Lukas 6:17–18a, 20–26
Vid den tiden gick Jesus ner från berget tillsammans med de tolv och stannade på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustlandet vid Tyros och Sidon hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade.
Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: »Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.
Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.
Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.«
                                       Betraktelse
Jesus lyfter upp sina ögon för att tala Guds ord till Apostlarna och de många andra lärjungar som var med Honom.
Genom dessa saligprisningar och ve-rop sätter Han riktning för sina efterföljare. 
Det som Jesus säger är inte något de har hört förut, för det är motsatt till alla kulturer och till ett ”världsligt tänkande” . 
De flesta av oss växer upp med helt andra värderingar än de värderingar som Jesus ger oss idag.

Men saliga är vi när vi lever enligt Guds värderingar! 
Saligprisningarna är kartan vi behöver följa för att kunna leva av Guds rike här och nu.

Att vara ”salig” eller ”välsignad” är att vara lycklig, men världens tolkning av lycka är förstås en världslig tolkning och tyvärr har det givit många missförstånd till vad som menas med salig/välsignad.
Att vara lycklig innebär inte nöjen och bekvämligheter; det kan, tvärtom, många gånger ge de motsatta effekterna; lidande och brist -  fast av ett annat slag.

Sann välsignelse och salighet tillhör det andliga och moraliska livet. 
Ett sånt liv för oss nära Gud.

I himlen är alla helgon.
De är, får vi förstå, obeskrivligt lyckliga, välsignade och saliga därför att de är med Gud! Himmelen är det ”Saliga Skådandet”. 

Saliga är de fattiga. Både de som lever i en viss materiell fattigdom och enkelhet - och de som är andligt fattiga.
Andlig fattigdom gäller alla. Andlig fattigdom är en vacker Kristen dygd;

” ...som ett träd
planterat nära vatten.
Det sträcker sina rötter mot bäcken.
Det har inget att frukta av hettan,
bladen är alltid gröna.
Det ängslas inte under torra år,
upphör inte att bära frukt”.
                                                                          (Profeten Jeremia)


 De som ser på sig själva som ringa,
de som bestämt vet med sig att de alltid och överallt behöver Gud,
de som ser på andra som bättre än sig själva,
de som vet att allt de har och är, är tack vare Guds barmhärtighet.. 
de är de fattiga i anden som redan nu är i besittning av Guds rike;
”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike”.

Guds - vigda män och kvinnor avger löften av frivillig fattigdom i efterföljelse av Kristi fattigdom. 
Liksom Jesus tar man emot allt från Fadern och låter allt gå tillbaka till Honom. 
Man låter sig inte betungas av ägodelar och låter sig inte bindas av dem. 
Jesus var fattig, Han hade ”ingen plats där Han kunde vila sitt huvud”... Ändå led Han ingen nöd, för Fadern tog hand om Honom och Hans Apostlar, som hade lämnat allt för Jesu skull.

Fattigdom är i sig inte en välsignelse. Men de fattiga blir till välsignelse för de rika, därför att de rika är kallade att dela med sig av vad de har, detta är viktigt för deras frälsning.
Även de materiellt fattiga är menade att vara fattiga i anden. Oftast så är de det och det är därför som de fattiga blir till välsignelse för de rika som ofta inte lever i andlig fattigdom eftersom frestelsen i deras liv är att bli bundna till de många ägodelar de har. Dessutom blir dessa ägodelar deras trygghet.
Detta är inte en välsignelse utan snarare en fallgrop där man faller mer och mer bort, inte bara från människans inneboende längtan efter Gud men också från insikten att allt vi har kommer från Gud och ska ges tillbaka till Gud. 

I ett land eller i ett liv av rikedomar och välfärd har man allt - man saknar ingenting. 
Och skulle man sakna något så kan man ju lätt få det, vad det än må vara! 


Saknaden av Gud bekommer en inte längre. Allt ser ut att gå bra i alla fall.
 

”Förbannad den man

på saltjord där ingen kan bo”.
Han skall leva i förbrända trakter,
och får aldrig se det goda komma.
Han blir som en buske i ödemarken
och vänder sig bort från Herren.
som stöder sig på mänsklig kraft
som sätter sin lit till människor,

                                                                                       (Profeten Jeremia)


De fattigas salighet följs i saligprisningarna av de hungriga och törstandes salighet. För, att vara fattig är också att vänta på att få bli rättfärdigad. 
Den fattige hungrar och törstar efter bekräftelsen av hans vänskap och närhet till Guds rike.
Den som hungrar och törstar ska bli mättad, men är det ännu inte.
Att törsta och hungra är att längta innerligt efter att få ens synder förlåtna, att bli rättfärdigad inför Gud och få bli evig medlem av Guds familj. 

Längtan efter rättfärdighet uppkommer ur ångerns tårar.
De saliga är de som gråter över sina brister och synder gentemot Gud och Hans rike.
Det är också tårarna på dem som lider eller är offer för andras orättvisa och själviska handlande. 

Efter de saliga som gråter kommer vi fram till dem som lider för Kristi Namns skull;
de som gör Guds vilja, håller Guds budord, lever så som Kristus och Kyrkan sedan urtider lärt. Jesus uppmanar dem att dansa av glädje, för profeterna blev förföljda på grund av att de oavbrutet förkunnade Guds oföränderliga ord och Jesus själv blev föföljd och dödad för att Han var Sanningen, Vägen och Livet.

Världen lär att ju fler som talar gott om en, ju bättre är det, eller, ju bättre är du! 
Det är inte en dygd i Kristi lära, tvärtom säger Jesus i Lukas Evangeliet, så är det ”ve och fasa” när alla talar väl om oss.
Naturligtvis måste orsaken till baktalet eller kritiken vara något som är gott i Guds ögon fast människor inte uppskattar det.
Det låter lite paradoxalt för samtidigt vill Jesus att ”ert ljus ska lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”. 
Men vi lär oss i Johannes Evangeliet att människor föredrar mörkret framför ljuset och därför uppskattas inte alltid goda gärningar av människor fastän de lyser och ärar Fadern!

En annan faktor är att vid världens slut ska alla få se de goda gärningar som gjorts för Gud och alla de goda gärningar som Gud gjort för var och en av oss. För allt det ska människor prisa och ära Fadern i all evighet!
Allting går ut på det, att ge all ära till Gud, att prisa och tacka Honom.
Det är den slutgiltiga Lovprisningen! 


                                 
 ”Saliga ni som är fattiga”

Läs hela inlägget »

Lukas 5:1–11
En gång när Jesus stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: »Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.« Simon svarade: »Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.« Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: »Lämna mig, herre, jag är en syndare.« Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat — likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: »Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.« Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

                                           Betraktelse
Jesus är vår Lärare; 
” Var dag satt jag i templet och undervisade...”

Folk samlades omkring Honom och ”som vanligt undervisade Han dem..”

Vad lärde Han?
Han lärde Apostlarna att Gud är Treenighet, att Gud är Kärlek och att de skulle älska varandra och de allra minsta. 
Han undervisade dem om Sakramenten, om Evangelisk moral och Han lärde dem att be.

Hans lära ”kom till dem, inte bara som ord, utan med kraft och Helig Ande, i fullt mått” ( jfr 1 Thess1:5).

De lyssnade till Hans ord
”...och tog emot det, inte som ett människo ord utan som det verkligen var: Guds ord” (jfr 1 Thess.2:13). 

Jesus utmanade sina lyssnare att omvända sig, att förnya deras hjärtan och att forma deras liv med Guds rike som dess mittpunkt.
Apostlarna och deras efterträdare fick uppdraget att lära hela världen det som Jesus lärt dem. 

Han använde sig av liknelser, tagna ur det dagliga livet; jordbruk, hushåll, fiske, vänskap...för att fånga lyssnarnas intresse och för att de på ett enkelt sätt skulle förstå buskapet om Guds kärlek, om Hans barmhärtighet, om gott och ont, himmel och helvete, belöning, straff, frälsning…

Jesus, som är alltings skapare, visste mycket väl att vattnet skulle fungera som förstärkare till Hans röst. Så Han satte sig i en båt ute på vattnet.
Det var stora skaror av folk vid stranden och Jesus ville nå fram med sitt budskap.
Han har just helat sjuka och besatta människor runtomkring i Galileen.
I denna episod med Petrus och de andra Apostlarna i båten har Han givit helandet en paus för att istället undervisa folket som tränger omkring Honom för att höra ”Guds ord”. 

Det är lätt att förstå att de ville ”hålla sig nära Jesus , se Hans fagra ansikte och höra Hans ljuva stämma”, säger den helige Chrysostomos.

Dagens text handlar också om kallelser. Att vara kallad.
Kallad till vad?
Till det som ligger i Kyrkans natur; mission. 
Jesus själv har givit Kyrkan uppdraget att Evangelisera och bära Kristi återlösande mission framåt och ut till djupet; 
”Duc in Altum; ”ro ut på djupet och kasta ut näten där”. 

Petrus fick missionen att ”fånga människor” istället för fisk! Jesus ger denna mission till Apostlarna och sedan genom alla tider till deras efterföljare.
Men inte bara till dem gav Han ett sådant uppdrag.
Maria Magdalena fick uppdraget att gå till Apostlarna för att vittna om Jesu uppståndelse. 
Kyrkan är kallad att till tidens ände förkunna Evangeliet, ro ut på djupet för att ”fånga in” män och kvinnor till Kristi Kyrka som i sin tur är kallade att ”kasta ut nät och fånga in..”.

Den stora fångsten av fisk öppnade  Petrus ögon...det var en mirakulös obeskrivlig händelse då han i ett enda ögonblick kände i hela sin kropp och själ att denne Lärare som stod framför honom var ”Annan”; var Helig!
Så Petrus ber Jesus att lämna honom. 
Men hur skulle Jesus kunna lämna honom? 

Även Paulus i dagens andra läsning visar hur också han vid något tidigare tillfälle upplevt sig vara ovärdig, syndfull, den sista och minsta av apostlarna.

Profeten Jesaja blir kallad av den tre gånger Heliga Guden att förkunna Hans ord. Jesajas första reaktion liknar Petrus som greps av bävan. Jesaja säger:
” Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar..”. 
I närhet av det gudomliga blev Jesaja övertygad om sin ovärdighet och syndfullhet. 
Profeten visar oss varför; 
Gud sitter på sin tron, Hans mantel är inte bara en mantel men ett Mantelsläp som täcker hela templet. Gud är "Annan", Majestätisk,
Han är Helig, Helig, Helig! 

Det finns inget helgon som inte erkänt sin orenhet och syndfullhet.
De, likt profeten Jesaja, blir renade från deras synder och fortsätter sedan i ett liv ständigt medvetna om kampen mot det onda i dem själva och i världen. 

De är kallade att tala för Gud. 
Att tala för Gud, att förkunna Guds sanning är i sig renande eftersom det är ett förkunnande som ingen, eller väldigt få vill höra!

 Någon har tolkat denna text som att Jesaja upplever att han inte var värdig att prisa Herren, som ju Seraferna ständigt gör. 
Men nu när Jesaja fick sina läppar renade av en Seraf, renad från sina synder, blir han sänd till sitt eget folk; ”ett folk med orena läppar”, för att tala till dem ordet - som de inte ville höra.

För dessa tre; Petrus, Paulus och Jesaja, som på djupet hade blivit berörda av Gud helighet, väntade många svårigheter och stora lidanden.

Gud hade kallat dem att bli Hans budbärare, Han sände dem till att förkunna Guds Helighet och Hans ord.
Gud själv fullbordar ett sånt kall förutsatt att Hans vilja görs, att Hans ord förkunnas och att den som är kallad faller ner på sina knän i bön och överlämnande.
Vi måste be att Herren inte upphör med sitt verk.
Att Han fortsätter att kalla många lika villiga budbärare som Jesaja, Petrus och Paulus, som i alla situationer, lidanden och ensamhet ,fortsätter att prisa Hans Namn, Godhet och trofasthet.
För dem gör Gud mer än vi kan ana, mer än Han någonsin har lovat!

           
                            "...VAR INTE RÄDD...”












 

Läs hela inlägget »

Lukas2:22–40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag, tog föräldrarna Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 
»Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.
                                           Betraktelse
Idag är det ljusets fest!

Vår tro är ett mysterium som bär Guds plan, en frälsningsplan som utvidgas i liturgin, särskilt i Eukaristin, där Kristi verk, Hans själva Frälsningsverk, fortsätter att bli genomförd.

Guds plan är vår frälsning, vår frälsning är i Kristus;
Hans frälsning pågår ständigt i Liturgin utförd i templet: Katolska Kyrkan, den enda platsen där vi kan finna den verkliga närvaron av Förmedlaren mellan Gud och människa. 

Maria går upp till templet, hon bär Barnet i sin famn.
Han som uppfyller all vår längtan är given och offrad till Fadern.
Vid korset ska Maria, för världens frälsning, offra Honom ännu en gång.
Guds Lamm är framburen för att offras.
Maria ska ta del i det offrandet, det är lovat henne att svärdet ska gå genom hennes hjärta.
Maria ger Jesusbarnet till Fadern genom Symeons händer, hon ger till Gud vad som tillhör Gud.
Skimrande klar lyser Maria i hennes lydnad till Fadern.
Varje barn, varje människa tillhör Gud, och måste ges till Gud.


Knappt har Barnet blivit fött och striden är redan väckt!
Det är först Sonen den är riktad till, men Maria som förenar sig totalt med sin sons lidande för världens återlösning, blir också hon ett offer för denna strid...redan nu, i frambärandet av Barnet i Templet; "också genom din egen själ ska det gå ett svärd"...

Och än idag är hon, likt Jesus ”ett tecken som väcker strid”…..

I lydnad till lagen offrar Maria Barnet till Gud.
Jesus kom som världens Ljus och hon ska inte på något sätt dölja det, snarare tvärtom, hon ska lyfta upp det, hon ska låta Honom skina, även då hon redan förnimmer priset för det.

Symeon profeterar att ”ett svärd skulle gå genom Marias själ och att Barnet skulle bli till fall, eller upprättelse för många, ett tecken som väcker strid”.
Det har alltid varit den Katolska Kyrkans ständiga kamp att inte bli ett med världens läror...
Vi måste ständigt se om vi inte har kompromissat Kristi ord.
För detta Barns skull måste även vi låta oss bli genomborrade av stridens svärd.
Men även om det svärdet skulle genomtränga oss så kommer vi aldrig att kunna dela Jesu smärta så djupt som Jungfrun Maria fick göra... 
Hennes genomborrade hjärta fick ta del av Kristi Hjärtas plågor;
”..ett svärd ska gå igenom din själ..”.
Maria kunde erfara djupet av hennes sons kärlek och medlidande för människan.Hon upplevde i sitt hjärta det som Jesu Hjärta fick utstå; smärtan, törsten, förföljelsen och människors hat.

Marias och Jesu hjärta var ett. Förenade i Faderns vilja.
Hennes Obefläckade hjärta slår i takt med Jesu Heliga Hjärta. 

Jesus är tecknet som väcker strid, striden mellan sanning och lögn, ont och gott, rätt och fel.
Den Helige Ande, upplyser oss och gör oss till himmelrikets värdiga brudar, levande barn till Fadern, återspeglande Kristus -
om vi låter oss bli testade som guld i elden...

då kan vi likt Symeon gå till Gud i frid. 

Den gamle Symeon var nästan blind men kunde bättre än någon annan se ljuset som sken från det framburna Barnet.
Anden tog tag om hans hjärta och den profetiska sången ljöd från djupet av hans själ:
”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”.

Rena ögon som ser Ljuset i ett litet barn.

Maria, som enligt lagen skulle bli renad av att offra två duvor 
bär på Lammet, Påsk Lammet, offer lammet.
Guds Lamm, Marias barn,
hon bär fram Honom till Fadern,
för världen..”det sanna ljuset, det som lyser över alla människor..”


                              ”...ett tecken som väcker strid...”



 

Läs hela inlägget »

Lukas1:1–4; 4:14–21
Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.
Med Andens kraft inom sig återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom spred sig i hela trakten. Han undervisade i deras synagogor, och alla lovprisade honom. Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: »I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

                                          Betraktelse

”Allas ögon var riktade mot Honom”.

Den som har sina ögon på Kristus är välsignad.

Vi är skapade till att i all evighet ha våra ögon riktade mot Honom; kontemplera Gud!
Kontemplation är att i kärlek beskåda Gud,
bli fylld av Hans ord,
låta sig dras in i Hans Godhet, Sanning och Skönhet.
Om våra ögon är riktade mot Honom så spetsar vi våra öron i iver att lyssna till vad Han säger och hur Han säger det. 
Kontemplation är att kärleksfullt beskåda under det att jag är kärleksfullt beskådad.

Psalm 123 säger: ”som tjänaren ser mot sin Herres hand ser vi mot Herren vår Gud”.
En tjänare höll ögonen på mästarens hand därför att den ingav tecken på vad tjänaren skulle göra.

Om vi, i vårt hem, vår familj, med våra inre trosögon följer Herrens hand, ögonblick för ögonblick, ska allt gå bra och vi själva ska växa i den frihet som tillhör Guds barn.
Lära oss att låta oss ledas enligt Guds vilja såsom den uppenbarar sig i det givna nuet, alltid i förhållande till Guds lag och vår plikt.

I världen lär vi oss att föra bort våra ögon från Gud och istället fästa dem på oss själva.
Individualism, relativism och humanism... 

Kroppen får en central eller,  den centrala platsen i våra liv.
Vi läser om hur kosten påverkar och leder vårt humör.
Vegetarisk kost, hälsokost, ekologisk kost,...man tror sig även göra något universellt gott genom att uppehålla en speciell kost.
Det bidrar, säger man, till de fattigas välmående och ett harmoniskt jordeliv...Maten vi äter eller kaffet vi dricker blir en av de viktigaste ingredienserna till ett hääärligt liv.
På detta vis tror vi oss visa respekt till människan, jorden och Gud!
Sen lär vi oss att allt detta tillsammmans med våra hormoner, och kemiska reaktioner bildar grunden eller t.o.m. är den direkta orsaken, till de alltmer ofta förekommande känslor av ledsamhet, meningslöshet och depression.

Men det är lönlöst att lära sig hur hormoner och kemiska rektioner, matsammansättningen och besprutningsgifterna påverkar oss....när vi samtidigt inte får upp ögonen för själens välmående! 
Vårt andliga liv.Vårt liv med Gud i Kristus, genom Kristus och för Kristus! 

Lever vi ett liv utan ett katolskt etos; utan ett moraliskt välgrundat liv, blir vi aldrig friska. 

Staten är bl.a. ett officiellt läroorgan. Den ska bidra till att ge medborgare en förståelse för vad som är allmänt gott.
Men eftersom människan har både ett temporärt och ett evigt mål så måste hon ju få styras av både temporära och andliga makter.

Är det inte klart att det temporära är underordnat den andliga makten?
Att det andliga livet övergår det temporära? 

Men hur är det möjligt för en stat att bära vittne till ett - allmänt gott - om den inte samtidigt vittnar till religiös sanning och om de inte har sanna och sunda värderingar?

Om förnuftet inte är format och informerat av den Katolska tron - så kan vi inte heller förvänta oss att få ta emot något sant och nyttigt som medborgare av ett samhälle. 
Överger ett samhälle den Katolska tron försvinner också naturlagen.
Vilket vi klart kan se idag.

Ser jag på Kristus ser jag bättre.
Det är ett bra sätt att lära känna Jesus, att ta del av Hans liv, av Hans lidande -
att först se på Honom och i Hans ljus se på livet, inte bara för mig men för alla.
Vi ser Honom ingenstans i samhället, i regeringen, i skolor, i läroböcker,
i fabriker,inte heller på kontor eller på gator och torg.

När vi kontemplerar Hans kärlek på korset ser vi vår rädsla att älska, kontemplerar vi Hans trofasthet ser vi vårt eget vacklande,
kontemplerar vi Hans outtröttliga tålamod ser vi vår bristande fördragsamhet...

Vi är svaga....vi är inte som Han.
Men det är också därför det blir möjligt att dras in i Hans Barmhärtighet  och låta, som den helige Paulus, vår svaghet ge utrymme för Hans styrka.
Det är inte "självrespekt" vi behöver, men vetskap om vår sanna värdighet att vi är inbjudna till gemenskap med Gud, i all evighet!
Och det börjar nu!


I Hans ord finner jag vila och hopp, hopp om att jag blir lik den jag kontemplerar!
Därför fäster jag min blick på Jesus.

Hur ser man Kristus?
Vi ser på Honom i Hans ord, på korset och i Hans lidande.
I Hans helgon. 
I de fattiga.
I vår egen själs innersta längtan.
Vi finner Honom där vi söker Honom. 

Sök Honom först där Han säger att Han är; 
- "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod
   förblir i mig och jag i honom".

Guds finger som ju är den Helige Ande, pekar ständigt åt Jesu håll, Han undervisar oss och visar oss hur vi blir Kristi följeslagare. 
Hans mission är att omvandla oss till Kristus, såsom Han omvandlar brödet och vinet i den heliga Mässan.

De människor som Jesus kommit för att ge ett glädjens budskap är fångarna, de blinda och de förtryckta.
Men det är först när jag förstår att jag är bland dem som är förtryckta, blinda och fattiga, som jag kan se att det är till mig Jesus har kommit för att framföra glädjebudet! 

Men..har vi förstått vad det glada budskapet är?

Jesus säger efter att ha överlämnat bokrullen
”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”.

Kyrkofäderna lär att ”idag” är Kristus själv, Han som inger oss med hopp.
Hopp om att detta "idag" är varje dag av våra liv på jorden,
"idag" är ännu en möjlighet att förstå budskapet och att ta emot det i sin helhet.
”Idag” ger oss möjligheten att överlämna oss till Gud och
”idag” ger oss ny nåd att lyda Honom, att göra Hans Gudomliga vilja mer totalt.
"Idag" är ett hoppets ord, ett glädjens ord om att övergå från träldom till friheten av Guds barn; ”ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet till de förtryckta”.


        ”... I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse...”









 

Läs hela inlägget »

Johannes 2:1–11
Vid den tiden hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: »De har inget vin.« Jesus svarade: »Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.« Hans mor sade till tjänarna: »Gör det han säger åt er.« Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: »Fyll kärlen med vatten«, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: »Ös upp och bär det till bröllopsvärden«, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet — ropade han på brudgummen och sade: »Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.« Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.
                                             Betraktelse
När jag mediterade över den här texten och kom till orden
”gör det Han säger”, frågade jag Maria:
- och vad är det Han säger?,
hon svarade: Ös upp vatten!

När vi lyssnar till Herren och gör vad än Han ber om, blir det vardagliga i vårt liv en porlande bäck av nåd.
Att ösa upp vatten förstod jag vara det vardagliga, det svåra, det tråkiga, det till synes oviktiga och lönlösa.
Det förvandlar och berikar vårt inre liv, vårt liv i Kristus.
Varje syssla och arbete blir som att ösa vatten ur räddningens källor, det blir till en jublande ödemark!

Men det är mycket vatten som ska ösas: 600 liter!

Sen är det ju förstås det där med att ju mindre måttet är som vi öser med, ju längre tid tar det att fylla upp kärlen.
Med decilitermått tar det längre tid än med litermått...ofta verkar det som det är med decilitermått man öser, med det är bara att ösa på!

Det hela handlar ju om att göra Hans Vilja;”Gör det Han säger”.
Gör vi det blir vårt vatten förvandlat till ädelt vin.
Vi har aldrig något annat än vatten att offra Honom, i Hans Barmhärtighet förvandlar Han det till vin: glädje för hjärtat!

Han är det Nya, dyrbara, ädla Vinet, spilld för oss på korset.
Det upptänder oss och för oss till Bröllopsfesten där vinet aldrig sinar.

Jesu kärlek gör det möjligt för våra arbeten och ansträngningar att bli genvägar till ett personligt, levande och växande förhållande till Honom och Hans Kyrka.
Ingenting av det som Gud ger oss får vända tillbaka fruktlöst.
Det dagliga ösande av vatten blir till flödande källor, för det jästa, söta vinet som Kristus ger, ersätter allt som fanns tidigare och som funnits efter.

Maria ber Jesus att göra något han säger att det ännu inte är tid för.
Hon påskyndar ankomsten av den Messianska tiden, hon påskyndar Guds bröllopsfest.
Med det har Jesu lidande och död börjat.

Att bli Marias tjänarinna är att hitta ännu en genväg till Jesus.
Hon lär oss att göra det Han ber oss, även det som verkar vara utan mening.
Även om det är början till lidande och död.
Gjort med tro och tillit till Honom bär det frukt i överväldigande mängder.

I dagens text ser vi att det som Jesus gjorde för att rädda bröllopsfesten, var genom Marias medlande- och att tjänarna, genom Marias medling, gjorde det som Jesus sa åt dem att göra. 
Tjänarna är de minsta på bröllopsfesten.
De är små.
Maria vänder sig till de små. Så gör också Jesus.

Maria, Herrens tjänarinna, gjorde det Jesus sa med ivrigt hopp, brinnande kärlek och med orubbad tro.
Vad var det egentligen hon gjorde?
Ingenting.
Hon lyssnade, hon trodde på Honom, hon hoppades på Honom, hon älskadeHonom, Hon följde Honom.
Med andra ord; Hon gjorde Guds vilja!

Att göra Guds vilja är den enda vägen till helighet, enda vägen till att behaga vår Herre Jesus Kristus som är vårt Behag.


               ”Den fulla kraften hos vad vi betecknar som heligt
               kommer av att Gud föreskriver det. 
               Man må därför aldrig avvisa denna gudomliga vilja.
               Sök intet annat än den, tag emot allt av den,
               och intet utan den.
Att vara trogen Gud betyder att uppfylla de plikter som Guds och Kyrkans allmänna bud ålägger oss, liksom dem som blir oss givna genom vår ställning i livet, vårt stånd. Aldrig någonsin har något öra hört, något öga sett eller något hjärta förnummit vad Gud tänker, beslutar och verkar i de själar som helt och hållet överlämnar sig år Honom.
Den overksamma sida av fullkomligheten består helt enkelt i att man bara finner sig i det som mestadels inte går att undvika, i att man kärleksfullt med tillförsikt och lugn uthärdar det som vi tyvärr alltför ofta bara motvilligt brukar ta på oss. 
Fullkomligheten gömmes där.
Gud give att alla människor lärde känna hur enkelt det skulle vara att nå stor fullkomlighet!
De skulle bara behöva att troget uppfylla de plikter som ålägges dem av deras Katolska tro och stånd, och villigt ta på sig de kors som hör ihop med dem och underkasta sig försynens skickelser beträffande det som vore att göra eller utstå, utan att själva söka det.
Guds vilja är alltings kraft, kärna och själva innehåll.
Det är den gudomliga viljan som ordnar och avpassar alla ting för själen. 
Utan Guds vilja är allt tomhet, intighet och lögn, fåfänglighet, död bokstav, utan verk och död. 
Guds vilja är frälsning, hälsa, kroppens och själens liv, hur än det må se ut som är föremål för Guds vilja. Guds vilja ingjuter i allt - utan undantag - kraften att forma Jesus Kristus inom oss. 
Man ska inte påtvinga denna vilja någon lag och inte önska sätta några gränser för den. 
Den är allsmäktig”.
                                                                   
(Jean-Pierre De Caussade SJ )


Jag öser upp vatten och ser att sakta omvandlas det lilla jag är och har, det svåra blir lätt, det monotona blir högtid, det gamla blir nytt...
vatten blir Vin!

                        ”...Gör det Han säger...”

Läs hela inlägget »

Lukas 3:15–16, 21–22
Folket som kommit ut för att döpas av Johannes var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: »Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.«När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den helige Ande kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«
                                    Betraktelse

Jesu dop. Ett mysterium !

Den Helige Ande kom över Honom för att visa oss att Jesus är Kristus:
Den Smorde.
Gud som vill frälsa oss från den onde går ner i förödmjukelsens botten så att de som inte längre förnimmer himlen kan, om de vill, finna Guds hand, hålla fast i den, resa sig ur mörkret och se ljuset för vilket de har blivit skapade!

Profeten Jesaja (kap.42) ger oss en bild av Guds ansikte:
Han är tjänaren, mänsklighetens tjänare som i sitt eget liv, istället för med många ord, visar hur vi ska leva:

- Han går inte omkring och skriker högljutt på gatorna men istället talar Han ömt i tystnaden av våra hjärtan.
- Det knäckta strået bryter Han inte av men använder det för att bygga upp Hans Kyrka,
- den tynande lågan släcker Han inte men renar istället oljan och fyller på, droppe för droppe, tills den tynande lågan blivit till en klar och fin flamma som lyser upp mörkret.

Jesu dop visar oss på den ödmjuka vägen, lågmäldhet är Guds Sons frivilliga val därför att det tillhör det vackra, det goda och det sanna.
Jesu dop visar oss bort från synden, för ju mer vi avstår från att synda
ju sannare människor blir vi och ju mer liknar vi Kristus.
Allt vad tro, hopp och kärlek gör, gåvor som vi får vid dopet, är att forma oss i likhet till Kristus.
Allt vad synd gör är att förstöra denna likhet till Kristus.

Jesus är sann människa. Han ville leva med människan för att befria henne. Så Han äter och dricker med henne, lever och dör för henne; allt under den Helige Andes ledning. 

Det är lustigt att när det sägs, som det nu för tiden så ofta gör, att vi borde imitera Jesus som åt och drack med syndare, att man menar att det är ”de” som är syndarna”; dem som vi vill att Kyrkan nu ska förena sig med och ackompanjera.
Men vilka är då vi?
Är det inte med oss som Jesus äter och dricker?
Är det inte vi som är syndarna?
Och i fall Han äter och dricker med oss är det inte för att göra oss rena och fria från det slaveri synden är?

Johannes Döparen ackompanjerar syndarna genom att kalla till omvändelse.
Han satt inte var dag eller var vecka vid Herodes, åt och drack med honom för att bara senare, efter några år, fråga Herodes om det kanske inte var något fel på hans förhållande till Herodias... 

Jesus kallade människor till sig för att de skulle ackompanjera Honom i utförandet av frälsningens mysterier!
En sån nåd!
Det är vad Kyrkan är kallad att göra: att kalla till omvändelse och att ge klara och tydliga svar på vad som är synd i Guds ögon och hur man går Kristi väg genom livets alla svårigheter.

Att ackompanjera är vad Kyrkan alltid har gjort, det är inget nytt! 
Hon går med syndaren till dopfunten, och följer henne sedan hela vägen till graven genom hennes olika etapper i livet. 

Jesus tjänar oss i Sakramenten. Kyrkan ackompanjerar oss i Sakramenten, i möten med människor som kan leda oss framåt därför att de själva valt att ta upp sitt kors och följa Kristus. 

Vi skulle be Johannes Döparen att visa oss hur vi bättre kan leva ut denna stora frälsningsgåva.

Dopet är ju just det; att fria oss från synd, rädda oss undan ett evigt slaveri till djävulen, göra oss till Guds barn för att kunna stå heliga och fläckfria inför Honom som tvättar våra fötter rena i sitt dyrbara blod.

För dopet måste levas om det ska bära frukt i våra liv - i Kyrkans liv.
I Dopet går vi genom trons dörr till Kyrkan, till ordet och till livet i Kristus, i dopet har vi börjat på en väg.

Jesus gör sig så liten som ett lamm och lägger sig i Johannes Döparens händer därför att Johannes Döparen lever sin obetydlighet och är ödmjukt liten inför hans Herre. 
Vi, i oss själva och av oss själva är de facto obetydligt små, men nu delar Jesus med sig av den Ande som vilar på Honom, Han delar med sig av Faderns ord och röst som säger att Han älskar oss, älskar oss i Sonen!
Precis som Han går ner och upp ur vattnet i Jordan så går vi ned och upp med Honom i vårat dop. Från död till liv, från kors till uppståndelse.


”Se var du är döpt, varifrån dopet kommer-
inte från något annat än Kristi kors”
                                                               
(St.Ambrosius)


Dopet är gjort en gång för alla men vi behöver leva de doplöften vi gjort och därför förnyar vi dem då och då med beslutsamhet; viljan att förkasta satan och hans pompa och ståt och följa i Jesu fotspår.

Det är egentligen vad vårt dagliga liv handlar om: att leva våra doplöften!
Dopets frukt är inte färdig, dopet bär istället inom sig planterade frön som skjuter upp och växer i vår själ i takt med vår efterföljelse av Kristus.

                               
 ”...Helig Ande och eld...” 

Läs hela inlägget »

Matteus 2:1–12
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade:

»I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 
Du Betlehem i Juda land är
ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, 
ty från dig skall det komma en hövding,
en herde för mitt folk Israel.«

Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
                                         
                                               Betraktelse

Stjärnan som lyste i öster var tecknet för de vise männen att en kung hade fötts. 
Judarnas Konung. 
Stjärntydarna, eller som man också kallar dem, kungarna,
ville hinna fram till födelseplatsen för att tillbe och för att offra.
De offrade guld, myrra och rökelse.
Tillbedjan har alltid varit förenat med offer. Bön och offer. 

I de tre kungarna ( det står inte i Bibeln att de är tre kungar, men man har sedan urkyrkan fasthållit att de är tre då gåvorna var tre) har Kyrkan sedan tidigt sett början av hedningarnas Kyrka;
nationernas procession till Israels Gud. 

Epifania är en uppenbarelsens Fest. Också Jesu Dop i Jordan när Faderns röst dånade ut ur ett moln som förklarade att detta var Hans älskade son; Guds Son.
Kana är också det en Guds uppenbarelse för där visar Jesus sin Gudomlighet genom ett stort underverk.
Också Tabor, där ser Apostlarna Jesu förhärligade gestalt och faller ner på marken överväldigade av deras syn.

Den dåvarande Kardinal Ratzinger säger att "
kungarnas tillbedjan av det lilla Barnet blev viktigt för det kristna tänkandet därför att det visar en inre förbindelse av nationers vishet med Ordet som är Skrifternas löfte; det visar hur det kosmiska språket och människors sanningssökande sinne, leder till Kristus.
Den mystiska stjärnan kunde bli symbolen för dessa förbindelser för att åter igen understryka att det kosmiska språket och människohjärtats språk finner deras härkomst i Faderns Ord som i Betlehem kom fram ur Guds tystnad och sammansatte bitarna av mänsklig kunskap till en helhet".
                                                                           
 (The Spirit of the Liturgy)

De olika hedniska religionerna leder inte ipsu factum fram till Kristus.
Men Gud har givit människan en inre böjelse att tillbe och att offra.
Ur detta uppkom religioner enligt vad människorna själva hade förstått.

Men Guds plan var att förena alla människor i Sonen och så föra dem in i Guds Faderskap.
Han skulle uppenbara för världen och i världen den religion, den tro, som människan själv aldrig kunnat hitta på, och som varje annan religion behöver ge vika för.


"Meningen med t.ex. offer som finns i alla religioner, blir densamma men ändå förändrad med Kristus. Till skillnad från hedniska religioners offer, innebär Kristi offer helande, kärleksfull förvandling av en söndrig frihet.
I Kristus har offer blivit en smärtsam gottgörelse. Återlösningen behöver en Återlösare; det är bara Han som kan knyta upp för oss den oupplösliga knuten".
(Ibid)

St. Irenaeus, på slutet av det första århundradet, förklarade meningen med de tre gåvorna: 
De vise männen gav guld - en mycket nobel mineral och dessutom varaktig - som ett tecken på att de erkände Jesus som Konungen vars rike aldrig någonsin kunde bli förstört.
Den ärevördiga Bede skrev (i ”Excerpta et Collectanea) att det var Melker, ”en gammal och skäggig man”, som frambar guldet till Jesus Barnet.
De gav rökelse för Jesus eftersom de erkände Honom som den sanne översteprästen. 
Bede säger att det var Kasper som frambar rökelsen och att han var ”ung, utan skägg och rödblommig” .
Myrra för Offret, för Jesus skulle lida och dö för människorna.
Det frambars, enligt den ärevördiga Bede, av Balthasar, vilken Bede beskriver som ”mörkhyad och med mycket stort skägg”.

Jesus är född Konung men döden var inte långt borta. Herodes planerade att döda det lilla Barnet, dess litenhet och enkelhet får Herodes att känna sig hotad. 
Men det blir inte som Herodes hade tänkt. Barnet skulle leva och växa upp. Ja, Konungen skulle dö, men denne Konung lägger ner sitt liv av sin egen vilja och när Han själv vill.

Herodes är satans instrument för att förgöra Jesus.
De tre vise männen kom för att tillbe, en för dem, främmande kung.
Satan som själv vill bli tillbedd sniker sig hastigt in för att förstöra och för att döda.
I olika tider med olika kulturers svaghet och styrka kommer den onde in för att förhindra Tillbedjan i ”ande och i sanning”.
I varje tid anpassar han sina trick och sin taktik men han är alltid redo med nya angrepp för att få bort Barnet från människorna och så hindra Guds nåda- flöde att rinna in i deras liv.

Med tanke på vem Kristus är så dör man hellre med Honom – för endast det är liv – än att leva utan Honom – för det är endast död.
Alla de oskyldiga barnen fick ge sitt liv för Kristus och så fick de leva för evigt med Honom medan Herodes, som dödade barnen, fick fortsätta att leva ett liv som var dött. 

Efter att den helige Paulus hade fått ta emot "hemligheten", eller "Mysteriet", räknade han allt annat -även det som ansågs som privilegium - som skräp.
Vad var det för hemlighet?

Att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.
De gamla kungadömena hade kommit till ett slut för att bli ersatt med Guds messianska rike. Den hemligheten, säger Paulus, hade varit dold hos Gud sedan världens början. Härskarna och makterna i himlarymden skulle nu få kunskap om Guds vishet i hela dess mångfald genom Kyrkan
                                                                                       
(jmf. Efesierbrevet 3 1-12).

De vise männen lämnade sina stjärnkunskaper och tog ett stadigt grepp om Morgonstjärnan som just hade gått upp inför deras ögon.
Ett möte med Jesus fick dem att gå in på en annan väg; på Kristi väg.
De vise männen såg med deras egna välsignade ögon Jesus Barnet som är ”Guds vishet”
och Barnets Moder som är ”Vishetens tron”.

Sann vishet ödmjukar sig inför sanningen, känner igen den och följer den.
”Lyft blicken och se dig omkring!
Alla kommer till dig(…) från Saba kommer de alla
med last av guld och rökelse
och de förkunnar Herrens ära!


                     
 "...Där fann de barnet och Maria, hans mor..."

Läs hela inlägget »

Lukas 2:41–52.  DEN HELIGA FAMILJEN
Jesu föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: »Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.« Han svarade: »Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?« Men de förstod inte vad han menade med sina ord. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag

                                       Betraktelse
Jesus var 12 år gammal enligt hans människonatur, men Han var samtidigt evig och därför utan tid och utan ålder i sin gudomliga natur, när Han enligt sed gick upp till Jerusalem.
Jesus var Josef och Marias Fader - de var Hans barn. 
Jesu jordiska fader var oroad för Honom; den borttappade sonen, men Sonen var i Hans Faders tempel; i Hans Faders Hus.
Maria och Josef lydde Gud och Hans bud men också Jesus ”gick ner till Nasaret och lydde sina föräldrar i allt”.
Jesus, under hela Hans barndom och ungdom, ärade Maria och den rättfärdige Josef genom att underordna sig deras auktoritet. 
Benedictus XVI menar att Jesus  därmed belyser att familjen är det primära värdet i barnets utbildning och uppfostran.

Guds Familj är helig därför att familjemedlemmarna är heliga.

Vad är helighet?

Varje döpt människa är kallad till helighet.
Helighet är inte något ytligt, ett angenämt uppträdande eller en yttre perfektion. Helighet är att låta Kristus leva i oss, i våra liv.

Det är omöjligt för den ”gamla människan”, alltså den som är utan Kristus, eller den som inte lever enligt Kristi lära, att bli helig men det är mycket möjligt för den ”nya människan”, den som är i Kristus och lever enligt Hans lära, att bli helig.
Ser vi på helgonens liv förstår vi att det för den skull inte alls är lätt!
Jesus själv säger ju att ”vägen är smal och porten är trång”.

Den Katolska Kyrkan är och förblir helig därför att Jesus är självaste grunden, stommen, det innersta av den andliga byggnaden, så Kyrkans helighet kan aldrig försvinna.
Men i sin mänskliga uppbyggnad, är Kyrkans medlemmar pilgrimer på väg mot helighet; 
Hur man följer den vägen och om man följer den, är för var och en att ta ansvar för och besvara. Fast vi är också ansvariga för varandra, ansvariga att söka det sanna och att delge det sanna; utan sanning kan ingen helighet finnas!
Att vara kallad till helighet betyder också att vara kallad till att söka det som är sant och att leva enligt det.

Hur blir en familj helig?
De enskilda familjemedlemmarna växer i helighet, som Maria och Josef gjorde, genom att låta Jesus vara det absolut centrala i deras liv.
Jesus är ”Helig, Helig, Helig”, därför att Han kan också delge sin helighet; ”göra helig”, den som söker att leva allt mer i Gud och av Gud och likt Gud, som blev människa i Kristus.
Det är enbart i Honom vi finner vår helighet, det är Honom vi växer in i,
det är i Hans helighet vi får ta del i. 
Hans egen helighet tränger in i människan, i det mått Han får plats i oss.

Josef placerar sin kärlek till Maria och det lilla barnet i Guds tjänst.
Josef och Marias kärlek till Gud kommer före allting annat.
Gud ville födas och växa upp i en familj. Han gjorde sig behövande av en far och mor.
Den helige Johannes Paulus sa att
” Mänsklighetens framtid går igenom familjen”. 

Familjen är samhällets grund, och familjens grund är det traditionella äktenskapet. 
Mannen och kvinnan är kallade till äktenskap, det är utan tvekan den bästa, den mest fundamentala och den enda grund ett barn måste få födas in och växa upp i.

Gud tar sin boning bland människor, Han som är evigheten, träder in i tiden.
Även då Han var Gud var Han identifierad som Josefs son, snickarens son, Marias son, han var, kort sagt sina föräldrars son och folk kände till hans släktingar.

Benedictus XVI sade:
” Den heliga familjen är förstås unik och kan inte upprepas, men samtidigt är det en ”livsförebild” för varje familj därför att Jesus, sann människa, valde att bli född i en mänsklig familj. Därmed välsignade och vigde Han det”.

Josef och Marias äktenskap var i Guds tjänst; att ta hand om det barn som hade anförtrotts dem av Gud och samtidigt låta sig formas enligt Guds vilja för dem i deras situation.
För de fick också leva, inte bara för deras egna lilla familj, men de fick leva och offra deras liv för hela mänskligheten.


                                
 "...Han lydde dem i allt..."

Läs hela inlägget »

 Lukas 2:1–14
 Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
                      Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
                      I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
 
                      »Ära i höjden åt Gud
                      och på jorden fred åt dem han har utvalt.«

                                       Betraktelse
Tidigt på morgonen när vi möter Jesus i Tabernaklet verkar det vara omgivet av Herrens härlighet.
En speciell tystnad, en tystnad som talar klart och tydligt om ”Immanuel”; Gud med oss.
Hans stillhet och Hans frid råder omkring ”tältet” som omsluter Honom.

I natt vid krubban, finns det skenet: "helig, helig, helig", omkring
Jesus Barnet. Maria och Josef lyser i det skenet.
Också herdarna.

Själva stallet är fattigt, mycket fattigt, spillror av nerfallet tak, fuktig stenvägg, djur avföring...
men den heliga familjen är vacker!
Vad märkligt att vi inte är i ständig förundran över denna otroliga Gåva i Guds Frälsningsplan! Gud blir barn! I en Jungfru! Så ung!
Jungfru Marias enda kall är att vara Guds, att vara Hans alldeles egna:”Min vän är min och jag är Hans”.
Från det första ögonblicket av hennes befruktning var och är hon den enda människa som den Allsmäktige så totalt kan spegla sig i. 

Jungfrun är inflätad i Kristi kärlek och lydnad till Fadern...
hennes ögon är på Barnet på samma sätt som Barnets ögon är på Fadern.
Josef möter detta mysterium i tystnad, ödmjukt böjd inför Guds försyn.
Han tar, genom sitt överlämnande till Gud, del i mysteriet av Marias ofattbara gåva att vara Moder och jungfru.
Att Josef levde som make till jungfru-Modern visar att han redan levde i nära förening med Gud.

Guds kärlek utvalde jungfru Maria till att bli himmelens Drottning.
Denna Drottning födde sitt Barn i ett stall som hon sen skulle behöva fly ifrån, hon levde i landsflykt, reste från Egypten, såg sin son dö på korset. Hennes själ var genomborrat av ett svärd! 
Hon lever i ständig visshet om att få ska älska hennes barn,
få ska lyda Honom, få ska följa Honom.
Hon förnimmer i sin kropp och själ lidandet Hennes son kommer att utstå och hon bär ständigt på känningar av Han smärtsamma död.
Jesu Moder: Martyrernas Drottning.
Att vara himmelens Drottning är att leva korsets mysterium tills frälsningsverket är fullbordat.


”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och hon ropar i födslovåndor...och ett annat tecken syntes på himlen, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn...”(Upp. 12)


Alltifrån skapelsen har den eldröda draken gjort allt för att komma emellan Gud och människan. Det blir allt tydligare efter Kristi födelse: satan är ständigt och outröttligt på jakt efter att förstöra Guds frälsningsverk.
Han hatar kvinnan klädd i solen! 
Han hatar hennes avkomma och alla de som med henne följer hennes Barn. Till tidens ände kommer han av hela sin själs mörka, svarta kraft och med hans ögons stadiga hungriga blick på själar – gör allt för att förgöra dem.
Det verkar oklokt att inte hålla sig nära Jesu Moder. Hon är det bästa vapnet mot satans gift. Hennes främsta mission är att vara Moder;
Jesu Moder och vår Moder.

Jesus kom till sina egna, men Hans egna ville inte ta emot Honom.
Inte heller vill de ta emot Hans familj.
Med Kristi födelse har det andliga kriget nått sin höjdpunkt.
Kristus har kommit för att ta själar ur satans händer.

”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

För dem som tar emot det glada budskapet om Guds frälsning och välkomnar Marias son, 
för dem som likt herdarna behöver ljus i natten och
för dem som likt änglarna sjunger "Ära i höjden åt Gud -
för dem ska Morgonstjärnan gå upp och de ska belysas av dess ljus.

Låt oss bevara oss själva på så sätt att vi kan, likt änglarna, ära Gud - besjunga Hans ära med våra liv.
Gud har blivit männska. Det är någonting mycket stort; Han gör oss värdiga Honom själv! 
Vad nytta är våra liv om vi inte tar emot Guds Son,som kommer till oss klädd i vårt kött och blod för att locka oss till höjderna med Honom och hela den himmelska hären?

                                   
  "...En stor glädje..."


 

Läs hela inlägget »

Lukas1:39–45
Vid den tiden skyndade Maria till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«

                                           Betraktelse
Inte bara i sitt sköte bär hon Honom men i sin själ, i sitt hjärta och i sin röst.

Marias röst bär Herren.

Det var när Marias röst nådde de ofödda barnets öron som det hoppade till av glädje och Elisabet blev fylld av Helig Ande.

”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”

Det är alltså Jesu röst som fyller Marias röst, som fyller Apostlarnas röst, som fyller rösterna av alla dem som har gått ut och dem som fortfarande går ut för att förkunna ordet.

Den helige Paulus säger ju;
”Men då frågar jag; kanske har de aldrig hört det (Kristi ord)? 
Visst har de det! ”Över hela jorden nådde deras röst, till världens ände deras ord”.

Kristi ord bärs av de röster som låter sitt hjärta och förstånd uppfyllas av det. 
”Han befaller även vindarna och vattnet - och de hör Hans röst och lyder Honom”.
Herrens röst är mäktig!
Hos profeten Jesaja liknas den vid ett dån; 
”Hör dånet när Herren vedergäller sina fiender” 

och hos profeten Hesekiel är
”dånet av Kerubernas vingar likt den Allsmäktiges röst då Han talar”.

”Det betyder inte (ledsamt nog) att alla de som talar i Kristi Namn bär Hans röst!

”..inte alla som säger Herre, Herre till mig ska komma in i Himmelriket”.

Alla som säger sig vara kristna talar inte å Guds vägnar.
Särskilt i denna synkretistiska tid då det talas om många möjliga vägar och gudomligheter utöver Kristus som skulle kunna ”fungera” lika bra. Andlighet som andlighet! 

Vi kan inte ta för givet att vi talar om samma Gud när vi talar om Gud. 

Med en tro som förflyttar berg sveper Jungfru Maria fram i Judea bergstrakter, fylld av Guds Närvaro kan hon inte annat än att ge – inte sig själv- men Herren, till de som möter henne.
Dagligt mottagande av Eukaristin gör oss lik henne, förvandlar oss till ”andra Kristus”, bli som hon,
levande Tabernakel av ”Emmanuel mitt ibland oss”.

Eukaristin måste få falla ner i en själs bördiga jord för att kunna verka med sin kraft, för även Eukaristin, i en karg jord verkar inte, förvandlar inte.
Jesus i Maria sträcker sig ut till Elisabeth och till barnet hon bär:
Johannes skuttar av glädje, rent av dansar framför sin Herre som en gång David hade gjort framför Guds Ark. Elisabeth fylldes av Helig Ande och talade profetiska ord.

Vad hade hänt?

Marias röst hade nått Elisabeths öron.

”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”.

I varje ”Var hälsad Maria” i Rosenkransen, når vår röst Maria, Jesu moder. På ett omvänt sätt når vi Jesus genom Maria, genom Maria når vi dem vi ber för. 
När man ber Rosenkransen välsignar man henne igen och igen, den bedjandes röst når fram till henne och därifrån genljuder den hos Gud.

Marias hälsning fortsätter, hennes röst ekar genom tiderna och världens alla bergstrakter - och når även de hjärtan som hitintills varit stängda.
Barnet hon bar inom sig bär hon fortfarande på och till dem som hör hennes röst och svarar henne:”välsignad är du bland kvinnor” ger hon sitt Barn. Hon visar hur man tar emot Honom, hur man älskar Honom och ger sig till Honom, hon visar hur man växer i ödmjukhet, bön, tystnad och i kärlek till Barnet.
Hon lär oss att lyssna, att bära Honom inom oss...och i vår röst.

Elisabeth var sex månader havande med Johannes när Guds välsignelse kom till honom genom Maria.
En sån välsignelse Maria var för Elisabeth! Och för den lilla Johannes som blev fylld av glädje i sin själ redan innan han var född!
Maria är en välsignelse för Jesus och för jordens alla människor därför att Gud ville att hon skulle vara det. Han ville ha det så.
Hur rätt det är av Gud att skapa denna vackra Jungfru till sin Mor och sitt tempel. Och så ge henne till oss.
En sån tröst det är att veta att det finns en människa som aldrig har sårat Gud vare sig i sina tankar eller handlingar.
En människa som alltid och oavbrutet varit vid Hans sida, varit för Honom och med Honom.
Fullkomlig lydnad och hängivelse; 
det som Gud är värd att få från Hans skapelse...

”då sa jag: Se, här är jag...jag har kommit, Gud, för att göra Din vilja”.

"Om ni idag hör Hans röst - förhärda inte era hjärtan".

Jesus växer i Maria... Barnet i henne är Gud...de är nära varandra i hennes inre..
Han formas till människa Hon formas till barn, lärjunge, tjänarinna och brud.
Lyssna till Maria sittandes i tystnad, med Jesus Barnet inom sig... deras konversation och ömsesidiga kärlek…

Vi kommer aldrig att erfara, begripa eller förstå den vackra hemligheten... Rösten Han talar till henne med,,,
orden i hennes hjärta, i hennes mottagliga själ;
”Herrens röst över vattnen,
Ärans Gud dundrar,
Herren hörs över de stora vattnen,
Herrens röst i sin kraft, Herrens röst i sin prakt

”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”


                        ”...När mina öron hörde...”


 

Läs hela inlägget »