Söndag 9 September

Markus 7:31–37
Vid den tiden lämnade Jesus trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: »Effata!« (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: »Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.«
                                        Betraktelse
Jesus står framför den döva och stumma mannen.
Han rör vid honom, andas djupt och ser upp mot himlen; gesten att Han alltid är i kommunion med Fadern varifrån all godhet kommer. 

I den här översättningen sägs det att ”Jesus andades djupt”, men i de ursprungliga texterna verkar det som att ordet istället är: ”jämrade” sig, eller ”stönade”…det är i den sinnesstämningen som Jesus ber till Fadern för oss.
Jämrande ser Han och delar våra lidanden.
 Hans smärta över syndens konsekvenser, över människans lidande, över hennes elände...  Han har kommit för att få oss upp ur det! 

Jesu helande kraft går genom Hans händer, Hans kläder, Hans ord, Hans vilja... 
Hans helande kraft går igenom Kyrkan: genom Sakramenten. 

Man förundrar sig över materialen Han använder för att hela mannen: Saliv, men också beröring. 

Så gudomligt att få ha Jesu finger i sina öron och Hans saliv i ens mun!

Ja, säger Gregorius I den store; Hans fingrar rör våra öron och Hans saliv är i våra munnar när vi lyssnar till Hans ord och sedan förkunnar dem!

När hjärtats öron öppnar sig för att leva enligt trons lydnad, är också tungans band lösta och de knyts upp.

Synden att vara döv och stum gentemot Gud, Hans vilja och Hans lag är en mycket tråkig situation. Men man kan vända sig ifrån den situationen genom ånger och ändring av ens liv.
Här är, säger Gregorius, bikten, platsen för att kunna erfara Jesu finger i ens öron och Hans saliv på ens tunga som då knyter upp sig.

Kyrkan firar de heliga Sakramenten och använder sig utav materia. 
I biktens Sakrament är det själva bikten som är materian.
I Dopets Sakrament används vatten och olja för att på så sätt visa den Helige Andes kraft. 
I Smörjelse av de Sjukas Sakrament sätts helig olja på pannan och händerna. 
I Eukaristin är det bröd och vin som blir Kristi Kropp och Blod. 

Kyrkan är ett Sakramentalt folk som tror att Guds nåd verkligen är given genom dessa fysiska tecken.

Det utesluter inte att Guds nåd kan komma till oss på hur många andra sätt som helst, men Sakramenten är medlen som vi vet bär Guds nåd in i djupet av våra själar, och ger omedelbar effekt även om vi inte känner det. Det finns inga tvivel att det som verkar hända – verkligen händer! 

Tron kommer genom hörandet: man hör någon som talar om tro. 
Den Kristna tron är lyssnandets tro:

”...och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Hur ska de kunna höra utan att någon förkunnar”(Rom.10:14).

Sen måste man ju också få se att det som förkunnas tros och därmed levs.

Johannes Döparen talade om omvändelse och folkmassor omvände sig, Peter lyssnade till Johannes och Andreas, Nathanael lyssnade till Philip. De lyssnade till Jesus och blev Hans efterföljare.
”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Lukas 10:16), sa Jesus till Apostlarna.

Jesus söker i sina följeslagare ett lyssnande hjärta så att de kan höra Honom. 
Inte bara höra men också lyssna. Lyssnandet bär lydnad, att lyssna är att göra det jag hör. 
Tystnad ger ett lyssnande hjärta.

När Jesus vidrör någons öron når det ända ner till hjärtat. 
För den som lyssnar lydande till Jesu ord och låter Honom röra vid hjärtat - som har paralyserats,
- tungan som knutit sig
- och örat som stängts,
så är det för honom som om
”vattnet bryter fram i öknen,
bäckar rinner i ödemarken,
förbränt land blir sjöar
och törstande mark blir källsprång”.

Jesus, Jesus, Jesus!


                       ”...och han talade riktigt...”