Söndag 24 Mars

Lukas 13:1–9
Vid den tiden kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: »Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.«
Och han gav dem denna liknelse: »En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’ »

                                              Betraktelse

Hopp är nödvändigt för att leva. Hopp är nödvändigt för att nå frälsning, vi hoppas att Gud ska vara god mot oss, att Han ska visa oss barmhärtighet. Hoppet är livsviktigt.

Men hopp måste ändå vara baserat på verklighet annars är det dröm eller naiv optimism.

Det första budordet är att vi ska älska Gud och inte ha någon annan gud än Honom.
Samtidigt som vi tror på Gud och på budorden kan vi låta oss ledas av vår egenvilja på så sätt att vår vilja tar Guds plats, alltså; jag själv tar den första platsen.
Vi bestämmer oss för någonting, sedan projekterar vi det på Gud och menar att det är Hans vilja.
Vi betraktar synden i våra eller andras liv och säger; "Gud förstår", utan att visa tillstymmelse till skuld över att ha gjort fel, eller sorg över att ha sårat Gud. 
Vi tror på Gud och ber till Honom, men på ett nästan osynligt vis kan vi snärja oss in i synd som inte syns.
Vi kan baktala, skvallra och vara rent obarmhärtiga i vårt förhållande till andra och ändå vara hemskt upprörda över andras tanklöshet.
Vi undviker en annan människa... oanade ser vi inte hur hjärtat har nystat in sig i en dunkelhet som för oss bort från frihetens ljus.

Fastan är en tid av djup rengöring då vi tar oss tid att bemöta de olika gudar vi låtit komma in i våra liv så att vi kan kasta ut dem!

Välsignade är vi om vi hör Hans röst som kallar oss till omvändelse: till att bränna bort våra ovanor och synder genom urskiljning och bikt och inse att också ”vi står på helig mark” som Mose, vid den brinnande busken.

Den Helige Ande kommer till oss som Smältarens eld, Han ”sätter sig ner likt den som smälter och renar silver”
                                                                  (Malaki 3).

Jesu liknelse talar om Guds otroliga tålamod med oss.
Utan det skulle vi inte ha en chans!
Hur många gånger har inte Gud bokstavligen lyft oss upp i våra liv och dragit oss ut ur situationer som annars skulle ha varit fatala?!
Hur många gånger har inte Gud grävt omkring oss och gödslat för att vi äntligen skulle börja bära frukt?! 

Men i Evangeliets text varnas vi också för att inte vara så lättvindiga med att ta Guds tålamod och barmhärtighet för givet. 

I den första delen av Evangelietexten talar några män till Jesus om en fruktansvärd död som Pilatus vållat en grupp galileer,  männen menade att dessa människor måste ha varit hemska syndare, som dog en sån död. Jesus förklarar att vi borde inse att andra kanske inte är värre än vi själva! Kan vi vara säkra på vår frälsning? Eller att vi är behagliga i Guds ögon? 
Jesus svarar männen att om de inte gör bot, om de inte omvänder sig, kommer deras öde att sluta likadant som galileernas! 

"Jesus vill i detta Evangelium lära oss, att de potentiella himmelska arvtagarna som fortfarande lever på jorden, ska bli avskräckta genom andras faror". 
                                                                     (Johannes Chrysostomos)

Det som faktiskt verkar vara ”ur tiden” är att över huvud taget tala om syndens konsekvenser, Guds straff, nödvändig bot och omvändelse!
Att vi, moderna människor, skulle oroas över att inte kunna gå till himlen, att se andras bestörta öde som om det inte hade med Guds straff att göra... som om det inte hade med oss att göra.

Har då inte vår tro blivit urvattnad, har inte vår tro blivit jämnad med marken, jämnad med jordens idylliska ekologiska paradis- tankar om en Moder Jord som tar hand om oss ”for ever”, om vi tar hand om Henne!

I ett rent underverk ledde Gud Israeliterna torrskodda, undan Egyptierna, över röda havet, men ändå så föll nästan alla bort innan de hunnit till det förlovade landet! De gled iväg från Gud genom olydnad och enorma överträdelser, fast Gud så uppenbart visat dem Hans förkärlek och stöd.

Den helige Paulus säger att:
 ”de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller”.

Jesus ska komma till jorden som dess Domare.
Men innan dess, vad är det Hans söker bland oss och i var och en av oss?

Frukt!, var det inte det Han ville ha ifrån fikonträdet?
Trädet gav Honom ingen frukt och  trädgårdsmästaren ville hugga ned det, om trädet inte, inom en viss tid, blev fruktsamt.

Det påminner om Johannes Evangeliet där Jesus säger att Fadern sågar av grenar som inte bär frukt för att sedan kasta dem i elden medans grenar som bär frukt behöver ansas för att bära mer frukt.

Gud ger den som vill ta emot, en mission i Hans tjänst, en mission som är menad att bära frukt till Guds ära.

Nu frågar vi oss; vad innebär det att bära frukt?

Att låta sig bli helt given till Gud, att bli ledd till att prioritera Gud och Hans vilja, att älska Hans vilja och Hans lag - för om man inte älskar den, eller att bara delvis älska den, reserverar man något för sig själv. 

Att vara fruktsam innebär att låta vetekornet falla i jorden och dö för bara då blir skörden rik! Om man låter vetekornet bara ligga, händer inget med det. Gud vill ha rik skörd. Han ansar grenar, sår frön, låter vetekorn falla i mörk jord..och så kan Han hålla på ganska länge, tills vi givit med oss, givit över oss, överlämnat oss; till Hans händer, till Hans Hjärta, till Hans plan för oss - och genom oss, för andra.

Jesus kommer till oss igen och igen, så och denna Fastetid,
för att söka frukt.

                                                 ”…Ett år till…”