Lukas 24:35–48
 
Vid den tiden berättade de två lärjungarna vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet. Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: »Frid över er!« De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: »Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.« Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: »Finns det något att äta här?« De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt. Han sade till dem: »Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.« Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: »Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.
                                               Betraktelse

Kom Herre det är sent, så stanna hos oss.
Giv oss att äta, Du som är ICHTHYS; Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare. Ditt Kött och Ditt Blod är Din Uppståndne kropp, inte av denna världen, men manna från himlen.

Genom Moses, en profet i öknen, hade Gud lovat att Du skulle komma.
Du visade Dig vara en profet som han, fast ur Dig kom levande vatten -  som ur Klippan Moses slog på.

Giv oss Din Frid så att vi kan glädja oss i Dig där Du står, mitt ibland oss! Vi läser om Dig i Skrifterna som Du lämnade oss, vittnen skrev i Ditt Namn.

Det var ju för länge sedan som Du funnit värdiga verktyg genom vilka Du talade orden Du fortfarande, i dessa tider, vill tala till oss.
De lyhörda profeterna talade i Ditt Namn, och sedan, Evangelisterna och Dina vittnen. Deras hjärtan fann ingen ro förrän de fått skriva och tala om Dig, för de hade ju låtit sig bli märkta av den heliga Påskelden.
Och deras hjärtan blev en förtärande eld.

Så de skrev, fast de visste, att alla böcker i världen inte kunde rymma allt det Du sagt och gjort!
Vad var det som de skulle vittna om?
- Om det som de hade hört, som de hade sett med egna ögon, som de hade berört med deras händer.

För Du hade bett dem: ”se på Mig, känn på Mig och ta på Mig”,
så att de själva skulle tro det som de skulle förkunna i Ditt Namn, med början från Jerusalem och sedan vittna om till jordens ände.

Vittna om att inte vara likt lögnarna som säger Halleluja! men inte håller Dina bud.
Nej!
Du är Sanningen och Du sätter oss fria från lögnen.
Förnyade i Dig ska vi inte synda, men om vi ändå gör det, så för Du vår talan inför Din Fader och vår Fader, inför Din Gud och vår Gud.
För Du och endast Du, är den Rättfärdige och i Dig har vi vår rättfärdighet; försoningen för våra synder, Påskalammet i vars blod vi har blivit tvättade och i vars tecken, döden ska hoppa över oss!

Och såsom de bevarar Dina bud, så har också kärleken nått sin fullhet i dem som får heta Guds barn, fast det ännu inte blivit uppenbart vad de kommer att bli, mer än att de kommer att bli lik Dig, den Uppståndne.

Du är ingen ande. Du är den sanne Guden och sanna Människan som Skrifterna har talat om från allra första början, genom hela frälsningshistorien och fram till Din Uppståndelse.
Skrifterna hade ju klart och tydligt sagt att Du skulle lida och dö och på tredje dagen uppstå och be Maria av Magdala att säga till bröderna att det sannerligen var så.

Öppna våra sinnen! Så att vi förstår Dig, så att vi förstår Dina ord som aldrig ska försvinna, även om himmel och jord förgår.
Även om templet med sina fina stenar och praktgåvor ska brytas ner.

Men ändå, en evig vår ska spira för den som med Dig lider och uppstår från det döda. Detta är ju vad Du sa, att: Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, är de levandes Gud, för om vår Gud vore de dödas Gud, ja, då vore vårt vittne tomt och tom vore också vår tro, och vi skulle då vara de mest ömkansvärda bland människor!

Istället är det ju just det som de vittnar om; att Gud uppväckte Dig från de döda.
Detta får ingen vara okunnig om.
Istället, vittna om det med era liv för då ska dagen gry och morgonstjärnan gå upp i era hjärtan.

                      
                    ”…sedan öppnade han deras sinnen…”

 
 
 

Läs hela inlägget »

Johannes 20:19–31
 På kvällen den första dagen i veckan satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: »Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.« En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: »Vi har sett Herren«, men han sade: »Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.« En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: »Frid åt er alla.« Därefter sade han till Tomas: »Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!« Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.« Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

                                           Betraktelse

Idag, på den åttonde dagen av Påsk högtiden, firar vi Guds Barmhärtighet.

På denna dag får vi den speciella gåvan att bli helt och hållet förlåtna våra synder, och straffet som medföljer synderna.
Kyrkan ger en fullständig avlat.
Det betyder att man får befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden
(Katolska Kyrkans Katekes #1471).
Villkoren är: mottagande av den heliga kommunionen, bikt
och bön för påven.
Detta enligt Jesu löfte till St. Faustina.

I andra fall, för att Kyrkan ska kunna ge en fullständig befrielse från allt straff anknutna till ens förlåtna synder, behövs obundenhet till synd.
Det kan vara mycket svårt att veta om man är helt obunden till någon synd.
I vilket fall som helst, Jesus nämner inte detta fjärde villkor till St.Faustina.

I Jubileum året 2000 etablerade Helige Johannes Paulus den Gudomliga Barmhärtighets festen.

Han sa att han med det hade gjort vad Jesus ville.

Johannes Paulus menade att Kyrkan behöver understryka och bestyrka den ofattbara gåva av Guds Barmhärtighet som Herren vill ösa ut över var och en av oss!

Alldeles innan Jesus dog instiftade Han Eukaristins Sakrament och alldeles efter uppståndelsen gav Han till sina Apostlar Guds kraft att förlåta synder genom biktens sakrament.

Dessa två Sakrament innesluter källan till den Gudomliga Barmhärtighetens Högtid.

Jesus kommer till oss med Barmhärtighet, Han vill att vi ska förtrösta på Honom. Vi går till Honom i biktens Sakrament och får där våra synder förlåtna för att vi ska kunna ta emot Honom i den heliga kommunionen.

Den heliga kommunionen får inte tas emot i dödlig synd, gör man det innebär det att man tar på sig ännu en dödlig synd!
Ofta lär man felaktigt ut att den heliga kommunionen tar bort dödlig synd. Nej!
För dödlig synd har Jesus givit oss biktens sakrament.

Det betyder inte att den heliga Kommunionen inte är för syndare!

Den är naturligtvis för syndare, eftersom Jesus kom för syndare, för de sjuka, men för syndare som vill lämna synden, som avsäger sig allt det som hindrar ett levande förhållande till Kristus. Faller man i synd, ja, då finns bikten. Bikten är en frukt av Jesus lidande - som ju har ett oändligt värde för oss och som vi tar till oss i bikten - död och uppståndelse.
Vi vill akta oss för att ta emot Herren ovärdigt och totalt ofruktsamt....

Men bikten är en enorm gåva, inte bara för de som är i dödlig synd utan för alla Katoliker som vill försöka leva i Jesu efterföljelse.

Kommunionen ger oss kraft och nåd att hålla oss borta från synd, den ger oss kraft och nåd att växa i dygd; att bli mer lik Kristus.
”Den är motgiftet som befriar oss från våra dagliga fel och bevarar oss för dödssynd”.
(KKK 1436)

Biktens sakrament pekar till Kommunionen.

För att den Heliga kommunionen ska ha den verkan den är menad att ha i våra själar och i våra liv, måste vi bl.a. vara fria från dödlig (i svenska
KKK har man valt att översätta ”mortale” till ” svår” istället för dödlig…) synd och fri från viljan att fortsätta att synda.

Jesus sa till St. Faustina att det är:
"Jag som lyssnar till bikten och avlöser.
Det är Jag själv som väntar på er där, gömd i prästen".

Gömd i prästen som har tagit emot prästvigningens sakrament och genom det ämbetet kan förlåta synder.

Jesus säger också till St. Faustina:
” Min dotter, säg till alla människor att Jag är Kärleken och Barmhärtigheten. När en själ kommer till Mig med förtröstan, fyller jag den med ett sånt överflöd av nåder att själen inte längre kan behålla dem för sig själv, men utstrålar dem till andra själar”.

(Guds Barmhärtighet dagbok #1074)

Kristi sår, källa av nåd!
Där finns vår trygghet, vårt gömställe och frälsning.
Där kan vi äta och dricka, älska, förlåta och bli förlåtna..
I Hans sår kan vi ana Guds ansikte, vi beskådar den Gudomliga kärleken som flödar över och blir för oss barmhärtighet!

I Kristi sår kontemplerar vi Kristus.
I Kristi sår möter vi oss själva i vårt eget syndfulla elände, för vi har åstadkommit de såren!
Men såren är förvandlade till Barmhärtighetens källor och nåd!
Utan Guds Barmhärtighet finns ingen förlåtelse utan förlåtelse finns ingen förvandling.

Guds Barmhärtighet måste tas emot för att den ska kunna aktiveras i oss. Kan vi böja oss inför Guds Barmhärtighet?
Då måste vi faktiskt först erkänna vår synd.
Det är mycket viktigt är att jag erkänner och bekänner min skuld, min bristande kärlek och lydnad till Gud och till Hans ord.
Lika mycket som det är viktigt att ständigt tacka Honom för Hans outgrundliga godhet!

Barmhärtighet är att jag får ta emot från Gud vad jag verkligen inte är värd. Om jag var värd det så vore det inte längre barmhärtighet!

Lansen som genomborrade Hans sida öppnade ett evigt djupt sår som inpräglades i lärjungarna minne, det blev faktiskt kännetecknet för Apostlarna att det var Kristus som nu levde och stod framför dem!

Tomas hade inte ens varit vid korsfästelsen, så han kunde inte ha sett genomborrandet!
Ändå vet han att det är såret i Kristi sida som ska låta tvekan ge vika för tro.
Märkligt.

 

”Med utstrålande godhet i sitt anlete,
såg Jesus på sin sårade sida,
han beskådade det med glädje och visade
i såret en plats som var så stor att
hela den frälsta mänskligheten kunde få plats
att där finna sin vila i frid och kärlek".


Kristus sa:

”Se hur Jag älskar dig,
som om Han sagt: min käraste, skåda och se din Herre, din Gud, som är din Skapare och din eviga glädje; se din egen Bror, din Frälsare;
mitt barn skåda och se en sån glädje och salighet jag finner i din frälsning.
Av kärlek till Mig – gläd dig med Mig!”
                                                                    
( Julian av Norwich)

Jesaja profeterade om Lammet som botade oss genom sina sår och Sakarja förutsåg att vi skulle ”skåda Honom som vi har genomborrat”.

Såren blev källan till vår Påsk glädje!
De skiner och gnistrar i omätbart värde, de talar ständigt till Fadern om vad Hans älskade Son gjort för människans frälsning.
Halleluja!


                               "...räck ut din hand..."



 

Läs hela inlägget »

Johannes 20:1–9
Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: »De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.« Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

                                          Betraktelse

Under dessa tre dagar har jag varit fylld av tacksamhet till Jesus.
Först och främst för trons gåva men faktiskt ännu mer för det otroligt vackra, sanna och rika som jag tror på: den Katolska Kyrkan!

Det liturgiska livet återupptar Kristi liv, man minns med hela kroppen och alla sinnen,med gråt och med glädje.
Säkrare än årstiderna är den liturgiska omloppsbanan där vi ständigt får leva i och utav Kristus:
Hans antågande, ankomst, liv, förkunnande, helande, lidande, död, uppståndelse, himmelsfärd, Pingst, Eukaristin, Jesu Heliga Hjärta...
Det är Jesu längtan att vi lever med Honom, delar våra liv med Honom, att Han blir den viktigaste delen av vårt liv, att Han blir vårt liv!

Liturgin ber vi, men vi är också menade att leva den.

Att man ser så många händelser just i Stilla veckan, tävlingar, sport, fester på Fredagen fester på Lördagen, fjällfärder, kälkåkning, fiskpimplande, skidor...talar om hur avkristnat vårat land är.

Som Gud och Frälsare, har Jesus all rättighet – och vi har all skyldighet -  att förvänta sig av oss, att vi söker Honom och söker oss till Honom, i Liturgin, tackar Honom för Hans stora kärlek så rikligt uthällt i Hans Kyrka, i alla Hans sakrament.

Vi borde helhjärtat gratulera Honom för Hans uppståndelse!
”Strömmarna klappar i händerna och bergen jublar”!

Uppståndelsen är inte enbart att Jesus uppstår från de döda, det är ju inte ett återupplivande utan en förvandling.
En bestående ”förklaring” från en jordisk verklighet till en himmelsk förhärligad verklighet som vi inte har av eller i oss själva, men får istället ta del av i Kristus.

Varför blev Gud människa?
För att frälsa oss.
Vi kan säga att det är summan av Påsk mysteriet.

Ska vi då inte komma ihåg Honom?!

Att leva i vår egen vardag och tänka på våra egna nöjen och sociala förpliktelser utan en tanke på Påsk mysteriet, gör, med all säkerhet, Jesus illa.
I det långa loppet gör det också oss illa.

Hela årets liturgi visar just att Han alltid tänker på oss.
Allt Han gör är för oss.
Påsk mysteriet levt i våra egna liv gör oss till sanningsenliga Kristus vittnen.

Allting omkring Gud har med Påsk mysteriet att göra, mysteriets själva hjärta är Jesus:
Jesus i tiden och Jesus i evigheten.
Påskens mysterium är Kristus levande mitt ibland oss!

Maria av Magdala, är en strålande och inspirerande förebild för oss alla i det att hon så totalt besvarar Kristi nåd, omvänder sig och blir Kristi brud, Kristi tjänarinna och Jungfru Marias dotter!

Hon är en ikon av vad vi är kallade till: att lämna synd och istället springa den uppståndne Kristus till mötes.
Hon bjuder oss in att ta del av hennes hemlighet: en brinnande kärlek till Kristus! Hon söker liv, men inte i makt, inte i någon politisksocial befrielse, men i Kristus.

Maria Magdalena blev inte bara förlåten av Kristus men hon vann Hans intima vänskap.

När Jesus blev korsfäst fanns hon trofast vid Hans sida.
Efter Hans begravning fanns hon vid Hans grav.
Så snart det var möjligt tidigt i gryningen på söndagen, sprang hon i kärlekens hast för att möta sin döde Herre och åter få uttrycka sin tacksamhet.
Hon springer med djup sorg, längtandes efter den hon har kär... Han är inte där.

Maria av Magdala blir kvar, utan Jesus har hon ingenstans att gå.
Hon blir kvar där Han var, det är det närmaste hon kan komma Honom.
Jesus besvarade hennes väntan. Han kom.
 
Hon är Apostlarnas apostel!
Som första vittne till Kristi uppståndelse berättar hon vad hon sett, och på hennes ord springer också de två Apostlarna för att se vad som hänt.
De ser egentligen ingenting - och går hem.

Jesus kallar Maria Magdalena vid namn, hon får möta Honom.
Kristi uppståndelses totalomfattande glädje, ger henne
nytt liv, ny blick, nytt hjärta.

Hon är en blinkande fyr för alla som kämpande söker helighet.

”...om natten sökte jag honom
som min själ har kär...
Jag sökte honom men fann honom inte...
Har ni sett honom som min själ har kär?...
...så fann jag honom som min själ har kär.
Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte...”

                                                                                       (Höga visan 3:1-4a)


Liturgi och bön skapar i oss en närhet till den uppståndne Kristus.
I bönen lär vi känna Honom,
-kvardröjande i bönen finner vi Honom! Halleluja!

                  ”…detta är Herrens eget verk…”
 


 
 

Läs hela inlägget »

Jesaja 50:4–7
Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.

                                            Betraktelse

Lidandets verklighet kan inte förnekas, ändå tar det så lång tid för oss att inse det!
Men varje lidande är så olika att det gör det svårt att generalisera eller kategorisera det.
Jesus är den lidande Tjänaren. Hans lidande är unikt, det ger tröst och helande till den som lider.
Israel behöver förlösas. Gud sänder Tjänaren som ska lida för Israel, och så, befria dem. Denne Tjänare är helt utan synd, Han har aldrig varit olydig mot Gud.
Det kan bara vara Jesus som är antydd då Han är den ende som är utan synd.

Gud valde Israel till att bli Guds levande vittne till Hans förhärligande.
Israel skulle återspegla Guds helighet och godhet till alla människor,
fast de misslyckades med att leva ut sin kallelse genom sin otrohet.
Nu känner sig Israel glömd och övergiven, Gud hade lovat dem befrielse.
Tjänaren vittnar till Guds trofasthet.
Tjänaren är inte den som är i behov av Guds frälsning, Han är förmedlaren av den.
Gud är den bestämmande faktorn till Tjänarens lidande, och enligt Johannes Evangelisten är det Tjänaren själv som lägger ner sitt liv.

Kyrkans söner och döttrar strävar efter att dela i Kristi liv och profetiska ämbete vilket innebär att öppna sig till Jesu lidande och dela det med Honom.

Allt lidande är inte förlösande.
När vi för vidare Guds ord som det är, inte som jag gör det till, när Gud själv är min Hjälpare och när jag söker att imitera den Jesus jag möter i Skrifterna, kan jag på ett fruktsamt vis, ta del i Hans lidande och så göra upp för det som ännu saknas i Kristi lidande, Kyrkan.
Detta är förlösande för det är inte mitt eget, det är Hans.

Vi ber, förenade med Kristus, för våra bröders och systrars frälsning. Jesus fortsätter att be här på jorden, i Altarets Sakrament, där Han ständigt offrar Sig Själv till Fadern, i gottgörelse och för människors frälsning.
Genom att förena sig med Kristus i den Heliga Eukaristin går våra böner upp till Gud för våra bröders och systrars frälsning.

Bara genom att vara förenade med Kristus blir våra böner fruktsamma. Bara då kan också vårt apostolat, alltså vårt aktiva liv i världen, ge frukt! Jesus själv säger, innan Hans lidelse börjar:
”bli kvar i mig och Jag i er.... utan Mig kan ni inte göra någonting”.

Hur är vi förenade med Kristus?
Genom att hålla Hans ord.
Det är den som hör Hans ord och håller fast vid det, som går frälsningens väg.

Jesu lidande visar hur lite förenad världen är med Honom. På ytan kan det se ut som att vi vore nära Honom och älskade Honom:
"Hosianna, Hosianna...Davids son!!..., men hur mycket djupare än så, går vår kärlek till Honom?

Gud söker att hela de som lider, befria och förlösa de som är borttappade eller förkastade.
Så det är inte Gud som är upphovet till Tjänarens lidande, även då Han använder lidandet för att återförena Gud med människan.
Tjänaren lider villigt, det är en del av Hans kall, den Messianska kallelsen. Så säger också Jesus: ” skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet ”? (Lukas.24:26)

Bara Gud kan återlösa människan genom lidande.
Lidande är menat att vara helande och återlösande för människor.
Lidande i sig förhärligar inte Gud, inte heller befriar det någon från synd.
Guds frälsningsplan, och människor som tagit del av Hans frälsningsplan vittnar om Guds förhärligande därför att Han är den ende som kan låta lidandet vara fruktbart, bara Han kan omvandla lidandet till seger!

Tjänaren förbereder för oss en väg, inte en väg som omedelbart leder från fångenskap till frihet, men en väg att följa! Jesus säger till sina lärjungar ” om någon slår er på er högra kind, vänd också den andra mot honom (Matt.5:39).
Vi ser i läsningen från profeten Jesaja att den lidande Tjänaren gör precis så, och Paulus ber oss i Filipperbrevet, att ”låta samma sinnelag råda i oss som rådde i Kristus.

Jesus säger till heliga Faustina Kowalska:
”Det finns bara ett pris med vilket själar är vunna och det är lidande förenat till Mitt lidande på korset.
Ren kärlek förstår dessa ord; köttslig kärlek kan aldrig förstå dem”.

                                                                                         ( #324, Dagbok; Faustina Kowalska )


Skrifterna ska snart bli uppfyllda: "Min Gud, min Gud..,som ett lamm som blir lett till slakt...de kastade lott om mina kläder... inte ett enda ben är krossat... han öppnade inte sin mun...de har genomborrat mina händer och fötter...
Stilla veckan är en speciell tid att kontemplera Kristi lidande.
Låt oss bjuda in den Heliga Jungfru Maria i vår kontemplation, för hon var där, hon är alltid där med Honom, hon delar allt med Honom.
Må kontemplationen leda till att vi "vänder om", att vi förmår trösta den lidande tjänaren med våra liv!


                        ”...att lyssna på lärjungars vis...”

Läs hela inlägget »

Johannes 12:20–33
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.
Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.« Då hördes en röst från himlen: »Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.« Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: »Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.« Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.

                                             Betraktelse

Har korset någon mening i vår kultur?
Vad för mening ger vår kultur till korset?
Människor går igenom frestelsen att söka förverkliga Guds rike utan Kristi kors.

”Vi vill se Jesus”, ber Grekerna, men de får ett konstigt svar av Jesus
 för Han talar då om att Han ska dö, att Han ska förhärligas genom lidande  och död.

Varför svarar Han så?

För att kunna se Jesus måste vi möta den lidande tjänaren,
följa Honom i Hans förvrängda förklädnad till korset. Känna igen och älska ansiktet på Honom som sa:
” Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket”.

Hur kan Jesu död vara ett förhärligande!

Det är just i Hans död som Jesus uppenbarar Fadern för oss, Fadern är Kärleken som i Jesus lägger ner sitt liv.
Jesus gör bara det Han ser Fadern göra.

Kristi människoblivande innebar självuttömmande och ödmjuk uppoffring. Kärlek som förnekar sig själv för den älskades skull.

Så svaret på ”att vilja se Jesus” är att man kan träffa Honom vid korset, dock inte bara som åskådare.

Nu i fastetiden beskådar vi, på ett särskilt sätt, Jesus.
Vi kontemplerar den lidande Tjänarens ansikte.
Det återspeglar i oss vår egen själviskhet och kyla.

Vi måste lära oss att inte bara se lidandet, för om vi inte lär oss det, kommer vi inte någonsin att kunna bli berörda av vad Han har gjort för oss, vi kommer inte att kunna älska denne lidande tjänare.
Förmå att se Hans kärlek.
Att bara beskåda lidande skrämmer oss, får oss att dra oss tillbaka, bli arga, bli förtvivlade, även alienerade.
Men ser vi, i Jesu lidande, hur Hans omåttligt kärleksfulla blick faller på oss, drar det istället igång i oss vilja och längtan, att ge till Honom såsom Han gav till oss.


I dagens Evangelium har också Grekerna kommit till Jesus.
Hans Ansikte ska beskådas av hela världen, Greker, Judar...alla ska någon gång få spegla sig i den lidande Tjänarens ansikte...

Och sen det här med vetekornet som måste dö för att ge liv!....svårt att förstå i en dödskultur som vill bort från livet genom död, en okristen kultur som vill ta döden i egna händer, just därför att den inte tror på fruktbarhet i lidande, inte tror inte på den lidande Tjänaren men snarare på människan som den högste domaren, fri att leva och dö på det sätt hon önskar.
”Meningslöst lidande”, det har vi hört otaliga gånger.
Vem säger att det är meningslöst?

Utan tro är förvisso allt meningslöst.

Vetekornet som lever för sig själv, är ensamt och sterilt.
När vetekornet ger sig till sol och regn är det inte längre självständigt, de som höll ihop kornet börjar upplösas till något som ser ut som en död.
Det förmultnar, tappar sin individualitet.
Vilket olyckligt slut!

Men det är inget slut, det är snarare än början!
Det hårda fröet försvann och istället dök ett litet grönt blad upp!

Att dö betyder inte enbart att avlida. Men snarare att ta emot lidanden och svårigheter likt frön som kastas i jorden för att bära frukt.

Jesus säger idag:
”att följa Honom är att tjäna Honom”.

Det är ord att betänka. Det är svårt.
Det är avsevärt lättare att tjäna Honom genom att göra något..

Men genom att följa Honom?!
Bli ett frö som förvandlas genom en underjordisk process så att det blir vad det är menat att bli.Följa Honom är att tjäna Honom...

Att följa Honom är att tillåta fröet, dvs. JAG SJÄLV, i min fallna natur, att förmultna, och så - och bara så - bli förvandlad till Hans likhet..
Fröets lag är att falla i jorden, för att sedan bli förvandlad. Bli fullkomnad.
Vi vill gärna motstå den lagen!

Det var Faderns vilja att Jesus, som liknar sig vid ett vetekorn, skulle falla ner i jorden och dö för att förhärliga Fadern och ge världen liv.
I denna femte vecka av fastan, låt oss kontemplera ett vetekorn och däri se oss själva.
Må vi inte förhärda våra hjärtan.


                         ”...vi vill gärna se Jesus...”

Läs hela inlägget »

Johannes 3:14–21
Vid den tiden sade Jesus till Nikodemos: »Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom ini världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.«

                                            Betraktelse

Kristus fördömer inte, men att förkasta Kristus är att fördömas....
Vår Herre har visat människan hennes behov av en Frälsare.
Och av  Barmhärtighet.

Syndens omvändelse finner sin källa i det skinande ljuset av Jesu kärlekshandling.
Mörkret... var borttvättat genom Jesu kärleks handling på korset.
Objektivt.
Subjektivt måste det tas emot av var person, inte bara genom att tro på Jesus:"Herre, Herre"..., men genom att göra det Han säger.

Var Jesu kärlekshandling på korset en gottgörelse?
Ja.
Varför?
Vi gör upp för de fel vi har gjort mot en person när vi ger tillbaka något som är jämställt eller mer än jämställt med det som personen blev fråntagen genom vår missgärning.

Gud blev borttagen kärlek, respekt, tillit, lydnad av Adam. Inte så att Gud förlorade kärlek, respekt eller tillit i sig själv, det skulle vara omöjligt, men i förhållande till människan, för Adam genom sitt själviska handlande, gav inte Fadern kärlek, respekt, tillit, lydnad...vilket Gud har all rätt att få.

Gud fick det tillbaka i Hans älskade enfödde son som blev människa.
Han fick tillbaka mer än vad våra synder någonsin kunde ta ifrån Honom, och just därför är vi frälsta.
Objektivt.


Varför är det så svårt att begripa hur orättvist det är av oss att inte
Tillbe Gud?
Att inte be?
Att inte välsigna och tacka Gud? Att inte be Gud om förlåtelse!
Att inte tjäna Gud? Att inte lyda Gud?

Att tillbe, be, välsigna, tacka, be om förlåtelse, tjäna och lyda Gud, tillhör rättvisa.
Med andra ord så är det en ofantligt stor orättvisa mot Gud att inte tillbe, tacka....

Religion har inte först och främst med tro att göra men med rättvisa.
Därför är inte religion en teologisk dygd.
Gud är de teologiska dygdernas objekt.

Objektet av Religionen är att vörda, ära och tillbe Gud.
Religion är vad vi är skyldiga Gud.
Vi är skyldiga Gud att be till Honom, tacka Honom, ära Honom...
Han är värdig av all vår tillit och tacksamhet.
När vi utövar Religion - rättvisa till Gud - visar vi att vi har Någon över oss, Någon som vi behöver avlägga en räkenskap till.

Gud är Givaren av var god gåva, Han är vår Skapare och Frälsare, Han uppehåller våra liv, dag efter dag.
Jesus på korset, Han kärleksfulla lidande,"så älskade Gud världen att Han gav sin ende son...."
vad borde det, i rättvisans namn, insupa mitt djupaste väsen med?
Ingenting?

Ser vi inte konsekvenserna av våra synder I beskådandet av Kristus på korset? Ser vi våra synder i Hans sår?
Tackar vi Honom?!

Jesus visar världen Hans kärlek till Fadern. Det är inte först och främst Jesu kärlek till oss som för Honom till korset, men Hans kärlek till Fadern.
Det är också rättvisa.

Fadern som är kränkt, och förkastad, Skaparen har blivit åsidosatt! Behöver man inte göra upp för det?!

Ängeln säger till barnen i Fatima, att allt det som kommer deras väg,
allt det som kommer att krävas av dem under dagens lopp, allt det som händer; ska de göra till ett offer åt Gud.
Ängeln säger också, att det allra viktigaste är, att ta emot och bära med ödmjukhet, det lidande som Gud kommer att sända på deras väg.

Vi vet att genom Adams olydnad blev arbetet ett straff:
”Du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du återvänder till jorden”. Men som Lucia, ett av barnen i Fatima, säger, så har vi kanske inte tänkt på att arbetet kan eller bör offras till Gud som bot för våra och andras synder.
Det är viktigt att arbetet görs i botens anda, i gottgörelsens anda och i kärlek till vår nästa och dennes frälsning!

Detta är korsets kungliga väg, detta är den väg som Gud själv har mätt ut för oss, skräddarsytt den för var och en så att vi ska kunna komma så nära Honom som bara möjligt.

Jesus som älskar Fadern vill gottgöra. Stilla Hans vrede.
Fadern skapade världen. Världen förlorade Han, eftersom den vände sig bort från Honom.
Tistlar och törnen växte fram och människan var förlorad i sin olydnad.

Sonen ger tillbaka världen till Fadern.
Jesus kommer att bli förhärligad, upphöjd av Fadern.

Efter att ha blivit upphöjd på korset.

Om du beskådar Jesu genomborrade sida kommer den att öppna sig för dig, där får du se Jesu hjärta.
Därinne brinner Kärlekens eld som söker att hämta tillbaka hela världen till Fadern.
Den elden söker sig fram med eldens hastighet för att finna andra hjärtan som vill brinna med Honom för Fadern, för världens frälsning..

I Katarina av Sienas ”Dialogen”, säger Fadern att Han har gjort Ordet; Jesus, till en bro
”därför att genom Adams syndfulla olydnad blev vägen så förstörd att ingen kunde nå evigt liv”.
Fadern avslutar sitt utlägg genom att säga: ...
”hur dumt att hellre välja att drunkna än att gå över bron”.

Detta är bron: Jesus upphöjd på korset.

                  
"...Vi upphöjer Dig Herre över hela skapelsen..."!

Läs hela inlägget »

Johannes 4:5–42
Vid den tiden kom Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan.
Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Ge mig något att dricka.« Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: »Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.« (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). Jesus svarade henne: »Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.« Kvinnan sade: »Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?« Jesus svarade: »Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.« Kvinnan sade till honom: »Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.«
Jesus sade: »Gå och hämta din man.« Kvinnan svarade: »Jag har ingen man.« Jesus sade: »Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.« Kvinnan sade: »Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.« Jesus svarade: »Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.« Kvinnan sade: »Jag vet att Messias kommer« (alltså den Smorde) »och när han kommer skall han låta oss veta allt.« Jesus sade till henne: »Det är jag, den som talar till dig.«
I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: »Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?« De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: »Rabbi, kom och ät.« Han svarade: »Jag har mat att äta som ni inte känner till.« Lärjungarna sade då till varandra: »Kan någon ha kommit med mat till honom?« Jesus sade: »Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.«
Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: »Han har sagt mig allt som jag har gjort.« När samarierna kom till honom, bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: »Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.«
                                           Betraktelse

Vad är törst?
            ”Törst är en så stark längtan efter något
                    att om vi inte får det, dör vi”
                                                         
  ( Teresa av Avila)

Trött från resan Han gjort, satte sig Jesus ned vid brunnen och bad den Samaritiska kvinnan om vatten.

I Judarnas ögon var Samariterna orena, ett folk man inte umgicks med. Det var otänkbart för en Jude att tala med en Samaritisk kvinna.

Kvinnan som Jesus mötte hade haft fyra män. Nu hade hon en femte.
Denna situation uttrycker en existentiell otillfredsställelse
(även om man idag kallar det för "frihet").

Kvinnan går varje dag till brunnen för att hämta vatten och sedan hem; hon har kommit till en punkt i hennes liv där hon är uttråkad och apatisk.
Hon går till brunnen vid middagstid då solen är som hetast och inga andra kvinnor går ut.
Hon undviker dem, kanske de skvallrar om henne, hon orkar inte bemöta dem, orkar inte höra dem.

Jesus kommer in i hennes liv.
Han ber henne att ge honom att dricka!

Vi hittar vägar att undanhålla vår djupaste törst.
Vår djupaste törst är inflätad i vår djupaste synd.

Jesu törst för människan, tar henne ut ur hennes instängdhet och förmår henne att träda fram i sin synd, inför Herren. Han törstar efter människan. Därför har Han tagit på sig det som står emellan Honom och henne:synden.

Men människan måste ändå brottas med sig själv för att finna modet att uttala namnet på sin synd:
”Jag har ingen man”...säger kvinnan till Jesus,
fast hon hade haft fyra och den hon hade nu
var inte hennes man,
...vi hittar vägar att undanhålla vår djupaste törst,
vår djupaste törst är inflätad i vår djupaste synd...

Utan den vissheten och öppenheten kan vi inte riktigt överlämna oss och våra liv till Jesus, istället fortsätter vi då att törsta utan att veta för vad.

Är det inte därför Jesus ber så innerligt att vi förtröstar på Honom?
Han säger till heliga Faustina att det som gör Honom mest ledsen är människors bristande tillit och förtröstan på Honom.
Vi ger Honom inte vårt innersta, fast det är i vårt innersta Han lever!
Han ger oss inte ”bara” frälsning men Han ger oss sig själv.
Hans kärlek är personlig, nära, intim, förenande.
Han förenar sig med oss i vänskap och kärlek, om vi vill.

De fem männen kan vara vad som helst; män, kvinnor , ära, pengar, makt, egenvilja, sex, njutning...
allt det som vi använder om och om igen för att söka tillfredsställa vår törst,
bara för att finna att vi går runt, runt...
i en ond cirkel.

Bara Jesus kan bryta den cirkeln.

Jesus vill att den Samaritiska kvinnan, ska förstå att det är hon som måste be Honom om vatten;
”Om du bara kände till Guds Gåva...skulle du be Honom att ge dig att dricka”.

Kärlek kan bara bli given till den som fordrar det, ivrigt längtar efter det.

Orden som Jesus säger till kvinnan:”ge mig att dricka”, tar oss till korset där Jesus sa:
”Jag törstar”.

Vid korset stod Jungfru Maria. Hon besvarade Hans törst med sin totala renhet, sin totala ”allt för Dig”, hon besvarade den genom att ge sig själv som ett offer förenat med Hans, för mänskligheten.

Jesu mänskliga Hjärta är en Ikon av Guds törst för människan.
Marias Obefläckade hjärta är en Ikon av människan törst för Gud.

Det är klokt att be Maria hjälpa oss, leda oss in i Jesu törst för själar, leda oss ut ur vår egen missriktade törst.

Som den Samaritiska kvinnan kan vi leva vårt dagliga liv utan att ha hört vår egen törst.
Vi måste lyssna till vår törst för att förstå varifrån den kommer och hur den kan släckas. Eller ännu bättre; hur den kan riktas till Jesus.

Kvinnan gav aldrig Jesus något vatten ur brunnen, för hon kunde inte tro att Han verkligen kunde be henne om något...

Gud har ett hjärta, Hans hjärta tog kött i Jesus.
I Guds mänskliga hjärta finns det lidande, glädje, kärlek, ensamhet, sorg.
Ensamhet och lidande gör en mer sårbar, också Jesus.
Det är så få som söker Honom, som tror på Hans ord, som följer Honom, så få som ger Honom sin tillit, ger Honom sin törst, ger Honom sitt liv.

Den här dagen förändrades allting för den Samaritiska kvinnan.
Hon till och med glömde sin vattenhink vid brunnen, och i sin iver att berätta om Jesus, sprang hon till de kvinnor som hon tidigare hållit sig borta från!
Nu hasar hon sig inte längre fram med vattenhinkar, men springer;
fylld till bredden!
Hon har mött Honom som hon innerst inne hade letat efter bland de fem män hon haft.

Jesus fick inget dricksvatten av henne men Han fick i alla fall vad Han mest törstade efter: denna själ.

Jesus,sann Gud och sann människa, har gjort en lång och tröttsam resa när Han lämnade sin Gudomlighets tron för att bli människa, ett litet barn...
I trettio år färdades Han på jorden innan Han så ödmjukt uppenbarade sig bland bröd och fisk och helanden.
Under Hans sista tre år slet Han i svett och blod för att ge människan budskapet om Guds oändliga, gränslösa, smärtsamma och törstande Kärlek, brinnande i Jesu Hjärta; den enda Källan som släcker all törst.

              ”...Om du visste vad Gud har att ge...”



 

Läs hela inlägget »

Markus 9:2–10
Vid den tiden tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: »Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.« Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: »Detta är min älskade son. Lyssna till honom.« Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.
När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda.
                                          Betraktelse
Jesus går upp på ett högt berg. Traditionen säger att det var Tabor.
Vilket berg det än var så tar det, konstigt nog, vår tanke och vårt hjärta till Kalvarieberget.

I dagens första läsning är det Abraham som går upp på ett berg med sin son Isak för att göra det som Gud ber honom: ge sin son som offer till Gud.
Abraham, trons fader,växer i fullkomlighet genom lydnad till Gud.
Villig att göra det omöjliga, därför att Gud vände sin blick till honom: Hans ringa tjänare.
Kärlek ska med kärlek belönas.

Herrens ängel ingriper och säger att Gud hade testat Abraham och sett hans Gudsfruktan. Isak är fri.
Guds egen Son skulle istället bli offret,
och Fadern, inte fader Abraham, men Fadern själv, ska ge sitt Offer.
Liksom Isak bär Jesus själv träet som ska bli Hans död. Liksom Isak går Han villigt och oskyldigt till sin offerplats. Baggen, tog Isaks plats, Jesus, Guds Lamm, tog vår plats
Landet Moria, där berget ligger som Isak skulle bli offrad på, sägs vara Kalvarieberget.

Men det är inte på det berget som Jesus uppenbarar sin snövita gnistrande gudomlighet i dagens läsning.
Petrus skriver i sitt brev om detta heliga berg, där han såg Kristi Majestät och hörde Faderns röst.
Petrus som sedan skulle bli korsfäst.
Jakob, som också var med Jesus uppe på Tabors berg, skulle bli en av de allra första att bli avrättad för sin tro.
Av de tre som var med Jesus på det höga berget var det bara Johannes som inte blev martyr, men istället blev han tillfångatagen flera gånger, förgiftad, kokad i olja och till slut satt på en ö bland fångar.

Dessa tre Apostlar är vittnen till att deras Mästare är Guds Son, sann Gud och sann människa. På Tabor blev de stärkta i sin tro, precis som de hade blivit vid bröllopsfesten i Kana, där de sett hur Jesus förvandlade vatten till vin.

Nu såg de Guds härlighet som sken i Jesu ansikte.
Utan att ha sett Guds glänsande sken i Kristi ansikte skulle det vara svårt att fortsätta att tro när Apostlarna senare fick se den vanställde Kristus med ett föga mänskligt utseende (jfr. Jes.52:14).

Det var tillräckligt svårt i alla fall.

Så också för oss. Om Kristi Gudomlighet inte har lyst upp våra hjärtan kan det bli svårt att fortsätta att tro när andras tro sviker dem.

De gick ner från berget, för även då Petrus skulle ha velat stanna där, väntade offerplatsen på Jesus.
Hela världen, alla änglar, skapelsen.. väntade på att Jesus skulle befria människan från mörkret och låta henne få del i Hans evigt glimmande ljus. Jesus själv väntade! För Han hade ju sagt: ”..jag har ett dop som jag måste döpas med och hur jag våndas innan det är över”.

Må Gud ge, också oss, styrka, tro och tillräckligt med dygd, för att ta oss igenom vårt ”dop” och på så sätt för evigt få vara en del av Kristi förhärligade kropp.
Att Jesu förklaring har att göra med Hans lidande ser vi i de ord Han talar till Apostlarna på väg ner från berget:
”människosonen ska lida mycket och bli föraktad”.
Och just innan detta kapitel står det att Jesus är
”på väg till Jerusalem där Han ska lida mycket”.

Både Mose och Elia finns med i Jesu uppenbarelse - och de talade med Honom.
Gud hade lovat att en ”profet lik Moses” skulle träda fram och att de skulle lyssna till honom (5:e Moseboken).
Nu står Moses framför Apostlarna för att visa dem att Jesus är den profeten.

Elias bekräftar med sin närvaro att: Han som lyser inför dem alla, är Messias, vars förelöpare Elias är.

Varför säger Fadern till Apostlarna att de ska lyssna till Hans älskade Son, när Jesus inte alls talar under tiden som förvandlingen varar?
Vad är det de ska lyssna till?

- Till det som Jesus sagt alldeles innan Hans förvandling, nämligen:
”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, ta upp sitt kors och följa mig”.
Han lär oss, om vi lyssnar, att leva av den inre friheten som vi finner i självförnekelse.
Korsets välsignelse och självförnekelsens befrielse leder oss till det höga berget där vi genom Guds barmhärtighet når en inre förvandling som liknar den vi ser i Kristus på Tabors berg.


                     "...En röst hördes ur molnet..."






 

Läs hela inlägget »

Markus 1:12–15
Vid den tiden drev Anden Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«

                                        Betraktelse

Vid Jesu dop öppnade sig himmelen och Guds Ande sågs komma över Honom.
En röst från himmelen sa: ”Detta är min älskade Son”.
Samme Ande för nu Jesus till öde markerna där Han blir frestad av Satan. Genom att låta sig frestas av satan visar Jesus
att ingenting kan locka bort honom från Fadern vilja.
När vi, i Matteus och Lukas Evangeliet, läser om att Jesus blir prövad av djävulen lär vi oss att Han motstrider satan genom att använda Skrifterna. Vi, som Jesus, måste låta skrifterna bli en del av våra liv, för då blir det, också för oss:
styrka i vår kamp mot det onda,
närhet till Jesus
mat för vår själ
och ledning i vårt liv.

Israels tacksamhet och glädje över Guds enastående ingrepp i Egypten, övergick till glömska och otacksamhet i deras vildmarks prövningar.
De klagade över maten de fick, klagade över deras ledare Mose, och de höll avgudadyrkan.

Jesus i vildmarken motstår djävulens frestelser och lyder Gud.

Vår resa genom världens virrvarr är vår ökenvandring.
Världen inger ett falskt hopp om att den har lösningen ut ur det onda.
Det verkar som att man inte alls ser hur vida synden breder ut sig,
hur den blir mer och mer vardaglig, laglig och även uppmuntrad.

Det är mänskligt att fela men det är inte mänskligt att synda!
Det finns ingen synd utan djävulens medverkan.
Om djävulen försökte att fresta, eller pröva Jesus Guds Son, hur mycket mer ska han inte försöka med oss.
Vad har till försvar mot honom?

Kristna fösöker att finna lösningen genom en ”Kristus av idag”. Kompromiss är populärt, en väg man gärna vill slå in på. En "kampfri" väg.
Dimman blir allt tjockare, det är svårare att se klart.

Jesus hade ingen "kampfri" tillvaro. Han vistades bland vilda djur och prövades av djävulen, säger MarkusEvangelisten.

Under det att Jesus kämpar mot djävulen i vildmarken, slåss Johannes Döparen med de onda makterna i staden, blir fängslad... och sedan dödad.
Han var en Guds röst. Han visste att världen aldrig kunde bidra till någon lösning utan att först ha grundat sig i en sann moral.

Kampen är mellan Jesus och djävulen och slagfältet är våra själar.
Segrar Jesus i oss är det därför vi ger vårt liv till Honom utan kompromisser.
Vi ställer oss på hans sida, talar hans språk och följer på hans väg som är den enda väg som leder till himmelen där de vilda djuren inte kommer in  men där änglarnas sprakande skönhet förhärligar Gud i all evighet.

I Skrifterna är det en pågående kamp mellan gott och ont.
Även sagorna vet det.
Där är det alltid det onda mot det goda och naturligtvis vinner det goda. Just som jag skriver detta undrar jag om det kanske inte längre är så?
Är det kanske så att den fula draken är mer åtrådd än den goda fen? Kanske det är sagan om det hemska monstret som äter upp den vackra prinsessan i ett nafs och sen segrande slickar sig om munnen, som vår beundran nu går till?

Vår genomresa i världen är en prövotid där Gud vill nå oss genom Hans Älskade Son, för att föra oss till sitt Faders Hjärta; en strömmande källa som längtandes söker att få rinna in i våra själar och liv. Liv!

Människans seger över hennes tre fiender: världen, köttet och satan, är bara möjlig genom bön och botgöring.
Och lydnad till Guds ord:
äta brödet av Guds vilja
och Kristi ödmjukhet.

Utan Jesus är kampen förlorad. Utan Jesus finns inget svar till lidandet.
Världens frälsning går genom korset, Han låter det bli vår väg till Livet.
Just därför tränger satan in i vår vildmark, för att få bort korset från världens medvetande, inte bara genom att ta bort det från alla offentliga platser, men från våra liv!
Satan, medveten om världens kärlek till pengar, vackra, friska kroppar, popularitet och avsky till allt som har med lidande att göra , skriker i våra öron att Döden är svaret!
Döda ovälkomna barn.
Döda de gamla.
Döda de sjuka.
Döda de handikappade.
Döda dig själv, legalt.
Bort från lidandet!!

Och bort från Kristus.
Han dödade inte sig själv på korset men gav sitt liv för Guds sak – och blev dödad.

Vi vet inte längre vad familjeliv är. Politiker genomför lagar som bygger upp ett allt sjukare leverne där familj och barn inte får något alls beskydd eller uppmuntran till liv, än mindre till sunda liv.
Vad som nu räcker för att definiera ordet ”fader”, är:
en man som donerar spermier...

”Ingen kommer till Fadern utom genom Mig”.
Ingen kommer till Fadern utom genom Hans Son och genom kärlekens Ande som lär oss att känna Honom.
Ju mindre ett samhälle låter sig ledas av detta Mysterium, ju mindre kan det förstå vad en fader är. Det är det vi ser i världen nu, ett moralsocialt kaos i en allt mer växande faderlös kultur.
”Var kommer barnen in”?
Vem hör rösten:"Omvänd er och tro på budskapet", i denna totala ödemark?
Vilket budskap...?

Jesus möter änglar och vilddjur i ödemarken. Tecken på både liv och död, fara och befrielse.
Vi börjar fastetiden inför denna verklighet, var och en i sitt liv bemöter dessa änglar och vilddjur varje dag, inom sig eller omkring sig.
Låt oss med bön, gå in i vår vildmark denna fastetid, en kontemplativ vildmark där vi tar tid för att se på våra liv, hur mycket vi behöver Kristi frälsning, änglars renhet och kärlek till Gud, hunger för Kristus och törst för sanning.
Guds rike är nära, det är mig närmre än vad jag är till mig själv.
Låt oss bearbeta det, i ljuset av det förbund Gud har knutit med oss.
Ett förbund som Han själv aldrig överger, så länge vi besvarar Honom med tro på Honom..."Tiden är inne..."


                        ”...de ödmjuka lär han sin väg...”


 

Läs hela inlägget »

Markus 1:40–45    
                                  (Vår Fru av Lourdes)
En spetälsk kom till Jesus och föll på knä och bad: »Vill du, så kan du göra mig ren.« Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: »Jag vill. Bli ren!« Och genast försvann spetälskan, och han blev ren. Jesus skickade bort honom med en sträng förmaning: »Säg ingenting till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.« Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Och det kom folk till honom från alla håll.

                                               Betraktelse
När Jungfru Maria, 1858, uppenbarade sig den 16:e gången, till den enkla bondflickan Bernadette, frågade flickan, som hon hade gjort vid de tidigare besöken, vad den leende kvinnan hette.
Maria svarade henne: ”Jag är den Obefläckade Avlelsen”

I december 1854 hade Kyrkan definierat Marias Obefläckade Avlelse som helt och fullt godtagbar, en, sedan länge Kyrkans tro, hade nu blivit dogm.

Vid uppenbarelsen i Lourdes säger inte Maria att ”jag var obefläckad i min avlelse, eller, min avlelse var obefläckad. Men hon säger:
”Jag är den Obefläckade Avlelsen”.

Så det var inte bara något som hände under ett ögonblick av hennes liv,  det hon talar om är en identitet: ”Jag är....”

Det var Maximillian Kolbe som på ett sånt utomordentligt sätt uppmärksammade detta, och
byggde en hel teologi omkring vad Maria själv hade sagt till den unga Bernadette, i Lourdes.

Att vara Den Obefläckade Avlelsen är en enastående nåd.
Just som det är en enastående nåd att vara Guds Moder.


 

”Vem är du då, O, Obefläckade Avlelse ” ?
Inte Gud, för Gud har inte någon början.
Inte Adam, gjord från jordens damm.
Inte Eva, tagen ur Adams kropp.

Inte heller är hon Det Människoblivna Ordet som redan fanns i all evighet och som var ”befruktad” men ändå inte är en ”befruktelse”.
Evas barn, människosläktet, existerar i samband med sin befruktelse så de kunde mer korrekt bli kallade ”befruktelser”... Men Du Maria, skiljer Dig också från dem, därför att de är ”befruktelser” besmittade av arvsynd, medans Du, är den enda och Unika Obefläckade Avlelsen.

I föreningen av Den Helige Ande med Jungfrun Maria är det inte bara kärlek som binder dessa två varelser, men Den Helige Anden, som är helt och fullt Den Heliga Treenighetens kärlek, och den Saliga Jungfrun Maria, som är helt och fullt skapelsens kärlek. Är ett.
Så i deras förening är himlen förenad med jorden, hela himlen med hela jorden, helt och fullt Oskapad kärlek med skapad kärlek:
detta är kärlekens högsta punkt”.
Den Helige Ande har sin boning i henne, lever i henne.
Detta är sant från det allra första ögonblicket av hennes varande.
Han gör henne fruktsam från första stunden av hennes existens, genom hela hennes liv och för all evighet!
Hon är inte bara Guds ”tjänarinna”,”dotter”, ”ägodel”, ”egendom” ....
men också Guds Moder! Här kan man lätt börja bli yr...
Att hon är befruktad utan synd, kan man förstå, men att hon är den Obefläckade Avlelsen....?!
Den Obefläckade är Den Helige Andens Brud på ett outsägligt sätt.
Hon har samma Son som Fadern har.
En sån obeskrivlig familj!
Vi tillhör henne, den Obefläckade.
Vi är hennes, utan gräns, på ett helt perfekt vis... vi är, på ett sätt, henne.
Hon älskar vår Gud genom oss.
Med våra torftiga hjärtan älskar hon hennes Gudomliga Son.
I oss och genom oss älskar Den Obefläckade - vår Herre Jesus.

Och Jesus, som betraktar oss som Jungfruns egendom, och, på ett sätt, som en del av Hans älskade Moder, älskar henne i oss och genom oss. Ett sånt underbart mysterium”.

(Ur Writings of Maximillian Kolbe, Rome 1997
och ”The Marian teaching” of St. M.K.)


Spetälska, en vidrig sjukdom. Ansågs som orenhet.
Synd, en vidrig och sjuk verklighet vi föds in i.
Den har alltid ansetts som en andlig orenhet, och är det.

Maria, den Obefläckade Avlelsen, vill ge världen hennes Son.
Hon erbjuder världen klart porlande vatten som helar kropp och själ.
Bernadette var redskapet som den Heliga Jungfrun använde för det budskap hon ville ge.
Bernadette, som inte ens kunde lära sig katekesen!
Hon förstod inte vad Obefläckad Avlelse var.
Men hon var i alla fall det språkrör Maria valde.

Maria inbjöd människor till att bli helande.

Konkret är hennes budskap först och främst fattigdom.
Bernadette fick möjlighet att lämna hennes fattiga liv. Hon kunde bli rik genom att åka till Paris och där tala om uppenbarelserna.
Bernadette hade istället insett att fattigdom och enkelhet är vägen till förening med Kristus, det var också så Jesus och Maria hade valt att leva.

Också bot och att vända sig från synd, var Jungfruns budskap.
Bernadette fick genomgå många förödmjukelser, som bot, för att de som var i synd, skulle omvända sig.

Källan, som Bernadette mirakulöst grävde fram genom Jungfrun Marias ingrepp och vägledning symboliserar rening av människors hjärtan sårade av synd.
Bön förenat med bot, renar våra hjärtan.

Så den som vill, den som behöver, kan hoppa i, och be om Jungfru Marias hjälp.

Vattnet, som den spetälske doppade sig i och blev frisk, rinner även nu.
Efter att ha doppat sig i dopet och sedan doppar sig i bikten,
där man återspeglar sin andliga spetälska, får man ta emot Guds rena vatten, Hans Helige Ande.
Han kallar oss, genom Maria, att förena oss med Honom för evigt.
Fö det behöver människans hjärta och själ bli renade.
Jesus har inte bara givit sig själv och Sakramenten för det, men också Hans Mor, Den Obefläckade Avlelesen.

Lourdes påminner oss om vad vi så lätt glömmer, att vi är Guds tempel och att Marias rena klara Obefläckade vatten renar våra hjärtan och våra liv...Hoppa i!


                                 "...Jag vill. Bli ren!..."

Läs hela inlägget »