Söndag 29 Juli

Johannes 6:1–15
Vid den tiden for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: »Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?« Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: »Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.« En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: »Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?« Jesus sade: »Låt folket slå sig ner.« Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner — det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: »Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.« De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.
Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: »Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.« Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.
                                             
                                               Betraktelse

Moses lovade att Gud en dag skulle sända en annan ledare till Israel, någon som skulle vara lika stor som Moses.
Moses, hade Gud sagt, var den störste och ödmjukaste bland Hans tjänare. 
”Jag ska låta en profet likt dig träda fram ur deras bröders led.
Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska förkunna för dem allt vad jag befaller honom.
Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn,
ska jag utkräva vedergällning av den mannen” (Femte Mos. 18:18-19). 

De Israelitiska folket identifierade dessa ord med Messias ankomst. Han skulle befria deras folk från förtryck och leda dem in i en ny blomstrande tid.

När Jesus hade mångdubblat bröden och fisken öppnades folkets ögon, för de sade ”Detta måste vara profeten som ska komma hit till världen”.

De kände igen Jesus som den som skulle komma - men ändå lyssnade de inte. 
Vi vet att vid slutet av denna berättelse vänder de flesta sig bort från Honom – alla förutom Apostlarna – helt enkelt därför att Hans rike inte var av denna världen. 

Istället för att lova dem bröd och fisk och bättre och fler sociala insatser, lovar Han dem sitt eget blod och sitt eget kött...och evigt liv.
Han ville inte bli deras kung eftersom de vägrade att tro på en kung vars rike först och främst skulle finnas i människors hjärtan.

Utan att först vara få vara Kung och center av människors hjärtan kan Han inte bli Kung av nationer och riken.
Skulle det inte vara på sin plats att förkunna Jesus som Sveriges och Nordens Konung!
Att hela landet skulle säga ”ja!, till att ha Kristus Konung som sin Konung, i regering, i politik, i beslut, i alla hem och skolor…

Folket följde Jesus, och som den gode och kärleksfulle Gud Han är,
ville Han genast ge dem något att äta.
Han lyfte upp blicken och såg att ”de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” (Matteus 9:35).
Brödet Han multiplicerade var bara ett preludium till vad Han sen skulle ge - till de som ville ta emot det. 

Ändå verkar det som att det här underverket är mer för Apostlarna än för folkmassan eftersom de så småningom skulle glömma det - eller förtränga det - då de inte ville tro på Honom. 
Som alltid ger Jesus allt med mycket kärlek men får inte mycket gensvar.

Men för Apostlarna var underverket ännu ett tecken till att bli stärkta i sin tro.
De trodde på Mästaren, de lärde känna Hans sätt, de lärde sig vem Han var,
för det blev mer och mer klart för dem att det var: 
 

”Herrens röst över vattnen, Ärans Gud, som dundrade,
Herrens röst i sin kraft, Herrens röst i sin prakt,
Herrens röst som får öknen att skälva,
Herren som tronar som Konung för evigt”
                                                                               (jfr Ps.29). 

Jesus hade också med sig alla Apostlarna vid bröllopet i Kana där Han gjorde sitt första underverk, där Han gjorde vatten till vin.
Då var det vin, nu var det bröd...

Vi visar förstås tacksamhet till dem som hjälper andra, även tidningar och media skriver gärna om sånt.... 
hur ofta tackar vi Gud?, för livet, 
för Livets Bröd...
för Hans nåd med vilken Han uppehåller våra liv och ger oss på nytt, igen och igen, möjlighet till omvändelse och tillväxt i helighet?
Vem tackar Gud för att Han gjort av sig själv, kött att äta och blod att dricka?
För Hans oerhörda och outsägliga lidande?...,
för Hans tålamod? 
Vem tackar Honom för att Han ger oss vårt dagliga bröd,
som vi kan dela med andra.

Gud ger allt till oss, delar allt med oss, för att vi ska tacka och ära Honom. För att vi ska ge av oss själva till Honom.
Hans rike består inte av mat och dryck men av Andens kraft.
Jesus lyfter blicken och ser människans behov; 
de behöver äta för att kunna lyssna till Hans ord, de behöver Hans ord för att höra om Hans kropp och blod, de behöver Hans kropp och blod för att kunna leva, de behöver leva här för att sedan kunna leva där - för evigt i Hans Kungarike.

Vi måste lyfta våra blickar från det omedelbara vi ser, för att låta oss bli upplyfta till det vi inte ser – till det som bara trons ögon kan se.
Endast då ser vi Herren som älskar oss i det vardagliga brödet, och i korset Han ger oss att bära. 

Vi får inte glömma den lilla pojken som gav Jesus sin matlåda!
Det var inte mycket, men det var allt!
Vem vet om den här lilla pojken inte var Ignatius av Antioch, eller något annat helgon som efter ett tiotal år växte upp till att bli en stor efterföljare av Kristus!
Pojken var otroligt generös och givmild med tanke på att han måste ha varit mycket hungrig!
Han gjorde precis det som vi alla måste lära oss;
att ge till Jesus det lilla vi har,
att se det stora i det lilla,
och att tacka Honom av hela vårt hjärta. 
Då ska vi förmå se, hur stort det är det som Han givit oss!

                             "...JESUS LYFTE BLICKEN..."