Markus 1:12–15
Vid den tiden drev Anden Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«

                                        Betraktelse

Vid Jesu dop öppnade sig himmelen och Guds Ande sågs komma över Honom.
En röst från himmelen sa: ”Detta är min älskade Son”.
Samme Ande för nu Jesus till öde markerna där Han blir frestad av Satan. Genom att låta sig frestas av satan visar Jesus
att ingenting kan locka bort honom från Fadern vilja.
När vi, i Matteus och Lukas Evangeliet, läser om att Jesus blir prövad av djävulen lär vi oss att Han motstrider satan genom att använda Skrifterna. Vi, som Jesus, måste låta skrifterna bli en del av våra liv, för då blir det, också för oss:
styrka i vår kamp mot det onda,
närhet till Jesus
mat för vår själ
och ledning i vårt liv.

Israels tacksamhet och glädje över Guds enastående ingrepp i Egypten, övergick till glömska och otacksamhet i deras vildmarks prövningar.
De klagade över maten de fick, klagade över deras ledare Mose, och de höll avgudadyrkan.

Jesus i vildmarken motstår djävulens frestelser och lyder Gud.

Vår resa genom världens virrvarr är vår ökenvandring.
Världen inger ett falskt hopp om att den har lösningen ut ur det onda.
Det verkar som att man inte alls ser hur vida synden breder ut sig,
hur den blir mer och mer vardaglig, laglig och även uppmuntrad.

Det är mänskligt att fela men det är inte mänskligt att synda!
Det finns ingen synd utan djävulens medverkan.
Om djävulen försökte att fresta, eller pröva Jesus Guds Son, hur mycket mer ska han inte försöka med oss.
Vad har till försvar mot honom?

Kristna fösöker att finna lösningen genom en ”Kristus av idag”. Kompromiss är populärt, en väg man gärna vill slå in på. En "kampfri" väg.
Dimman blir allt tjockare, det är svårare att se klart.

Jesus hade ingen "kampfri" tillvaro. Han vistades bland vilda djur och prövades av djävulen, säger MarkusEvangelisten.

Under det att Jesus kämpar mot djävulen i vildmarken, slåss Johannes Döparen med de onda makterna i staden, blir fängslad... och sedan dödad.
Han var en Guds röst. Han visste att världen aldrig kunde bidra till någon lösning utan att först ha grundat sig i en sann moral.

Kampen är mellan Jesus och djävulen och slagfältet är våra själar.
Segrar Jesus i oss är det därför vi ger vårt liv till Honom utan kompromisser.
Vi ställer oss på hans sida, talar hans språk och följer på hans väg som är den enda väg som leder till himmelen där de vilda djuren inte kommer in  men där änglarnas sprakande skönhet förhärligar Gud i all evighet.

I Skrifterna är det en pågående kamp mellan gott och ont.
Även sagorna vet det.
Där är det alltid det onda mot det goda och naturligtvis vinner det goda. Just som jag skriver detta undrar jag om det kanske inte längre är så?
Är det kanske så att den fula draken är mer åtrådd än den goda fen? Kanske det är sagan om det hemska monstret som äter upp den vackra prinsessan i ett nafs och sen segrande slickar sig om munnen, som vår beundran nu går till?

Vår genomresa i världen är en prövotid där Gud vill nå oss genom Hans Älskade Son, för att föra oss till sitt Faders Hjärta; en strömmande källa som längtandes söker att få rinna in i våra själar och liv. Liv!

Människans seger över hennes tre fiender: världen, köttet och satan, är bara möjlig genom bön och botgöring.
Och lydnad till Guds ord:
äta brödet av Guds vilja
och Kristi ödmjukhet.

Utan Jesus är kampen förlorad. Utan Jesus finns inget svar till lidandet.
Världens frälsning går genom korset, Han låter det bli vår väg till Livet.
Just därför tränger satan in i vår vildmark, för att få bort korset från världens medvetande, inte bara genom att ta bort det från alla offentliga platser, men från våra liv!
Satan, medveten om världens kärlek till pengar, vackra, friska kroppar, populäritet och avsky till allt som har med lidande att göra , skriker i våra öron att Döden är svaret!
Döda ovälkomna barn.
Döda de gamla.
Döda de sjuka.
Döda de handikappade.
Döda dig själv, legalt.
Bort från lidandet!!

Och bort från Kristus.
Han dödade inte sig själv på korset men gav sitt liv för Guds sak – och blev dödad.

Vi vet inte längre vad familjeliv är. Politiker genomför lagar som bygger upp ett allt sjukare leverne där familj och barn inte får något alls beskydd eller uppmuntran till liv, än mindre till sunda liv.
Vad som nu räcker för att definiera ordet ”fader”, är:
en man som donerar spermier...

”Ingen kommer till Fadern utom genom Mig”.
Ingen kommer till Fadern utom genom Hans Son och genom kärlekens Ande som lär oss att känna Honom.
Ju mindre ett samhälle låter sig ledas av detta Mysterium, ju mindre kan det förstå vad en fader är. Det är det vi ser i världen nu, ett moralsocialt kaos i en allt mer växande faderlös kultur.
”Var kommer barnen in”?
Vem hör rösten:"Omvänd er och tro på budskapet", i denna totala ödemark?
Vilket budskap...?

Jesus möter änglar och vilddjur i ödemarken. Tecken på både liv och död, fara och befrielse.
Vi börjar fastetiden inför denna verklighet, var och en i sitt liv bemöter dessa änglar och vilddjur varje dag, inom sig eller omkring sig.
Låt oss med bön, gå in i vår vildmark denna fastetid, en kontemplativ vildmark där vi tar tid för att se på våra liv, hur mycket vi behöver Kristi frälsning, änglars renhet och kärlek till Gud, hunger för Kristus och törst för sanning.
Guds rike är nära, det är mig närmre än vad jag är till mig själv.
Låt oss bearbeta det, i ljuset av det förbund Gud har knutit med oss.
Ett förbund som Han själv aldrig överger, så länge vi besvarar Honom med tro på Honom..."Tiden är inne..."


                        ”...de ödmjuka lär han sin väg...”


 

Läs hela inlägget »

Markus 1:40–45    
                                  (Vår Fru av Lourdes)
En spetälsk kom till Jesus och föll på knä och bad: »Vill du, så kan du göra mig ren.« Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: »Jag vill. Bli ren!« Och genast försvann spetälskan, och han blev ren. Jesus skickade bort honom med en sträng förmaning: »Säg ingenting till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.« Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Och det kom folk till honom från alla håll.

                                               Betraktelse
När Jungfru Maria, 1858, uppenbarade sig den 16:e gången, till den enkla bondflickan Bernadette, frågade flickan, som hon hade gjort vid de tidigare besöken, vad den leende kvinnan hette.
Maria svarade henne: ”Jag är den Obefläckade Avlelsen”

I december 1854 hade Kyrkan definierat Marias Obefläckade Avlelse som helt och fullt godtagbar, en, sedan länge Kyrkans tro, hade nu blivit dogm.

Vid uppenbarelsen i Lourdes säger inte Maria att ”jag var obefläckad i min avlelse, eller, min avlelse var obefläckad. Men hon säger:
”Jag är den Obefläckade Avlelsen”.

Så det var inte bara något som hände under ett ögonblick av hennes liv,  det hon talar om är en identitet: ”Jag är....”

Det var Maximillian Kolbe som på ett sånt utomordentligt sätt uppmärksammade detta, och
byggde en hel teologi omkring vad Maria själv hade sagt till den unga Bernadette, i Lourdes.

Att vara Den Obefläckade Avlelsen är en enastående nåd.
Just som det är en enastående nåd att vara Guds Moder.


 

”Vem är du då, O, Obefläckade Avlelse ” ?
Inte Gud, för Gud har inte någon början.
Inte Adam, gjord från jordens damm.
Inte Eva, tagen ur Adams kropp.

Inte heller är hon Det Människoblivna Ordet som redan fanns i all evighet och som var ”befruktad” men ändå inte är en ”befruktelse”.
Evas barn, människosläktet, existerar i samband med sin befruktelse så de kunde mer korrekt bli kallade ”befruktelser”... Men Du Maria, skiljer Dig också från dem, därför att de är ”befruktelser” besmittade av arvsynd, medans Du, är den enda och Unika Obefläckade Avlelsen.

I föreningen av Den Helige Ande med Jungfrun Maria är det inte bara kärlek som binder dessa två varelser, men Den Helige Anden, som är helt och fullt Den Heliga Treenighetens kärlek, och den Saliga Jungfrun Maria, som är helt och fullt skapelsens kärlek. Är ett.
Så i deras förening är himlen förenad med jorden, hela himlen med hela jorden, helt och fullt Oskapad kärlek med skapad kärlek:
detta är kärlekens högsta punkt”.
Den Helige Ande har sin boning i henne, lever i henne.
Detta är sant från det allra första ögonblicket av hennes varande.
Han gör henne fruktsam från första stunden av hennes existens, genom hela hennes liv och för all evighet!
Hon är inte bara Guds ”tjänarinna”,”dotter”, ”ägodel”, ”egendom” ....
men också Guds Moder! Här kan man lätt börja bli yr...
Att hon är befruktad utan synd, kan man förstå, men att hon är den Obefläckade Avlelsen....?!
Den Obefläckade är Den Helige Andens Brud på ett outsägligt sätt.
Hon har samma Son som Fadern har.
En sån obeskrivlig familj!
Vi tillhör henne, den Obefläckade.
Vi är hennes, utan gräns, på ett helt perfekt vis... vi är, på ett sätt, henne.
Hon älskar vår Gud genom oss.
Med våra torftiga hjärtan älskar hon hennes Gudomliga Son.
I oss och genom oss älskar Den Obefläckade - vår Herre Jesus.

Och Jesus, som betraktar oss som Jungfruns egendom, och, på ett sätt, som en del av Hans älskade Moder, älskar henne i oss och genom oss. Ett sånt underbart mysterium”.

(Ur Writings of Maximillian Kolbe, Rome 1997
och ”The Marian teaching” of St. M.K.)


Spetälska, en vidrig sjukdom. Ansågs som orenhet.
Synd, en vidrig och sjuk verklighet vi föds in i.
Den har alltid ansetts som en andlig orenhet, och är det.

Maria, den Obefläckade Avlelsen, vill ge världen hennes Son.
Hon erbjuder världen klart porlande vatten som helar kropp och själ.
Bernadette var redskapet som den Heliga Jungfrun använde för det budskap hon ville ge.
Bernadette, som inte ens kunde lära sig katekesen!
Hon förstod inte vad Obefläckad Avlelse var.
Men hon var i alla fall det språkrör Maria valde.

Maria inbjöd människor till att bli helande.

Konkret är hennes budskap först och främst fattigdom.
Bernadette fick möjlighet att lämna hennes fattiga liv. Hon kunde bli rik genom att åka till Paris och där tala om uppenbarelserna.
Bernadette hade istället insett att fattigdom och enkelhet är vägen till förening med Kristus, det var också så Jesus och Maria hade valt att leva.

Också bot och att vända sig från synd, var Jungfruns budskap.
Bernadette fick genomgå många förödmjukelser, som bot, för att de som var i synd, skulle omvända sig.

Källan, som Bernadette mirakulöst grävde fram genom Jungfrun Marias ingrepp och vägledning symboliserar rening av människors hjärtan sårade av synd.
Bön förenat med bot, renar våra hjärtan.

Så den som vill, den som behöver, kan hoppa i, och be om Jungfru Marias hjälp.

Vattnet, som den spetälske doppade sig i och blev frisk, rinner även nu.
Efter att ha doppat sig i dopet och sedan doppar sig i bikten,
där man återspeglar sin andliga spetälska, får man ta emot Guds rena vatten, Hans Helige Ande.
Han kallar oss, genom Maria, att förena oss med Honom för evigt.
Fö det behöver människans hjärta och själ bli renade.
Jesus har inte bara givit sig själv och Sakramenten för det, men också Hans Mor, Den Obefläckade Avlelesen.

Lourdes påminner oss om vad vi så lätt glömmer, att vi är Guds tempel och att Marias rena klara Obefläckade vatten renar våra hjärtan och våra liv...Hoppa i!


                                 "...Jag vill. Bli ren!..."

Läs hela inlägget »

Lukas 2:22–40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag, tog föräldrarna Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.« Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

                                           Betraktelse

Idag är ljusets fest!

Vår tro är ett mysterium som bär Guds plan, en frälsningsplan som utvidgas i liturgin, särskilt i Eukaristin, där Kristi verk, Hans själva Frälsningsverk fortsätter att bli genomförd.

Guds plan är vår frälsning, vår frälsning är i Kristus;
Hans frälsning pågår ständigt i Liturgin utförd i templet:Kyrkan.

Maria ger Jesusbarnet till Fadern genom Symeons händer, hon ger till Gud vad som tillhör Gud.
Skimrande klar lyser Maria i hennes lydnad till Fadern.

Vi kan gå med henne till templet och ge till Fadern vår älskade, den eller det som betyder allt för oss: vår skatt.

Varje barn, varje människa tillhör Gud, och ska ges till Gud.
Fadern gjorde det Han ville med Marias barn, Han gjorde det Maria själv inte ens skulle kunna ha tänkt att göra, eller velat göra.
Men hon följde Faderns vilja ända till korset, för Barnet var Hans, det var givet henne så att Faderns vilja skulle ske, så att Hans Frälsningsplan skulle genomföras.
Symeon profeterade just det.

Han profeterar att ”ett svärd skulle gå genom Marias själ och att Barnet skulle bli till fall, eller upprättelse för många, ett tecken som väcker strid”.

De Kristnas ständiga kamp, att inte bli ett med världens läror, gör att vi hela tiden måste se, om vi inte i den toleranta gemenskapens namn kompromissat Kristi ord, istället för att låta ”mångas innersta tankar komma i dagen”.

Det är Guds innerliga önskan att vi får se ljuset, bländas av det och låta det ge oss styrka på vår vandring.
Likt Symeon som kunde gå till Gud i frid. I frid och inte i rädsla.
Vi, likt Symeon, möter Kristus och känner igen Honom som:
levandes i Eukaristin,
skinande i bikten,
berusande i ordet,
värmande i bönen
befriande i ljuset...

Jesus, när våra ögon har sett Dig, tackar vi dig, prisar vi dig, talar vi om Dig, för dem som väntar på befrielse.

Också Hanna kände igen Dig.
Du fann hennes hjärta öppet – och Du gick in, för att låta skina Ditt ljus.

Jesus är tecknet som väcker strid, striden mellan sanning och lögn, ont och gott, rätt och fel.
Den Helige Ande, upplyser oss och gör oss till himmelrikets värdiga brudar, levande barn till Fadern, återspeglande Kristus -
om vi låter oss bli testade som guld i elden.

Se, hur Maria går upp till templet, hur hon bär Barnet i sin famn.
Han som uppfyller all vår längtan är återgiven och offrad till Fadern.
För världens frälsning ska hon sedan vid korset, offra Honom ännu en gång.
Guds Lamm är framburen för att offras.
Maria ska ta del i det offrandet, det är lovat henne att svärdet ska gå genom hennes hjärta. Knappt har Barnet blivit fött..och striden är redan väckt, det är Modern den är riktad till, redan nu.

Vid bröllopet i Kana var det Maria som bad Jesus att börja vandringen mot korset.
Här är det hon som i lydnad till lagen offrar Honom till Gud.
Jesus kom som världens Ljus och hon ska inte på något sätt dölja det, snarare tvärtom, hon ska lyfta upp det, hon ska låta Honom skina, även då hon redan förnimmer priset.
Jungfru Maria, i all tysthet, i ständig förundran över Guds storhet betraktar allt i hennes hjärtas tystnad.

Den gamle Symeon var nästan blind men kunde se bättre än någon annan, ljuset som sken från det framburna Barnet. Anden tog tag om hans hjärta och den profetiska sången ljöd från djupet av hans själ:
”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”.

Rena ögon som ser Ljuset i ett litet barn.

Templet är nu Jesus själv.
Jesus är Templet av Guds närvaro i kött och blod.
Vi får leva och röra oss, be och förenas, dö och återuppstå i Hans kropp.
Gud har kommit oss så nära att vi kan bo i Honom, och Han i oss.

Maria, Guds enastående tempel, formad till en ny skapelse i Hans Ljus.
Hon som genom lagen skulle bli renad av att offra två duvor, bär på Lammet, Påsk Lammet, offer lammet. Guds Lamm, Marias barn,
som hon bär fram till Fadern,
för världen..”det sanna ljuset, det som lyser över alla människor..”


       ”...ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna...”







 

Läs hela inlägget »

Markus 1:21–28
Jesus och hans lärjungar kom till Kafarnaum, och när det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade. Alla överväldigades av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda. I synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och han började skrika: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.« Men Jesus sade strängt åt honom: »Tig! Far ut ur honom!« Den orena anden ryckte och slet i mannen och gav till ett högt rop och for ut ur honom. Alla greps av bävan och började fråga varandra: »Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.« Ryktet om honom spred sig genast över hela Galileen.
                                                       
                                              Betraktelse

Markus evangeliet framhåller kampen mellan Jesus och satan.
Därav många exorcisms.
Vid Jesu korsfästelse binder Jesus satan och övervinner därmed den ondes rike.
Jesus har kommit för att befria människan från satans herravälde.
Om hon samarbetar med Kristi nåd kan hon befria sig från synden och från evig död, till ett evigt liv i Gud.

Djävulen är en oren ande, han förlorade all renhet, han förlorade Guds vänskap i det att han handlade precis motsatt till den Heliga Anden (man kan läsa om Änglarnas fall i Katolska Kyrkans Katekes nr.391-395).

Genom hans insinuerande och impulser gör han människors själar orena.
Det nu mer och mer allmänna och ofta förekommande överträdande av Guds lagar bidrar till moralisk orenhet.
Den moraliska orenheten är inte en gammalmodig idé men är snarare en verklighet som tränger in i människans andliga själ på ett oerhört destruktivt vis.
Att samhället inte bara öppnar dörrar för abort, homosexualitet, könsombyten, mediala tv-program..., men dessutom framhäver det som något utomordentligt bra och "bäst i världen", är en styggelse.
Dörrarna står nu vidöppna för den demoniska världen att fritt träda fram i våra familjer och samhällen.

Guds vilja för oss är god, Hans lagar finns just därför att vi ska kunna leva i frid, fria från orenhet och skuld. Att nonchalera Guds lag är att vända sig mot Gud och därmed mot sig själv.
Guds lagar är för människan, inte emot henne!

I den första läsningen hör vi att Gud ska ge Israeliterna en profet som talar Hans ord.
Gud uppmanar människorna att ”lyssna till den profeten”, när han kommer.
Fadern säger samma sak ett flertal gånger i den Nya Testamentet, t.ex. i Matteus 17:
”Detta är min älskade son, han är min utvalde.
Lyssna till honom.
Det är Jesus, Gud talar om:

"Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning...”


Det är klart att i en så sekulariserad, antikristen och avkristianiserad värld som vi nu lever i, låter Guds ord hur illa som helst, något man helt enkelt inte behöver lyssna till, än mindre lyda.
Man besvarar Jesu ord på samma sätt som den besatte mannen i Evangeliet:

” Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret”?

Man tycker att Hans lära bör hållas inom kyrkans murar och att det inte längre gäller dagen människor.

Att en besatt man satt i synagogan är viktigt att se. För även idag, i våra kyrkor, sitter människor som trotsar Kyrkans lära och tradition, de tror egentligen inte längre på vad Jesus säger och lär.

Men Jesus talar med auktoritet än idag.
Därför att Hans ord är liv.
Han är i sitt ord.
De förgår aldrig, Hans ord blir kvar för evigt. Det är rättesnöret i alla tider och för alla människor.
Därför har Hans ord auktoritet vare sig vi vill eller inte, vare sig vi lyssnar eller inte, vare sig vi lyder dem eller inte.
Hans ord är den Helige Andens musik som låter som de allra vackraste oratorium för de som tar emot det, men för dem som inte tar emot det låter det som skrål och skrän.
Jesu ord är kraft. En kraft som förvandlar oss inifrån, når djupet av vår själ, får vårt inre att lysa upp och leva upp! Hans ord har kraften att förändra oss och våra liv, precis som Han förändrade den besatte mannen i evangeliet.  Han fick en möjlighet att bli befriad genom exorcism, men den vardagliga "exorcism" som Jesus ger oss är biktens sakrament.
Lika befriande den.
Men samarbete med Guds nåd genom lyhördhet, genom att lyssna till Guds ord och göra det, är nödvändigt för att sedan kunna fortsätta att leva i renhet, fri från synd.

Guds Ord lever och och rör sig ständigt i extas, utanför sig själv, i världen mitt bland oss.
Passionerat söker Han boning i våra själar som är skapade och menade för Honom, för att världen ska kunna ha liv, och ha det till fullo!


"I dag, när vi får höra hans röst, må vi inte förhärda våra hjärtan”.

Läs hela inlägget »

Markus 1:14–20
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«
När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: »Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare«, och de lämnade genast sina nät och följde honom. Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes som höll på att göra i ordning näten i sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom.

                                        Betraktelse
Jesus började predika i Gallien efter det att Johannes Döpare blivit fängslad.
Om någon blir tystad kommer andra att tala.
Himmel och jord ska förgå men Guds ord, ska aldrig förgå.
Hans ord ska alltid förkunnas, om det än kommer rungandes ur stenar, eller ur bebisars munnar.

Jesus säger att ”tiden är inne”.
Det finns två olika sorters tid, vilket det grekiska språket har olika namn för.
Den ena, är tiden som kan mätas, klockan går, tiden går..
Sen finns den tiden som är ett enda nu, ett nu som är förevigat eftersom det inte handlar om tid som passerar.
Det är "den rätta tiden".
Den är kvalitativ, den går inte att mäta.

Jesus, Guds Son, kom till oss i en sån tid: ”tiden är inne”...
Nu är tiden inne.
Med Jesu människoblivande går vi in i nuet.
Nu är tiden inne!
Ett frälsningens nu.”Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag”.

Att bli kallad att följa Jesus är att gå in i Hans nu. Eftersom det nuet inte är mätt i tid, har man egentligen ingen tid på sig. Bara det rätta ögonblicket.

Att bli kallad av Jesus att följa Honom i Hans Kyrka, borde leda till innerlig, överväldigande tacksamhet i en anda av ständig omvändelse.
Jesus kallar nu..man omvänder sig till Honom nu, eftersom i Honom är det alltid den rätta stunden för omvändelse.
Att bli kallad av Jesus är att bli en ny skapelse.
För Apostlarna var det så.
För oss alla är det så.

Ordet omvändelse, på Svenska, uttrycker inte ånger, inte heller penal, penitire= bot.
Frukten av ånger är glädje,när den är flörlåten. Sanningen som sätter fri.
Att omvända sig är att ta ett steg i en annan riktning, i tiden.
Men att stanna i ett steg som ständigt pågår är utanför tiden.
Steget att bli kallad fortsätter nu.
Det är en kvalitativ akt i nuet, även då det händer i tiden eftersom så länge vi är på jorden lever vi i tiden.
Att t. ex. göra något av ren kärlek, är bortom all tid.
Ånger, som ett uttryck av kärlek och tacksamhet till Gud, är bortom tid.

Ånger att jag gör så lite eller t.o.m. ingenting, för Gud!

Att omvända sig för att följa Jesus är inte nödvändigtvis ett uttryck av  ånger som leder till bot.
Naturligtvis, ånger är bara för syndare!

Ånger över det jag gjort innan jag omvände mig, fortsätter under det att omvändelsen fortsätter. För den måste fortsätta. Kallet är inte över.

Genom förlåtelse blir ångern en glädjens gåva.
Inte den förlåtelsen som Gud har givit en gång för alla, men förlåtelsen som Gud ger sina barn, ånyo, var gång de har fallit.
Visshet om denna förlåtelse är inte enbart en otrolig gåva, men det är Guds pedagogik.
Han vet vad vi behöver för att leva i nuets frid som Guds barn.

I den Katolska traditionen säger man inte ”jag blev frälst”, när man omvände sig.
Omvändelsen är i tiden, men den inre omvändelsen är utanför tiden, den är ständig, för ångern, är det alltid den rätta tiden, alltid frälsningens dag! Omvändelsens och frälsningens dag pågår tills vi, genom Guds stora barmhärtighet, kan kliva in i det eviga Nuet.

Fadern hör de fattigas rop, Han bönhör oss när stunden är inne; i Hans kvalitativa ”tid”.
För Han har hört de fattigas rop innan tiderna fanns och Han har hört vår bön innan vi började lära oss att be.
På samma sätt som Gud har stigit in i tiden, även då Han själv är evig, tar Hans jordiska tid slut.
Så länge vi är på jorden kan vi alltid gå in i ”Kairos”, det kvalitativa nuet, det rätta ögonblicket.
Men inte efter det jordiska försvinner.
Det jordiska försvinner för var och en av oss när vi dör.
Då går Kairos, det rätta ögonblicket, in i evigheten där den levs för evigt, utan mått, utan ånger och utan omvändelse.
Ångern och omvändelsen är gåvor i tiden för att komma in i Nuet!

För evigheten är inte en väldig lååååååååååång tid.
Det är ett Nu, i Gud.

Helvetet, kan man nog säga, är en väldig, väldig lång tid, ett tickande som går runt, runt, runt, utan slut... utan att samtidigt gå framåt.

Som Simon och Andreas gör, så lämnar man sina nät när man följer Jesus.

Att lämna sina nät betyder att lämna det man kan, det man vet, vanor, ens egna tänkande och sätt att se. Vad jag brukade göra för att (över)leva i världen.

Det är hur viktigt som helst att lägga märke till hur lång tid det tar att bli av med näten och båten!

Om vi inte märker det, är chansen att vår omvändelse aldrig nått ånger och i såna fall blir omvändelsen inte heller stadigvarande.

Vi kan inte bli människofiskare om vi inte har lämnat det världsliga fiskandet, eller, bara i den mån vi lämnar det världsliga fiskandet kan vi fiska människor, i lydnad till Kristi ord.

Nu är tiden här, tiden är inne, kasta inte bort den nåd Gud ger, nå istället ”fram till helighet i Gudsfruktan”, som Paulus säger.
Utan Gudsfruktan kommer vi inte att nå en sann omvändelse, vi kommer heller inte att kunna besvara vårt kall att följa Jesus.




                        ”...Tiden är inne...”







 

Läs hela inlägget »

Johannes 1:35–42
Vid den tiden stod Johannes där med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: »Där är Guds lamm.« De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: »Rabbi (det betyder mästare), var bor du?« Han sade: »Följ med och se!« De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: »Vi har funnit Messias« (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: »Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas« (det betyder Petrus).

                                        Betraktelse
Att följa Jesus, Guds lamm.

Gör man det kan det gå som för Petrus, som inte ”bara” blev människofiskare efter att ha varit en vanlig fiskare, men också urkyrkans ledare, klippan, eller stenen, på vilken Herren bygger sin Kyrka.
För Herren fortsätter att bygga. På Petrus.

Det kan gå som för Andreas som spred Evangeliet i Grekland för att sedan bli, liksom hans bror Petrus blev, korsfäst.

Hur det än må gå, så är alla kallade att se var Jesus bor, att stanna hos Honom för att lära känna Honom.
Stannar vi hos Honom lär vi oss att lyssna till Honom.
Vi kan urskilja Hans röst bland alla andra röster.
Vi lär oss av Honom i tystnaden av våra hjärtan.

För att kunna höra Jesus tala i tystnaden av våra hjärtan behöver vi tystnad. Och bön.
Stannar vi hos Jesus lär vi oss tystnad och bön.
Lär vi oss tystnad och bön, stannar vi hos Jesus.

Jesus kallar oss att se vart Han bor, om vi, som de två Apostlarna, önskar det.
Går vi dit förändras allting i oss.

Samuel var kallad av Gud att lämna både templet och hans mästare Eli för att besvara Guds kall.
Med det måste också Eli låta Samuel gå.
Eli lärde Samuel att säga till Herren ”Herre här är din tjänare, jag lyssnar till det Du säger”.
Han lärde Samuel vad han själv levde: lydnad till Gud. Lyhördhet.

Johannes Döparen gjorde likadant när han pekade ut Guds Lamm för sina två lärjungar, Andreas och Johannes, så att de kunde följa Jesus istället för att följa honom.

Och så är det med allting, för oss alla.
Jesus är alltings mening. Allt måste gå i Hans riktning, Han är A och O, alltings början och alltings slut.
Han kallar oss alla till Honom och Hans Kyrka, och genom det, till evigt liv.
Det är skapelsens mening.

Israel som en gång inte var ett folk blev ett folk. Med en Gud.
Det nya Israel är Kyrkan, byggd på klippan. Fåren och lammen, den enda flocken, följer den ende Herdens röst till den enda himmelska staden, Jerusalem.
Ett folk, en kropp: de stridande, de lidande och de triumferande lemmarna av en och samma kropp.

Det tog tid för Samuel att förstå vems röst det var han hörde i natten.
Det tog tid för Apostlarna att förstå vems röst och vems ord de lyssnade till.
Det tog tid för dem att förstå orden som föll från Guds mun.
Det tog tid att förstå vad ”Följ med och se!”, innebar.
Det tog tid att se vad ”Du ska heta Kefas”, betydde.

Hade Samuel förstått vad det skulle innebära att lyssna till Herrens röst hade han kanske vänt sig på andra sidan och dragit täcket över sig för att fortsätta att sova..
Samuel fick bära bördan av att vara Israels domare, smörja Saul till konung fast han visste att Saul skulle göra livet hemskt för människorna.

Samma sak med Petrus och Andreas.
Om de på en gång hade förstått vad det betytt att följa Kristus hade de kanske vänt om....
Fast när de väl börjat lära känna sin Herre, se Hans liv, förstå Hans ord, och efter att ha stannat hos honom och delat Hans liv, så var lidandet och svårigheterna ingenting, i jämförelse med att få lära känna Jesus och tjäna Honom.

Både Samuel och Apostlarna insåg att det inte var de som skulle tala om för Gud vad Han skulle göra, men deras uppgift var att lyda, lyssna till Hans röst, och följa den.
Rösten, orden, var inte menade bara för dem, deras uppgift var att också hjälpa andra att följa den.

                       
  "...Gärna gör jag din vilja, min Gud..."














 

Läs hela inlägget »

 Markus 1:7–11
Johannes döparen uppträdde i öknen och förkunnade: »Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er med vatten, han skall döpa er med helig ande.«
Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«

                                           Betraktelse

När Jesus låter sig döpas av Johannes öppnar sig himmelen, och Anden,
i skepnad av en duva, faller varsamt över Honom och stannar där.

Varför låter Han sig bli döpt?
Han bär våra synder.
Han blev synd för oss –
men Jesus blev inte syndare för oss!
Människosonen.
 
Han håller oss sällskap ända till döden på korset.
Därifrån lyfter Han oss upp, in i Hans uppståndelse.
Precis som när Han går ner och upp ur vattnet i Jordan.

Jesus inte bara tvättade våra fötter men sänkte ner sig i dopets vatten för att låta sig tvättas.
När Jesus gör sig så liten som ett lamm och lägger sig i Johannes Döparens händer,
talar Fadern, och Den Helige Ande visar sig.

Gud som vill frälsa oss från den onde går ner i förödmjukelsens botten så att de som inte längre förnimmer himlen, kan om de vill, finna Guds hand, hålla fast i den, resa sig ur mörkret och se ljuset för vilket de har blivit skapade !

Jesu dop. Ett mysterium, som likt alla mysterium inte kan förstås till fullo, men delvis ändå kan förstås, som t.ex. att den Helige Ande kom och stannade över Jesus för att visa oss att Han är Kristus:
den Smorde.

Johannes Chrysostomos säger att
”Jesus behövde verkligen inte något dop, varken Johannes eller någon annans dop, istället behövde dopet Kristi kraft”!

Jesu dop pekar ut för oss, den ödmjuka vägen, lågmäldhet är Guds Sons frivilliga val därför att ödmjukheten tillhör det vackra, det goda och det sanna.
Jesus är sann människa. Han är också sann Gud och därför kan han befria oss inifrån vårt innersta. 
Ju mer vi avstår från synd, ju sannare människor blir vi.

Vi, under Andens ledning blir lika Honom, i rent vatten och dyrbart blod.

För dopet måste levas om det ska bära frukt i våra liv och i Kyrkans liv.
I Dopet går vi genom trons dörr, in till Kyrkan, till ordet, och till livet i Kristus.
En gång som vi gått igenom dopets dörr har vi inte kommit in i ett rum, men vi har börjat på en väg. Gudomliggörandets väg.

Jesus, i sitt dop, visar inte bara att Han är en av oss men att Han är mindre än oss,
för ingen kan, som Fr. de Foucault sa, ta "en mer sista plats" än Jesus!

Han delar med oss av den Ande som vilar på Honom, Han delar med oss av Faderns ord och röst som säger att Han älskar oss, älskar oss i Sonen!

Jesus inte bara tvättade våra fötter,
Han lät sig döpas av Johannes.
Jesu dop och fottvagning är förträffligt lika!

I det ser vi Faderns ansikte, ser vi inte också korset?

”Se var du är döpt, varifrån dopet kommer-
inte från något annat än Kristi kors”
(St.Ambrosius)

Jesus gör sig så liten som ett lamm och lägger sig i Johannes Döparens händer därför att Johannes Döparen lever sin obetydlighet och är ödmjukt liten inför hans Herre.
Vi skulle be Johannes Döparen att visa oss hur vi bättre kan leva ut denna otroligt stora frälsningsgåva.

Dopet är givet oss en gång för alla men vi behöver leva de doplöften vi gjort och förnya dem om och om igen.
Dopets frukt är inte färdig, dopet bär istället inom sig frön att plantera som skjuter upp och växer i vår själ....
så att vi kan förkasta satan och hans pompa och ståt och följa i Jesu spår. För det behöver vi bli ödmjukt små, som Johannes Döparen...

Det är egentligen vad vårt dagliga liv handlar om:
kampen om att leva våra doplöften!

Allt vad tro, hopp och kärlek , gåvor som vi får vid dopet, är menat att göra i oss, är att forma oss, så att Fadern kan säga om oss:
Detta är mitt älskade barn, därför i denne, ser jag likheten av Min älskade Son”.


        "...Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor..."

 

Läs hela inlägget »

Lukas 2:22–40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog föräldrarna Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

                                        Betraktelse
Vi firar den "heliga familjen".
Vad är helighet? 
Guds Familj är helig därför att familjemedlemmarna är heliga.
När man säger helig familj betyder det förstås att medlemmarna i denna familj är heliga. Samma sak med en kommunitet.
Det finns ingen "helig kommunitet", men några,någon eller alla, medlemmar i kommuniteten kan vara heliga.

Varje döpt människa är kallad till helighet. Helighet är inte något ytligt, ett angenämt uppträdande eller en yttre perfektion.Helighet är att låta Kristus leva i oss, i våra liv.
Det är omöjligt för den ”gamla människan”, alltså den som är utan Kristus, att bli helig men det är mycket möjligt för den ”nya människan”, den som är i Kristus, att bli helig.

Den Katolska Kyrkan är och förblir helig därför att Jesus är självaste grunden, stommen, det innersta av den andliga byggnaden, så Kyrkans, helighet kan aldrig försvinna.

Men i sin mänskliga uppbyggnad, är Kyrkans medlemmar pilgrimmer på väg mot helighet. Hur och om, man följer den vägen och hur långt man kommit på den vägen, är för var och en att ta ansvar för och besvara.
Kallad till helighet, är alla.
Vi vet att det finns heliga medlemmar, inte riktigt framme ännu, men på väg, kämpandes, växande i vishet och inre styrka.

Hur blir en familj helig? Samma sak, de enskilda familjemedlemmarna växer i helighet, som Maria och Josef gjorde, genom att låta Jesus vara det absolut centrala i deras liv.
Jesus är Helig, Helig, Helig.
Det är enbart i Honom vi finner vår helighet, det är Honom vi växer in i och får del av Hans helighet, i det mått Han får plats i oss.

Någon annan helighet finns inte än den som vi tar del av i Jesus.

Josef använde sig av sitt dagliga liv för att nå närhet till Gud: helighet.
När Josef drömde om en ängel som sa åt honom att fly till Egypten, hade han redan varit med om en hel del svårigheter.
Att plötsligt fly till Egypten var ytterligare en svårighet i raden av många andra:
hans trolovade var med barn och Josef var inte fadern.
Han gick igenom en smärtsam förvirring på grund av det.
Efter fick han veta att det var genom den Helige Andens kraft Maria väntade barn och då kände han en djup ovärdighet i att få en så viktig plats i det mysterium som skulle vecklas ut inför honom.
Ytterligare en svårighet för Josef var att han inte kunde ge Maria ett bättre ställe än en grotta till att föda sitt barn, han kände sig säkert mycket förödmjukad.
Igen kom ängen till Josef och sa åt honom att ta Maria och det lilla barnet till ett främmande land, Egypten, därför att de var tvungna att fly en kung som ville döda barnet!
Vägen dit var också farlig.
Några år gick, och Josef blev igen tillbedd att resa tillbaka till det land de hade flytt ifrån.
Josef lydde Gud även när det betydde uppoffringar för honom själv och hans familj, stora risker och svårigheter. Josef stod upp tog barnet och hans mor och reste..Josef stod upp, tog barnet...Josef stod upp, tog barnet... detta hände gång på gång!

Han placerar sin kärlek till Maria och det lilla barnet i Guds tjänst.
Josef och Marias kärlek till Gud kom före allting annat.
Deras äktenskap är i Guds tjänst, vilket är att ta hand om det barn som har anförtrotts dem av Gud.

Gud ville födas och växa upp i en familj. Han gjorde sig behövande av en far och mor.
Jesus familj räknades bland de fattiga i Israel.

Gud tar sin boning bland människor, Han som är evigheten, träder in i tiden.
Även då Han var Gud, var Han känd som Josefs son, snickarens son, Marias son, han vart identifierad med sina föräldrar, folk kände till hans släktingar.

Symeon har, också han, sin del av jul mysteriet.
Han talar profetiska ord om att Kristus kommer som ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna..
Kristusbarnet kommer med frälsningen som Han berett åt alla folk...
Hanna, också hon profet, talade om barnet för dem som väntade på befrielse...
Josef, var sagd av ängeln, att Jesus skulle frälsa människorna från synden...
Detta är julmysteriets glädje.

Barnet som frälser alla människor kommer till världen genom Jungfrun som är vackrare och mer lysande än solen.
Josef, den Gudsälskande och fromme beskyddaren...den heliga familjen, tysthet, kontemplerandet av Guds ansikte, av Kärleken i ett litet barn...

Man kan inte undgå att se hur just denna bild av familj..barn..kontemplering av det vackra och sanna, tysthet...och inte minst: Kristus, är så aggresivt attackerad idag.
Maria, med Josef och Barnet, kommer till varje familj, om det bara fanns plats för Honom där.

Maria lyssnade till Symeon som sa att hennes barn skulle bli ett tecken som väcker strid. Jesu helighet skulle så utmana människor att man antingen måste vara för eller emot Honom.
Att vara ett tecken som väcker strid innebär ett extremt lidande för Jesus, för Hans Mor och för alla dem, som efter Honom, fortsätter, likt Jesus, att vara tecken som väcker strid.

Tecknet som väcker strid, är definitionen på Kristus och på Hans Kyrka, säger Johannes Paulus II.

Jesu Lidande var svärdet som gick igenom Marias hjärta och det var Jesu lidande som Josef fick erfara i sitt kall att bli Jesu fosterfader.
Den heliga familjen är, på ett andligt plan, aggresivt attackerad idag. Därför visar Vår Fru av Fatima att hennes hjärta är genomborrat med taggar.
Den heliga familjen är således inte ett rosa skimmer av gullighet eller av ett romantisk naivt målat familjeliv, men snarare tvärtom, så har de gått före alla Kristna familjer som ett föredöme i lidandets tecken.
Detta är inte någon motsats till att i deras familj rådde kärlek.
Thomas av Aquino säger att det aldrig funnits, och inte heller kommer att finnas, någon ömmare och vackrare kärlek mellan en man och kvinna, än den som fanns mellan Josef och Maria.

Beskrivningen av hur Jesus ”växte” och ”fylldes” kanske kan uppmuntra också oss att vilja fortsätta växa och fyllas i vishet och i Guds välbehag...och till att bli, med Kristus, ett tecken av stridighet.


                        "...Guds välbehag..."


 

Läs hela inlägget »

JulDagen

Lukas 2:1–14
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
»Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt.«

                                              Betraktelse
Tidigt på morgonen när vi här i klostret möter Jesus i Tabernaklet är det ofta omgivet av Herrens härlighet. En speciell tystnad, en tystnad som talar klart och tydligt om ”Immanuel” Gud med oss.
Hans stillhet och lugn, ja, Hans frid, råder omkring ”tältet” som omsluter Honom.
I natt vid krubban, finns det skenet: "helig, helig, helig", omkring
Jesus Barnet. Maria och Josef lyser i det skenet.
Också herdarna.

Själva stallet är fattigt, mycket fattigt, spillror av nerfallet tak, fuktig stenvägg, djur avföring...
men den heliga familjen är så vacker!
Vad märkligt att vi inte är i ständig förundran över denna otroliga Gåva i Guds Frälsningsplan! Gud blir barn! I en Jungfru! Så ung!
Jungfru Marias enda kall är att vara Guds, att vara Hans alldeles egna:”Min vän är min och jag är Hans”, från det första ögonblicket av hennes befruktning, den enda människa den Allsmäktige så totalt kan spegla sig i. Hans Mästerverk!

Hon hade hört av ängen att hon skulle bli havande, befruktad av den Helige Ande.

Jungfrun är inflätad i Kristi kärlek och lydnad till Fadern.
Hennes ögon är på Barnet på samma sätt som Barnets ögon är på Fadern.
Josef möter detta mysterium i tystnad, ödmjukt böjd inför Guds försyn.

Låt oss tacka den heliga Jungfrun Maria för att hon sa ”ja”.
Den helige Bernard av Clairvaux sa "att hela världen väntade på hennes svar, inte bara människor men också änglarna.
Människor och änglar väntade med iver, därför att domen låg tung över dem,
utan en frälsare, hur skulle de kunna ta sig upp ur skuggornas dal?
Maria, bara du säger ja, är vägen till befrielse öppnad. Säger du ”ja”, kommer människors öde att förändras för evigt”!

Den helige Josef som genom sitt överlämnande till Gud, blir del i mysteriet av Marias ofattbara gåva att vara Moder och jungfru.
Att Josef levde som make till jungfru-Modern visar att Josef redan levde sittt liv i förening med Gud.

Gud älskar Maria högt, hon är högt benådad, full av nåd....Gläd dig...!
Hans kärlek gjorde jungfru Maria till himmelens Drottning.
Denna Drottning födde sitt Barn i ett stall som hon sen skulle behöva fly ifrån, hon levde i landsflykt, reste från Egypten, såg sin son dö på korset. Hennes själ var genomborrat av ett svärd! När hon kontemplerar sitt barn i krubban förnimmer hon Hans lidande.
Hon lever i ständig visshet om att inte många ska älska hennes barn, inte många ska lyda Honom, inte många ska följa Honom.
Hon bär ständigt på känningar av Han smärtsamma död.
Jesu Moder: Martyrernas Drottning.
Att vara himmelens Drottning är att leva korsets mysterium tills frälsningsverket är fullbordat.

”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och hon ropar i födslovåndor...och ett annat tecken syntes på himlen, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn...”(Upp. 12)

Alltifrån skapelsen har den eldröda draken gjort allt för att komma emellan Gud och människan. Det blir allt tydligare efter Kristi födelse: satan förstör så mycket han kan av Guds frälsningsverk.

Han hatar kvinnan klädd i solen, han hatar hennes avkomma och alla de som med henne följer hennes Barn. Till tidens ände kommer han av hela sin själs mörka, svarta kraft och med hans ögons stadiga hungriga blick på själar – gör allt för att förgöra dem.

Den heliga familjen lever redan på julnatten denna verklighet för det finns ingen plats för dem. Jesus kom till sina egna, men Hans egna ville inte ta emot Honom. De vill inte ta emot hans familj.

Med Kristi födelse har det andliga kriget nått sin höjdpunkt.
Kristus har kommit för att ta själar ur satans händer.
Maria har fått, av Gud, en mycket särskild plats i Guds frälsningsplan.
Vi också, har en plats i den planen, inte bara för oss själva men också för andra.

Men vår plats är inte samma som Marias...
Ärkeänglar besökte henne på uppdrag av Gud, och bugade sig framför henne...

Vi blev Kristi ”med-arbetare” efter att Påskmysteriet hade fullkomnats genom den Helige Andens ankomst.
Jungfru Maria blev Kristi medarbetare när hon sa ”Fiat”, till att bli Guds Moder, innan Kristus föddes!
Genom Guds speciella nåd var hon redan återlöst vid hennes befruktning, hon var fri från arvsynden och personlig synd.
Därmed var hennes insats som Kristi medarbetare helt unik.
Hon är Kristi medförlöserska, även då hon förstås, i förhållande till Kristus, tar en andra plats...men hon är ett med Kristus.

Änglarna sjunger himmelskt vackert, lammen skuttar av glädje och herdarna dansar och jublar, för i deras litenhet och ringhet är det dem som först fått ta emot de glada budskapet!

”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

För dem som tar emot det glada budskapet om Guds frälsning, för dem som tar emot Marias Son – och Maria, för varför skulle denna Moder som Gud själv valt att födas genom, lämnas utanför ?,
för dem som likt herdarna behöver ljus i natten och för dem som likt änglarna vet med sig, att det är tillbörligt och rätt att sjunga Herrens lov och ära Honom i höjden,
för dem ska Morgonstjärnan gå upp och de ska belysas av dess ljus..
Välsignad Kristi födelse!

                          
"...ni ska finna ett nyfött barn..."

Läs hela inlägget »

Johannes 1:6–8,19–28
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Och detta var Johannes vittnesbörd när judarna i Jerusalem sände präster och leviter för att fråga honom: »Vem är du?« Han bekände och förnekade inte, han bekände: »Jag är inte Messias.« De frågade: »Vad är du då? Är du Elia?« Han svarade: »Nej, det är jag inte.« — »Är du Profeten?« — »Nej«, svarade han. Då sade de: »Vem är du? Vi måste ha ett svar åt dem som har skickat oss. Vad säger du om dig själv?« Han sade: »Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt.« Också några fariseer hade sänts ut, och de frågade honom: »Varför döper du då, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?« Johannes svarade: »Jag döper med vatten. Mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp remmen på hans sandaler.« Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
 
                                              Betraktelse

Johannes är sänd av Gud.
Johannes är den första Kristna martyren.
Samtidigt är han Gamla Testamentets sista profet.
Han är Brudgummens vän, vittnet till Ljuset...
Johannes som är Advents skydds helgon, ropar:
” Se, Han kommer; där är Han!”

Vem, idag, ropar och pekar: ”Han är här”!?
Gud sänder människor för att verka och tala i Hans Namn.

Före Kristi ankomst var det profeterna som ständigt kallade deras landsfolk att öppna ögonen till nödvändig självrannsakan.
I urkyrkan fanns många profeter som blev martyrer; priset för deras profetiska gåva.
Även i moderna tider är det så.
Kyrkan föder ständigt helgon; människor med en levande kärlek till Gud, till sanningen och till sin nästa, ofta till priset av mycket lidande.

Johannes kom för att vittna om ljuset.
Vittne – Det etymologiska ursprunget av det grekiska ordet martyr/vittne är den ”som lägger ned sitt liv”.
Så ordet "vittne" i sitt ursprung betyder att dö för någonting.

En del människor ville ha Johannes Döparen till att vara Messias; han var helig, speciell, han var en andlig ledare för många.
Men för de flesta var det svårt att erkänna att han blivit sänd av Gud, de kallade honom ”besatt”(Matt.11), och tyckte han var en obekväm närvaro.

Johannes visste vem han var. Därför var han hel, helig, fri.
Johannes var en röst. En röst i ödemarken.
Jesus är Ordet.
Johannes är bara rösten som bär ordet dit det ska, han säger bara de ord han själv fått ta emot.
Han är rösten som, så fort orden blivit uttalade, dör bort.
Bara ordet blir kvar, inte rösten. Men ändå har rösten en betydelse, fast bara i förhållande till Ordet som den bär.
Utanför det, blir rösten en tomt ekande cymbal..

Den Katolska Kyrkan ställer sig upp i Advent för att säga att Kristus är nära.
Gud finns överallt, men Gud, i Jesus, har en plats som Han föredrar alldeles speciellt här på jorden: den Sakramentala Eukaristin.
Jesus har givit oss Kyrkan, ett sant hus, ett verkligt evighetstempel, den levande Gudens boning, där får vi ta emot livets bröd. Hans bröd är eld!
Johannes döpte i vatten, Jesus, i eld: Hans kropp och blod.
Den ger vår själ Gudomligt liv.

Rösten bereder väg för denna eld, detta bröd, som kommer ner från himlen: Guds Lamm, och Marias son!

Det är först och främst glädje, att få tala för Gud, tala om Gud, att tala Hans ord, att tala för Kyrkan...
Guds ord fyller själen med glädje därför att Hans ord är befriande.
Till skillnad från den döda bokstaven är Hans ord Liv, Guds Liv.
Kyrkan, sedan urkyrkans tid, har varit Jesu röst.
Hon bär och frambär Hans ord.

Men risken är att världens törnen kväver (jfr. Lukas 8:7) och därmed tappar man lusten och glädjen i ordet. Mer än att förkunna ordet som det är, i innerlig tacksamhet och med samma glädje som Gud gav oss ordet, med samma glädje som vi själva tagit emot ordet,
så framkallar det rädsla, och vi drar oss hellre undan och istället lånar ut vår röst till sånt prat som alltid går hem!
Det som folk kan ta emot utan att det blir obekvämt eller hotande.

Jesus, enligt profeten Jesaja, var skickad att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna och befrielse för de fjättrade..ordets glädje!

Ordet blev kött och bor mitt ibland oss för att befria oss.
Vägen dit är smal och krävande, men sååå vacker!
Så glädjerik, för den leder till Faderns Hjärta,
samma ställe i vilket Ordet, Barnet, har sitt eviga ursprung!

 

Ropa! Vad ska jag ropa?
Omvänd er!
Din röst berör hjärtan och väcker de döda i Herren.
Din röst dör inte ut i öknen men återljuder till
tidens slut -
- för av sanning och kärlek,
inget utan det andra,
är din röst gjord.
Därför är den skön att lystra till – din trofasta röst..
ljudet ekar i våra inre berg och dalar och krokiga vägar...
Ropa Johannes, ropa nu!
För tiden har kommit för att besvara ditt rop:
hit eller dit!!
Vad ska jag svara?...
Kom!, Låt Barnet komma in i min ålderdom,
låt Ljuset komma in i mitt mörker,
låt Ordet bäras av min röst...min röst,
inte längre hes, inte längre stammande och famlande,
men klar och ren som skvalpande, kluckande vatten.


                               ”...andra sidan Jordan...”



 

Läs hela inlägget »