Söndag 30 September

Markus 9:38–43,45,47–48
Vid den tiden sade Johannes till Jesus: »Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.« Men Jesus sade: »Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss. Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus — sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.
Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen. Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar. Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks. Ty alla skall saltas med eld. Salt är bra att ha. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni få det salt igen? Bevara er sälta och håll fred med varandra.«

                                            Betraktelse
Johannes tänkte att eftersom Jesus hade givit Apostlarna auktoriteten att kasta ut demoner så fick ingen annan göra det. Johannes ville beskydda Jesus från dem som falskt använde sig av Hans namn, det fanns så många som var emot Honom och Hans lära. 

Men Jesus hade träffat många människor under Hans vandringar upp och ner över Israel, och Han hade helat många av dem. Dessa fortsatte sedan, i tro på Hans Namn, att ge till andra vad de själva hade tagit emot av Honom. De var ju inte, som den helige Paulus så ofta talar om, de som talade emot Kristi lära, de var inte kättare, de var inte några av dem som hade förändrat Jesu lära för egen vinning, som nu gick omkring och gjorde gott.
Dessa var istället Hans efterföljare, berörda av Jesus hade de lärt sig något av Honom som förändrat deras liv, de förenade sig med Honom i tro -  även då de inte var med Apostlarna. 
Också i Johannes Evangeliet får Evangelisten ett flertal gånger försvara Johannes Döparen genom att t.ex. skriva ”han var inte ljuset, han var vittne till ljuset”. 
I samma Evangelium ser vi hur Johannes döparen svarar dem som är misstänksamma mot honom och ifrågasätter hans rätt att predika och döpa - att han var "bara en röst". 
Johannes Döparen, även om han var en profet, var ju också en apostel; en lärjunge.

Att ge något därför att den man ger tillhör Kristus...att ge något av kärlek till Kristus... 
att ge eller göra något i Kristi Namn...
I den sekulära, humanitära och progressiva tidsepoken är sådana begrepp allt mer främmande.

När Kyrkan prövar en människas helighet, som hon gör vid helgon förklaringar, ”mäts” hennes kärlek, tro och hopp, bland många andra dygder, uttalanden, ageranden...osv.
Kärleken, tron och hoppet måste bevisas ha varit heroiskt i Gudstjänarens liv; alltså en kärlek bortom och över det vanliga, normala och genomsnittliga.
Med mindre mått så förstår vi genom det, att allt det vi gör här på jorden ska i himlen mätas enligt kärlekens och trons måttband.
Kärlek, inte bara till mig själv och de mina –
tro, inte på mig själv och det jag subjektivt tycker verka stämma in med min tillvaro och därför väljer att tro på; men,
Kärlek till Jesus Kristus och tro på Honom! 
Vad annars skulle Jesus, sann Gud och sann människa, vilja finna i var och en av oss som Han både har skapat och återfött!?

Att undanhålla barn från tro och bön och sanning är en underlåtelsens synd. 
Barns sinne är som vax, de formas så som vi talar till dem och med det vi ger dem.
Att det finns föräldrar, och personal i olika institutioner, som uppmuntrar barn, direkt eller indirekt, till att själva betänka och känna efter om de är pojke eller flicka... är mycket skrämmande och smärtsamt!
De som uppmuntrar till sånt bär på ett enormt tungt ansvar inför Gud,
Gud som har skapat människan till sin avbild för att sedan leda henne, om hon vill, till att växa in i Hans Sons likhet.

Rädsla... inte först och främst för Gehennas eldar men rädsla att vara orsak till synd i en annan människas liv, särskilt barn, dvs. de oskyldiga. 

På samma sätt som att de som tar emot ett litet barn, tar emot Jesus, vilket var vad förra Söndagens läsning handlade om, så gör man Jesus illa genom att göra illa ett barn. 

Öppen synd; skandal, kan mycket lätt dra andra in i samma synd, särskilt i denna tid när man inget vet om synd eftersom så få talar om det, inte heller uppmanas någon till att använda sitt förnuft till att betänka, i sanning, vad synd egentligen är och innebär.
Den sanningen finns bara att få hos Kristus..men hur många vänder sig till Honom? Och bland de som vänder sig till Honom hur många vänder sig till det Han säger utan att först ackommodera Hans ord så att, säger de, det bättre passar in i nutidens situation?
Man försvarar syndaren så till den grad att synden verkar vara en icke-existens idag.

Att hugga av sig sin hand om den orsakar synd visar hur ödesdigert synden är! 
Att Jesus upprepar tre gånger i dagens text, att helvetet är syndens följder, kan inte undansopas. 

"Att skära av sig kroppsliga lemmar symboliserar avskärandet av nära vänner. När nära vänner drar kristna bort från helighet, så måste de vännerna skäras av från ens sällskap. Det är bättre för oss att komma till himlen utan dem än att fortsätta i deras sällskap in till evigt elände", säger kyrkofäderna.

Å andra sidan, att bara avhålla sig från synd av rädsla att för evigt brinna i helvetet är inte tillräckligt. Kristus leder oss till att växa upp: andligt!
I en andlig tillväxt vill människan försaka synden därför att insikten om Guds kärlek i Kristus, som blev människa för att rädda oss undan den eviga döden, nu formar ens liv.

Saltet, som Jesus talar om, är det som vi blir renade från vår egoism och synd med, och precis som salt fräter och gör ont i kroppsliga sår så har det andliga saltet samma verkan i människans själ om hon vill lämna sin fallna natur, bli renad och ta på sig Kristus. 
Bara då kan sann frid bli verklighet.

                   ”...Om ändå hela Herrens folk vore profeter...”!