Markus 4:26–34
Jesus sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«
Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

                                          Betraktelse
Jesus liknar Guds rike med det växande fröet.
Guds rike mitt i bland oss och inom oss har påbörjats av Jesus i Hans förkunnelse av ordet.
Kraften som Hans ord bär växer och mognar tyst och stilla tills Hans rike är uppbyggt och ska på den sista dagen visa sig i all sin härlighet och makt.

Jesu Kungarike är det som är nu och det som ska komma. 
Jesu Kungarike är Kyrkan; det lilla fröet vilket växer till sig och leder till Guds eviga rike. 
Kyrkan är Guds rikes frö som är helt vänd till Gud, går mot Gud och leder andra till Gud och Hans rike.

Fröet, som är Kyrkan, ska visa sig vara 
”det himmelska Jerusalem”, och ”vår Moder”.
Det fläckfria Lammets fläckfria brud.

Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för henne för att helga henne. Han har ”förenat henne med sig själv i ett oupplösligt förbund, ger henne näring och sköter ständigt om henne” (ccc 757).

Jesus använder senaps kornet i sin liknelse för att visa att Guds rike till en början verkar litet och obetydligt men blir sedan så högt och brett att det reser sig över hela jorden, grenarna når till tidernas början och sträcker sig till tidens slut.

Det finns ingen som inte blivit berört av detta träd.

Fröet i Jesu hand är pyttelitet, enkelt och oansenlig. Guds rike, precis som Gud själv, är undangömt i den här världen och kan bara synas genom trons ögon. Han som har sått är densamme som han som skördar – och Han kommer bara vid tidens slut. 
Tills dess får vi se Honom, se Hans rike, i trons ljus.
Också Kyrkan, kan bara ses i trons ljus, även då hon är synlig.

Att Guds rike växer och mognar är möjligt genom Guds kraft.
Likt det lilla senaps kornet växer Guds rike ut ur vad som verkar en obetydlig början (och för många, en obetydlig fortsättning).
Jesus vill att vi föreställer oss senaps kornet för att förstå tron.
Om vi har tro, även om det är mycket lite, kan Gud göra stora saker för oss och med oss - så länge vi inte tror att det är vi själva som förverkligar Hans rike här på jorden. Guds rike är inte ett ”gör-det-själv- program -
om vi agerar så kommer vi snart att bli minst sagt frustrerade.

Vi är bara tjänare i Guds vingård, allting hänger på Honom, inte på oss.
Naturligtvis så är vårt medarbetande, disposition och vår längtan att tjäna Jesus och göra Hans vilja grundläggande för att kunna ta del på ett fruktbart sätt i Guds arbete för förverkligandet av Hans rike och människors frälsning.
Men det är aldrig vi själva som kan göra någonting för ”utan Mig kan ni inte göra någonting”
(Joh. 15:5).

Det är fruktsamhet som betyder något, det är det Gud söker i våra liv. Frukt är inte effektivitet, fruktsamhet kan inte mätas av statistiska centralbyråer, för fruktsamhet har inget med kvantitet att göra men med kvalitet.
Vi kan ibland se fruktbarheten i våra liv, i vårt personliga förhållande till Gud, vi kan se det i en annan människas liv.
Det är inte mätt med popularitet, inte heller med nummer, men kan förnimmas genom frukten den människan bär, den kan ses i ett sken som lyser igenom, ibland uppenbart men ibland inte så uppenbart, som t.ex. i en fysiskt eller mentalt lidande person förenad med Kristi lidande, där frukten kan vara maximal även om det inte är synligt.
Det kan ofta också vara så att vi inte alls ser någon frukt av våra böner och uppoffringar, arbeten och försök. Det betyder inte att det är fruktlöst.
Vi kan inte begära av Gud att se frukten, även den måste ödmjukt överlämnas till Gud - för om något av vad vi gjort skulle bära frukt så är det ändå Gud som har bevattnat och välsignat. Han är och förblir alltid den första och sista principen till fruktbarhet.

Jesus har sått frön i själar, fröna är menade att mogna och bli träd där andra själar kan finna vila och näring så att de i sin tur kan växa och bli till träd där andra själar...

Gud sår i tystnad, när fröet börjar att utveckla sig vet ingen, inte ens vi själva, men den jord vi bär är mer eller mindre – mycket - eller inte alls - fruktbar.
Det vi kan bidra med, till förverkligandet av Guds rike och människors frälsning, är att bli en fruktbar jord.

Vi blir en fruktbar jord ju mer vi är styrkta i tro. Tro är en dygd. Man kan och bör träna upp sin tro så att den blir djupare och starkare i våra liv. Träna sig i att utöva dygder.
Dygder är goda vanor;
”En inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. 
Målet för ett dygdigt liv är att bli lik Gud
(CCC1803).

Egentligen så behöver vi dygderna för att kunna leva kvar i kärlek till Gud och till vår nästa. Dygderna är likt bränsle; de får det allra viktigaste i våra liv att ”gå”och att fortsätta att gå. 
Dygder är ju det som gör att vi inte bara ibland är tålmodiga, att vi inte bara ibland lyckas hålla oss borta från att bli griniga och tjuriga när nåt går emot oss, att vi inte bara ber ibland... 
Kontinuitet, i att göra det som är gott, rätt, sant och bra.
Dygder gör oss vanemässigt goda, även under provokation.
För att kunna uppehålla Guds kärlek i oss måste vi träna oss i t.ex tålamod.
För att kunna leva sanningsenligt måste vi träna oss i t.ex. ärlighet i det vi säger och gör. 
Det är bäst att vi börjar idag med det -  för som Jesus säger så: " går skäran när skördetiden är inne".

Grunden till alla dygder är ödmjukhet.

 

”Ödmjukhet är grunden för alla andra dygder, 
så i den människa där ödmjukhet inte finns, 
kan det heller inte finnas några andra dygder, 
även då det kan te sig som om det fanns”.
(St. Augustinus)


Ödmjukhet är, liksom tro, något man borde be att få. När man ber att få en viss dygd kommer det inte som en ”skänk från ovan”, men himlen ger oss istället tillfällen att växa i just den dygden.
Ber man t.ex om ödmjukhet, lär man få tillfällen till en del förödmjukelser…

Den som bäst kan hjälpa oss med ödmjukhet så väl som med tro, är Jungfrun Maria.
Hon var en oansenlig flicka i en bortglömd och obetydlig by, blev, genom Guds eget val, Himmelens Drottning, Änglarnas Drottning, Kyrkans Moder, Guds Moder... 
Men hon är och förblir ”en ringa tjänarinna” i Guds rike. Magnificat!


                    ”De är fulla av sav och kraft”

 

Läs hela inlägget »

Markus3:20–35

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. Om Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå — det är slutet för honom. Ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger, om han inte först binder honom; sedan kan han plundra hans hus. Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.« De hade ju sagt att han hade en oren ande.
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom och de sade: »Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.« Jesus svarade dem: »Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«
                                         
                                         Betraktelse

Adam och Eva levde i paradiset.
De hade allt det som var vackert att se på, att höra...
värme och ljus omgav dem.
Mellan dem och djuren och mellan dem alla och naturen rådde vänskap och frid.
Och Gud var i deras mitt.
Adam och Eva beskådade varandra med Guds blick.

Ändå, fanns det något i Evas hjärta som sökte sig ut, sökte sig bort.
Som sökte sig själv och sökte för sig själv.
Det fick henne att vandra med sin blick, och hennes hjärta att dela sig.

Det gjorde det lätt för ormen att lura henne, att dra henne in i hans slingrande dans som förde med sig, inte bara henne, utan generationer efter generationer av hennes barn skulle alla få ormens gift i sig och så följa med i dansen.

Gud i sin vishet och i sin längtan efter förening med människosläktet skapade en ny Eva!
 En Eva som helt och fullt skulle vara Hans, en Eva som skulle besvara kärlek med kärlek, trofasthet med trofasthet.
Hon skulle vara Hans glädje, den glädje som Gud sökte i alla hans skapelser men inte kunde finna eftersom genom ormens gift, de istället blivit till Hans sorg.

Genom den nya Eva ville Gud återförena människorna till Honom; Hennes son, Guds Son, skulle segra över den slingriga ormen. 

Och för alla dem som ”tog emot Honom gav Han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på Hans Namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh.1:12-13).

För dem som tog emot den nye Adam. 

Satans hus faller inte därför att hans fallna änglar blir försvagade av de olika ondhetsgrader de har har sinsemellan.

Men därför att Jesus segrar över Honom.

De skriftlärde hädar genom att tillräkna djävulen det som är den Helige Andens verk.
Att häda den Helige Ande är trots, uppror mot Gud vilket gör människan andligt blind. I det töcken hon i sin andliga blindhet träder in i, får hon svårt att se sin synd - utan att se sin synd kan hon inte vända tillbaka till Gud. 

Den som är förblindad kan inte be Gud om förlåtelse eftersom hon inte ser vad som skulle behöva förlåtas. Så kan hon inte bli förlåten.

Den nya Eva kommer för att vara nära Jesus i Hans lidande, folk sa ju att "Han är ur sina sinnen". Hon är där, som ett svar och som en påminnelse om vad Gud givit oss för att beskydda oss från - och stärka oss emot - djävulen och hans lögner;

Den Obefläckade Avlelsen, det Obefläckade hjärtat, Rosen; ursprungen ur Jesse rot.
En gåva så otroligt vacker, helig och vis i Guds frälsningsplan.
Guds väg för att nå människan och föra henne tillbaka till frihet.

Jesus svarar på sin egen fråga vem som är Hans mor, bror och syster och säger att den som gör Guds vilja är i sanning Jesu moder, syster och bror. Det är den nya familjen som Kristus själv har kallat samman.
De som gör Hans vilja och inte gör uppror mot Honom.
De som vakar och ber; ber att de inte blir förblindade av ett gömt högmod.

Vi måste alla vara uppmärksamma, för det finns ingen grupp av människor som är i riskfri zon för andlig blindhet.
Det värsta med blindhet är att man inte vet att man är blind, visste man det skulle man inte vara blind, men se. 


                            
  ”...nu kom hans mor...”

 

Läs hela inlägget »

Markus 14:12–16,22–26
                           KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID
Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.« När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.
                                             
                                             Betraktelse

Som sigill på Uppenbarelsen av Guds lag på berget Sinai, fick Moses och hans anhängare skåda Gud, de fick äta och dricka med Honom.

Efteråt instruerade Gud dem om hur Han ville bli Tillbedd.
Huvudplatsen för tillbedjan var uppenbarelsetältet, som man också kallade Tabernaklet.
I Tabernaklet fanns Arken, Menoran (gyllene lampställ), och det gyllene bordet på vilket låg ”Närvaro Brödet.
Menoran var ett ”evigt brinnande” ljus, det fick inte släckas.
Tillsammmans med Brödet på det gyllene bordet skulle ”Dryckesoffren” också finnas. 
Gud säger till Moses och Aron om NärvaroBrödet:
” Se till att det alltid ligger skådebröd inför mig på bordet”.
NärvaroBrödet var tecknet på ett evigt förbund mellan Gud och Israel. 

De instruktioner som Gud gav Moses pekar på Kristus och det eviga förbundet i den Heliga Eukaristin, det är i Kristus allt detta har blivit fullfyllt och förevigat. 

Det nya förbundet i Kristi Kropp och Blod kallar än mer till Förundran, Tillbedjan, fruktan och hängivelse!

Helig, Helig, Helig,
rökelse,
Halleluja,
Någon sitter på tronen,
kom hit upp,
Guds sju andar....
jaspis, karneol, regnbågar och smaragder,
klädda i vita kläder och med kransar av guld på huvudet,
blixtar, dån och åska,
sju facklor brann framför tronen,
”Gör detta till åminnelse av Mig”.


Vi går till Guds altare 
och Herren kommer till oss.
Han kommer till oss i form av bröd och vin, men brödet och vinet upphör och kvar är Kristi kropp och blod, själ och gudomlighet. 

Det är Han egna ord som gör omvandlingen. 

Vem kan förstå det?

 

”Fråga dig inte om det är sant, 
utan tag snarare emot Herrens ord, 
eftersom Han, inte kan ljuga”. 
                                                                   
(KKK1381)

Jesus förenar oss med himlen, inte bara i det eviga livet men i ett evigt nu där de som lovar och prisar Herren i den jordiska liturgin förenas med änglars och helgons himmelska tillbedjan i en enda lovsång av tacksägelse och ära till Gud.

”I den jordiska liturgin får vi en försmak av den himmelska liturgin, som finns i den heliga staden Jerusalem, mot vilken vi styr vår pilgrimsfärd och där Kristus sitter på Guds högra sida och utför sin prästerliga tjänst i helgedomen och det sanna förbundstältet. I den jordiska liturgin sjunger vi med den himmelska härskaran lovsången till Herrens ära”.
                                                                    
(SC #8) 



Altaret är en offerplats. Gåvan är ren, helig, fullkomlig. Gåvan, som är ett offer: Kristus, kommer till oss från himlen, ackompanjerad av myriader med änglar som prisar, lovar, tillber och ärar detta Offer under det att Han träder in i våra hjärtan i form av bröd och vin.

Offret är Guds Lamm, Hans kropp blev offrad för oss, Hans blod blev utgjutet för oss, Han är Lammet som blev slaktat - för oss.

Kristi förhärligade kropp i himlen, det slaktade Lammet, är nu det uppståndna och uppstigna Lammet: segern och äran och makten är Hans, Han som för vår skull blev kött och blod och Livets Bröd:
Eukaristi, vår Herre och vår Gud!

Han är den Heliga Mässan.
Den Heliga Mässan är ett underverk, är det inte?!

Det Eukaristiska mysteriet är helt enkelt Guds Kärleks underverk där vi är tvingade att se vad Kärlek kan göra. Vad Guds kärlek kan göra.
Samtidigt så är den Kärleken så stor att den övergår vårt förstånd och egentligen kan vi inte alls begripa den.

Därför är det lätt hänt att man ser Eukaristin som något alldagligt och man lyfter inte ens ett ögonbryn av förundran!

Men det blir mer lätthanterligt om man ser på Den Heliga Mässan som en måltid som vi delar med varandra, en måltid där ingen är utesluten eller ovälkommen. En sekulär agape!, – utan offer, utan Offret.

Kommunionen är inte bara min förening med Kristus men också med Kyrkan, Hans mystiska kropp där vi förenas i en tro, ett bröd, en kropp.

Bikten är medicin och bot för sjuka själar, Eukaristin är vinet som upptänder, drycken som stärker, maten som mättar.

Bikten, ännu en gåva av det slaktade Lammet, ett korsets frukt, finns så att jag inte ovärdigt går och tar emot Kristi kropp och blod..

I den heliga Kyrkoläraren Hildegard av Bingens dialog med Fadern säger Han till henne:

 

”Om någon som är illaluktande med synd och då ovärdigt tar emot livets bröd och frälsningens kalk, vilket är sakramentet givet av himmelens och jordens Herre,
ska den personen få känningar av det....därför att han har böjelser för det onda och är förorenad med smuts.
Han glömmer Gudsfruktan och närmar sig det helande frälsningens palats i ett nersmittat tillstånd.
Han begår mord.
Varför?
Därför att han behandlar sakramentet arrogant, han gömmer sina brott utan att tvätta dem med botens sakrament.
Med många såna sår river han sig själv i bitar.
Å människa,varför kastar du din Herre i en sån sjö av elände?
Den som tar emot sakramentet utan att först göra upp för sina synder genom bot ålägger en dom på sig själv...
                                                                 
/Scivias, Book two # 58,#59/



Brödet är så tyst, så tyst som bara Gud kan vara.
I den Eukaristiska tystnaden håller Han om mig,
Han gömmer mig i sina sår, i sin kropp, i sitt blod.
Hans blods kraft tränger igenom allt och lyfter mig upp till Hans kind.
Han gör om mig, gör mig till sig själv, gör mig för sig själv.
Gör mig till bröd.
Brödsmulorna ska inte kastas, de ska samlas in i 12 korgar, Han ska göra nya underverk med dem.
Brödet är så tyst, så tyst som bara Gud kan vara.

                     
 "...Hur ska jag återgälda Herren..."
 

Läs hela inlägget »

Matteus 28:16–20
Vid den tiden begav sig de elva lärjungarna till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: »Åt mig har getts allmakt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.«

                                                 Betraktelse
”Fadern, Sonen, Helig Ande”, är ett förhållande-språk.
 Gud är innan Han gör.
Också vi, eftersom vi är skapade i Hans avbild, är innan vi gör, vi förhåller oss till Gud, vi förhåller oss till varandra.
Men om man säger att Gud är innan Han gör,så undrar man: vad är det Gud gör?

Han skapar, Han älskar, Han frälser, Han dömer, Han gör det möjligt för syndaren att bli ett helgon...Men detta kan Han göra därför att Han är Skaparen, Kärleken, Frälsaren, Domaren, Den Allsmäktige...
Han gör det Han är. 

Även om vårat varande kommer före görandet så är det bara därför att vi har fått ta emot det vi är, till skillnad mot Gud som är "RENT VARA". 
Vi kan inte som Gud, vara kärlek, frälsning etc. Istället så har vi kärlek.... 
Genom detta så ser vi att vårt varande är alltid i förhållande till Gud. Utanför Honom har vi inget varande, 
för det är ” I Honom vi lever, rör oss och är till” 
(Apg. 17:28).

Vi definierar Gud enligt Den Han är, inte enligt det Han gör, Han själv säger:
”Jag är den som är”..
”Jag är”.. är Guds Namn
(2:a Mose. 3:14).
Gud är Kärlek (1Joh. 4:16).

Om Gud inte skulle vara tre skulle Johannes inte kunna ha sagt att Gud är kärlek.
I kärlek finns den som älskar, den som är älskad och förhållandet mellan dem. 

Fadern älskar Sonen, Sonen älskar Fadern och den Helige Anden är kärleken emellan dem.
Därför är Gud kärlek, Han inte bara älskar eller är älskad.

Detta öppnar för oss Guds eviga mysterium, även om det fortfarande är svårt att förstå att Gud är tre samtidigt som Han är en. 
Men om man betänker ordet ”kärlek” så blir det ”lättare” att förstå Guds treenighet. För, vad kan förena mer än kärlek?

Den helige Augustinus säger att ”kärlek är leden som binder samman älskaren med den som är älskad”.
Johannes Evangelisten talar ofta om att Gud är kärlek och att man finner Gud där man finner kärlek.
Finner vi en människa som älskar Gud så har vi funnit Gud.

Därför är det bra att älska Guds vänner. En människa som har förälskat sig i Gud och är helt given åt Gud - är ett helgon; en förmedlare av Guds kärlek. Man finner Gud där man finner kärlek.

Det finns alltför många som älskar familjen, vänner och även djur och natur, men inte älskar Gud. Det är inte rättvist mot Gud att säga "att älska dem är att älska Gud"!

Kärlek är inte vänskapsband och familjeband, kärlek är inte feeeeelings.
"Om du älskar dem som älskar dig..."
(Lukas 6:32)

Guds kärlek är en uppoffrande kärlek; Agape. Gud är älskad i Jesus Kristus och den kärleken innebär att följa Hans lagar och att göra Hans vilja. 
Det är ”de goda nyheterna!; att vi kan älska med en övernaturlig kärlek, en andlig kärlek, en kärlek som har sin källa i Guds kärlek.

Kristus gör detta möjligt för oss. 

All kärlek är bra och underbar; kärlek till ens familj, till vänner, till sin katt, till glass, till att simma i havet och att klättra i bergen…
men det är inte den kärlek som är

”utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande,
vilken har blivit oss given”
(Rom.5:5).

Den kärleken är den Heliga Treenighetens kärlek. 

Det är Kärleken som vill den andres bästa. 

Vid Jesu dop visar den Helige Ande sin närvaro och Faderns röst hörs. Faderns röst hörs inte vid Kristi korsfästelse inte heller syns då den Helige Ande komma ner över Jesus. 
Jesu dop är på sätt och vis en bild av korsfästelsen. Han bär världens synder och med de synder på sig, låter Han sig döpas. 
Med våra synder på sig låter Han sig korsfästas. 
I det gamla testamentet sa Gud att Han skulle skicka sin älskade tjänare. 
Den älskade tjänaren är Hans älskade Son som Han finner allt sitt behag i; Den lidande tjänaren. 

De som säger ”i Skaparens, i Återlösarens och i Livgivarens Namn, gör misstaget att definiera Gud först och främst efter funktion istället för Person. 
Det är heller inte enligt Skrifterna.
I Skrifterna kallar Jesus Gud: Fader, Fadern kallar Jesus sin älskade Son och Jesus lovar att sända oss den Helige Anden. 
I dagens läsning så ser vi dessutom att Jesus ålägger lärjungarna att döpa alla i Faderns och Sonens och den Helige Andens Namn!

Guds inre liv av Frid och enhet kan inte nås av Teologiska funderingar – även om det förstås är viktigt och kan vara mycket insiktsgivande –
men det är ofta mer fascinerande och berikande att Tillbe framför Guds Mysterium utan att alltid kunna ge förklaringar.
Guds inre liv nås, som en Gåva, genom kärlek, ödmjukhet och bön.
Alla tre förutsätter uppoffring. Bönen, så väl som kärlek och ödmjukhet, utvidgar våra hjärtan tills de förmår hålla och behålla, Guds tre Personer.

Den älskade Tjänaren låter sig döpas av sin skapelse! 
I detta har Gud sitt behag. Fadern visar en skymt av Sonens förhärligande; Jordan blir platsen för ”Shekina”, Guds boning.
Ytterligare en gång visar den Heliga Treenigheten en skymt av sig, när Jesus uppenbarar sin gudomlighet, sin ”Kavod”, på berget Tabor. 


                     
 "...där föll de ner och hyllade Honom..."




 

Läs hela inlägget »

Johannes 20: 19-23
På kvällen den första dagen i veckan satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: »Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.«
                                         Betraktelse
Första gången vi läser om Pingst är när den firades i det gamla testamentet femtio dagar efter judarnas påsk högtid då det gamla förbundet hade slutits på berget Sinai.
Sedan läser vi om Pings Söndagen i Apostlagärningarna.
När den Helige Ande kom ned på Apostlarna på Pingstdagen fick de ta emot Andens gåvor. Dessa gåvor gjorde det möjligt för dem att sprida Evangeliet ända till världens ände.

Även för oss gör Andens gåvor det möjlighet att leva ett Kristet liv då de fyller oss med heliggörande nåd.
St. Paulus skriver i Galater brevet att om vi undviker det onda och själviska dvs. det som ligger oss naturligt till lags och som står emot Anden, så får vi istället ta emot Andens frukter. som är: kärlek,glädje,frid, tålamod, vänlighet,godhet,trofasthet,ödmjukhet och självbehärskning.


St. Basil den store, en av kyrkofäderna, säger:
” Genom gemenskapen med sig gör den Helige Ande oss andliga, återför oss till paradiset, leder oss tillbaka till himmelriket och till barnaskapet hos Gud, ger oss förtröstan tillräckligt för att kalla Gud Fader och få del av Kristi nåd, att kallas ljusets barn och få del av den eviga härligheten”.

Anden förenade Apostlarna med dem som mottog den Helige Ande, för alla talade sina egna språk men ändå kunde var och en förstå den andre.
De många språken blir förenade till ett i Kyrkan till skillnad från Babel där Gud använde de många språken för att skingra jordens folk.
Nu, i det Nya Testamentet sänder Fadern hans Son för att förena oss alla som Hans bröder och systrar och bli en enda familj, sammanhållna av den Helige Ande i Kyrkan; en första frukt av Påsk mysteriet.

Den Helige Ande förenar oss och sammansluter sprickor som orsakar främlingskap. Han kastar ut rädsla och ger mod, mod som kommer från kärlek till Gud, inte från högmod!
Andens liv planterar liv i vårt sinne, frid som består.


Den första dagen av Jesu uppståndelse andades Han på lärjungarna och sa: ”ta emot den helige Anden”.
Nu, femtio dagar senare på Pingst Söndagen, med eldstungor och tal i tungor, starka vindar ...var alla de som bett den första novenan: Maria, Apostlarna, Jesu bröder och några kvinnor, fyllda av den Helige Ande!

Att ta del av det Gudomliga livet är själva hjärtat i det kristna livet.
På ett deltagande sätt blir den Helige Anden vår själ, principen av vårt varande, nu, och den vi håller på att bli.
Det är den Helige Anden som leder oss till Kyrkan, till Jesus, till frälsning, till inre förvandling och omvandling, ja, till gudomlig- görandet! 
Han skiner sitt ljus på vårt samvete och om vi besvarar Hans inbjudan gör Han oss till ”andra Kristusar”.


Förening med Gud, omvandling, Den Helige Anden och återlösningens kraft kommer inte till oss som något isolerat, nej, den kommer till oss i och genom Kyrkans mysterium: Kristi mystiska kropp, i ord och Sakrament framströmmande som blod och vatten ur Jesu genomborrade hjärta...

Den Heliige Ande förenar oss med Jesus, gör oss till lemmar i Hans Kropp, Guds söner och döttrar.
Därför att vi blir förenade med Kristus genom att bli lemmar i Hans Kropp, tar vi del i Jesu död och i Jesu uppståndelse.

Andens verk är att inspirera oss så att Han kan fullborda Kristi frälsningsverk i och genom oss.

Vi dör med Kristus och i Kristus reser Anden oss upp igen.
Med Andens kraft bryter vi oss loss från den onde.
Vi blir istället bundna, genom den Helige Ande, till Kristi mandom:
Han är vårt Huvud, vi är Hans kropp.
I kraften av den Helige Andes utgjutande skickas vi ut till hela världen för andra, så att alla ska kunna ta sig in på Guds gårdsplan, nu här på jorden, och sedan med Honom i himlen. 

Den Helige Ande är sänt av Jesus till oss för att förena oss med Kristus och med varandra i en tro, ett dop, en Kyrka, ett liv i Gud vår Fader.
Den Helige Anden helar våra sår i det mått vi låter Honom förena oss med Kristus.
Jesu sår, som nu strålar framför Fadern, visar hur våra egna sår blir förvandlade genom biktens Sakrament, den Heliga Eukaristin, genom kärlek till Gud och kärlek till vår nästa.

När den Helige Ande kom blev Apostlarna fria från deras rädsla och kunde då öppet predika om frälsningen i Jesus Kristus, de kunde nu inse vem Jesus var, Apostlarna kunde förstå sig själva i förhållande till Honom, de kunde med klarhet förkunna allt de lärt utav Herren, allt de sett, hört och berört.

Peter tog ledningen,
underverk skedde genom Apostlarna,
alla språk talades,
synder kunde förlåtas
Kyrkan byggas - mitt i förföljelse och alla sorters kval och motsättningar -
och Brödet brytas.

Och nu är också vi där, i hjärtat av Kyrkan, där ber vi, där möter vi Apostlarna, helgonen och martyrerna, där fylls vi av Helig Ande och blir en kropp ett bröd, en tro, en Kyrka.
En Kyrka som står fast i sin renhet och helighet eftersom hon är intimt och oskiljbart förenad med hennes Brudgum: Jesus Kristus!
Må inget förhindra oss - förhindra den Helige Ande i oss – att förkunna Kristus den uppståndne, som Vägen, Sanningen och Livet!

Tills nu har Apostlarna egentligen inte förstått något alls.
De har stått utanför och tittat in, tittat på Kristus, hört Honom men inte kunnat förlika sig med det Han sagt.
Nu får allt nytt liv, nu blir allt ljust och deras hjärtan bubblar av glädje.
Nu vill de förkunna Kristus som de har ätit och druckit med, glada att kunna lida för Honom och dö för Honom.
Den Helige Ande förde Apostlarna bortom deras gränser, också genom yttre barriärer som uppkom i och med förföljelsen:
Fiskemännen har blivit pelare, Kyrkans pelare! Halleluja. 

Detta är Herrens verk!

I den Helige Ande blir Kyrkan en kropp.
Vi har en plats i den kroppen.
Låt oss inte stå utanför.
Låt oss be om gåvan att älska Kyrkan.
Att se hur älskvärd hon är!

Risken är alltför stor att om vi inte ser hennes storhet och helighet blir vi bara en hjälplöst fruktlös och halvdöd lem i henne.
Vi behöver se hennes skönhet, hennes helighet, vi behöver se vilken gåva hon är,
och förstå att Kyrkans Själ är den Helige Ande och hennes Huvud är Kristus!

                             
”...Som Fadern har sänt mig ...”

Läs hela inlägget »

Johannes 17:11b–19
Vid den tiden lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: »Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.«

                                          Betraktelse
I Gud är sanning och kärlek ett därför att kärlek inte kan vara kärlek utan sanning och sanning är ingen sanning utan kärlek.

Om man lyssnar till vad som sägs i världen så betyder, "att älska sin nästa", att vara tolerant och inkluderande.

Sanning är, menar man, var och ens uppfattning, någonting subjektivt och personligt.

Tolerans är nu sättet att tänka och handla - eller inte handla - eftersom tolerans på ett sätt förlamar handlingen – och även tänkandet.
Förmågan att tänka kritiskt tillhör förnuftets gåva vilket Gud har givit människan så att hon, genom att använda den, ska kunna treva sig fram till sanningen.
Tolerans,såsom den nu tillämpas,är en tillåtande attityd till de som har en annan åsikt än jag själv.
Men tolerans blir ändå ganska kruxig, för om man inte är tolerant åt det ”rätta hållet”, så möter man en snäv och hård intolerans! 
Tolerans innebär då att man lever enligt en relativistisk tankegång,eftersom man menar att det inte finns något som är sanning i sig självt. 

Men istället blir man påtvingad denna nya sanning; att det inte finns någon sanning.
Och de som säger att det finns en sanning är inte bemötta med tolerans...

Sanning liknar numera en åsikt som varierar från människa till människa, från stund till stund.
Men sanningen såsom Jesus och den kristna läran undervisar oss om, har inget med åsikt att göra. 

Eftersom tolerans tillåter/tvingar oss att se på sanningen som något subjektivt och därför att detta sätt att se, blir allt vanligare, så följer det att själva meningen med ordet ”sanning”, förändras betydande.

Jesus är Sanningen där alla finner sitt hem därför att där möter vi sann Gud.
Han är Sanningen som belyser mörkret men inte kan samspela med mörkret. 
Han är Sanningen som inte kan tolerera lögnen.

Jesus ber Fadern att vi ska bevaras ett, i Hans Namn.

Enhet är inget som världen kan ge, men ändå försöker världen, på alla sätt, att göra allt och alla till ”ett”. Världen skiljer ideligen på sanning och kärlek och kan därför inte annat än se dem som två skilda ting, fast i Gud är Sanning och Kärlek ett.

Världen är menad att bli ledd av Gud. För detta måste världen låta sig helgas. De, som likt Apostlarna, följer
Jesus i världen men inte lever av den, blir helgade i sanningen. 
Världen kan bara bli helgad genom att enskilda människor låter sig bli helgade genom sanningen.

För de som inte vill bli helgade i sanningen finns bara åsikternas tolerans kvar. 

Jesus ber Fadern att vi alla må vara ett.
Den Heliga Treenigheten är den enda förebild vi kan kontemplera för att förstå vad Jesus menar med ”ett”. 
Den uppenbara faran är använda sig av den Heliga Treeinghetens icon som en yttre verklighet utan att ha den inre sammanhållande kärnan, som ju den Heliga Treeingheten har, eller rättare sagt är.

Kristus fodrar gensvar på Hans ord och handling. Det finns absolut ingenting som skiljer personerna i den Heliga Treenigheten varken i kärlek eller i sanning.
Det är den enheten Jesus ber till Fadern om att Han må finna hos oss.

Treenigheten är inte förenade i tolerans.
Treenighetens enhet är inte återspeglad i program och projekt, inte heller i rättighet och jämlikhet, inte heller i att bejaka allas frihet och åsikt till den grad att man måste underkasta sig den för en enhetens skull, även då den inre kärnan av Guds "sanningskärlek" saknas.
Därför kan enhet inte vara frukten av kompromiss, överenskommelse eller tolerans.

Sanningens ord, som vi har tagit emot av Kristus i Hans Kyrka, ska genljuda högt och kristallklart i kärlek till Kristus.
Om vi inte gör det,riskerar vi att förråda Sanningen själv; Jesus Kristus.
Är det inte underligt att Jesus nämner Judas, undergångens man, när Han talar om enhet?

Jesus ber också att vi ska bli bevarade från det onda. Vi behöver Andens ljus för att ständigt bearbeta det som hindrar oss från att bli formade enligt Jesu liv.
Den onde är ju ett rytande lejon som går omkring oss i väntan på att i ett nafs få sluka upp:
vår tro på sanningen,
vårt hopp till evigt liv och
vår kärlek till Kristus - utan att vi ens märker det! 

Glädjen i Jesu hjärta är att uppfylla Faderns vilja, att uträtta det arbete som Fadern gav Honom att göra.
Hans glädje är också att ”gå till Fadern”, Han tar oss med sig och låter oss tillsammans med Honom ta vår boning i Fadern!
Är inte detta glädjen som Jesus själv har och som Han vill ge oss?

                                   
"...Ditt ord är sanning..." 

Läs hela inlägget »

Johannes15:9–17
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.«


                                                                    Betraktelse

Vi har hört och läst så många gånger att ”Gud är kärlek”.
Hur verkligt är det för oss?

Gud är själva definitionen på kärlek.
Kärlek består inte i att vi har älskat Honom men att Han älskat oss.
Guds kärlek till oss är inte abstrakt men konkret i en Person: Jesus.
Vi ser Faderns Ansikte och får en inblick till Faderns hjärta i Jesu kärlek till oss.

Men var möter vi den kärleken? 

Innan vi söker att kontemplera oss fram till Guds kärlek i höjderna, så är det gott att betänka hur mycket i våra liv som kommer till oss, ur ingen annan källa än, Guds kärlek.
Den oundvikliga sanningen är att Guds kärlek är allt i våra liv.
Förmågan att se ens liv i det ljuset beror på hur övertygade vi är i vår tro och hur övertygade vi är att Gud är kärlek.
Kan vi, efter varje händelse vi ser tillbaka på, inte bara i det långt förflutna men också det som är nu, säga med psalmisten;
….”för Hans kärlek varar i evighet”:
”Han gav mig liv - för Hans kärlek varar i evighet, ...Han...för Hans kärlek varar i evighet...

Den gudomliga vägen att lära känna Gud genom kärlek är Vishetens Gåva.

Under det att vi närmar oss den förtärande elden som ju är Gud själv, blir vi mer och mer medvetna om vår synd, vilket är en gåva.
Vi kan aldrig, i detta liv, riktigt förstå Guds kärlek till oss, men ännu mindre förstår vi den om vi inte först inser vårt elände och vår synd. För om jag ser mig själv som ganska fullkomlig så vet jag ingenting om Guds tålamod med mig.
Hans tålamod med oss talar volymer om Hans kärlek.
Vi är ofta väldigt lite medvetna om hur mycket vi ignorerar Honom, trotsar Honom, är otacksamma till Honom i tro om att det är vi själva som gör och klarar allt i våra liv.


Gud vill att vi ständigt tackar Honom för allt!

Att Han har gjort det så lätt för oss att bli förlåtna våra synder, detta är en gåva som porlar ut ur Hans kärlek "som varar i evighet".
Vill Han inte att vi ska tacka Honom för det? 
För det vi kan köpa hem, för det vi äter, klär oss med...kommer det inte från Hans kärlek?
våra talanger, vår kunskap, kapacitet, gåvor..är det inte ur Hans kärlek vi har detta?
vänner och ovänner...är de inte Hans kärlek vi får ta emot i dem?
och kampen, hur vi tar oss igenom svårigheter, slag och sjukdomar...är det inte…?
hur många gånger har Han ryckt oss upp ur fallgropar, hur många gånger har Han dragit oss ut ur situationer där vi skulle kunnat ha varit förlorade om inte Han...är det inte Hans kärlek?
Det är en mycket god vana som vi kan träna oss till, att ständig tacka Honom för allt...
efter att ha fått äta en god apelsin, låt; ”tack Jesus”, ljuda i vårt hjärta!
Ock så med allting. 

Uppmärksamhet till Guds kärlek och tacksamhet till Honom för det, är nödvändigt för ett andligt liv. Ett fruktsamt liv.

Kärleken vi vill ha och får ta emot kommer från den korsfäste Kristus. Ingen annan kärlek föder oss på nytt. 
Treenighetens kärlek är uppenbarad helt unikt i Jesus av Nasaret. 
Faderns kärlek till oss är samma kärlek med vilken Han älskar Sonen och Den Helige Ande. 

Vi behöver heliggörande nåd för att vara kvar i den Treeniga kärleken;

Det börjar med oss själva.
Att helga vårt eget inre liv är nödvändigt för att bära frukt och för att, i sanning, kunna ”älska varandra”. Sann kärlek har med offrande att göra därför att kärlek förvandlar oss till att hellre ge än att få.

Att älska Gud är att låta sig bli omvänd för att kunna bli kvar i Jesu kärlek. 

Guds första språk är Ordet och kärleken, glädje är Guds bestående salighet, Hans härlighet delar Han med oss i Hans Son i den gemensamma kärlek som är den Helige Anden.
”Detta har jag sagt så att Min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig".
Glädje är att veta sig vara älskad av Gud och vara kallad Hans vän. 

Dess frukt är att besvara Hans kärlek med kärlek, först till Gud och sedan  till andra. Det innebär offrande, för bara då kan det bära frukt.
Jesus har utvalt oss just för det.

Jungfru Maria kom till Fatima och bad tre små barn om uppoffringar för själars frälsning. 
Detta ger oss en bild av vad det menas med att älska varandra. 
Barnen i Fatima förstod det, vi har svårt att begripa det.

Låt oss be Jesu Moder och de tre barnen om hjälp att förstå så att vi, till Guds ära, kan bära frukt.


                           "...Frukt som består..."











 

Läs hela inlägget »

Johannes 15:1–8
 
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.«

                                            Betraktelse
"Jag är...",
i den försäkran Han ger sina apostlar uppenbarar Jesus också sig själv. Hans ord erinrar lärjungarna om det heliga Namnet ”Jag Är”, som Moses fick höra när han närmade sig den brinnande busken.
”Jag Är”, är namnet på Gud.

Jesus uppenbarar sig för oss genom att använda liknelsen om den sanna vinstocken. Han är förenad med lärjungarna som grenarna till vinstocken. Om Apostlarna inte förblir förenade med Honom kan de inte bära frukt.
Kan de inte göra någonting!

Lärjungarna, och alla de som följer Jesus, är kallade att hålla sig intill Honom, att bli kvar i Hans Kärlek.
Hur kan förbli i Honom?

Vinrankan påminner oss om brödet och vinet;
”den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom ...

Jesus säger också att Han kommer till oss med sin Fader och förblir i den som bevarar Hans ord.

Den som äter Hans kött och dricker Hans blod bevarar Hans ord.

Fadern ansar oss genom att skära bort, bränna bort och klippa bort allt det som hindrar gudomliggörandet i oss.
Det är genom vår fria vilja i våra dagliga val som gudomliggörandet händer eller inte händer.
Gud är den som förenar oss med Honom, men vi ger Honom friheten att göra det beroende på hur vi låter Hans vilja ske i oss.

Gud drar oss till sig, Han ansar oss genom att visa oss vem vi är i förhållande till Honom; Han älskar oss outsägligt mycket, men i ljuset av den kärleken ser vi också vår"ingentinghet".
Genom Hans oändliga tålamod, genom det Han ger oss eller tillåter hända i våra liv: svårigheter, sjukdom, brister, egna begränsningar, andra människors begränsningar..så gör Han det till redskap för vår förening med Honom. Om vi medarbetar.
Hur mycket Han ansar var och en av oss är i förhållande till hur vi vill besvara kallet till helighet, och Hans plan för oss.

Den Helige Anden bär frukt i oss, Han är i oss livgivande sav, livs saften som cirkulerar i våra andliga ådror förutan vilka det är omöjligt för oss att någonsin förenas med Fadern. Fadern har sitt enda behag i Sonen som föds till liv och växer i oss genom Andens verkan.

En gren som inte är förenad med Kristus, som inte liknar Kristus på något sätt, blir till fnöske, Jesus säger att de inte längre duger någonting till mer än att bli kastade på elden.

En gren som är avskuren från trädet och ligger bortkastad på gatan eller marken, bär inte någon frukt ej heller någon fruktbarhet.

Fruktbarhet är inte samma sak som effektivitet och produktivitet. 
Fruktbarhet, lär oss Jesus, är att förhärliga Fadern!

                                 
”...När ni bär rik frukt...”

 

Läs hela inlägget »

Johannes 10:11–18
Vid den tiden sade Jesus: »Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde. Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.«
                                         Betraktelse

Profetian om Guds egen herde var uppfylld i Jesus. Gud själv gav den Gode Herden till Israel och genom dem till oss alla.
Israels herdar var själviska och såg bara efter sitt eget, de intresserade sig inte i något annat än sig själva, skriver profeten Hesekiel.
Flocken som Gud anförtrott dem med, fick lida i fattigdom medans ledarna tog frukten av deras jord. Gud lovade att skicka en herde av Davids ätt: Jesus, Davids son.
Han är den sanne Herden, den Gode, den nobla, den vackra Herden, medlidande och ömsint.

Den Gode Herden vittnar om att vår tro är först och främst en Person.
Han är, i sin egen Person, Vägen, Sanningen och Livet.
Han är Gud-Man som har Gudomlig och mänsklig tillgivenhet till oss.
Han älskar oss med ett genomborrat hjärta av kött och blod, för oss gav Han sitt liv.

Vårt liv med Jesus är inte byggt på känslor, men på en tro som växer ut ur den Gode Herdens lära.
Ur trons fruktsamma jord blommar också en allt renare kärlek och tillgivenhet till denne Herde.

Den Gode Herdesöndagen är också dagen för de Prästvigda och Gudsvigda. De är kallade till att vara ledare i Kyrkan, att vittna om Guds närvaro mitt i bland oss, kallade till att vittna om det eviga livet som väntar oss, men som samtidigt är här och nu.
Kallade till att vara profeter, att tala för Gud,att vara redskap för Jesu ord och röst.
Därför låter de den Helige Ande gå igenom dem, som vinden genom ett ihåligt strå, så att inte deras egna röster överröstar Jesu röst , så att inte deras ord förvränger Jesu ord.
Deras gärningar är menade att förhärliga Fadern.

Frestelsen att förkunna det som låter enklare och bättre, ”mer passande för folk av idag”, är förstås stor.
”De andra fåren som inte tillhör den här fållan”, vill inte höra det som är alltför krävande, de blir inte hjälpta av en sträng lära, säger man.

Så blir Guds ord och Kyrkans lära utspätt tills det blir mer som ljummet vatten än det vin det är menat att vara.

Men den Gode Herden sjunger sin herdes sång från korset och de får som hör Hans röst samlas kring Honom. De som inte vill komma nära korset hör inte rösten som bär Ordet.

Allt fler lyssnar istället till militärmarschens starka framskridande som tar sin plats i själar och förvirrar världen med relativisering, sekularisering, låt-alla- få- följa-sitt-samvete-, abort, sex i alla varianter, pornografi, eutanasi...
detta är rösten av världens ”gode herde” som är en tjuv, hoppar över staketet och springer ifrån fåren när vargen kommer.

Om vi vill älska Herden som Han bör älskas -så kan vi göra det genom att, som Han säger: ”hålla Mina ord”. Orden kommer ner till oss i Skrifterna, i Kyrkans tradition och läroämbete.
Jesus leder de som känner igen Hans röst till bördiga betesmarker.
Han är den sanne Herden som inte hoppar över staketet för att kunna nå sin fålla. Han själv, säger Han, är grinden till fållan.

Jesu lamm och får, har en inre mottaglighet för Hans röst och för Hans ord.
Herdens ord ger återklang i fårens hjärtan och i deras förstånd.
Den Gode Herdens ord och röst är annorlunda från alla andra ord och röster.
Även om Hans ord sliter itu något inom oss och vi vill skrika: Skandal! så kan Hans röst kännas igen - och valet att tro eller inte - måste göras av var och en.
Där kommer vår fria vilja in. Därför måste herdarna delge fåren och lammen, Kristi ord, Kyrkans tradition och lära för att de över huvud taget ska kunna använda sin fria vilja till att välja. De har rätt till att bli informerade om sanningen, - och Kyrkan äger både rätt och skyldighet att delge hennes lära till alla.
Kyrkan är inte bara Mater, men också Magistra.

Men vad händer om Kyrkan inte längre tror sig ha sanningen?

Man kunde ju göra om samma misstag som man tidigare gjort, och göra som husbyggarna som föraktade stenen - även då det var hörnstenen - och säga att det finns fler än den Gode Herden under himmelens valv, som kan rädda oss!

Jesus, den Gode Herden, är en stötesten och vi kan lätt falla över Honom.
Det är svårt att ta emot ”hela” Jesus med allt vad Han säger och det ligger förstås i växandets process att vi mer och mer utmanas till att ta emot tron i dess helhet – eller inte.

                           ”…lyssna till min röst…”

Läs hela inlägget »

Lukas 24:35–48
 
Vid den tiden berättade de två lärjungarna vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet. Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: »Frid över er!« De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: »Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.« Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: »Finns det något att äta här?« De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt. Han sade till dem: »Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.« Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: »Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.
                                               Betraktelse

Kom Herre det är sent, så stanna hos oss.
Giv oss att äta, Du som är ICHTHYS; Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare. Ditt Kött och Ditt Blod är Din Uppståndne kropp, inte av denna världen, men manna från himlen.

Genom Moses, en profet i öknen, hade Gud lovat att Du skulle komma.
Du visade Dig vara en profet som han, fast ur Dig kom levande vatten -  som ur Klippan Moses slog på.

Giv oss Din Frid så att vi kan glädja oss i Dig där Du står, mitt ibland oss! Vi läser om Dig i Skrifterna som Du lämnade oss, vittnen skrev i Ditt Namn.

Det var ju för länge sedan som Du funnit värdiga verktyg genom vilka Du talade orden Du fortfarande, i dessa tider, vill tala till oss.
De lyhörda profeterna talade i Ditt Namn, och sedan, Evangelisterna och Dina vittnen. Deras hjärtan fann ingen ro förrän de fått skriva och tala om Dig, för de hade ju låtit sig bli märkta av den heliga Påskelden.
Och deras hjärtan blev en förtärande eld.

Så de skrev, fast de visste, att alla böcker i världen inte kunde rymma allt det Du sagt och gjort!
Vad var det som de skulle vittna om?
- Om det som de hade hört, som de hade sett med egna ögon, som de hade berört med deras händer.

För Du hade bett dem: ”se på Mig, känn på Mig och ta på Mig”,
så att de själva skulle tro det som de skulle förkunna i Ditt Namn, med början från Jerusalem och sedan vittna om till jordens ände.

Vittna om att inte vara likt lögnarna som säger Halleluja! men inte håller Dina bud.
Nej!
Du är Sanningen och Du sätter oss fria från lögnen.
Förnyade i Dig ska vi inte synda, men om vi ändå gör det, så för Du vår talan inför Din Fader och vår Fader, inför Din Gud och vår Gud.
För Du och endast Du, är den Rättfärdige och i Dig har vi vår rättfärdighet; försoningen för våra synder, Påskalammet i vars blod vi har blivit tvättade och i vars tecken, döden ska hoppa över oss!

Och såsom de bevarar Dina bud, så har också kärleken nått sin fullhet i dem som får heta Guds barn, fast det ännu inte blivit uppenbart vad de kommer att bli, mer än att de kommer att bli lik Dig, den Uppståndne.

Du är ingen ande. Du är den sanne Guden och sanna Människan som Skrifterna har talat om från allra första början, genom hela frälsningshistorien och fram till Din Uppståndelse.
Skrifterna hade ju klart och tydligt sagt att Du skulle lida och dö och på tredje dagen uppstå och be Maria av Magdala att säga till bröderna att det sannerligen var så.

Öppna våra sinnen! Så att vi förstår Dig, så att vi förstår Dina ord som aldrig ska försvinna, även om himmel och jord förgår.
Även om templet med sina fina stenar och praktgåvor ska brytas ner.

Men ändå, en evig vår ska spira för den som med Dig lider och uppstår från det döda. Detta är ju vad Du sa, att: Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, är de levandes Gud, för om vår Gud vore de dödas Gud, ja, då vore vårt vittne tomt och tom vore också vår tro, och vi skulle då vara de mest ömkansvärda bland människor!

Istället är det ju just det som de vittnar om; att Gud uppväckte Dig från de döda.
Detta får ingen vara okunnig om.
Istället, vittna om det med era liv för då ska dagen gry och morgonstjärnan gå upp i era hjärtan.

                      
                    ”…sedan öppnade han deras sinnen…”

 
 
 

Läs hela inlägget »