Lukas 12:49–53
 
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.«

                                                Betraktelse
Profeten Jeremia är en utmanande profet, som ju alla profeter är. 
Man ville hålla profeterna långt ifrån sig, bort från människors dagliga liv, det enklaste sättet att göra så var att låta profeterna lida förföljelse.

Profeterna talade för Gud. De ord Gud givit dem att tala, förde de vidare, oförändrat, till folket. På så sätt tog profeterna Guds plats, och fick så lida för Gud, lida för Guds sak. 

Vi vet att profeten Jeremia ville bli av med sitt ok, sin profetbörda, men samtidigt kunde han helt enkelt inte göra sig av med den, att göra det, skulle vara att göra sig av med Gud. 
Dessutom- Guds ord hade blivit en brinnande flamma i Jeremia: 


”Han förledde mig och jag lät mig förledas,
Gud blev mig för stark och fick övertaget..jag sa:
aldrig mer ska jag tala i Hans Namn..
då blev det i mitt bröst som brann där en eld…
               jag försöker stå emot men förmår det inte”.
                                                                                         
(Jeremia 20:9)


Ordet brann i honom, han kunde inte vända sig bort från det, även om det kostade honom all smärta i världen, kostade honom hans liv. Ordet som brann i honom var inget annat än Guds kärlek, Guds sanning, Guds Ande.
Jeremia brann av kärlek till Gud och till Hans ord, men också av medömkan och iver för hans folk:


”O, om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn av tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk”

                                                                                
(Jeremia 9:1). 


Profeten Jeremia ger ett budskap av dom men också av hopp.
Guds vrede är tänt emot Judah och alla deras synder - men:


”Om de omvänder sig,
så lovar Jag återuppbyggande:
Jag ska lägga min lag i deras bröst,
Jag ska skriva den i deras hjärtan,
för de ska alla känna mig,
från den minste till den störste…”

                                                                                (J
eremia 31:33-34). 


Vi ser att profeten är en ”bild” eller, personifiering, av Jesus själv. 
Jeremia liksom alla profeter, brinner av iver för Guds hus, för Guds sak, för människors frälsning, förkunnande av ordet och kall till omvändelse.

Jesus var sänt till världen med ett brinnande förtärande Hjärta. Han skulle sedan tända denna eld i Apostlarna och de i sin tur i de trofasta Kristi efterföljare. 
Jesu eld är ett ljus för de som vet att de är i mörker utan Honom.
Jesu eld är ett ljus för våra steg en lampa på vår väg.
Han är elden som bränner upp våra synder och all orenhet som har fäst sig på oss och vid oss och som förutom av Honom, ingen kan ta bort.
Han är elden som bränner våra själar så att vi vill dö till oss själva för att leva för Honom. 

Jesu Hjärta, kärlekens glödande eld, 
Jesu Hjärta, utsatt för hån och smädelser 
Jesu Hjärta, Försoningsoffer för våra synder ,

Klemens of Alexandria i hans ”Förmaning till hedningarna” skriver: 


”Frälsaren har många röster och metoder
för människors frälsning; 
I Hans hotande förmanar Han,
i Hans förbud omvänder Han;
med sina tårar ynkar Han,
Han talar genom molnet, i elden injagar Han fasa.
Flamman är ett tecken både på nåd och rädsla.
Om du är lydig, så är den varsam,
om du är olydig så är den en förtärande eld”. 


Så vad är denna eld?, frågar kyrkofäderna. 
-Guds avsky för avgudar, svarar de. 

Tro på Jesus Kristus.
Men Jesus Kristus kommer inte utan sin Brud; Kyrkan; En, Helig, Katolsk och Apostolisk.
Det är tro vi behöver, tron är grunden för all frälsning, tro på Jesus, inte på någon annan eller något annat; t.ex. humanism. Sånt prat är mycket förledande.
Det är tro på Kristus som är utmaningen.
Vi ser det tydligt i dag när man tror mer på tolerans än på Honom,
tror mer på att hjälpa varandra än på Honom, tror mer på att hjälpa de fattiga än på Honom.

Det är tron på Kristus som helgar vår hjälp till andra
och som visar hur vår tolerans ska se ut!
Det är tron på Honom som gör att vad jag gör för de minsta av mina bröder, gör jag för Honom. 

Jesus vill med bestämdhet dricka sin kalk, lida och dö för att vi ska få liv, och liv i överflöd.
För att Jesus ska kunna ta besittning av våra själar och av våra liv måste avgudarna bort; det osanna, det orena, det som vi kompromissat, det som vi håller kvar vid men som inte är förenligt med fullkomlighet.
Det är bara Jesus som kan hjälpa oss att bli av med dem.

Jesu eld är vårt heliggörande, Kristusgörande..
Hans törst är att vi helt och hållet ska var Hans, så som en som älskar vill. Så stor är Hans iver för vår frälsning, så stor är hans kärlek och längtan efter vår förening med Honom.
Men med Jesus så som Han är och som Den Han är.
Det är Han som talar om för oss vem Han är. 

 

”Jesu Heliga Hjärta,
som är vår Frid och vår försoning med Gud
har också kommit till jorden för att
ställa oss inför konflikter och göra en klyfta
mellan sanning och villfarelse, gott och ont,
helighet och synd.
Detta är korsets mysterium
som kan bli accepterat eller förkastat av människan.
Det var profetiskt förutsagt
att Jesus skulle bli ett tecken som väcker strid;
Han var, Han är och Han kommer att bli,
tills världens slut, och så Hans efterföljare.
Och under det att vi reser i detta liv
mot vårt himmelska mål,
och så som vi kämpar för att leva
i trofasthet till Kristus och Hans lära
i världens mitt,
så kommer vi att möta svårigheter,
genomgå bedrövelser, möta förakt,
diskriminering,
förföljelse och även martyrium”.
                                                                                            
(Benedikt XVI)


”Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor”.

Vi springer ett lopp som handlar om evigt liv, inte om världslig frid.
 I helgonen är vi omringade av vittnen som gått före oss.
Vi förstår genom dem, som ju är Guds levande ord,
att det enda loppet som är värt att springa är det klanderfria, hängivna loppet - i Kristi Namn och i Kristi spår - och hålla ut i tro hopp och kärlek tills vi når mållinjen.
Utan att flytta vår blick från Jesus korsfäst på något vis någon enda gång, men ständigt minnas hur Han slogs mot synd och skam ända till blod, vilket ingen av oss ännu gjort.

Så mycket är det värt att bli befriad från tyngden av synd och få gå in i samma glädje vilken Herren själv gick in i -
efter att ha tänt eld på jorden och sprungit loppet till sitt slut.

                                    
”…En sky av vittnen…”