Söndag 4 Augusti

Lukas 12:13–21
 Vid den tiden sade någon i hopen till Jesus: »Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.« Han svarade: »Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?« Och han sade till dem: »Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.« Sedan gav han dem en liknelse: »En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.«

                                           Betraktelse
”Att vara rik inför Gud”.. är ord laddade med skönhet och sanning,
”att vara rik inför Gud”, är vad livet handlar om. 
Att vara rik inför Gud är att vara älskad av Honom…
att bli sedd av Honom …
Han gör den fattige som ropar på Hans Namn, rik, 
för den fattige gör Gud mäktiga verk med sin arm -
…men den övermodige får klara sig ensam… 
att vara rik inför Gud är att vara fattig i anden,
en ringa tjänare eller tjänarinna.

Gud bedömer vår attityd till det vi har, inte hur mycket vi har.

Döden och evigt liv, för den rike mannen i berättelsen, är alltför långt borta och alltför främmande för att vara något att behöva oroa sig för, istället oroar han sig för hur han ska få plats med mer ägodelar.  

Människor oroar sig för framtiden, hur de ska leva, hur de ska bo och vad de ska göra.
Väldigt få ser tid som en gåva Gud ger för att kunna förbereda sig för evigt liv, för mötet med Gud. 

Den som inte tror oroar sig inte för vad som kommer.
Den som tror säger:”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning” (Fil.2:12).

Gud kallar den rike mannen”dåre”. Det är ord att betänka.    

Döden är knappt ett steg ifrån honom, ovetandes om hans immanenta död bekymrar han sig bara för materiell trygghet. Han samlar åt sig själv i lador, men har inget att ge Gud, inte heller sin nästa. 

Vad kan vi ge till Gud?!
Tro, hopp och kärlek. Teologiska dygder har direkt anknytning till Gud.
Kärlek till Gud i mina handlingar,
tro på Gud i mitt överlämnande av mig själv och mitt liv till Honom. 
Hopp!…förväntandet att nå det man längtar efter. Grunden för hoppet är längtan.
Efter evigt liv med Gud.
Hoppet är något mycket speciellt, ofta tänker man inte på det, tro och kärlek tar mest av vår uppmärksamhet. Vad som är speciellt med hopp är att för att det teologiska hoppet ska leva måste det finnas längtan.
Längtan efter Gud och himlen, efter det som vi egentligen inte har en chans att nå; 
enda hoppet att nå Gud - är Gud!
Men för att hoppas på himlen behövs längtan.

”Dåren säger i sitt hjärta”det finns ingen Gud” (Ps.14).

Han skrattar och glädjer sig i sina tillgångar. Men dessa kan inte ge honom någon som helst frälsning, i den rike mannens fall kan de bara ge honom fördömelse. Han ser inte att allt vad han har, kommer från Gud som gåva, gåvor som inte bara är menade för honom, gåvor som skulle ha tagits emot i ödmjuk tacksamhet och generositet. 
Den rike mannen utesluter inte bara Gud ur sitt liv men även andra människor.

Girighet, förblindar människan och gör henne hårdhjärtad..hon ser inte med klarhet vare sig sig själv eller andra, inte heller uppfattar hon något fel med sin situation. 

”Ty också den som strävat med klokhet, insikt och framgång måste lämna vad han äger..människorna sveper du bort..de förgås som gräset…”
varför sätter man då sin trygghet i rikedomar istället för att sträva efter ”det som finns däruppe”? Inte bara girighet men också, säger den helige Paulus, otukt, orenhet, lidelser, onda lustar, själviskhet…han kallar allt detta för avguderi. 

Kläd av den gamla människan och klä på den nya människan; den nya människan bär på en sann längtan.
Katarina av Siena ser längtan som människans stora och viktiga skatt, som en dynamisk verklighet hon inte får vara utan; längtan är botmedlet för likgiltighet. Längtan måste ledas in i sanningens riktning, menar hon.

Den rike mannens längtan går inte i sanningens riktning, hans längtan går till det jordiska istället för det himmelska, till det kroppsliga istället för det andliga, till sig själv istället för Gud, till tid istället för evighet,
till lador istället för den himmelska staden…                                                       

                                 ”…En människas liv…”