Söndag 2 December
Lukas 21:25–28, 34–36
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.«
Betraktelse
Maria, lär oss att lyssna till Guds ord!
Såsom Maria tog emot Jesus i hennes hjärtas tro, för att sedan hålla om Honom i Hans kött och blod; låt oss ta emot Advent som en förberedning för Hans ankomst denna jul - men också som förberedning för Hans ankomst vid vårt livs slut och vid världens slut.
Låt oss ta emot denna Advent som en tid av nåd då vi väntar med Maria och likt henne växer in i Jesus och låter Honom växa i oss.
Likt Maria överlåter vi vår kropp och själ – ja, hela vår varelse
till Honom som kommer - och ändå är här!
Det kommer att ta längre tid än Advent- tidens fyra veckor, men det är rätt tid att börja.
Och det är nödvändigt att börja!
Må vår kropp - Kristi Mystiska kropp – bli en viloplats för Honom.
Må våra egna kroppar bli till näring för Hans Mystiska kropp och må våra själar bli till glädje för Herren.
Att bli en viloplats åt Herren är att ha ett odelat hjärta.
Ett hjärta som inte längre är rastlöst, fåfängt jagande efter popularitet, världsliga saker, ockultism, okyskhet, bundenhet till vem eller vad och som helst som tar Jesus plats.
Varje Advent är en öm påminnelse om Guds antågande och
om vårt möte med Människosonen på den sista dagen.
Idag ber Paulus Thessalonikerna att de ska leva ett heligt liv, att de ska vara oförvitliga.
Han ber dem att leva för att behaga Gud.
Genom bön och arbete ger vi oss till Honom i Hans mystiska kropp Kyrkan; för att där bli till näring för Honom.
När vi fastar – för också det är ett arbete - från något som t.ex kött, frukt godis, Earpodes...
när vi fastar från ilska, irritation, otålighet, lögner, själviskhet, bekvämlighet,
när vi fastar från klagan, negativitet, skvaller, och sura miner -
blir vi till näring för Kyrkan och för själar.
Först är det behövligt för vår egen själ.
Gud låter inte en enda sådan akt av kärlek gå för intet.
Men vad än för slags fasta vi gör behöver vi Guds hjälp!
Det är knappast symbolik eller pedagogisk skrämsel propaganda Jesus förkunnar när Han säger att ”vi måste vara på vår vakt för människor ska förgås av skräck när himlens makter ska skakas”.
Han säger det först och främst för att det är sant, men också för att vi ska kunna växa in i Kristus.
Bli lik Honom.
Han säger det därför att vi ska bli utmanade till att leva ett Kristet liv, så att det andliga får en plats i vårt dagliga liv. Vi behöver bli utmanade till att ha tillit, kunna förlåta, lära oss tålamod - bli mänsklig som Han.
Allting om Kristi jordiska liv handlar ju om vår frälsning, vår helighet, vårt omvandlande till Kristus.
I det mått vi växer i tro, hopp och kärlek blir vi till Guds ära och Hans förhärligande: Hans skönhet och Hans kraft här på jorden!
Vi är skapade till att växa i Kristi likhet, födda till att kunna stå upprätta inför Honom. För att det ska bli verklighet måste vi medarbeta med Gud, inte på något vis hindra Hans nåd att verka i oss och genom oss.
Jesus visste mycket väl att vi människor är lata, att vi gärna vill ha allt så lätt som möjligt och så fort som möjligt.
Han visste mycket väl, att vi inte alls tycker det verkar vara brådskande med frälsning, med helighet, med att försöka förstå Guds ord.
Allt ligger på tillräckligt tryggt avstånd, tror man, och därför behöver ingen oroa sig;”Gud är god”.
Varför säger Jesus åtskilliga gånger att vi måste ständigt vaka?
Varför talar Han så strängt om världens slut, om helvete och om Människosonen som kommer i makt med alla änglar?
Och bergspredikan som alla älskar och tycker vara så vacker...handlar det inte om att låta sig formas genom lidande för att kunna bli lik Kristus;
fattig, renhjärtad, ödmjuk, förföljd och dödad för Hans Namns skull?
Varför skulle vi inte frukta en Gud som är medlidande?
Varför skulle ”frukta Gud” vara i motsättning till att ”älska Gud”?
Rädd är man inte för Gud men man fruktar Gud.
Men rädd borde man vara för ens egna inneboende förmåga att vara självisk och styra bäst man kan med sin egenvilja och dessutom synda!
Det är sånt som den Helige Anden vill ha bort i oss för att vi ska kunna stå upprätta inför Människosonen och inte, som samma Evangelium också säger några rader innan: ” förgås av skräck”.
Vi upprepar gärna det Jesus säger om den Gode Herden, de hoppande lammen, den älskande Fadern som ser på sina barn som en flock som inte behöver oroa sig därför att Guds försyn tar hand om allt, och den Helige Anden som ger utan mått...
Det är inte ofta man hör att denne evigt Gode, denne älskande Gud och Människoson, utmanar oss i tro och i hopp och i kärlek , så mycket så att Han vill att våra liv ska likna Guds Sons liv!
Dessutom, hur såg Hans liv ut..mer än att Han åt med skattmasar?
För det mesta verkar det som om Frälsningen går liksom på automatik. Enligt den uppfattningen som nu verkar råda så går alla vägar till Gud, vilken andlighet som helst går bra för Jesus...
Själva fastan blir bara värd något när vi gör det av kärlek, till Jesus; kärlek betyder inte att vi måste vara fyllda med känslor och lidelse men att vi vill att göra något för Honom.
Behöver Han det?
- Han vill se vår vilja.
Allt lidande blir till guld när det är offrat i förening med Jesu lidande.
Det är också viktigt för att göra upp för – för och främst våra egna – men också andras synder.
Botgöring - för att förena själen med Gud, ens egen och andras - river ner hindren som finns mellan Jesu hjärta och våra hjärtan.
Vi river även ner himlen med botgögring:
”Rorate caeli”…
”Dryp ned, ni himlar där ovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ned..må jorden öppna sig och må dess frukt bli frälsning..”
Maria,
lär oss att lyssna till Guds ord. Förbered oss denna Advent till att ta emot Jesus, ge oss ditt hjärta som är så ödmjukt, rent, vackert... så helt för Honom!
Låt tillit och förtröstan till Jesus växa och fördjupas i våra brustna själar så att vi inte av rädsla eller dåligt samvete vänder oss bort från Honom när JesusBarnets lilla hand bultar på vårt hjärta på julnatten.
I tro möter vi Honom, i tro förbereder vi en krubba av strå åt Honom, varje strå är en liten – och ibland stor – akt av kärlek; uppoffring,
frukten av att ha använt det dagliga små tingen - som i sig själva verkar så vardagliga och gråa och som så fort och spårlöst går oss förbi,
om vi inte i tro griper tag i dem.
Advent är en tid av botgöring men också en tid av hopp, väntan och förväntan, en påminnelse om att Jesus kommer nästa gång ”på ett moln med makt och stor härlighet”.
Av allt vi väntar på, av allt vi önskar… vilken plats får Jesus?
Det är en fråga man kan meditera över i Advent.
Det kan hjälpa våra hjärtan att bli renade, att komma till sanning med oss själva i vår svaghet för att än mer längta efter Jesu nåd och barmhärtighet.
Vänta in Närvaron av det Gudomliga Barnet:
Marias son.
”...räta på er och lyft era huvuden...”