularitet och titlar, 
hellre än att ge sig själva till Gud som ödmjuka medarbetare i Guds vingård söker de vältalighet och sekulär bok kunskap,
de säger att vägen till frälsning är mångfaldig och att det därför inte finns någon särskild väg, 
de har predikat sin egen drömteologi om progress utan tradition 
och i Kyrkans namn säger de att en människas samvete är det enda auktoritära,
vare sig hennes samvete är format eller inte, sant eller osant, rätt eller fel.
De har låtit sig bli berusade av världens lögn och predikat att vägen till Gud är bred och att de är få som inte finner den.
Istället för att ge deras får att äta har de istället låtit mättat sin egen hunger och ätit fåren.


En herde har blivit given ansvaret att leda och att tjäna Guds folk.
Precis som en far måste ge föda, lära, utmana, tillrättavisa, förlåta, lyssna och stödja, så måste herdarna först och främst möta de andliga behoven hos dem de är ansvariga för.
De måste utmana och uppmuntra alla till helighet!
Att vara en herde är att låta sig ledas av Jesus och den Helige Anden i Kyrkan och enligt hennes eviga lära.
Den Gode Herden själv måste kunna leva i Kyrkans herdar.

I Jesu ögon såg människorna ut som borttappade får. Som sann Herde fylldes Han av medlidande därför att de inte hade någon herde.
De fanns överstepräster och religiösa ledare...men inga herdar.
Där stod Jesus mitt framför dem, Herden som de egentligen sökte, Herden, förutan vilken inget liv är värt att leva. 

Faderns roll är primär. Gud skapade oss i Hans avbild och likhet.
Eftersom Gud skapade oss till Hans avbild och likhet delar vi i Hans egenskaper. På det sätt som människan tar del i Guds egenskaper, delar vi också i Guds Faderskap.
En herde är någon som tar del av Guds Faderskap "efter vilket allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn"
(Eph.).
Faderskap är bara faderskap när det hämtar sin auktoritet hos Gud och själv lever i Hans Faderskap.
Herdeskap är bara herdeskap när herden hämtar sin auktoritet hos Den Gode Herden och själv lever likt ett får i Hans hjord.
Den auktoriteten är förseglad i Kristi blod. 
       

                              
  ”...Får utan herde...”