Markus10:35–45
Vid den tiden gick Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till Jesus och sade: »Mästare, vi vill be dig om en sak.« — »Vad vill ni att jag skall göra för er?« frågade han. De svarade: »Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.« Jesus sade: »Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?« De svarade: »Ja, det kan vi.« Jesus sade: »Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.« När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.«

                                          Betraktelse
De två Apostlarna ville vara nära Jesus, de ville vara med när Han gjorde underverk, kastade ut demoner och helade sjuka, de ville vara med Honom när Han hälsade på hos sina vänner och när Han uppenbarade sin strålande skönhet på Tabors berg.
Nu ville de försäkra sig om att de skulle få sitta på vardera sida av Hans tron. Allt för dem!
I de vanligare översättningarna står det: "Mästare, vi vill att du ger oss det vi ber dig om". Och det återspeglar oss alla, för det är vad vi vill: att Gud ger oss det vi vill. Och vi vill ofta det som behagar oss. Men vi vet också att om vi ger Herren frihet att göra som Han vill, så blir det ofta annorlunda; 
Mästare, ge oss vad Du vill, inte vad vi vill...

Men vi kan lätt gå in på den vägen där vi själva grabbar tag i det vi vill, i det som mer behagar oss. Det är inte alls naturligt för människan att inte göra det hon vill. Det är uppoffring.
För att göra uppoffring måste man överkomma sin natur = lidande.

Jesus svarar Apostlarna med att det inte finns nån ingång till härligheten förutom den trånga och låga porten, där man måste böja sig för att kunna komma in.
Inte bara det - man måste döpas i reningens eld.
För den elden renar och bränner bort själviskhetens och högfärdens ogräs.

För Jesus, är korsfästelsen Hans bägare och döden är Hans dop. 
För Johannes och för Jakob – som för oss – är kampen mot vår fallna natur vår bägare.
Jesus förväntar sig att vi tar upp den kampen.


Varför finns lidande?
Det är nödvändigt att se på korset, eller rättare sagt, att se på Jesus som hänger på det. 
Vi kan ha svårt att acceptera att Jesus led på korset - för mig.
Tro och tillit behövs.
Men korsets kärlek är verklig, den luktar jord och blod, den är sann och ärlig, den planterar frön och får blommor och stora träd med fruktbara grenar. 
Korsets kärlek rinner in i den som imiterar Kristus men rinner av, som vatten på en gås, den som inte tar emot Guds ord inristade, inte i sten, men i Blod.

Lidandet är människans verk, inte Guds. Det var just därför att människan vek ifrån Gud och Hans ord, som lidandet och döden kom – och kom för att stanna – in i människans liv. 

Men att lidande, synd och död kan bli vägen till vår frälsning – är Guds verk!

Att finna olika vägar ut ur Guds ord och ändå få det att låta som Guds ord
är inget nytt. Ormen, den listige, fick Eva att tro att det han sa var Guds ord: ...”ni kommer visst inte att dö...” ”...sa Gud verkligen...”
Eva ville inte dö men hon ville leva ett liv som hon tyckte tilltalade henne. Det blev uppenbart att det var en illusorisk föreställning; ett liv med Gud men samtidigt utan Honom; ett eget angjort liv fast med Guds stämpel ”OK.”, på det.

Men när det är fråga om lidande så vill människan dö, också andra vill att den lidande ska dö.
Människans själviskhet gör henne oförmögen att lida.
Det som hotar ens frihet anses vara ett lidande!

Men friheten är ett inre tillstånd. En följd av att göra det som är rätt och sant.
Guds Son säger att vi måste vara allas slav och den andras tjänare för att anses stora.
Hur kan vi någonsin förstå detta?! Hur kan vi någonsin tro att vi ens kan vara lite stora om vi inte vill vara mammor, pappor, sjuka, gamla…?, för just detta innebär att tjäna - och att överlämna sig i ödmjukhet till det som för människor är och förblir verklighet!

”Mänskligheten kan inte ta för mycket av verkligheten”(T.S. Eliot).

Den heliga Angela av Foligno blev förtvivlad och bestört och grät hejdlöst när Jesus pekade på olika delar av sin piskade och korsfäste kropp för att visa henne just de sår som hon orsakat Honom.
Jesus blev illa bemött, spottad på och slagen för att Han var obekväm när
Han talade om lidande, kors, rena hjärtan och kroppens tempel...
"Samma natt som Han var förrådd tog Han bröd och sa: detta är min kropp som offras för er".
Att ta del i den heliga Eukaristin är på ett sätt att binda sig till korset..Herrens Martyrium.

Eva själv öppnade dörren till lidandet och döden.
Nu gör hon allt för att springa ifrån lidandet..å ena sidan vill hon påskynda döden - om lidandet tränger på  - och å andra sidan går hon på kurser för att lära sig hur hon kan hålla sig evigt ung!

Den enda som accepterar lidandet, döden och det onda - är Jesus. Gud.
Gud som skapat liv för att levas, människan för att älska och bli älskad.
Kristus kom in i människans lidande, Han tog tag i det, blev ett med det.
Allt detta gör att frågan om varför Gud tillåter lidande och varför lidande finns förändras!

I sin eviga visdom beslutar Gud att överkomma ont med lidande!
Han lade lidandet på sin egen rygg så att vårt lidande skulle få mening genom Honom och blir vägen till vår och andras förlösning.

Fadern kunde inte för ett ögonblick vilja Sonens korsfästelse utan att på samma gång se i det ljuset av uppståndelsen. Vi måste i tro, lära oss att se på lidandet som Fadern såg på sin älskade Sons lidande.

Att lida är att bära på korsets last med Kristus i ljuset av uppståndelsen, för att i evigheten med Honom aldrig mer gå korsets väg men istället till fullo leva i uppståndelsens eviga glädje!
Bara med trons glasögon kan vi se uppståndelsens ljus i lidandets kval. Kyrkan ger oss verktygen för att gå vägen Jesus har satt ut för oss.
Ju mer Eva springer ifrån lidandet ju mer springer hon in i det, både i det här livet, och i det liv som fortsätter.

Eftersom lidandet är oundvikligt måste alla bära korset.
Skillnaden är att en del bär på korset slaviskt och utan Kristus, medans andra bär korset i frihet med Kristus.
För att få vara brevid Herren i Hans härlighet får vi förbli tjänare och slavar, men fria sådana! 

                                         
"...att tjäna..."

 

Läs hela inlägget »

Markus10:17–30
När Jesus var på vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: »Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus svarade: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.« — »Mästare«, sade mannen, »allt detta har jag hållit sedan jag var ung.« Jesus såg på honom med kärlek och sade: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: »Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!« Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: »Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.« De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: »Vem kan då bli räddad?« Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.«
Då sade Petrus till honom: »Vi har ju lämnat allt och följt dig.« Jesus svarade: »Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen.«
                                             
                                          Betraktelse
Maria och hennes lovsång kommer till minne.
Hon säger sig själv vara Herrens ringa tjänarinna.
Den enda storhet hon prisar är Guds storhet. 

Maria säger visserligen att alla generationer ska prisa hennes salighet, men det är därför att generationer efter generationer har sett Guds godhet och storhet i hennes ringhet.

Hon lyfter sin blick till Gud och vid Honom fäster hon ögonen, inte vid sig själv.

Bara Gud.

Tjänarinnans öron böjer sig mot rösten som kallar henne att lämna sin 'faders hus', dvs. det som är henne eget. Hon existerar enbart i Honom då allt utanför Honom är skenbart och illusoriskt.

Bara Gud.

Världsligt förakt är en dygd som befriar henne från sig själv och från allt som världen lockar med.

I ljuset av hennes Tillbedjan och kontemplation ser hon Hans Skönhet, däri ser hon sig själv, hon vet att hon är frukten av Frälsarens Barmhärtighet.
Hon existerar bara som Hans återspegling och är ingenting i sig själv.
Han gav sig till henne och när hon tog emot Honom i sin ``ingenting-het`` verkade Hans mäktiga arm i henne.

Bara Gud.

Vad skulle världen kunna erbjuda henne?!

Genom Maria gör Gud mäktiga ting för oss, och ju mer ringa vi blir ju mer kan Han göra i oss vad Han gjort med sin tjänarinna, den heliga Jungfrun Maria.

Bara Gud.

Gud ville göra samma sak med den unge mannen -
som Han såg på med kärlek.
Mannen levde i föreställningen att han redan var ett helgon.
Han tyckte att han gjort ganska hyggligt i livet och nu ville han skaffa sig himmelriket genom att lägga till en eller två saker på listan av det goda han gjort. Han hade dessutom pengar. 

Gud kommer in i djupet av vår själ och det Han uppenbarar för oss gör ont. Vår bundenhet till oss själva och till synd sitter djupt.

Bara när den Helige Ande ser att tiden är inne, uppenbarar Han det hitintills gömda och det förglömda icke-Kristna i själens avkrokar och hörnor.
Guds ord uppenbarar detta när de hinder som tidigare stod i vägen blivit överkomna. Då först blir Guds ord; ”...skarpare än ett tveeggat svärd som tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar”.

Så den unge mannen blir ledsen och frestelsen att gå iväg är oundviklig.

Det som gör den Katolska tron så svår är att den påminner oss om våra ofullkomligheter.

Som Chesterton säger:

"De flesta har inte prövat det kristna idealet och funnit att de brister i det 
- de har tyckt det svårt och inte alls prövat det!


Vi vill ju för det mesta tänka och höra att vad vi gjort var egentligen inte så mycket synd eller fel, det var ju egentligen blandat med så mycket bra och gott, ja, i själva verket har vi hållit alla budorden och varit Guds goda tjänare, delat med oss av våra rikedomar...(även om vi behöll det mesta för oss själva).
Så gode mästare, är det något mer du vill att jag ska göra...?

Varför kallar du Mig god? Mellan Mig och dig finns en evighets skillnad av vad du kallar godhet och vad Jag kallar Godhet .
Om du kallar Mig ”god”, så vet du också att Jag är Gud, för bara Gud är god - utan Mig - inget gott..

Du kallar mig Mästare och faller ner på dina knän..men ändå vill du inte följa Mig?!
Har du då andra mästare? Eller är du din egen mästare?

Jag är Gud, Min godhet är Guds egen godhet, om du vet att jag är Mästare, varför lämnar du inte allt och följer Mig? 
Ska du tala om för Mig hur du ska tjäna Mig?.. eller får Jag visa dig hur du kan tjäna Mig?

Du skulle se din egen och världens förgänglighet. Utan Mig finns ingenting, alla världens rikedomar är ”värdelöst damm och smuts på marken”, jämfört med rikedomen att följa Mig.

När du verkligen ser min Godhet blir din sorg istället en obeskrivlig glädje. Då följer du Mig istället för att - sorgsen i din rikedom - gå din väg. 
Jag kallar varje människa att lämna allt, även om vad "allt" är, varierar från människa till människa.

När du accepterar att du är en ringa tjänare ska du se att jag har vänt min blick till dig.

                          
 
”...Min själ prisar Herrens storhet...”

Läs hela inlägget »

Lukas:10:21-24
Vid den tiden fylldes Jesus med jublande glädje genom den helige Ande och sade: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.« Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: »Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.

 

                                               Betraktelse

Enligt vad Jesus säger finns det något Han inte uppenbarar till alla. 

Han gläder sig i den Helige Anden över dem som är som barn och kan förstå Hans hemligheter.
Dessa barn vet med all säkerhet att deras barnaskap och förstånd är en gåva, en Guds gåva. 

Så alla får inte den gåvan!

I Matteus Evangeliet (kap. 13) säger Jesus mer eller mindre samma sak:
”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra”(!).

Eftersom Jesus säger så är det bäst att vi accepterar det och böjer oss inför Hans ord.
Jesus t.o.m. gladde sig i det!

Gud uppenbarar sin hemlighet till dem som i världens mått är odugliga, små, oviktiga, olärda och okunniga. 
Den Helige Anden ger som Han vill och till vem Han vill. 

Den ofta smärtsamma erfarenheten att vara obetydlig och okunnig, bär frukt och blir, i dem som erfar det, en växande ödmjukhet, om de har överlämnat sig till deras ”lott” och tacksamt tagit emot en sånt "kall".
I fall de gjort det, kan också de glädja sig i Den Helige Anden så som Jesus glädjer sig över dem!

Naturligtvis kan också de lärda och mycket kunniga vara bland dem som Jesus jublar över, men i så fall är det därför att de har lyckats förbli små barn!

Vi vet genom Evangeliet att det var de Skriftlärde och Fariséerna som var de visa och lärda på Jesus tid. De visste allt men ändå inte tillräckligt för att kunna ta emot Jesu lära som är en kontinuitet av det gamla testamentet. 
Han var Den de väntade på, Han var Den de läste om i Skrifterna. 
Men varför kände de inte igen Honom? 
Jesus själv var bara en snickare, han var Marias son och Josefs, snickarens son, de kände Hans bröder och systrar...Han kunde väl inte vara nåt?! 
Men syndare, fiskare och barn trodde på Honom och älskade Honom. 

Vi är införstådda med att ”barnen, bebisarna, som Jesus glädjer sig i, inte får gåvan ”per automatik.”

De måste ha ett sant kärleks förhållande till Jesus.

I Katarina av Siena kan vi se ett bra exempel på det som Jesus här säger.


”Det är på samma gång paradoxalt och märkligt träffande att (dominikan) Ordensom är läromässig per excellens,
vars motto är Sanning och teologin dess särskilda ärende,
i denna unga olärda kvinna så autentisk,
skulle komma att se en representant för vad den i grunden står för. Katarina är det främsta vittnesbördet i vår ( dominikanska) historia, och kanske i hela vår kristna historia,
vad gäller den kristna visdomens karismatiska natur,
sanningen att intellektuell växt i tron
kommer väsentligen från en kärleksförening med Kristus,
och därmed från den Helige Ande
som ”ger till varje person så som han vill”,
för Kyrkans gemensamma bästa….
Ingen kan bättre än heliga Katarina undervisa oss,
mer genom exempel än föreskrifter,
att i teologin handlar det i grunden inte om en professionell teknik...
utan om lyhördhet mot Anden”.

                                                                (Ur Thomas MacDermotts bok:"Katarina av Siena" 
                                                                                    "Översättning Sr. Katarina Gustavsson OP.)



Därför att Jesus är i fullkomlig förening med Fadern, kan Han prisa Fadern i den Helige Andens jublande glädje över Faderns kärlek till ”de som är barn”.
Så kan också de renhjärtade och de som ödmjukar sig inför Jesus, leva i förening med Gud och bli druckna av Kristi vishet.

”Bara Sonen känner Fadern” men Han delar sin ”kunskap” om Honom med dem som likt Jesus böjer sig under korsets ok i tillit och förtröstan. Jesus är den ende som kan visa oss Fadern, eftersom Han är den ende som känner Honom och så fullkomligt lever i Honom.
Han glädjer sig i Fadern såsom Fadern glädjer sig i Honom. Och de är ett.

Ju mer vi närmar oss Jesus ju mer lik blir vi Honom och ju mer kan vi glädja oss i Fadern och jubla av glädje över Guds vishet; 
Maria jublade i sin ande över Gud, hennes Frälsare.
När Marias hälsning nådde Elisabeth sparkade hennes barn till av fröjd och Elisabeth blev fylld av Helig Ande.
Det finns ett ställe till där Lukas talar om att jubla och dansa av glädje; 
det är när man för Människosonens skull och för Hans Namns skull, blir hatad, bortstött och smädad!

Sammanfogar man allt detta så ser man först och främst att glädje, är den  Helige Andens gåva. Sann glädje, kommer från den Helige Andens inneboende hos dem som lever enligt Kristi lag. 
Hans lag är vishet och finns införlivat i den troendes hjärta, om de, likt Maria och helgonen, låter sig formas till att bli barn. 


                                      ”...Guds hemlighetsfulla vishet...”

Läs hela inlägget »

Markus 9:38–43,45,47–48
Vid den tiden sade Johannes till Jesus: »Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.« Men Jesus sade: »Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss. Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus — sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.
Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen. Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar. Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks. Ty alla skall saltas med eld. Salt är bra att ha. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni få det salt igen? Bevara er sälta och håll fred med varandra.«

                                            Betraktelse
Johannes tänkte att eftersom Jesus hade givit Apostlarna auktoriteten att kasta ut demoner så fick ingen annan göra det. Johannes ville beskydda Jesus från dem som falskt använde sig av Hans namn, det fanns så många som var emot Honom och Hans lära. 

Men Jesus hade träffat många människor under Hans vandringar upp och ner över Israel, och Han hade helat många av dem. Dessa fortsatte sedan, i tro på Hans Namn, att ge till andra vad de själva hade tagit emot av Honom. De var ju inte, som den helige Paulus så ofta talar om, de som talade emot Kristi lära, de var inte kättare, de var inte några av dem som hade förändrat Jesu lära för egen vinning, som nu gick omkring och gjorde gott.
Dessa var istället Hans efterföljare, berörda av Jesus hade de lärt sig något av Honom som förändrat deras liv, de förenade sig med Honom i tro -  även då de inte var med Apostlarna. 
Också i Johannes Evangeliet får Evangelisten ett flertal gånger försvara Johannes Döparen genom att t.ex. skriva ”han var inte ljuset, han var vittne till ljuset”. 
I samma Evangelium ser vi hur Johannes döparen svarar dem som är misstänksamma mot honom och ifrågasätter hans rätt att predika och döpa - att han var "bara en röst". 
Johannes Döparen, även om han var en profet, var ju också en apostel; en lärjunge.

Att ge något därför att den man ger tillhör Kristus...att ge något av kärlek till Kristus... 
att ge eller göra något i Kristi Namn...
I den sekulära, humanitära och progressiva tidsepoken är sådana begrepp allt mer främmande.

När Kyrkan prövar en människas helighet, som hon gör vid helgon förklaringar, ”mäts” hennes kärlek, tro och hopp, bland många andra dygder, uttalanden, ageranden...osv.
Kärleken, tron och hoppet måste bevisas ha varit heroiskt i Gudstjänarens liv; alltså en kärlek bortom och över det vanliga, normala och genomsnittliga.
Med mindre mått så förstår vi genom det, att allt det vi gör här på jorden ska i himlen mätas enligt kärlekens och trons måttband.
Kärlek, inte bara till mig själv och de mina –
tro, inte på mig själv och det jag subjektivt tycker verka stämma in med min tillvaro och därför väljer att tro på; men,
Kärlek till Jesus Kristus och tro på Honom! 
Vad annars skulle Jesus, sann Gud och sann människa, vilja finna i var och en av oss som Han både har skapat och återfött!?

Att undanhålla barn från tro och bön och sanning är en underlåtelsens synd. 
Barns sinne är som vax, de formas så som vi talar till dem och med det vi ger dem.
Att det finns föräldrar, och personal i olika institutioner, som uppmuntrar barn, direkt eller indirekt, till att själva betänka och känna efter om de är pojke eller flicka... är mycket skrämmande och smärtsamt!
De som uppmuntrar till sånt bär på ett enormt tungt ansvar inför Gud,
Gud som har skapat människan till sin avbild för att sedan leda henne, om hon vill, till att växa in i Hans Sons likhet.

Rädsla... inte först och främst för Gehennas eldar men rädsla att vara orsak till synd i en annan människas liv, särskilt barn, dvs. de oskyldiga. 

På samma sätt som att de som tar emot ett litet barn, tar emot Jesus, vilket var vad förra Söndagens läsning handlade om, så gör man Jesus illa genom att göra illa ett barn. 

Öppen synd; skandal, kan mycket lätt dra andra in i samma synd, särskilt i denna tid när man inget vet om synd eftersom så få talar om det, inte heller uppmanas någon till att använda sitt förnuft till att betänka, i sanning, vad synd egentligen är och innebär.
Den sanningen finns bara att få hos Kristus..men hur många vänder sig till Honom? Och bland de som vänder sig till Honom hur många vänder sig till det Han säger utan att först ackommodera Hans ord så att, säger de, det bättre passar in i nutidens situation?
Man försvarar syndaren så till den grad att synden verkar vara en icke-existens idag.

Att hugga av sig sin hand om den orsakar synd visar hur ödesdigert synden är! 
Att Jesus upprepar tre gånger i dagens text, att helvetet är syndens följder, kan inte undansopas. 

"Att skära av sig kroppsliga lemmar symboliserar avskärandet av nära vänner. När nära vänner drar kristna bort från helighet, så måste de vännerna skäras av från ens sällskap. Det är bättre för oss att komma till himlen utan dem än att fortsätta i deras sällskap in till evigt elände", säger kyrkofäderna.

Å andra sidan, att bara avhålla sig från synd av rädsla att för evigt brinna i helvetet är inte tillräckligt. Kristus leder oss till att växa upp: andligt!
I en andlig tillväxt vill människan försaka synden därför att insikten om Guds kärlek i Kristus, som blev människa för att rädda oss undan den eviga döden, nu formar ens liv.

Saltet, som Jesus talar om, är det som vi blir renade från vår egoism och synd med, och precis som salt fräter och gör ont i kroppsliga sår så har det andliga saltet samma verkan i människans själ om hon vill lämna sin fallna natur, bli renad och ta på sig Kristus. 
Bara då kan sann frid bli verklighet.


                
  ”...Om ändå hela Herrens folk vore profeter...”!

Läs hela inlägget »

Markus 9:30–37
Vid den tiden vandrade Jesus och hans lärjungar genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: »Människosonen skall överlämnas i människors händer och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.« Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.
De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen frågade han dem: »Vad var det ni talade om på vägen?« De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: »Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.« Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: »Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.«
                                       Betraktelse
Ingenting är viktigare än Jesus Kristus.
När vi lever i vänskap med Honom bär vi heliggörande nåd i våra själar.
 I Honom har vi allt.

Jesus talar till Apostlarna om sitt lidande.

Den helige Anselm sa att synd är så hemsk att bara Gud kan reparera syndens skada.
Synden är omöjlig att tala om utan att samtidigt tala om skada.
Lidande är skadans konsekvens. Synden är hemskt ful.
Den förvränger och förvrider människans, så vackert skapade, själ. 
Den förvränger och förvrider Jesu, så vackert skapade, kropp och anlete. Gud besvarar syndens lidande med Guds lidande. Oskyldigt lidande.
Men Gud kan inte lida. Så Gud blir människa, lider och blir korsfäst för våra synder. Detta är Inkarnationens stora mysterium.

Vi alla är inbjudna till att bli medarbetare med Kristus i Hans stora Opus för själars återlösning.
Många av oss kan inte förstå detta eftersom vi tänker att Jesus redan gjort allt som behövs göras för människors frälsning. Så, vi behöver inte ”hjälpa” Honom. Vi har också svårt att förstå medlidande med Kristus därför att vi, likt Apostlarna, tänker i andra banor än Kristus.
De förstod inte vad Han menade när Han talade om sitt lidande och död, därför att de var upptagna med sig själva och sin storhet.
Dessutom är vi mer och mer införstådda med att Gud är barmhärtig och där passar lidande och uppoffringar inte in. 
Evangeliet är ju byggt på kärlek och barmhärtighet...kärlek är mycket viktigare än offer och brännoffer. 

Är då lidande och uppoffring något som vi måste göra oss av med?

Det Gud hade emot Israeliterna var inte offret, offrandet var ju faktiskt Guds förordnande, men med orena hjärtan gavs offer till Gud, med delade och splittrade hjärtan gavs brännoffret.
Böner och ritualer som tillgavs Israels Gud var bara skenbara gester och tomma ord. Varför?
Därför att Israeliterna också tillbad avgudarna. För egen vinst.

Jesus lär oss att det är hjärtats disposition som gör offrandet behagligt och acceptabelt. Därför måste vi också offra rätta offer, be rätta böner och inte först och främst tillfredsställa egna begär, som Jakob skriver om i den andra läsningen.

Evangeliet har inte på något vis gjort bort med varken offret eller uppoffringen.
Kristus själv är Offret och allt lidande vi ger till Gud (offrar)i förening med Kristus och Hans lidande är fruktsamt och behagligt i Faderns ögon.
De som undviker korset och istället följer deras laster och passioner öser ännu mer lidande över sig själva - och andra.
Synd rör alltid andra, precis som kärlek och uppoffring gör, men de två har vitt skilda sätt att beröra andras liv..

Gud lovade, genom profeten Hesekiel, att göra om människors hjärtan, Han skulle ge dem ett nytt hjärta av kött och blod. Ett nytt hjärta skulle äntligen få människan att besvara Guds kärlek med trofasthet, och så skulle hennes offer bli förädlat.

Goda gärningar, gjorda av en människa i dödlig synd - väger ingenting inför Gud. De goda gärningarna kan bara bli acceptabla när människan renar sitt hjärta från synden.
Vi kan ”inte samtidigt tjäna både Gud och mammon”. Vi kan inte göra emot Guds vilja och samtidigt ge Honom gåvor som Han då skulle ta emot och välsigna!

Den gudlöse säger: ”vi ska lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss, han motarbetar våra planer”.
Är det inte så att vi sliter av Jesus kläderna, som man gjorde med Honom på korsets väg, när vi använder Hans ord och gör om dem för att anpassa vår situation?
Eller att blunda för Guds ord och framställa synd som något acceptabelt och kärleksfullt?!

Hamrar vi inte in tjocka hårda spikar i Hans tillbedjansvärda händer och fötter när vi säger att Hans ord är för krävande,att de inte är möjligt att leva enligt dem, att de är alltför tunga och alltför svåra för människor att även lyssna till dem?!

Offer och uppoffring står inte i stridighet till kärlek eller barmhärtighet. Tvärtom. Kärlek utan uppoffring vore inte kärlek.
Den är stor som älskar, för han gör sig liten.
Den som älskar gör sig liten inför den älskade. 

Therese av Lisieux doktrin är byggd på uppoffring och försakelse som ett sant och levande uttryck av kärlek; kärlek till Gud och kärlek till ens nästa. Det är så hon besvarar Guds kärlek till henne.Men hon är ett barn och kan inte göra det själv. Ingen av oss kan göra något själv.

Därför behövs vår tro byggas upp, stärkas och fördjupas!, genom Guds ord och heliga Sakrament.

Jesus sätter ett barn som föredöme för Apostlarna när de håller på att kivas om vem som är störst. Varför det?

 

”Guds barn är först av allt enkel och ärlig, inte dubbeltydig eller falsk, han låtsas inte att vara någon han inte är. Jesus säger i bergspredikan:
” om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus”.
Guds barn är medveten om sin svaghet och fattigdom: han påminner sig ständigt om att Gud Fader har skapat honom av ingenting och att utan Guds nåd kan han absolut inte göra någonting för att nå helgelse och frälsning.
Om Guds barn växer i ödmjukhet kommer han att få en allt starkare tro på Guds ord, även större än barnets tillit till dess föräldrars ord.
Han kommer att ha en tro där han inte längre är rädd för hur människor dömer honom, men stolt över sin tro förnimmer han istället, då och då, att tron är så ljuvlig att det är bortom all förklaring.... 
Den lilla vägen som Therese lär oss, kräver mod i prövningar...
Guds barn lever frälsningens mysterier och även smakar dem, han kontemplerar dem med förundran, precis som ett barn som ser på sin älskade far..." 

                                                                             (Fr. Garrigou-Lagrange, O.P.)

Den som tar emot ett sånt barn, säger Jesus, tar emot Mig och den som tar emot Mig tar inte emot Mig men Den som har sänt Mig.

                                  
 "...den ringaste av alla..."








 

 
Läs hela inlägget »

Markus 8:27-35
Vid den tiden gick Jesus och hans lärjungar bort till byarna kring Caesarea Filippi. På vägen frågade han dem: »Vem säger människorna att jag är?« De svarade: »Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.« Då frågade han dem: »Och ni, vem säger ni att jag är?« Petrus svarade: »Du är Messias.« Men han förbjöd dem strängt att tala med någon om honom.
Därefter började han undervisa dem och sade att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och uppstå efter tre dagar. Detta sade han helt öppet. Petrus drog honom då åt sidan och började förebrå honom. Men han vände sig om, och när han såg lärjungarna tillrättavisade han Petrus: »Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors.«
Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.«
                                          Betraktelse
Profeten Jesaja talar till folket om den lidande Tjänaren.
Messias. 
”..skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet”

Peter, innan Pingst, kunde inte alls förstå vad det var för mening med att lida.
Vi kan känna igen oss i det. 

Men efter att han fallit ner i syndens mörker och sorg då han förnekade sin Mästare och Kärlek
och efter att ha mött Jesu ömma men smärtsamma blick
och efter att på avstånd ha sett korsfästelsens vidrighet
och efter att ha tagit emot den Helige Anden utan mått –
började Peter förstå lidandet.

Han förstod det så väl att han bad att få bli korsfäst upp och ner!

Korset är kärlekens uppenbarelse.
Det är inte korset i sig som är kärlek men Han som hänger på korset är det! 
Jesus lär oss att frälsningen går genom lidandet därför att det bekräftar vår tro på Kristus och tro på Kristus uttrycker sig i kärlek och kärlek är bevisad genom uthållighet i lidande.
Därför säger Jesus att den som inte vill bära korset var dag kan inte heller följa Honom eller vara Hans lärjunge.

Om vi undrar varför Gud tillåter lidande måste vi, säger Johannes Paulus II, se på Jesus för Han är svaret!
Jesus själv var sänd av Fadern att ta på sig lidandet.
Han ger oss inte någon karta ut ur det som svar på frågan nej, Han själv går in i det! Och ber oss faktiskt att göra detsamma.
Svaret är inte bara ett ord men Ordet är svaret!
För den skull blir inte allting kristall klart, lidandet som så mycket annat ligger inbäddat i ett mysterium.
Men när vi själva ser att Gud finns i mitt lidande så har vi kommit en bra bit på väg in i mysteriet.
Jesus bjuder oss in att dela Hans lidande, Han går mot korset och vi följer Honom. Med Jesus får också vårt lidande frälsnings-värde.

Lilla Therese, som snart kommer till Sverige, var ju en expert på just lidandet. Hon brann av iver över själars frälsning. Och vad gjorde hon åt det rent praktiskt?
Hon lät inga små eller stora lidanden, vardagliga intriger och missförstånd, svårigheter, hinder, utskällningar, bemödanden, förödmjukelser...gå henne förbi utan att offra det i kärlek till Jesus - för själars frälsning.

I lidandet får vi ta del av Treenighetens inre liv.
Varför det?, finns det lidande i treenigheten?
Nej, men där finns kärlek för den lidande.
Dessutom, Kristus, den andra Personen i den Allra Heligaste Treenigheten, har blivit en av dem som lider.....

När Jesus talade till moder Teresa och bad henne att lämna allt och istället gå till slummen och tjäna de fattigaste av det fattiga sa hon att hon var rädd för att göra det.
Då svarade Jesus henne:


”Ditt hjärta var aldrig nedsänkt i sorg som Mitt och Min moders. Vi båda gav vårt allt för själar, och du?

Ingenting kunde skilja moder Teresa från Jesus. Istället så blev varje motgång, varje mörker, varje utmaning, varje vanställd bekräftelse av Hans gömda närvaro, varje hån och förföljelse, en dörr genom vilken hon allt bättre kunde urskilja Hans gestalt och lära känna Honom. 

Om Gud är själva hjärtat av Kristi lidande då välsignade Gud lidandet genom Hans eget deltagande i det.

Därför är Peters svar till Jesu lidande satans ord.
Den onde försöker ständigt att få oss att springa ifrån vårt dagliga kors (lidande). Satan är världens prins, han använder sig av alla möjliga trick för att locka oss bort från Sanningen och Livet; från korset, från lidandet. 
Därför hans enda intresse är att leda oss bort från Gud.
Till det eviga lidandet!

Jesus undrar vad människorna i allmänhet säger om Honom men för att få ett mer personligt svar frågar Jesus Apostlarna vad de själva tänker om Honom.

Jesus söker inte vilka svar som helst.
Allt vad vi säger och tycker om Jesus är inte ”rätt svar”.

Visst kan var och en få säga vem Jesus är för henne, men bara så länge det håller sig inom ramen av vår tro.
Vi måste först veta vem Han säger att Han är,
vem Kyrkan säger att Han är, innan jag kan säga vem Han är för mig.

Om människor på Jesu tid trodde att Han var Johannes Döparen så var det ju faktiskt så att Han inte var Johannes Döparen.
Och om vi i vår tid tror att Jesus är en av många andra frälsare och profeter, eller, ” för mig är Jesus en fullkomlig människa som inte dömer någon”..så betyder inte det att det är vem Jesus är.

Petrus svarar att Jesus är Messias.
Det var inte Peter själv som hade förstått det. Jesu Fader hade uppenbarat det för honom!
När Petrus säger att Jesus är Messias, den levande Gudens son, svarar Jesus på en gång med att säga vem Petrus är!

Det här är en mycket vacker dialog mellan Jesus och Petrus.
Petrus säger vem Jesus är, han talar i Kyrkans namn, Kyrkan som är Kristi brud. Och Jesus, Brudgummen, svarar genom att säga vem Peter är:
du är klippan som Jag ska bygga min Kyrka på!
Som i ett kärleksmöte där den älskade och den som älskar återspeglar varandras identitet och igen kännande.

Jesus är Allt för den som älskar Honom. 
Han övergår allt och Han är alltings ursprung.
När vi saknar någon eller någonting måste vi vända vårt hjärta och vårt sinne till Jesus. Det finns ingen frånvaro eller bortvaro som inte Han kan fylla - och fylla med oändligt mycket större mått än den eller det man saknar.

För Han är, 
Den sanna Kärleken,
Den bäste Vännen,
Han är lugnet och den stilla Tystnaden
Han är Musiken,
Han är,
solen som skiner, 
den porlande vattenbäcken, 
det väldiga havet man vill gå in i, 
den blomstrande sommarängen
den doftande rosen...

För Moder Teresa:

”Jesus är Ljuset jag tänder
Jesus är Livet jag lever
Jesus är Kärleken jag älskar
Jesus är glädjen jag delar
Jesus är Freden jag ger
Jesus är den Hungrande jag ger mat
Jesus är den Nakne jag klär
Jesus är den Hemlösa jag tar emot
Jesus är Barnet jag lär
Jesus är den Ensamme jag tröstar
Jesus är Livets Bröd som jag äter
Jesus är Offret jag offrar
Jesus är Smärtan jag bär
Jesus är Bönen jag ber
Jesus är Ensamheten jag delar
Jesus är Sjukdomen jag accepterar
Jesus är min Gud
Jesus är min Herre
Jesus är min Brudgum
Jesus är mitt Allt i allt
Jesus är den jag har kär, jag tillhör Honom och ingenting kan skilja mig från Honom.
Jag är Hans och Han är min”.


                        
 "...och ni?..."

Läs hela inlägget »

Markus 7:31–37
Vid den tiden lämnade Jesus trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: »Effata!« (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: »Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.«
                                        Betraktelse
Jesus står framför den döva och stumma mannen.
Han rör vid honom, andas djupt och ser upp mot himlen; gesten att Han alltid är i kommunion med Fadern varifrån all godhet kommer. 

I den här översättningen sägs det att ”Jesus andades djupt”, men i de ursprungliga texterna verkar det som att ordet istället är: ”jämrade” sig, eller ”stönade”…det är i den sinnesstämningen som Jesus ber till Fadern för oss.
Jämrande ser Han och delar våra lidanden.
 Hans smärta över syndens konsekvenser, över människans lidande, över hennes elände...  Han har kommit för att få oss upp ur det! 

Jesu helande kraft går genom Hans händer, Hans kläder, Hans ord, Hans vilja... 
Hans helande kraft går igenom Kyrkan: genom Sakramenten. 

Man förundrar sig över materialen Han använder för att hela mannen: Saliv, men också beröring. 

Så gudomligt att få ha Jesu finger i sina öron och Hans saliv i ens mun!

Ja, säger Gregorius I den store; Hans fingrar rör våra öron och Hans saliv är i våra munnar när vi lyssnar till Hans ord och sedan förkunnar dem!

När hjärtats öron öppnar sig för att leva enligt trons lydnad, är också tungans band lösta och de knyts upp.

Synden att vara döv och stum gentemot Gud, Hans vilja och Hans lag är en mycket tråkig situation. Men man kan vända sig ifrån den situationen genom ånger och ändring av ens liv.
Här är, säger Gregorius, bikten, platsen för att kunna erfara Jesu finger i ens öron och Hans saliv på ens tunga som då knyter upp sig.

Kyrkan firar de heliga Sakramenten och använder sig utav materia. 
I biktens Sakrament är det själva bikten som är materian.
I Dopets Sakrament används vatten och olja för att på så sätt visa den Helige Andes kraft. 
I Smörjelse av de Sjukas Sakrament sätts helig olja på pannan och händerna. 
I Eukaristin är det bröd och vin som blir Kristi Kropp och Blod. 

Kyrkan är ett Sakramentalt folk som tror att Guds nåd verkligen är given genom dessa fysiska tecken.

Det utesluter inte att Guds nåd kan komma till oss på hur många andra sätt som helst, men Sakramenten är medlen som vi vet bär Guds nåd in i djupet av våra själar, och ger omedelbar effekt även om vi inte känner det. Det finns inga tvivel att det som verkar hända – verkligen händer! 

Tron kommer genom hörandet: man hör någon som talar om tro. 
Den Kristna tron är lyssnandets tro:

”...och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Hur ska de kunna höra utan att någon förkunnar”(Rom.10:14).

Sen måste man ju också få se att det som förkunnas tros och därmed levs.

Johannes Döparen talade om omvändelse och folkmassor omvände sig, Peter lyssnade till Johannes och Andreas, Nathanael lyssnade till Philip. De lyssnade till Jesus och blev Hans efterföljare.
”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Lukas 10:16), sa Jesus till Apostlarna.

Jesus söker i sina följeslagare ett lyssnande hjärta så att de kan höra Honom. 
Inte bara höra men också lyssna. Lyssnandet bär lydnad, att lyssna är att göra det jag hör. 
Tystnad ger ett lyssnande hjärta.

När Jesus vidrör någons öron når det ända ner till hjärtat. 
För den som lyssnar lydande till Jesu ord och låter Honom röra vid hjärtat - som har paralyserats,
- tungan som knutit sig
- och örat som stängts,
så är det för honom som om
”vattnet bryter fram i öknen,
bäckar rinner i ödemarken,
förbränt land blir sjöar
och törstande mark blir källsprång”.

Jesus, Jesus, Jesus!



                       ”...och han talade riktigt...”










 

Läs hela inlägget »

Markus 7:1–8,14–15,21–23
Vid den tiden hade några fariseer och skriftlärda kommit från Jerusalem. De samlades kring Jesus, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: »Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?« Han svarade: »Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står:Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.«
Sedan kallade han till sig folket och sade: »Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.«
                                           Betraktelse
Världen vill övertyga oss om att det som kommer utifrån är livsviktigt! Kroppen är guden som dyrkas och ständigt förhärligas.
Man behöver en sund kropp; en sund kropp behöver gym, ekologisk mat, bröd utan mjöl, kapslar, vitaminer, SPA och rena natur produkter som har djupgående reningseffekter......

Världen kommer inte att vilja övertyga oss om att kroppen bär den andliga själen och de är ett! 
För det behövs tro. 

”Jesus, Guds Son blev Människoson för att människan skulle bli Guds söner”,  sa St. Irenaneus av Lyon.

Vårt varande är en Kärlekens gåva, givet av Gud.
Vi föds och får liv för att kunna, med tro, treva oss fram, i våra kroppar!, till Sanningen, till Gud och till evigt liv.
Människan har en unik kapacitet att ta emot Guds liv.
Gud säger sitt namn för att vi ska lära känna Honom, för att vi ska kunna tilltala Honom.
I varje ögonblick av vårt liv kan vi antingen komma närmre Gud eller längre bort från Honom.
Jesus har kommit till oss för att fylla oss med Gudomligt liv; heliggörande nåd; vänskap, närhet till Honom.
Det är i våra kroppar vi tar emot Honom, eller, föser bort Honom,
inte genom det vi äter men genom vår själs attityd, uttryckt i kroppen.

St.Irenaneus sa också att
”den Kristnes huvudsakliga uppgift är att förbereda sig för döden”.

Så Jesus lär oss att ta vara på hela vår mänskliga gestalt; kroppen, för den bär själen, själen som ska till himlen, till Gud, till dess skapare.
Det är i alla fall Guds vilja för var och en av oss.

Så låt oss oroa oss för vad som kommer ut ur vårt hjärta, ut ur våra tankar, ut ur våra förhållanden till andra.

Egentligen säger Jesus: var rena!”

Själens – och därmed kroppens – renhet tilldrar Gud till själen.
Renhet ger oss förmågan att se och tänka klart. 

Jesus hänvisar till profeten Jesaja som skäller på Jerusalems befolkning därför att de rådfrågar politiker istället för profeter. Politikerna lyssnade inte till profetiorna därför att de brydde sig endast om vad deras egen vishet sade dem och inte alls vad Herren sa.
Enligt dem hade Hans ord gått ur tiden.

Jesaja säger att Herren inte lyssnar till deras tomma läppbekännelser. Deras hjärtan har blivit blottade på tro och deras livsstil är tom, ett hot till just det liv som Gud söker att finna i deras hjärtan.

Jesus ser liknande drag i fariséerna som inte förmår att leva deras tro mer än att på ett innehållslöst sätt ta vara på yttre förordningar.
De höll fast vid en lag men kände inte igen lag-Givaren som stod mitt ibland dem, som såg på dem och som talade till dem! 

Vi ser i dagens Evangelium att det inte är människans kropp som oroar Jesu hjärta. Det går djupare än så. Han räknar upp de laster hos människan som smärtar Honom allra mest.
Laster och synder är knutna till själen och går genom kroppen; genom sinnena. 

Jesus ger oss en lista på synder för att vi ska förstå att våra val och sätt att leva och tänka är det viktigaste för ett liv med Gud - nu och sen.

Människans kropp och själ är Guds boning, det är Guds mening att både själen och kroppen ska leva för evigt. Själen fortsätter att leva efter döden; döden som ju inte är något annat än en förflyttning av människan från jorden till himlen eller helvetet eller skärselden.

Det är svårt att tänka sig själ utan kropp.. Själen lever vidare (då den är andlig), medans kroppen förmultnar bort..
Ändå går så mycket tid, intresse, uppmärksamhet... till kroppen! 

Kroppen ska uppstå vid världens slut, men förhärligad. Förhärligad av Guds eget liv och ljus.
Människans andliga och moraliska orenhet sätter sina märken i själen.
Det är långt värre än att vara fysiskt sjuk!

Jesus lär oss att vår kropp är den Helige Andes tempel.Så vi måste också ta hand om vår kropp utifrån den moraliska aspekten för det har en omedelbar anknytning till själen och till vårt liv i Gud; nu och sen.

Herren själv har valt att bebo våra kroppar och själar, (”..eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt Guds Ande”) så vi ska vörda kroppens integritet därför att den tillsammans med hela människan är kallad till evigt liv med Gud. Kallad att redan i det här jordiska livet bära den levande Guden inom oss, leva med Honom i vårt dagliga ”själs-kroppsliga” liv och återspegla Honom till varandra.

Människan är kropp såväl som själ, inte på ett”dubbelt” sätt: 1) kropp 2) själ, men i en helhet: ”besjälad kropp” eller ”förkroppsligad själ”.
Det är min besjälade kropp – eller förkroppsligade själ - som ska leva i evighet.

Att jag ser min kropp som Herrens tempel, har betydande konsekvenser för mig i evigheten.
Jesus lär oss att det vi väljer att göra, säga och tänka är beslut som kommer inifrån vår egen vilja och hjärta.
Ett förvrängt hjärta ger ett förvrängt tänkande vilket i sin tur föder onda ord och gärningar.

Vi kan se det på så många av dessa biskopar och kardinaler i USA som har undangömt och skyddat homosexuella gärningsmän bland deras biskopar, kardinaler och präster, och själva begått det brottet.
Detta har medföljt en förlust av ett sant och klart tänkande och istället givit rum för en helt dimmig urskiljning där man blivit alltmer slapp och oberörd över sånt som borde ha skakat om en!

Kyrkans heliga uppgift att: tillrättavisa syndare, undervisa okunniga, rätt råda de tvivlande, att tåligt lida oförrätt...
blir alltmer suddig och istället värnar t.o.m Kyrkans ledare för allas rättighet till jämlikhet och frihet vilket till slut innebär att alla ska få göra som de vill och ingen ska få påpeka att det finns något som är fel eller går emot Gud.
Gud och tro är enligt de flesta, även i Kyrkan, en privatsak.

Det är förunderligt att många bland Kyrkans ledare värnar så mycket för de homosexuella i världen istället för att beskydda Kyrkan inifrån från dess infiltrering vilket helt klart bara kan skada.

Moses, i den första läsningen ber folket att lyda Guds föreskrifter och säger att om de gör det ska också andra folk se vilken vishet och insikt det Israelitiska folket, Guds eget folk har, och lära sig från dem.

Innerst inne ärar människor den som fruktar Gud. Bara en sann lydnad och kärlek till Kristus och Hans ord kan ge människor glädje och liv.
Innerst inne söker alla sanningen, alla söker Gud men behöver hjälp på vägen.
Att bagatellisera synd; lögn,ondska äktenskapsbrott och all de orenheter som Jesus tar upp... och göra det till ett fritt val, är att leva i lögn och leda andra till det. 

Vem får vara i Guds boning?,
- den som gör det rätta och är sann i tal och tanke.

En bra andlig övning är att gå igenom listan på synder som Jesus ger oss, finna dess motsatser och se hur väl vi lever - eller inte lever - enligt dem.

Vi behöver den Helige Anden för att känna igen och dra oss bort från det onda inom oss och omkring oss. Vår blindhet kan vara så stor att vi inte ser den!
Jesus söker i oss sin likhet. Därför ber vi den Helige Ande att Han strålar sitt ljus på vårt mörker, att Han fortsätter att knacka på vårt samvete och att vi ständigt söker att leva i renhet och sanning.
Må Kyrkan alltid kunna hjälpa oss med det!



                                      
”Ordets görare”

Läs hela inlägget »

Johannes 6: 60-69
Vid den tiden sade många av Jesu lärjungar: »Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?« Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: »Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.« Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: »Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.«
Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: »Inte vill väl ni också gå er väg?« Simon Petrus svarade: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.«

                                              Betraktelse
Det fanns många negativa reaktioner till Jesu Eukaristiska ord.
Scott Hahn säger att det är just lärjungarnas reaktioner som är viktiga för oss för att förstå tyngden av vad Jesus säger.
De tog Honom bokstavligt, blev förnärmade av det Han sa och lämnade Honom. 

De kunde inte tro Honom.

Men, säger exegeten Brant Pitre, det var inte att de tog Jesus bokstavligt som var det största hindret till att tro, för ett missförstånd kunde lätt tillrättavisas.
Det var helt enkelt att de inte kunde tro.

Om Jesus enbart talat symboliskt så hade det inte varit något konstigt att tro det Han sa. Det var ingen som förargad lämnade Jesus när Han berättade att Han var ”grinden”, eller vinrankan, eller livet eller uppståndelsen eller vägen! 
Men denna gång, när Han säger att Han ska bli deras bröd så förargar dem sig över det! 

Detta tyder på att de faktiskt förstod vad Jesus sa och de förstod att Han också menade vad Han sa!
 Men de kunde inte tro Honom.
Det är den enda gången Jesus, i Evangeliet, är övergiven av Hans egna följare på grund av det Han sa och lärde. Varför lämnade de Honom?

Därför att de tog Hans lära allvarligt. Jesus gick inte efter dem ropandes:”vänta, jag ska förklara...”.
Nej, Han t.o.m. vänder sig till Apostlarna och frågar med ett mycket ledsamt hjärta: ”ska ni också gå?”

Som Pitre säger, Jesus kommer inte att kompromissa i Hans kött och blod Mysterium för läran om Hans kropp och blod som bröd att äta och vin att dricka var ett avgörande prov för lärjungeskapet.

Tack och lov svarar Petrus:”Herre, till vem skulle vi gå?”
...varför hade de ingen annan att gå till?
Därför att: ”Du har det eviga livets ord”.

Det var just det eviga livets ord Han hade talat till dem när Han sagt ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv...”

Pitre säger att den Eukaristiska undervisningen som Jesus gav var inte som de liknelser Jesus berättade för lärjungarna, där Han kunde förklara för dem vad liknelsen betydde, som t.ex. i liknelsen om mannen som gick ut för att så.

Den Eukaristiska undervisningen krävde tro. 

Det var ingenting Han kunde förklara för dem.
Därför säger Jesus istället; ”...ingen kan komma till Mig om Han inte får det som gåva av Fadern”.

Kanske säger någon nu att Fadern ger denna gåva till vissa och inte till andra eftersom en del av Jesus lärjungar inte trodde medans andra trodde.
Så är det ju också idag; en del tror, andra inte.
Men tro är en gåva som Fadern ger alla!

Problemet är vi själva som som i vår fallna natur inte tar emot gåvan, eller om vi tagit emot den, inte underhåller den så att gåvan ständigt växer sig djupare och blir allt starkare.

Hur ofta har vi inte hört ”jag brukade gå till Mässan men nu ber jag hemma istället”?...
Det är ett exempel på hur trons gåva radikalt förminskas tills den till slut blir ett minne blott, om man inte dessförinnan inser faran och söker att omvända sig.

Vidare säger vår exeget att Jesus faktiskt ger lärjungarna två nycklar med vilka de skulle kunnat ha öppnat dörren till detta Mysterium som de inte kan förstå:
Jesus hänvisar till faktumet att Han inte bara är människa, Han säger:
”Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där Han var förut?”
Med det visar Han att Han är Messias.

Det är bara genom Hans Gudomliga identitet och kraft som det är möjligt för Honom att ge Hans lärjungar verklig föda och verklig dryck.
För vilken människa skulle kunna erbjuda sitt kött och blod till andra och säga att om de äter och dricker av det kommer de att få evigt liv?! 

Den andra nyckeln är, enligt Pitre, när Jesus säger:
”Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp”.

Här förstår vi att Jesus inte har talat om att äta det döda köttet av Han lik, men Han talade om att äta köttet av Hans uppståndna kropp, den kropp som skulle bli återupprest till ”livet” i Andens kraft för att så bli upptagen till himlen.
I Eukaristin ger Jesus oss sin korsfästa och uppståndne kropp och blod. Han är inte längre beroende av tid och rum, Han kan komma när Han vill och hur Han vill, som en vandrare på väg till Emmaus eller i bröd och vin.

Jesus förenar ätandet av Hans kropp och blod med evigt liv när Han säger
”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen”.
Eukaristin som vi äter är den uppståndne Kristus! 
Eukaristin gör uppståndelsen närvarande för den som tar emot Kristi Kropp och Blod.
Den uppståndne Kristus kommer till oss med liv och med kraft. 
Han kommer levande, som Gåva!


                                                   ”...Gåva av Fadern...”

Läs hela inlägget »

Johannes 6:51–58
Vid den tiden sade Jesus till judarna: »Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.«
                      Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.«  
                                           
Betraktelse
I Eukaristin är Jesus vår näring, där ger Han oss styrka - för Hans liv pulserar där.
I Eukaristin är Jesus Livets Bröd, Frälsningens Blod.
Eukaristi är Påskalammet som slaktats för oss men som nu lever igen, och lever i oss, i Brödet vi äter!

Eukaristi är manna i öknen, stöd för oss i prövningar, vin som ger glädje och värmer våra hjärtan.
Eukaristi är för oss den allra värdefullaste frukten av Herrens vinranka.
I dess grenar rinner saften som är livgivande; Guds liv i oss, givet genom Kristi lidande på korset.

Det är Enhetens tecken som ger gemenskap i en unik Kropp där vi tillsammans blir formade.
Hans Blod är medicin för våra sjukdomar och Tecknet av evig kärlek.
I Hans Blod finns Livet, där finns Andens eld som renar världen
och vars låga får våra hjärtan att brinna.

Idag säger Jesus; ät Mig, drick Mig.

Detta är det enda sätt som vi kan ha liv inom oss. Han säger det så rakt av; Hans kött är verklig mat och Hans blod är verklig dryck...
Det finns ingen tvekan att brödet och vinet är Kristi kropp och blod.
Han finns där för oss.
Om vi bara kunde sluta att törsta och hungra för allt det som inte är Han!

Eukaristin aktualiserar Kristi offer på korset som i Jesu uppstigning till himlen blev förevigat.
Liturgin förenar jorden med himlen.

Bara Eukaristin har den inneboende förmågan, kraften, att ta oss till den korsfäste Kristus - nu!

Jesus är översteprästen som genom korsets offer ständigt och till tidens ände ber för oss till Fadern och försonar oss med Honom.
Han ger oss Kommunionen för att Han vill vara kvar hos oss, vill att vi ska bli kvar i Honom...leva i Honom.. och Han i oss. Levande bröd! 

Kristus är livets bröd, kom låt oss tillbedja honom!
Eukaristin är Gåvan som är Jesus Själv.
Vi går till Eukaristin tillsammans i Kyrkan, Kristi mystiska kropp, därför att vi är förenade i en tro och i ett Bröd. Och en Kyrka.

Mottagandet av Kristi Kropp och Blod i kommunionen är personligt, det är ju till mig Han kommer!, men vårt personliga förhållande och intimitet med Jesus händer alltid i Kyrkan: i Kristi Mystiska Kropp.
Det personliga förhållandet till Kristus är aldrig isolerat från Kyrkan, det tar alltid del, utgör en del och lägger till sin del av Kyrkan: min helgelse helgar hela Kyrkan och min synd betungar hela Kyrkan.

Varje nytt Eukaristiskt möte med Jesus är ett förnyat och fördjupat möte där jag för var gång blir mer lik Honom och får ännu en möjlighet att ge mig till Honom såsom Han ger sig till mig. Tack och lov är Jesus tålmodig för det tar ändå lång tid att likna Honom...även med Eukaristin...

Oberoende av hur jag lever kommer Jesus till mig i den heliga Eukaristin - men frukten av det mötet beror på mig.
Eukaristin beskyddar mig från ont och stärker mig i min kamp.

 

”Med vad skulle det lilla Lammet slåss
för att vinna över den stora hemska Draken?
- Hans Blod, Lammets Blod!
Hans Blod slog ”knock-ut” på draken”!
                                                                                 (Scott Hahn)


Bara med det Blodet i våra vener kan vi slåss emot draken.

Eukaristin för oss till den Inneboende Treenigheten.
Ju mer vi är disponerade att ta emot Jesus i Kommunionen, ju närmre kommer vi Gud inom oss. Eukaristin hjälper oss fram till Guds Närvaro i vår själ.

Vi säger att i himlen behövs inte Eukaristin för där är vi inte längre pilgrimer långt ifrån vårt hemland. Där är vi hemma hos vår Fader och Gud. Där är vi evigt "ett-gjorda" med Kristus!

Det är visserligen sant men man kan ändå säga att i himlen blir vi ständigt givna Jesu kropp och blod!
För där när Han oss för evigt med sig själv.
Den eviga Festen är Hans Måltid och Hans Måltid är Han själv.
Vi ska äta och dricka Honom för evigt i jubel och dans och i Honom och i Hans förhärligade kropp och blod möter vi alla himmelens medborgare.
I en evig kärleks extas ser vi ljus från ljuset av Honom i varandra och ser Hans kropp och blod i oss själva och i alla som tagit emot Hans Eukaristi på jorden.

Där möter vi Gud Ansikte mot ansikte, Gud som jag i Kyrkan har lärt att älska, tagit emot och Tillbett i brödets gestalt.

Här på jorden behöver vi Hans kött och blod för att leva. För att leva evigt.
Så säger Han själv!

Eukaristin får aldrig bli rutin, inte heller går vi dit med oförlåten synd.
Att förbereda sig för mötet med Kristus i Mässan, uppväcker både tro och kärlekens dygd.
Eukaristin är ett möte med den korsfäste och uppståndne Kristus, samtidigt är det den första julen, då Kristus föds i Betlehem;
Ordet blev kött!

Eukaristin är ett möte med Gud som vill övertyga mig om Hans kärlek vilken blev synlig när Han tog mänsklig gestalt, och i Hans mänskliga gestalt blev Hans kärlek som mest synlig vid Hans lidande och död.
Detta så att jag kan glädja mig i Hans ofattbara godhet!
Men också frukta Hans fruktansvärda rättvisa...
och undvika synd.

Sakramental Tillbedjan är en frukt av Eukaristin.
Vi Tillber Honom , i tro ser vi Honom...
Att ha Tillbedjan är att stanna i Hans sakramentala närvaro, sitta vid Hans fötter, lyssna till Honom i stillhet och där ge allt till Honom.

Tillbedjan - en försmak av att ”stå i Hans åsyn”.

Den heligaste Jungfrun Maria är oskiljbar från Eukaristin.
Att se Marias plats i Kyrkan hjälper oss att komma fram till en djupare förståelse av Mysterierna.
Det är lika omöjligt att tänka sig Maria utan Kyrkan som det är att tänka sig Kyrkan utan Maria.
Eukaristin; Jesu kropp och blod...vem kan lära oss att älska Eukaristin, att bättre förstå den och att bättre leva den, än Jesu Moder?
Hon gav Jesus till världen för människors frälsning. Jesus ger oss Hans kropp och blod ”för att världen ska leva”.
Hur då? Han lät sig slaktas.
"Så blandade Han vinet och dukade bordet;
”Kom ät mitt bröd och drick vinet jag har blandat”.


                         "...
Se och smaka Herrens godhet..."

 

Läs hela inlägget »