Söndag 11 November

Markus12:38–44
Vid den tiden sade Jesus till folket i sin undervisning: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«
Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

                                              Betraktelse
Att vara Kristi lärjunge är att lära sig att ge Honom allt. 
Se hur Han glädjer sig av änkans gåva! 

Jesus hade suttit ett bra tag och iakttagit folk som lagt pengar i tempelkistan.

Änkan gladde Honom. 

Visst är det märkligt att de skriftlärde, som tillhör templets institution, ”äter änkorna ur husen”, samtidigt som de blir mottagare för den här fattiga änkans sista ören!

Fadern säger till Hildegard av Bingen att allmosor glädjer Honom därför det är ett uttryck av ”Min Barmhärtighet”. 

”Och för att följa Barmhärtighetens väg; ge av det du har till de fattiga.
När du gör det imiterar du Gud som är Barmhärtig.
Låt ditt hjärtas goda vilja rinna över så att du inte finner dig själv bland det borttappade fåren.
Helga dig själv inför Gud genom att ge av din egendom till att friska upp de som är i nöd, då ska Gud, i ditt elände, ge dig barmhärtighet”.
                                                                                       (Scivias vision six)

Änkan gav inte till de fattiga, hon var själv fattig.
Hon gav till templet. Templet är Guds hus.

Att ge allmosor är bön, ett givande till Gud. 
Att ge allmosor är en slags fasta därför att bön är en slags fasta.
Man fastar från något i det man ger den andre.

Det är inte bara att ge någonting, det är att ge upp någonting.

Även då Skriftlärda och Fariséer utnyttjade de fattiga och såg mer till sig själva än till Gud och Hans vilja, tappade änkan inte sin tro på Gud och inte heller på templet.

Gud; templets sanna rikedom.
Änkans rikedom är Gud.
Hon finner Honom i templet oavsett av dess tjänares helighet! 

”Arbetaren är värd sin lön” säger Jesus till lärjungarna när Han sänder ut dem för att hela och predika Evangeliet.
Jesus menar inte månadslöner -
men snarare kommunitetens donationer och stöd, eftersom det är av oerhörd vikt att stödja Kyrkans präster, stödja Hennes rika liturgiska liv
och vackra ornament, stödja Hennes traditioner av böneliv och klosterliv. Därför att allt det pekar till Gud och Hans ära.

För änkan var det vissheten om det heliga i templet som gav henne hopp, stärkte hennes tro och fick hennes kärlek till Gud att växa.
En fattig har inget annat än Gud.

Det är Gud som den fattiga änkan förnimmer i templets skönhet, i dess musik, bön och rökelse.
Gud är där.
Hennes hopp är där. Hennes rikedom är där, varför skulle hon då inte ge det hon ägde - det hon ägde var ju ingenting mot vad templet bar för henne!
För att se det behövs tro. 

Att ge allmosor är att ge av sig själv; man vidgar sitt hjärta och överkommer bundenhet till saker, till tryggheten som finns i att äga.
Vi lär oss av Jesus att tryggheten finns i Gud, i tro och tillit till Honom.
Vi behöver ständigt sträcka oss längre bort, tänja vårt hjärtas muskel för att istället erfara Guds försyn...
”Saliga de som är fattiga i anden, dem hör himmelriket till”.

I de Gamla Testamentet älskar Gud de fattiga, de små och de enkla.. 
De som har odelade hjärtan. 

I det Nya Testamentet söker Gud dem som vill omfamna frivillig fattigdom i Kristi efterföljelse och för Kristi skull.
Vi borde då och då kontemplera och betrakta hur Gud dras till de fattiga och till fattigdom. 
Det är förundransvärt!,
och det lär oss något om Guds vishet och om Hans väsen.

Världens fattiga är nära Guds hjärta.
Han använder sig av de fattigas fattigdom för att ge de rika en möjlighet
att växa andligt,
att ge av sitt goda,
att dela med sig till de som är obetydliga i världens ögon,
men så betydliga och värdefulla i Guds ögon.

Längtan till Gud och Hans rike hjälper oss att fly världens habegär för att låta Gud bli vår rikedom. 
Istället för att söka vår trygghet i det som är förgängligt, vänder vi oss, i tro, till Gud som vår sanna trygghet. 

Längtan efter Gud, 
och
Gud som vår sanna trygghet 
är två kopparslantar som glädjer Gud!

Att ge ur sitt överflödiga förråd,
eller att besvara någon som behöver hjälp när man är utvilad och har tid till sitt förfogande – är inte svårt. 

Gud knackar ofta på våra dörrar när vi är som fattigast, vare sig det gäller med tid, ork, lust...eller ekonomi.

Det är - märkligt nog - just ur vår fattigdom Gud vill att vi ger.

                       ”...Hon gav i sin fattigdom...”