Sefanja 3:14–17
Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
»Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.«
Högt skall de fröjda sig över dig.

                                          Betraktelse
”Den Kristna glädjen är en andlig delaktighet av den obegripliga glädjen,
                          både den mänskliga och den gudomliga,
                            som finns i Jesu förhärligade Hjärta”.

                                                               
(Paulus VI, Gaudete in Domino).

De flesta känsloupplevelser skiftar ofta och fort, men Glädje består!

Alla söker ”lyckan”. Men att söka lycka i världslig bemärkelse leder inte till varaktig glädje – det är fullkomlig glädje vi egentligen söker!
Glädjen har sin källa i Gud för Gud är glädje!
Att komma in i Guds sfär, i Hans vänskap, att göra Hans vilja och vara intill Honom är glädje. 

Glädje är en inre del av vår tro, det tillhör dess natur.

”Gläd dig, sa ängeln Gabriel till Maria. 
”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket, sa en annan ängel vid Jesu födelse.
Jesus talade till Apostlarna för att ” Min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig”.
Dagens andra text kommer från Den Helige Paulus som säger:
” Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er”.

Glädje är en av Den Helige Andens frukter.

Vår glädje är något övernaturligt eftersom den inte kan suddas ut eller tappas bort på grund av yttre påverkningar.
Lyckokänslor och glädjen som kommer ur materiella upplevelser försvinner lika fort som de kom och kan ofta lämna bakom sig en motsatt känsla av ledsamhet eller tomhet.
Våra liv måste bli rotade i Gud och i Hans vilja. 
De Kristnas glädje är en nåd, en Guds gåva.


    ”Det är bara när kärlek och sanning är i harmoni med varandra,
                    som människan kan veta vad glädje är”. 

                                   
                    (Benedict XVI; Christ, our joy”, Joseph Murphy) 

Det kan ju inte finnas, i oss, en Kristi glädje, utan att det först finns tro, hopp och kärlek, menar Thomas av Aquino.
Thomas av Aquino säger att människan i hennes natur söker fullkomlig glädje.
Den fullkomliga glädjen kan inte bli funnen i en själv eller i någon annan eller något annat– den kan bara bli funnen i Gud, i förening med Gud. 

Förening med Gud övergår människans naturliga kapacitet.
Detta skapar en uppenbar paradox. 
Det som vi är menade att finna kan vi inte finna av oss själva. 
Ändå måste människan söka. Gud ska låta den som söker finna.
Det handlar om nåd men också om arbete.

Den fullkomliga glädjen är den tillfredsställelse vi hoppas att finna när vi slutligen kommer fram till vårt mål. 
Vi kan önska många saker på samma gång, både större och mindre, men vid ett givet tillfälle måste det finnas en djupaste önskan vilket motiverar oss och blir princip för vårt sökande och våra val så att vår djupaste önskan blir tillfredsställd.

Det som vi anser vara det fullkomligt goda måste vara vår enda önskan. Annars kan det inte längre vara vårt mål; för hade vi fler önskningar skulle vi behöva uppfylla också dem.

Det som vi älskar ger oss glädje. Glädje är given av Gud, vi kan inte ge det till oss själva lika lite som vi kan ge liv till oss själva. 
Fullkomlig glädje får vi när vi inser att vi är beroende av Gud.

Hur mycket vi än utvecklas och blir bättre i saker och ting så är glädje utom räckhåll för oss.
Det är en gåva av Gud som måste öppnas.
Hur?
Genom tro.
Tro är rationell. Så vi måste tänka och sedan välja hur vi lever vårt liv i förhållande till vår tro.
Vi ska välja det vi älskar och älska det som är bra.
Dygd är bra. Dygder är vanor som gör oss bättre; ”goda”.
Vi ger utrymme för Guds liv i oss genom att göra det goda.
Vi vet att utan Gud kan inget gott göras men vi har fortfarande en fri vilja där vi väljer att göra det möjligt för Gud att göra det goda i oss - eller inte.

Man måste öva sig fram till vanor; dygder är moralsikt goda vanor.
Att öva är arbete, en vana kommer inte utan övning och upprepning.
Vi behöver Jesus för att hitta glädje. Jesus visar oss Guds Godhet, Han återspeglar Faderns ansikte. Men bara Jesus räcker inte! 
Vi behöver följa Hans väg, göra Hans vilja och vara en hälsosam och levande sten i Hans Kyrka.

Vi behöver också andra människor som lever likt Kristus;
Maria och helgonen gör Guds ord levande i deras liv och i deras själar 
helt enkelt därför att Gud lever så till fullo i dem. 
Det finns också många människor som nu och här på jorden återspeglar Guds ansikte för oss så att vi kan bli inspirerade.

Vägen till glädje går ofta genom en tunnel.
Ganska lång och mörk tunnel. 
Den tunneln är vi själva, vårt själviska jag. Bit för bit ska våra själviska begär, våra ovanor och syndens belastningar...renas bort,
för att Herren ska kunna jubla av glädje över oss,
för att Han ska kunna visa oss sin överväldigande kärlek och
...för att vi ska kunna ta emot den!

I dagens Evangelium säger Johannes Döparen till de som kommer till honom, att de ska leva väl, göra det som är gott och att göra det goda till en vana. Med andra ord; han lär folket att förbereda sig för Kristi ankomst genom ett liv i dygd.

Det är det som händer i tunneln.

Må vi kunna glädja oss, inte bara denna tredje Advent, men också i våra liv, över budskapet att Frälsaren kommer för att möta oss.

                        
 ”...att frambära ett glädjebud...”










 

Läs hela inlägget »

Lukas 3:1–6

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka.
Varje klyfta skall fyllas,a
varje berg och höjd skall sänkas.
Krokiga stigar skall rätas
och steniga vägar jämnas.
Och alla människor skall se Guds frälsning.

                                               Betraktelse

Evangeliet börjar idag med att många maktfulla människors namn nämns; kejsar Tiberius, Pontius Pilatus, Herodes…..men, säger den helige Ambrosius,
                   
Herrens ord kom till Johannes för att
                    Kyrkan skulle grundas, inte av människan,
                                     men av Ordet. 


Johannes Döparen var tränad i lidandets skola i öknen;
klädd i strävt kamelhårs skinn levde han bland vilda djur.
Han åt gräshoppor och vild honung.
Han var omgiven av tystnad.

Där i vildmarken fick han sitt kall;
Han var rösten. Rösten som följde Ordet.


”Sedan jag var i min moders sköte har jag glatt mig i Dig, Du fyllde mig och min mor med Helig Ande, med Den dansade jag ut i vildmarken för att förbereda en plats åt Dig – först i mig sen i hela Israel.
Du bad mig att vara en röst, det var mitt kall;
      en röst som talade till soldater om att böja sig i ödmjukhet inför var      människa - skapade i Din avbild.
     Min röst gick ut till skriftlärda och för Din skull bad jag dem lämna sin högfärd och istället med enkla och rena hjärtan fylla upp de fattigas elände med Ditt glada budskap.
     Din Heliga Ande fyllde mig med iver och en brinnande längtan
att förkunna Ditt namn, så jag bad de mäktiga att göra deras hjärtan av sten,
till hjärtan av kött och blod. 

Du sa till andra att jag var ett skinande ljus som brann...
men Du var ljuset som brann i mig!
Min röst var likt ljuvt porlande vatten för de som sökte Dig - 
men för de som gick emot Ditt ord och Din lag
och för dem som lät sig förblindas av lust -
tycktes min röst vara ett lejons rytande: varnande, farlig och besvärande.

Jag ser på Dig, Du som är ordet min röst bär -
Du är Guds Lamm och min röst förkunnar att Du är Han! 

På det mjuka och ömma Lammet vilar jag mitt huvud om natten och min enda längtan är att få ge mitt liv för Dig.
Jag såg Din Gudomlighet från allra första början och jag brann av längtan att uppenbara det för de fattiga
och vid Jordan förtärdes mitt hjärta av att få öppna vägen för Dig. 

Ropa! Vad ska jag ropa?!
Omvänd er!
Bana väg för Herren”!


Helige Johannes,
Din röst berör hjärtan och väcker de döda i Herren.
Din röst dör inte ut i öknen men återljuder till
tidens slut - för av sanning och kärlek, inget utan det andra, 
är din röst gjord.
Därför är den skön att lyssna till –må ljudet av din röst eka i våra inre berg och dalar, hjälpa oss att gör våra krokiga vägar raka...
Ropa Johannes, ropa nu!
För tiden har kommit för att besvara ditt rop. 
Vad ska vi svara?

Herre, ge oss nåd att bli små, fattiga i anden och ödmjuka så att vi likt Johannes blir tecknet; levande, lysande, ropande, lidande, kallande, bönande: låt alla människor se Din frälsning!


                                ..."En röst ropar..."


 
Läs hela inlägget »

Lukas 21:25–28, 34–36
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.«
                                          Betraktelse
Maria, lär oss att lyssna till Guds ord!
Såsom Maria tog emot Jesus i hennes hjärtas tro, för att sedan hålla om Honom i Hans kött och blod; låt oss ta emot Advent som en förberedning för Hans ankomst denna jul - men också som förberedning för Hans ankomst vid vårt livs slut och vid världens slut. 

Låt oss ta emot denna Advent som en tid av nåd då vi väntar med Maria och likt henne växer in i Jesus och låter Honom växa i oss.
Likt Maria överlåter vi vår kropp och själ – ja, hela vår varelse
till Honom som kommer  - och ändå är här!

Det kommer att ta längre tid än Advent- tidens fyra veckor, men det är rätt tid att börja. 
Och det är nödvändigt att börja!

Må vår kropp - Kristi Mystiska kropp – bli en viloplats för Honom.
Må våra egna kroppar bli till näring för Hans Mystiska kropp och må våra själar bli till glädje för Herren.

Att bli en viloplats åt Herren är att ha ett odelat hjärta.
Ett hjärta som inte längre är rastlöst, fåfängt jagande efter popularitet, världsliga saker, ockultism, okyskhet, bundenhet till vem eller vad och som helst som tar Jesus plats. 

Varje Advent är en öm påminnelse om Guds antågande och 
om vårt möte med Människosonen på den sista dagen.
Idag ber Paulus Thessalonikerna att de ska leva ett heligt liv, att de ska vara oförvitliga. 
Han ber dem att leva för att behaga Gud. 

Genom bön och arbete ger vi oss till Honom i Hans mystiska kropp Kyrkan; för att där bli till näring för Honom.
När vi fastar – för också det är ett arbete - från något som t.ex kött, frukt godis, Earpodes...
när vi fastar från ilska, irritation, otålighet, lögner, själviskhet, bekvämlighet,
när vi fastar från klagan, negativitet, skvaller, och sura miner -
blir vi till näring för Kyrkan och för själar. 
Först är det behövligt för vår egen själ.
Gud låter inte en enda sådan akt av kärlek gå för intet.
Men vad än för slags fasta vi gör behöver vi Guds hjälp!

Det är knappast symbolik eller pedagogisk skrämsel propaganda Jesus förkunnar när Han säger att ”vi måste vara på vår vakt för människor ska förgås av skräck när himlens makter ska skakas”.

Han säger det först och främst för att det är sant, men också för att vi ska kunna växa in i Kristus.
Bli lik Honom.
Han säger det därför att vi ska bli utmanade till att leva ett Kristet liv, så att det andliga får en plats i vårt dagliga liv. Vi behöver bli utmanade till att ha tillit, kunna förlåta, lära oss tålamod - bli mänsklig som Han.

Allting om Kristi jordiska liv handlar ju om vår frälsning, vår helighet, vårt omvandlande till Kristus. 
I det mått vi växer i tro, hopp och kärlek blir vi till Guds ära och Hans förhärligande: Hans skönhet och Hans kraft här på jorden! 
Vi är skapade till att växa i Kristi likhet, födda till att kunna stå upprätta inför Honom. För att det ska bli verklighet måste vi medarbeta med Gud, inte på något vis hindra Hans nåd att verka i oss och genom oss.

Jesus visste mycket väl att vi människor är lata, att vi gärna vill ha allt så lätt som möjligt och så fort som möjligt.
Han visste mycket väl, att vi inte alls tycker det verkar vara brådskande med frälsning, med helighet, med att försöka förstå Guds ord.
Allt ligger på tillräckligt tryggt avstånd, tror man, och därför behöver ingen oroa sig;”Gud är god”.

Varför säger Jesus åtskilliga gånger att vi måste ständigt vaka?
Varför talar Han så strängt om världens slut, om helvete och om Människosonen som kommer i makt med alla änglar?
Och bergspredikan som alla älskar och tycker vara så vacker...handlar det inte om att låta sig formas genom lidande för att kunna bli lik Kristus;
fattig, renhjärtad, ödmjuk, förföljd och dödad för Hans Namns skull?

Varför skulle vi inte frukta en Gud som är medlidande?
Varför skulle ”frukta Gud” vara i motsättning till att ”älska Gud”? 
Rädd är man inte för Gud men man fruktar Gud.
Men rädd borde man vara för ens egna inneboende förmåga att vara självisk och styra bäst man kan med sin egenvilja och dessutom synda!

Det är sånt som den Helige Anden vill ha bort i oss för att vi ska kunna stå upprätta inför Människosonen och inte, som samma Evangelium också säger några rader innan: ” förgås av skräck”. 

Vi upprepar gärna det Jesus säger om den Gode Herden, de hoppande lammen, den älskande Fadern som ser på sina barn som en flock som inte behöver oroa sig därför att Guds försyn tar hand om allt, och den Helige Anden som ger utan mått...
Det är inte ofta man hör att denne evigt Gode, denne älskande Gud och Människoson, utmanar oss i tro och i hopp och i kärlek , så mycket så att Han vill att våra liv ska likna Guds Sons liv!
Dessutom, hur såg Hans liv ut..mer än att Han åt med skattmasar? 

För det mesta verkar det som om Frälsningen går liksom på automatik. Enligt den uppfattningen som nu verkar råda så går alla vägar till Gud, vilken andlighet som helst går bra för Jesus... 

Själva fastan blir bara värd något när vi gör det av kärlek, till Jesus; kärlek betyder inte att vi måste vara fyllda med känslor och lidelse men att vi  vill att göra något för Honom.
Behöver Han det?
- Han vill se vår vilja.

Allt lidande blir till guld när det är offrat i förening med Jesu lidande.
Det är också viktigt för att göra upp för – för och främst våra egna – men också andras synder.
Botgöring - för att förena själen med Gud, ens egen och andras - river ner hindren som finns mellan Jesu hjärta och våra hjärtan.
Vi river även ner himlen med botgögring:

”Rorate caeli”…
”Dryp ned, ni himlar där ovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ned..må jorden öppna sig och må dess frukt bli frälsning..”


Maria,
lär oss att lyssna till Guds ord. Förbered oss denna Advent till att ta emot Jesus, ge oss ditt hjärta som är så ödmjukt, rent, vackert... så helt för Honom!
Låt tillit och förtröstan till Jesus växa och fördjupas i våra brustna själar så att vi inte av rädsla eller dåligt samvete vänder oss bort från Honom när JesusBarnets lilla hand bultar på vårt hjärta på julnatten. 

I tro möter vi Honom, i tro förbereder vi en krubba av strå åt Honom, varje strå är en liten – och ibland stor – akt av kärlek; uppoffring,
frukten av att ha använt det dagliga små tingen - som i sig själva verkar så vardagliga och gråa och som så fort och spårlöst går oss förbi,
om vi inte i tro griper tag i dem.

Advent är en tid av botgöring men också en tid av hopp, väntan och förväntan, en påminnelse om att Jesus kommer nästa gång ”på ett moln med makt och stor härlighet”.
 
Av allt vi väntar på, av allt vi önskar… vilken plats får Jesus?
Det är en fråga man kan meditera över i Advent.
Det kan hjälpa våra hjärtan att bli renade, att komma till sanning med oss själva i vår svaghet för att än mer längta efter Jesu nåd och barmhärtighet.

Vänta in Närvaron av det Gudomliga Barnet:
Marias son.


                           
”...räta på er och lyft era huvuden...”

Läs hela inlägget »

Johannes 18:33b–37
Vid den tiden frågade Pilatus Jesus: »Så du är judarnas konung?« Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?« Pilatus sade: »Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?« Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.«
                                               Betraktelse
Lammet som var slaktat härskar!
Hans kungadöme är inte ett världsligt kungadöme.
Hans lärjungar är i världen men inte av världen.
Likt Jesus är alla Kristi efterföljare kallade till att vittna om vår Herre som själv är det trovärdiga vittnet. 
Vittna om Honom är en livs stil. Det är att vittna för sanningen.

Frälsningen pågår i en kosmisk strid.
Jesus kom till världen men människor tog inte emot Honom, världen föredrog mörkret och ändå kan inte mörkret övervinna ljuset (Johannes 1: 6-13).

Att Kristus är Konung följer av att Han är Gud, att Han är Början och Slutet, att jorden är Hans fotpall och himlen Hans Tron, änglarna Hans tjänare.
Och vi?
Konungens barn, som låter sig bli formade till Hans likhet, för Hans rike.

Med Kristus som Konung, förstår vi att det inte bara handlar om tidens slut men att det också berör den politiska och sociala ordningen idag.
Det berör Kyrkans uppgift att leda alla länder och folk till omvändelse, stärka och vederkvicka kulturer och förvandla deras lagar enligt trons ljus!

Förhoppningsvis blir länder påminda av Kristus-Konung-högtiden genom det årliga firandet. Det berör inte bara individuella personer men också ledare, prinsar och kungar för också de behöver ge öppen och officiell ära och lydnad till Kristus.

Dagens Högtid är förknippad med den sista tiden då Kristus ska komma för att döma:
”..Fadern har överlåtit domen åt Sonen...min dom är rättvis, ty jag följer inte min egne vilja utan hans vilja som har sänt mig”. (jfr Joh. 5:22,30)

Han uppenbarar sitt kungavälde till ångrande förbrytare genom att ge dem förlåtelse och evigt liv.
Vår Konung är Barmhärtighetens Konung, den som har tillit till Hans Barmhärtighet får Barmhärtighet.
Men hur kan vi få barmhärtighet om vi inte ber om det?
Hur kan vi be om det om vi inte inser vår synd?
Och om det finns synd finns det då inte en dom?
Om det finns en dom behöver vi då inte omvändelse?
Om omvändelse är nödvändig behöver vi då inte någon som förkunnar tron?
Eller räcker dialog?!

Det Obefläckade Lammet sitter på Tronen - man 
ska se på Honom som har genomborrats...
Kristus Konung bar en törne krona istället för en guld krona, Han bar våra synder och öppnade himmelriket till alla de som förstår Hans kärlek och i gensvar bekänner sin skuld och omvänder sig till att tro och bli Honom lydig och lyhörd likt barn.
Konungens rike består nämligen av barn; " för den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer inte in" (Markus 10:15).

Korset, som ju är Härlighetens tron, och Jesus Konungen är intimt förenade.
Härlighetens tron är korset, i himlen är det korset förhärligat!
Sanningen ledde - och leder fortfarande - till korset,
sanningen som Konungen kom till världen för att vittna till!
Det var Pilatus som frågade ”sanning, vad är det”?, men hans rädsla för människors misstycke omgav honom som ett töcken och han kunde därför inte snappa upp vad Jesus sa om sanningen, inte heller om Jesus sa att Han var Konung eller inte.

Framför Pilatus var Konungen gömd, inte bara bakom en människokropp men också, vid det här laget, i eländets förklädnad.
Jesus, världens Konung, kommer förklädd som en av oss - ändå kräver Han att vi ska känna igen Honom!
Kräver Han det? Ja, tro är för det.
Det är bröllopsklädnaden man behöver ha för att komma in på Konungens fest. Men inte tro allena för trons frukt är kärlek.
Kärlek först och främst till Konungen och till Kyrkan, som Han gav sitt liv för. 
Jesus ger nåd till alla för att kunna känna igen, inte bara Honom men också för att känna igen platsen därifrån Han regerar; Hans Tempel. 
Möjligheten att förneka antingen Hans Kunglighet, eller platsen där Han har sitt säte, finns alltid.

Inför Jesus, Guds Son, Världens Konung som är Evig Vishet, kan ingen, får ingen, vara likgiltig.
Att vara likgiltig är lika med att döma Honom.
Pilatus tvådde sina händer och trodde att med det var Han fri från skuld!
Förr eller senare har vi alla fält domen över Jesus och Hans ord.
Är Han Konung eller inte? Är Hans ord sanna eller inte?
Vi tvår våra händer i ett ”ja, men...”.

Kristus är hela universums Konung, inte bara Katolikernas Konung.
Hedningarna, symboliserade i de tre kungarna som kom för att tillbe det nyfödda barnet i krubban, sa att de kommit för att ära Judarnas Konung! 
Sedan blev Judarnas Konung också hedningarnas Konung.
Först när vi förstår att Han är universums Konung kan Han också bli vår personliga Konung.
Konung av våra liv och Konung av våra hjärtan. 

Världen, tragiskt nog, tar inte emot dess Konung men tar desto hellre emot världens prins som vill leda människor till att så mycket som möjligt undvika korset.
Man vet inte att det är Konungens tron och den enda vägen till Hans rike.


                                ”...Den som hör till sanningen...”



 

Läs hela inlägget »

Markus13:24–32
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »I de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.
Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.
                                         
                                            Betraktelse
Det allra första Bibeln berättar om är hur Gud skapade allting som finns. Detta sägs åtskilliga gånger i det Gamla Testamentets olika böcker. 

Varje mening i skapelseberättelsen börjar med: ”..och Gud sade:
Ljus, vatten, jord, människa......bli till! och det blev till. 

Skulle detta bara vara symboliskt?!
Eller betyder det att Gud, om Han är en utvecklingens Gud, skulle ha skapat en gasexplosion för 15 billioner år sedan som så sakteliga utvecklades till att bli djur och natur och en sån utvecklad varelse som människan?!
Det verkar inte stämma med Skrifterna som säger: 
" Före världens skapelse hade Gud utvalt oss i Honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek". 

I sin Godhet och i ett fritt val skapade Den Heliga Treenigheten världen,  för att Hans fullkomlighet skulle bli uppenbarad och för att människan skulle få ett evigt liv i glädje med Honom.

I första kapitlet av Johannes Evangeliet säger den Helige Anden genom  Johannes:
”I begynnelsen fanns Ordet....Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till”.

Människan var skapad till Guds avbild. Hennes själ är odödlig.
I själens inneboende dynamik genljuder Guds avbild i hennes intelligens och i hennes vilja. 

Finns det någon vetenskaplig förklaring till själens sammansättning och ursprung? 
Men, säger man, själen kan man inte se och därför kan man inte heller forska om den... 
Sanningen är att man inte heller ser världen så länge man inte ser Guds inneboende närvaro i den! 

Bara Gud är verklighet, allt annat förgår. Om vi inte kan förklara själen och ännu mindre kunna ”göra en”, varför skulle vi tro att vi kan hitta en vetenskaplig förklaring till världen och dess minutiösa liv? 

Medans människor söker i vetenskapen om hur världen blev till, varnar Jesus oss om att ”solen ska förmörkas, månen ska inte ge något ljus, stjärnorna ska falla från skyn och himlens makter skakas”!
Jesus som omger hela kosmos och är kraften bakom det skapade och det som nu håller på att skapas, talar till oss.
Det är Han som bibehåller skapelsens pågående dynamik.


I dagens text förutser Jesus inte en naturkatastrof men talar om någonting mycket värre.

Skaparen håller skapelsen i sina händer. Han har bjudit oss in till att ta del av Hans händers verk och finna Honom där.
Genom ett betraktande av världen borde vi bli inspirerade till att ära Gud,
istället söker vi att ge förklaringar till det som varje sann forskare medger:
att skapelsen till slut är ett mysterium, och när vi kommit fram till vad vi tror är ett svar, finns ändå frågan kvar.

Gud har skapat materia för människan och människan har Han skapat för att bli ett med Gud. 
Detta är möjliggjort genom Jesu dyrbara Blod. 

Det vetenskaliga sökandet och forskandet är alltför ofta sökandet av människans självupphöjning.
En subjektiv tolkning mer än ett sökande efter sanning.
Vetenskapliga studier måste, som allting annat, göras i trons ljus.
Utan Gud i centrum, utan Gud som dess utgångspunkt och mål, leder vetenskapen alltför lätt bort från Gud och människans sanna identitet. 

Kunskap måste leda oss till en sann kärlek i Kristus.
Kunskap utan Kärlek handlar mest om makt, pengar och prestige, 
allt det som håller vårt högmod uppe.

Kärlek öppnar oss istället till förundran...Någonting bortom mig, som jag kan nå till, sträva att komma fram till, Något som lyfter och drar mig ut ur mig själv. Bara Något som är - Annan - än mig kan lyfta mig ut ur mig själv och föra mig bortom mina gränser.

Jesus är Logos, det kreativa Ordet, uttrycket för Faderns tanke.
Han är Faderns personliga, outtömliga återsken, Källan till allt liv, föremålet för all kärlek. Han är Bron mellan det oändliga och ändliga. Världen är nedsänkt i Gud, inte en projektion utanför Honom!

Skapelsen kan inte svara för sin egen existens därför kräver den att få veta grunden till sitt själva varande. Men den kan inte hittas i människan, inte heller i världen, inte ens längst bort i universums mest avlägsna galaxer eftersom 


”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand,
den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan Din närhet, vart skulle jag fly för Din blick? Stiger jag upp till himlen finns Du där,
lägger jag mig i dödsriket, är Du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet
- skulle du nå mig även där
och gripa mig med Din hand”.
                                         
(Psalm 139)

Gud är i oss, och vi är i Honom.
Vi är skapade för Honom. 
Allt ska förgå, men Hans ord ska inte förgå.
Vi är skapade genom Hans ord.
Så mycket som Hans ord lever i oss -  lever vi. 

Vad är då meningen med människans liv?
- Delaktighet av den gudomliga naturen.
                                                     
(2Peter 1:4).


Gudomlighetsgörandet kan inte bli påtvingad, men i frihet accepterad och vald.
Fast människan behöver tid. Tid att lära sig hur hon ska använda sin fria vilja för att gudomliggöras.
Bäst vi skyndar på, innan himmelens makter skakar lös.


           "...stråla som stjärnorna, alltid och evigt..."

 

 
Läs hela inlägget »

Markus12:38–44
Vid den tiden sade Jesus till folket i sin undervisning: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«
Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

                                              Betraktelse
Att vara Kristi lärjunge är att lära sig att ge Honom allt. 
Se hur Han glädjer sig av änkans gåva! 

Jesus hade suttit ett bra tag och iakttagit folk som lagt pengar i tempelkistan.

Änkan gladde Honom. 

Visst är det märkligt att de skriftlärde, som tillhör templets institution, ”äter änkorna ur husen”, samtidigt som de blir mottagare för den här fattiga änkans sista ören!

Fadern säger till Hildegard av Bingen att allmosor glädjer Honom därför det är ett uttryck av ”Min Barmhärtighet”. 


”Och för att följa Barmhärtighetens väg; ge av det du har till de fattiga.
När du gör det imiterar du Gud som är Barmhärtig.
Låt ditt hjärtas goda vilja rinna över så att du inte finner dig själv bland det borttappade fåren.
Helga dig själv inför Gud genom att ge av din egendom till att friska upp de som är i nöd, då ska Gud, i ditt elände, ge dig barmhärtighet”.

                                                                                       
(Scivias vision six)

Änkan gav inte till de fattiga, hon var själv fattig.
Hon gav till templet. Templet är Guds hus.

Att ge allmosor är bön, ett givande till Gud. 
Att ge allmosor är en slags fasta därför att bön är en slags fasta.
Man fastar från något i det man ger den andre.

Det är inte bara att ge någonting, det är att ge upp någonting.

Även då Skriftlärda och Fariséer utnyttjade de fattiga och såg mer till sig själva än till Gud och Hans vilja, tappade änkan inte sin tro på Gud och inte heller på templet.

Gud; templets sanna rikedom.
Änkans rikedom är Gud.
Hon finner Honom i templet oavsett av dess tjänares helighet! 

”Arbetaren är värd sin lön” säger Jesus till lärjungarna när Han sänder ut dem för att hela och predika Evangeliet.
Jesus menar inte månadslöner -
men snarare kommunitetens donationer och stöd, eftersom det är av oerhörd vikt att stödja Kyrkans präster, stödja Hennes rika liturgiska liv
och vackra ornament, stödja Hennes traditioner av böneliv och klosterliv. Därför att allt det pekar till Gud och Hans ära.

För änkan var det vissheten om det heliga i templet som gav henne hopp, stärkte hennes tro och fick hennes kärlek till Gud att växa.
En fattig har inget annat än Gud.

Det är Gud som den fattiga änkan förnimmer i templets skönhet, i dess musik, bön och rökelse.
Gud är där.
Hennes hopp är där. Hennes rikedom är där, varför skulle hon då inte ge det hon ägde - det hon ägde var ju ingenting mot vad templet bar för henne!
För att se det behövs tro. 

Att ge allmosor är att ge av sig själv; man vidgar sitt hjärta och överkommer bundenhet till saker, till tryggheten som finns i att äga.
Vi lär oss av Jesus att tryggheten finns i Gud, i tro och tillit till Honom.
Vi behöver ständigt sträcka oss längre bort, tänja vårt hjärtas muskel för att istället erfara Guds försyn...
”Saliga de som är fattiga i anden, dem hör himmelriket till”.

I de Gamla Testamentet älskar Gud de fattiga, de små och de enkla.. 
De som har odelade hjärtan. 

I det Nya Testamentet söker Gud dem som vill omfamna frivillig fattigdom i Kristi efterföljelse och för Kristi skull.
Vi borde då och då kontemplera och betrakta hur Gud dras till de fattiga och till fattigdom. 
Det är förundransvärt!,
och det lär oss något om Guds vishet och om Hans väsen.

Världens fattiga är nära Guds hjärta.
Han använder sig av de fattigas fattigdom för att ge de rika en möjlighet
att växa andligt,
att ge av sitt goda,
att dela med sig till de som är obetydliga i världens ögon,
men så betydliga och värdefulla i Guds ögon.

Längtan till Gud och Hans rike hjälper oss att fly världens habegär för att låta Gud bli vår rikedom. 
Istället för att söka vår trygghet i det som är förgängligt, vänder vi oss, i tro, till Gud som vår sanna trygghet. 

Längtan efter Gud, 
och
Gud som vår sanna trygghet 
är två kopparslantar som glädjer Gud!

Att ge ur sitt överflödiga förråd,
eller att besvara någon som behöver hjälp när man är utvilad och har tid till sitt förfogande – är inte svårt. 

Gud knackar ofta på våra dörrar när vi är som fattigast, vare sig det gäller med tid, ork, lust...eller ekonomi.

Det är - märkligt nog - just ur vår fattigdom Gud vill att vi ger.

                       ”
...Hon gav i sin fattigdom...”


 

Läs hela inlägget »

Markus12:28b–34
Vid den tiden kom en av de skriftlärda fram och frågade Jesus: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende Herren, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.
                                          Betraktelse
Jesus lär oss att det inte finns något större bud än att älska Gud. 
Det är inte bara det första budordet i Bibeln, men att älska Gud är också det största värdet.
All annan kärlek finner sin plats runt det värdet.
Gud är Gudomlig, Hans existens är annan än människans, än hela skapelsens. 

De andra budordet, att älska vår nästa, följer det första. 
Vi älskar Gud i egenskap av den Han Är, och vi älskar vår nästa för Guds skull, detta måste alltid vara måttet på vår kärlek.
Den helige Augustinus säger att vi borde älska vår nästa därför att de är rättfärdiga eller därför att de må bli rättfärdiga. 

För att bli rättfärdigad måste man inte bara tro men också leva sin tro enligt Guds ord och Kyrkans lära.
Tro är ens sätt att förstå livet och att leva det.
Att låta Gud ha första plats i våra hjärtan är grunden för fromhet; älskvärd lydnad till Gud.

När Jesus besvarar den skriftlärde på frågan vilket det största budet är svarar Han att ” du ska älska Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft....”.
Alltså; allt som finns i människan!, säger kyrkofäderna.
Alla hennes krafter och andliga organ, intelligens och även hennes kropp - är tillför Gud. Det finns inte någon plats i våra liv eller i vår existens som hamnar utanför Gud.
Även om vår fria vilja går ifrån allt som har med Kristus, Kyrkan och Kristi lära att göra, kommer vi onekligen i alla fall att någon gång hamna där igen, för det som tillhör Gud dras tillbaka till Honom. Men den gången måste det bli för att göra ett slutligt val; att älska Gud av hela ens hjärta, själ och förstånd...eller inte.

Helvetet är att för evigt vara utan Gud. Det kan inte vara nåt annat än helvete att vara utan Gud eftersom vi inte är skapade till att vara utan Honom. 
Vi är skapade för Honom!

Människan, säger den helige Augustinus, är som mest fullkomlig när hon böjer sig åt Livets håll, åt Godheten, åt det Oföränderliga och håller sig tätt intill det som är målet för hennes själ.

Hjärtats kärlek har i den kristna tron blivit given kompass och riktning. Första budordet; att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, förstånd och kraft..., är och förblir måttet för det andra budordet; att älska sin nästa. 

Kan världen och kroppen acceptera det?
Nej.
Därför att världens och kroppens natur strider mot Kristi lag och kommer alltid att göra det.
Så Kyrkan, i världens och ”köttets” ögon, ses som ett fiende. Och med rätta - för Kyrkan är fiende till det världsliga, men Hon är människans vän.

Den Heliga Treenigheten har givit Kyrkan uppdraget att lära människan vad Kristi lag är och varför hjärtats lustar behöver ges kompass och riktning.

Kristus lär oss att älska Gud, utan Honom vet vi inte hur Gud vill bli älskad.
Det är inte människan som bestämmer hur Gud ska bli älskad, det är Gud som visar oss, i Kristus, hur Han vill bli älskad.
Bara denna kärlek; Guds kärlek i Kristus, människans kärlek till Gud i Kristus är en frälsande kärlek. 

Älska Gud av hela ditt hjärta; att inte älska någon eller något mer än Gud. Det går inte att älska både Gud och någon annan på samma första plats! En av dem kommer först och en av dem kommer sist.

Att den som älskar sin nästa därmed också älskar Gud - är bara sant om det är med Guds kärlek, given i Kristus av den Helige Anden, som hon älskar sin nästa med.

Jesus säger inte ”tro på Gud av hela ert hjärta...

Att älska Gud är trons frukt .
Att älska Gud kommer ur tron på Gud som "Abba". Alltså inte från rädsla.
Gud är alldeles för God för att utav rädsla bli lystnad till.
Den Helige Andes gåva ”Gudsfruktan” är något annat än rädsla. 

Det ”evangeliserade” hjärtats önskan är att älska Gud mer än ”den andra”, mer än ”det andra”. 
Det naturliga hjärtats kärlek har med kroppen att göra, kärleken påverkar vår natur. Så att älska Gud med hela vårt hjärta betyder också, att av kärlek till Gud bemästra det köttsliga begäret, fly köttets lockelser.

Fast världen upphöjer kroppen till något absolut. Köttets gud styr världen, nu mer än någonsin. 

Varken världen eller kroppen är något man kan samtala vettigt med om man inte använder sig av Kristi nåd som är given i Kyrkan, i Hans sakrament och i Hans ord.
Försöker vi med våra egna ord, kryddade, inte med Evangeliets sälta, men med den världsliga jargongens ordförråd - tappar vi själva snart fotfästet!
I en fallen värld dvs. i en värld där människan helt sonika följer hennes naturliga inklination kommer den mänskliga naturen att försämras och förfalla! 

Om Kyrkan uttalar sig om sånt kommer det naturligtvis att leda till en andlig konflikt mellan Kyrkan och världen. 
Den konflikten är ett hälsosamt tecken på att Kyrkan lever enligt hennes ende Grundare: Jesus Kristus,
och ”att Hon har Honom kär, att Han är Hennes styrka, klippa, borg och Frälsare.
Att Han är Hennes sköld, starka värn och fristad.
För stora segrar skänker Herren, han handlar trofast mot sin smorde”.


                                    ”...Hör Israel...”
 

Läs hela inlägget »

Markus10:46–52
Vid den tiden kom Jesus och hans lärjungar till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret, började han ropa: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!« Många sade åt honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig!« Jesus stannade och sade: »Kalla hit honom.« De gjorde det och sade till den blinde: »Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.« Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Den blinde sade: »Rabbouni, gör så att jag kan se igen.« Jesus sade: »Gå, din tro har hjälpt dig.« Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen.
                                            Betraktelse
I förra veckans läsning var det lärjungarna som ville ”be Jesus om en sak” och Jesus svarade: ”vad vill ni att jag ska göra för er”?
Idag är det Bartimaios som ropar efter Jesus, och Jesus frågar honom ”vad vill du att jag ska göra för dig”?

Det finns en skillnad på lärjungarnas och Bartimaios bön.
Jesus besvarar bägge bönerna men på olika sätt.

Lärjungarnas bön uttrycker längtan till storhet.
Herren besvarar deras bön med att undervisa dem om litenhet och ödmjukhet.
Bartimaios bön är hörd och besvarad såsom han har bett.
Den blinde mannen hänvisar inte till någon egen prestation som Gud skulle behöva belöna honom för men han ropar ur djupet av sitt elände till den ende som frälser, till den ende som kan ge syn: Davids son, Jesus av Nasaret, Skapelsens Konung.

Bartimaios är mitt i sitt elände en liten ljusstråle som vibrerar hopp, tillit och tro. 
Han ber ur ett brustet hjärta, rösten är hög - för han ser inget.

Han hade säkert redan tagit del av den bägaren Jesus talade med Apostlarna om. Lidandets bägare ger den blinde mannen ett visst ljus som gör det möjligt för honom att känna igen Jesus på rösten - utan att ha sett honom!
Bartimaios vet vem han ber till. Vem han ropar till.
Han har redan sett Honom. 
Han har sett Honom i sitt inre hopp och ödmjukhet som är givet den som inte längre har något att hålla tag i - förutom Gud.
Guds Anawim.

Men de andra som står vid vägkanten utstrålar varken hopp eller ödmjukhet, det är dem som säger åt den blinde att hålla tyst – det är dem som inte ser. 
Kanske var det fariséer och skriftlärde som stog längs vägen och sa åt Bartimaios att hålla tyst därför att de inte ville höra den blinde kalla Jesus ”Davids son”!
Att Jesus skulle vara förverkligandet av det gamla testamentets profetia om den lovade Messias som skulle komma ur Davids börd, var helt enkelt oacceptabelt!

Titeln ”Davids son” är inte bara ett hänvisande till Jesu familjeträd men det är först och främst en Messiansk titel.  
Att kalla Jesus ”Davids son”, var en trosbekännelse; det var lika med att säga att Jesus var den länge väntade befriaren, uppfyllelsen av det gamla testamentets profetior.

Det är lustigt att den blinde mannen i Johannes Evangeliet också var den ende bland alla fariséer och skriftlärde som egentligen såg...

Jesus kom för att ge syn åt de blinda, predika glada nyheter till de fattiga, ge frihet till fängslade...
Vilka tror vi egentligen att de fattiga, blinda och fängslade är?!
Säkert inte vi!?

Ingen kan få Bartimaios att tro att Gud inte skulle lyssna till honom, för den Helige Anden fyller honom och ber i honom.
Tro har redan givit ljus till hans hjärtas ögon!

Stig upp Han kallar på dig!
Nu leder Jesu Ande den seende mannen som förut var den blinde,
Han leder honom på en jämn väg där han inte kan snava.
Han för honom till levande vatten.

Scott Hahn påpekar att: 

”detta är Jesu sista underverk innan Han går in i den heliga staden Jerusalem för att börja sitt lidande”. 

Där, i Jerusalem, kommer några att få sina ögon öppnade,
andra inte.
De som får sina ögon öppnade kommer att gå på Krisus väg, korsets väg, och där finna levande vatten - och medans de går vägen fram snavar de inte. Varför? Därför att de ser.

Detta är Guds rop till mänskligheten: Stig upp.
Gud kallar oss till sig själv, Gud kallar blinda tiggare till sig själv, kallar oss att se, se Honom i tro, och gå!

                       
                    ”... Gå, din tro har hjälpt dig...”



 

Läs hela inlägget »

Markus10:35–45
Vid den tiden gick Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till Jesus och sade: »Mästare, vi vill be dig om en sak.« — »Vad vill ni att jag skall göra för er?« frågade han. De svarade: »Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.« Jesus sade: »Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?« De svarade: »Ja, det kan vi.« Jesus sade: »Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.« När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.«

                                          Betraktelse
De två Apostlarna ville vara nära Jesus, de ville vara med när Han gjorde underverk, kastade ut demoner och helade sjuka, de ville vara med Honom när Han hälsade på hos sina vänner och när Han uppenbarade sin strålande skönhet på Tabors berg.
Nu ville de försäkra sig om att de skulle få sitta på vardera sida av Hans tron. Allt för dem!
I de vanligare översättningarna står det: "Mästare, vi vill att du ger oss det vi ber dig om". Och det återspeglar oss alla, för det är vad vi vill: att Gud ger oss det vi vill. Och vi vill ofta det som behagar oss. Men vi vet också att om vi ger Herren frihet att göra som Han vill, så blir det ofta annorlunda; 
Mästare, ge oss vad Du vill, inte vad vi vill...

Men vi kan lätt gå in på den vägen där vi själva grabbar tag i det vi vill, i det som mer behagar oss. Det är inte alls naturligt för människan att inte göra det hon vill. Det är uppoffring.
För att göra uppoffring måste man överkomma sin natur = lidande.

Jesus svarar Apostlarna med att det inte finns nån ingång till härligheten förutom den trånga och låga porten, där man måste böja sig för att kunna komma in.
Inte bara det - man måste döpas i reningens eld.
För den elden renar och bränner bort själviskhetens och högfärdens ogräs.

För Jesus, är korsfästelsen Hans bägare och döden är Hans dop. 
För Johannes och för Jakob – som för oss – är kampen mot vår fallna natur vår bägare.
Jesus förväntar sig att vi tar upp den kampen.


Varför finns lidande?
Det är nödvändigt att se på korset, eller rättare sagt, att se på Jesus som hänger på det. 
Vi kan ha svårt att acceptera att Jesus led på korset - för mig.
Tro och tillit behövs.
Men korsets kärlek är verklig, den luktar jord och blod, den är sann och ärlig, den planterar frön och får blommor och stora träd med fruktbara grenar. 
Korsets kärlek rinner in i den som imiterar Kristus men rinner av, som vatten på en gås, den som inte tar emot Guds ord inristade, inte i sten, men i Blod.

Lidandet är människans verk, inte Guds. Det var just därför att människan vek ifrån Gud och Hans ord, som lidandet och döden kom – och kom för att stanna – in i människans liv. 

Men att lidande, synd och död kan bli vägen till vår frälsning – är Guds verk!

Att finna olika vägar ut ur Guds ord och ändå få det att låta som Guds ord
är inget nytt. Ormen, den listige, fick Eva att tro att det han sa var Guds ord: ...”ni kommer visst inte att dö...” ”...sa Gud verkligen...”
Eva ville inte dö men hon ville leva ett liv som hon tyckte tilltalade henne. Det blev uppenbart att det var en illusorisk föreställning; ett liv med Gud men samtidigt utan Honom; ett eget angjort liv fast med Guds stämpel ”OK.”, på det.

Men när det är fråga om lidande så vill människan dö, också andra vill att den lidande ska dö.
Människans själviskhet gör henne oförmögen att lida.
Det som hotar ens frihet anses vara ett lidande!

Men friheten är ett inre tillstånd. En följd av att göra det som är rätt och sant.
Guds Son säger att vi måste vara allas slav och den andras tjänare för att anses stora.
Hur kan vi någonsin förstå detta?! Hur kan vi någonsin tro att vi ens kan vara lite stora om vi inte vill vara mammor, pappor, sjuka, gamla…?, för just detta innebär att tjäna - och att överlämna sig i ödmjukhet till det som för människor är och förblir verklighet!

”Mänskligheten kan inte ta för mycket av verkligheten”(T.S. Eliot).

Den heliga Angela av Foligno blev förtvivlad och bestört och grät hejdlöst när Jesus pekade på olika delar av sin piskade och korsfäste kropp för att visa henne just de sår som hon orsakat Honom.
Jesus blev illa bemött, spottad på och slagen för att Han var obekväm när
Han talade om lidande, kors, rena hjärtan och kroppens tempel...
"Samma natt som Han var förrådd tog Han bröd och sa: detta är min kropp som offras för er".
Att ta del i den heliga Eukaristin är på ett sätt att binda sig till korset..Herrens Martyrium.

Eva själv öppnade dörren till lidandet och döden.
Nu gör hon allt för att springa ifrån lidandet..å ena sidan vill hon påskynda döden - om lidandet tränger på  - och å andra sidan går hon på kurser för att lära sig hur hon kan hålla sig evigt ung!

Den enda som accepterar lidandet, döden och det onda - är Jesus. Gud.
Gud som skapat liv för att levas, människan för att älska och bli älskad.
Kristus kom in i människans lidande, Han tog tag i det, blev ett med det.
Allt detta gör att frågan om varför Gud tillåter lidande och varför lidande finns förändras!

I sin eviga visdom beslutar Gud att överkomma ont med lidande!
Han lade lidandet på sin egen rygg så att vårt lidande skulle få mening genom Honom och blir vägen till vår och andras förlösning.

Fadern kunde inte för ett ögonblick vilja Sonens korsfästelse utan att på samma gång se i det ljuset av uppståndelsen. Vi måste i tro, lära oss att se på lidandet som Fadern såg på sin älskade Sons lidande.

Att lida är att bära på korsets last med Kristus i ljuset av uppståndelsen, för att i evigheten med Honom aldrig mer gå korsets väg men istället till fullo leva i uppståndelsens eviga glädje!
Bara med trons glasögon kan vi se uppståndelsens ljus i lidandets kval. Kyrkan ger oss verktygen för att gå vägen Jesus har satt ut för oss.
Ju mer Eva springer ifrån lidandet ju mer springer hon in i det, både i det här livet, och i det liv som fortsätter.

Eftersom lidandet är oundvikligt måste alla bära korset.
Skillnaden är att en del bär på korset slaviskt och utan Kristus, medans andra bär korset i frihet med Kristus.
För att få vara brevid Herren i Hans härlighet får vi förbli tjänare och slavar, men fria sådana! 

                                         
"...att tjäna..."

 

Läs hela inlägget »

Markus10:17–30
När Jesus var på vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: »Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus svarade: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.« — »Mästare«, sade mannen, »allt detta har jag hållit sedan jag var ung.« Jesus såg på honom med kärlek och sade: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: »Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!« Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: »Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.« De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: »Vem kan då bli räddad?« Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.«
Då sade Petrus till honom: »Vi har ju lämnat allt och följt dig.« Jesus svarade: »Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen.«
                                             
                                          Betraktelse
Maria och hennes lovsång kommer till minne.
Hon säger sig själv vara Herrens ringa tjänarinna.
Den enda storhet hon prisar är Guds storhet. 

Maria säger visserligen att alla generationer ska prisa hennes salighet, men det är därför att generationer efter generationer har sett Guds godhet och storhet i hennes ringhet.

Hon lyfter sin blick till Gud och vid Honom fäster hon ögonen, inte vid sig själv.

Bara Gud.

Tjänarinnans öron böjer sig mot rösten som kallar henne att lämna sin 'faders hus', dvs. det som är henne eget. Hon existerar enbart i Honom då allt utanför Honom är skenbart och illusoriskt.

Bara Gud.

Världsligt förakt är en dygd som befriar henne från sig själv och från allt som världen lockar med.

I ljuset av hennes Tillbedjan och kontemplation ser hon Hans Skönhet, däri ser hon sig själv, hon vet att hon är frukten av Frälsarens Barmhärtighet.
Hon existerar bara som Hans återspegling och är ingenting i sig själv.
Han gav sig till henne och när hon tog emot Honom i sin ``ingenting-het`` verkade Hans mäktiga arm i henne.

Bara Gud.

Vad skulle världen kunna erbjuda henne?!

Genom Maria gör Gud mäktiga ting för oss, och ju mer ringa vi blir ju mer kan Han göra i oss vad Han gjort med sin tjänarinna, den heliga Jungfrun Maria.

Bara Gud.

Gud ville göra samma sak med den unge mannen -
som Han såg på med kärlek.
Mannen levde i föreställningen att han redan var ett helgon.
Han tyckte att han gjort ganska hyggligt i livet och nu ville han skaffa sig himmelriket genom att lägga till en eller två saker på listan av det goda han gjort. Han hade dessutom pengar. 

Gud kommer in i djupet av vår själ och det Han uppenbarar för oss gör ont. Vår bundenhet till oss själva och till synd sitter djupt.

Bara när den Helige Ande ser att tiden är inne, uppenbarar Han det hitintills gömda och det förglömda icke-Kristna i själens avkrokar och hörnor.
Guds ord uppenbarar detta när de hinder som tidigare stod i vägen blivit överkomna. Då först blir Guds ord; ”...skarpare än ett tveeggat svärd som tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar”.

Så den unge mannen blir ledsen och frestelsen att gå iväg är oundviklig.

Det som gör den Katolska tron så svår är att den påminner oss om våra ofullkomligheter.

Som Chesterton säger:

"De flesta har inte prövat det kristna idealet och funnit att de brister i det 
- de har tyckt det svårt och inte alls prövat det!


Vi vill ju för det mesta tänka och höra att vad vi gjort var egentligen inte så mycket synd eller fel, det var ju egentligen blandat med så mycket bra och gott, ja, i själva verket har vi hållit alla budorden och varit Guds goda tjänare, delat med oss av våra rikedomar...(även om vi behöll det mesta för oss själva).
Så gode mästare, är det något mer du vill att jag ska göra...?

Varför kallar du Mig god? Mellan Mig och dig finns en evighets skillnad av vad du kallar godhet och vad Jag kallar Godhet .
Om du kallar Mig ”god”, så vet du också att Jag är Gud, för bara Gud är god - utan Mig - inget gott..

Du kallar mig Mästare och faller ner på dina knän..men ändå vill du inte följa Mig?!
Har du då andra mästare? Eller är du din egen mästare?

Jag är Gud, Min godhet är Guds egen godhet, om du vet att jag är Mästare, varför lämnar du inte allt och följer Mig? 
Ska du tala om för Mig hur du ska tjäna Mig?.. eller får Jag visa dig hur du kan tjäna Mig?

Du skulle se din egen och världens förgänglighet. Utan Mig finns ingenting, alla världens rikedomar är ”värdelöst damm och smuts på marken”, jämfört med rikedomen att följa Mig.

När du verkligen ser min Godhet blir din sorg istället en obeskrivlig glädje. Då följer du Mig istället för att - sorgsen i din rikedom - gå din väg. 
Jag kallar varje människa att lämna allt, även om vad "allt" är, varierar från människa till människa.

När du accepterar att du är en ringa tjänare ska du se att jag har vänt min blick till dig.

                          
 
”...Min själ prisar Herrens storhet...”

Läs hela inlägget »