Söndag 3 November
Lukas 19:1–10
Vid den tiden kom Jesus in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: »Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.«
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: »Han har tagit in hos en syndare.« Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: »Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.« Jesus sade till honom: »I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.«
Betraktelse
Sackaios längtade att komma ut ur det han fastnat i... han hade krävt människor på pengar ganska länge vid det här laget...Sackaios hade trasslats in i en väv av syndens hopplöshet, han ville ut, men hur?
Vad skulle han göra istället?
Nu fanns där en gnista av hopp i själens vrå.
En lite låga, flämtande, svajande och svag, förde honom upp i trädet för att se på Jesus...han ville komma nära Honom, falla på knä och ropa;
”Herre förbarma dig”!
Men han var liten, det var så han såg sig själv; obetydlig, ful och syndig i sin själ. Inte kunde väl han gå fram till denne man…han visste inte heller vem Jesus egentligen var…
Jesus skulle inte ens se honom, det fanns andra i den stora folkmängden som var mer värda Jesu uppmärksamhet…det fanns ju de som var sjuka, och det var ju inte han..eller var han?
Där fanns också lärjungar och vänner till Jesus, nej, han kunde inte gå fram till Honom, Sackaios skulle nöja sig med att få se en glimt av Jesus.
När Jesus gick längs vägen och kom allt närmare trädet där Sachaios hade klättrat upp rörde sig någonting inom honom, den tynande lågan flämtade allt ivrigare och ville höja sig upp ur askan av en gammal eld som för länge sedan hade brunnit av kärlek till Gud och människor.
Jesus såg Sackaios längtan efter frid, Han såg att
hos Sackaios fanns potentialen att - likt en knopp om än så svag, i kontakt med ljus och värma - börja blomma.
Kom ner!
Jag ser dig!, jag ser mer än din synd och litenhet, Jag ser den flämtande lågan…
”det knäckta strået bryter Han inte av, den tynande lågan släcker Han inte”
( Jesaja 42;3).
Jesus kommer oss till mötes på olika sätt.
Han kommer till oss, för att som i Sackaios fall, visa oss hur tilldragande omvändelse är.
Han ber oss att ”skynda ner” för att möta Han som är mild och ödmjuk... möta Honom som söker våra hjärtan för att ge dem liv.
Sackaios tjänade varken Gud eller människor, men denna dag kom räddningen till honom; längtan till helighet började spira;
”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande”.
Sackaios liv började bära frukt - även om det nu blev ekonomiskt lönlöst…
han ger tillbaka det han stulit.
Han ger i glädje - även om det kostar - och i lydnad till Jesus som älskat honom och kallat ner honom från skammens gömställe.
”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du Gud, icke förakta”.
Jesus grät över Jerusalem därför att de inte kände igen Herrens besök..hur många det finns som inte känner igen Hans besök!
Men för Sackaios blev det ett speciellt möte; han blev Abrahams son, en ättling av Guds löfte.
En präst som ville erfara hur det var att vara fattig och att vara i behov av människor, tog sig till ett av de Skandinaviska länderna utan ett öre på fickan. Han blev hungrig och när han passerade en trädgård där det växte äppelträd bad han kvinnan som påtade i trädgården om ett äpple. Kvinnan svarade:”Varför skulle jag ge dig ett äpple?”, och så påtade hon vidare.
Förhoppningsvis blev kvinnan senare varse om den nåd Jesus ville ge henne genom den förbipasserande prästen. Det var Jesus som gav henne en chans att ge, ge till Jesus i den förklädde, i detta fall fanns också den sakramentala Kristus närvaro.
Kristus kallar oss ner från höjderna av tillbedjan av oss själva - för att Tillbedja Gud i Ande och i Sanning.
Han lär oss att minnas Honom, att (be)söka Herren i tystnaden av våra hjärtan, och i vårt minne; genom att påminna oss om Hans ord.
Som i Sackaios liv så och i vårt; Jesus belönar våra bemödanden att se Honom.
”Mitt hjärta säger om Dig: sök Hans ansikte! Ditt ansikte Herre söker jag. Göm inte Ditt ansikte ifrån mig”.
Omvändelse är frukten av att finna sig själv kärleksfullt betraktad av vår Herre....som Sackaios gjorde, gömd uppe i ett träd.
”... söka efter det som var förlorat...”