2016 > 10

Lukas 19:1–10
Vid den tiden kom Jesus in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: »Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.« Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: »Han har tagit in hos en syndare.« Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: »Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.« Jesus sade till honom: »I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.«

                                              Betraktelse

"Idag ska jag gästa ditt hem".

Jesus kommer till våra hus på olika sätt.
Han kommer för att som i Sackaios fall, inbjuda oss till omvändelse.
Han ber oss att ”skynda ner” för att möta Honom som är mild och ödmjuk och inte söker att vinna något men snarare söker att ge..
Ju mindre som står i vägen för mötet med Jesus, ju bättre.
Pengar i Sackaios liv stod i vägen för möte med Gud, och sättet han fick pengarna genom: ocker.

Sackaios möte med Jesus bar med sig nåden att följa Honom, att lämna det liv som inte tjänade någon: varken Gud eller någon människa.

”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande”,

Räddning har kommit till mig idag!
Sackaios lät inte Jesu vistelse vara förgäves, han tog emot Honom och hans liv började på en gång bära frukt. Det blev ekonomiskt lönlöst, men själsligt och andligt fruktbart för honom och för andra.

”Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna ska omvända sig till dig”.
Sedan urkyrkan har den Kristna tron spridits genom de som tagit emot den. Man ger Kristus vidare.
Herren besöker oss och stannar hos oss genom dopet,
Heliga Kommunionen:i och genom Kyrkan.

Den helige Paulus i hans brev till Romarna visar att Abrahams son är den som lever i tro.
Sackaios uttryckte sin tro genom att göra bot: ge tillbaka det han stulit.
Han gjorde det i glädje, i frihet, i kärlek till Jesus som befriat honom och älskat honom och kallat ner honom från skammens gömställe.

Jesus grät över Jerusalem därför att de inte kände igen Herrens besök.
Han hade längtat efter att samla Israels folk under sina vingar - som en höna samlar sina kycklingar för att beskydda dem från hungriga rävar - ”men ni ville inte”, sa Jesus ledsamt.

”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du Gud, icke förakta”.
Man kan missa många besök, inre inspirationer där vi får en skymt av sanningens ljus som den Helige Anden blåser igenom oss.

Kanske vill vi inte lyssna utan hellre vänder vi oss bort därför att vi är rädda att ge upp det vi håller fast vid. Vi kan alltid ångra att vi inte besvarat Jesu besök till oss. Så länge vi lever finns det möjlighet till ånger och omvändelse. Men ju mer tiden går ju svårare blir det att ändra sig och sitt tänkande och att ge upp det man håller fast vid som inte är av Jesus.

Jesus besöker oss också i den förklädde. Han prövar våra hjärtan och vår tro. Det har hänt otaliga gånger, vi läser om det i så många helgons liv, att Jesus kom förklädd som en tiggare eller ett litet barn för att be om något.

En präst som ville erfara hur det var att vara fattig, att vara helt i behov av människor, tog sig till ett av de Skandinaviska länderna för att gå omkring i en vecka utan ett öre på fickan. Han blev hungrig och när han passerade en trädgård där det växte äppelträd bad han kvinnan som påtade i trädgården om att hon skulle ge honom ett äpple. Kvinnan svarade:”Varför skulle jag ge dig ett äpple?”, sen påtade hon vidare.

Den här prästen var inte Jesus men han bar inom sig den sakramentala Jesus eftersom han var en Katolsk präst, förutom att han också bar på Guds inneboende närvaro som alla döpta gör.

Förhoppningsvis blev kvinnan senare varse om den nåd Jesus ville ge henne genom den förbipasserande prästen. Det var Jesus som gav henne en chans att ge, ge till Jesus i den förklädde.

Kloster tradition lär oss att även om det är något mycket litet som håller oss bundna, så är vi ändå bundna. Fördomar kan hålla oss mycket bundna, som rikedomar.

Jesus besöker oss också i bön.
Vi söker Jesus i bön och när Han vill, besvarar Han vårt besök och gör sig kännbart närvarande. Jag känner några i England som konverterat till den Katolska tron och blivit präster därför att de på måfå hade gått in i ett Katolskt kapell där det fanns sakramental tillbedjan. Deras förnimmelse av Jesus i sakramentet vart så påtagligt att de lämnade allt och följde Jesus.

Vi stannar kvar i bön, inte för att vi upplever något men för att tron håller oss kvar. Kärleken till Kristus håller oss kvar för i tro vet vi att Han är där.

Han kallar oss ner från höjderna av själv-tillbedjan för att tillbedja Honom i Ande och i sanning. Han vill visa oss vem Han är, vem vi är!
Sackaius var inte en tjuv, nej han var Abrahams son, en ättling av Guds löfte. Men han behövde finna Jesus för att finna sig själv.

Jesus vill att vi ska minnas Honom, (be)söka Herren i tystnaden av vårt hjärta. Också i vårat minne genom att påminna oss om Hans ord.

Vi besöker Honom med små korta böner som vi kan säga när som helst och var som helst: ”Jesus jag älskar dig”, ”Jesus, jag tror på Dig”,”Jesus jag är din”, ”Jesus jag förtröstar på dig”...................................
Som i Sachaios liv så och i vårt; Jesus belönar våra bemödanden att se Honom.

”Mitt hjärta säger om Dig: sök Hans ansikte! Ditt ansikte Herre söker jag. Göm inte Ditt ansikte ifrån mig”.

Omvändelse är mer än att se Jesus, det är frukten av att finna sig själv kärleksfullt betraktad av vår Herre.
I värmen av den kärleken växer också kärlek till vår nästa och så vi kan ge dem det som är deras. Inte bara det materiella men också Sanningens ljus.



                        ...”Jag ska gästa ditt hem...”


 

Lukas 18:9–14
Vid den tiden riktade Jesus denna liknelse till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
                                            Betraktelse

Tron är den största gåva vi kan få. Den gör oss ödmjuka när den levs enligt Kristi Ande.
Allt i livet kan göra oss högfärdiga, vi kan även vara högfärdiga av ingen anledning alls. Sån är vår natur.

Men det är inte för att man håller fast vid tron eller för att man lever enligt doktriner och dogmer som man för den skull är högfärdig, uteslutande och sluten.
De som håller fast vid sin tro är inte för den skull lik fariséer!

Den som finner sanningen håller fast vid den, måste hålla fast vid den.
Tro är en tro på sanningen, en sanning som är förnuftig och som kan förstås. Om vi inte förstår det vi tror kommer vi antagligen att tappa det vi trodde, byta ut det eller till slut inte ha någon tro alls.

Att vackla i sin tro eller att ha en vekhet med att hålla fast vid vad tron lär är farligt förledande.
 
Tro ger oss ödmjukhet därför att vi vet att det är en gåva och att utan Guds barmhärtighet och nåd kan vi inte leva vår tro, ännu mindre hålla fast vid den till slutet av vårt liv!
I många fall händer det ju att människor tappar sin tro utan att inse det.

Jesus tillrättavisar människors inre attityd till sin tro.
Den helige Paulus säger:
”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron”.

Så den som kämpar för att hålla sig borta från synd, som försöker leva enligt Evangeliet och Kyrkans lära, som längtar efter helighet och söker att vara trofast till Kyrkans lära och sina förpliktelser, måste kämpa den goda kampen och fullborda loppet i ödmjukhet med all sitt hopp i Gud.

Tack och lov förlåter Jesus alla slags syndare både dem som lever sin tro i ”slapphet” och dem som lever den i”stränghet”.
Våra liv är en strid för att så mycket som möjligt gudomliggöras och de flesta av oss har inte kommit fram ännu!
Det är ingivelsen att slå sig på bröstet och be om barmhärtighet för ens egna synder som är av värde för Gud. Men också att leda andra till sanningen, till ljuset. Jesus bad sina Apostlar att förkunna de Han lärt dem till alla folk, judar och hedningar. Tro ska ges vidare även om vi inte är perfekta.
Alla är kallade till helighet, leva i Kristus och med Kristus.

Det är inget fel att tacka Gud tusen gånger om dagen för Hans kärlek till mig, för hans godhet till mig, för Hans tålamod med mig för att Han har givit mig trons gåva, för att Han idag har hållit mig borta från synd, för att Han idag har hjälpt mig att göra något gott.......men den underliggande attityden är att - Han är så god mot mig som är så ovärdig av Hans godhet -. Då är man inte Farisee, för Farisee är man när man tror sig vara bättre än andra, särskild från andra..
Jesus ber oss att hålla Hans bud, beviset på vår kärlek. Jesus säger att vi måste bli fullkomliga. Fullkomlighet består i att göra Guds vilja...men med Kristi Ande i ödmjukhet och kärlek.
Men vi kan inte i kärlekens namn överse det som är objektivt fel och syndfullt därför att vi inte vill verka dömande eller självrättfärdig.

Kärleken är det som genomsyrar den Kristna läran och till kärleken hör ödmjukheten. Vi behöver varandras böner och hjälp för att leva ut vår tro i kärlek och ödmjukhet.

De två männen i dagens text ber till Gud, de talar till Gud.
Det är en inre attityd som Jesus visar oss på, den inre attityden Gud älskar är lågmäldhet, ödmjukhet och tillit till Gud och inte till en själv.
Vi får se upp med våra tankar och hur vi ser på oss själva, men den objektiva sanningen är vad vi i kärlek måste förkunna.

                 ”...Gud var nådig mot mig en syndare...”



 

 2 Timoteus 3:14 – 4:2
Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.
Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja — tålmodigt och med ständig undervisning.
                                              Betraktelse
En ung man som var på besök hos oss berättade att när han var liten brukade hans pappa läsa Bibeln för honom på kvällen innan han skulle sova. Familjen var annars inte särskilt kristen men pappan tyckte att han skulle ”ge något av Gud” till sin son.
Precis som med katekes är Skrifterna något vi skulle växa upp med.
Även om man inte alltid förstår vad som menas med det vi hör eller läser så är vart ord i Bibeln fyllt av den Helige Ande och när orden tränger in genom våra öron finns också Guds Ande där.
Orden lägger sig på minnet utan att vi vet det och nån gång när vi behöver, så kommer orden att poppa upp till vårt medvetande och vara till stor hjälp och inspiration.
Ju yngre ju bättre.
Barnen som fortfarande är så rena och klara i sitt lilla förstånd är mycket mottagliga för den Heliga Anden, ja, för allt som har med Gud att göra.
Det är därför inte alls vist att besluta att barnen ska växa upp och bestämma själva om och vad de ska tro när särskilt barn är mottagliga för Gud!
Om vi själva älskar Gud kan vi lätt ge den levade Guden till våra barn. Vi kan ge vad vi har.
Motreaktioner blir det om vi försöker att tvinga på dem eller få det att låta alltför kateketiskt.

Tyvärr har vi ofta fått en fel uppfattning, delvis därför att vi fått negativa föredömen, när det gäller Bibel läsandet. Många förknippar det med nån slags hjärntvättning,  hamra in orden i någons hjärna.

Men istället ger man Guds ord med kärlek i lugn och ro, låter Anden själv ta hand om frukten.

I ljuset av Guds ord ser vi på världen och frågar oss om det går ihop.
Det är nödvändigt att göra så för Gud har talat. Om det är Gud som talat måste jag fråga mig om det Han säger stämmer med vad världen säger.

Guds ord, säger den helige Paulus, är till nytta för de som vill gå på frälsningens väg, men han säger inte att det är det enda nyttiga.
Han säger aldrig att bara Guds ord kan vägleda och hjälpa oss.

Paulus ber oss att älska ordet och att ge det till andra, att använda det för att lära ut och för att låta oss bli formade av det.
Det är en underbar gåva att  faktiskt kunna veta vad Gud säger, vad Han vill, vem Han är och vad Han gör!
Guds  Ande som lever i ordet leder och belyser,  ordet tar plats i vår själ och blir en del av vårt liv och tänkande. Det hjälper oss att urskilja det som händer i Kyrkan och utanför Kyrkan, vi lär oss att se med Guds ögon, och lyssna med öron som är intonerade på Evangeliets våglängd.

Men utan Kyrkans läroämbete är vi ute på hal is. Min egen tolkning går bra så länge den håller sig inom Kyrkans eviga lära vilken är beskyddad av den Helige Anden.
På så sätt lär jag mig att se och lyssna till ordet i sin helhet och i sin enhet.

Gud har talat. I glädje öser vi upp kristallklart vatten från källan och ser hur Kyrkans lära och Guds ord är ett!
Ju mer gör det då också ont när det motsatta sker. Det är mycket klart att världen har helt och totalt ett annat evangelium som går i motsats riktning till Guds ord.


Dopet inbjuder oss att gå genom trons dörr till Kyrkan, till ordet och till livet i Kristus. En gång som vi gått igenom dörren är det inte så att vi kommit in i ett rum men istället har vi börjat på en väg. En lång väg: hela livet.
Allt vad tro, hopp och kärlek vill, är att forma oss till likhet till Kristus.

Det är Guds avbild vi har blivit skapade till och den enda bild av Gud vi känner till är Kristus såsom Han är målad i Evangeliet och i hela gamla testamentet.
Hela Bibeln handlar om Kristus och om Hans frälsning, om dem som tar emot Honom och Hans ord och de som inte gör det.
Jesus säger om Guds ord att det är det enda som inte ska försvinna, eller rättare sagt att allt ska försvinna men att Guds ord aldrig ska förgå.
Så allt det vi gör och är, som inte är förankrat i Guds ord kan inte bli kvar, med andra ord det kan inte ta oss till himlen.
Ändå spiller vi en massa tid och oro på det!

Benedict XVI:e sa om de skriftlärde i bibeln att de kände till alla möjliga tolkningar och att de kunde citera allt utantill men att Skrifterna var för dem som en sorts atlas som man läste i ren nyfikenhet, ett konglomerat av ord och meningar som man studerar i studie syfte och sedan diskuterar länge och väl.

Istället vill Guds ord bli kontemplerat, levt, sökt med hjärtat, sökt med längtan efter att få tänka som Kristus.
Guds ord vill bli drucket och ätit och tuggat i ödmjukhet med ett hjärta som vill lyssna till Författaren och inte till sin egen röst.

Ordet och Kyrkans tro är ett och det är underbart i våra ögon!

Kristi kropp, Kyrkans Huvud, Guds ord, Ordet som blev kött, Sakramenten, Kyrkans lära, tron -  är ett.

Evangeliet idag talar om änkan som insisterade på hennes rätt och till slut fick hon domaren att gå med på att ge henne det hon bad om.
Bön och uthållighet.
Bön och uthållighet är vad som behövs för att en dag finna att man plötsligt kan gå ut och in i Skrifterna och finna bete.

                            
"...hemma i de heliga Skrifterna..."









 

Lukas 17:11–19
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: »Jesus, mästare, förbarma dig över oss!« Då sade han till dem: »Gå och visa upp er för prästerna!« Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: »Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?« Och han sade till mannen: »Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.«
                                                   Betraktelse

Vi gör en massa misstag, själviska handlingar, synder och fel.
Det lägger ett täcke eller ett töcken över våra hjärtan och hjärnor och vi ser oklart, ofta mycket oklart. En känsla av ånger, skuld eller ledsamhet uppstår..vad gör man med det?
Världen tror alltid att sådana symptom är psykologiska problem.
Men människors andlighet är trasig och gör ont. Själviskhet, vår egen och andras synd bär med sig andliga konsekvenser nämligen separation från Gud.Separationen kan vara mer eller mindre, vi upplever inte någon vänskap med Honom, ingen dragning eller närhet till Honom, ingen riktig frid i Honom.

Men det kan också vara så att det inte är synd som ger oro och ledsamhet, utan  upptäckten att man inte orkar leva med i världens jagande efter upplevelser, sex, skönhet, pengar och framgång.
Inte heller det är något psykologiskt problem, för Gud har inte skapat oss för sånt men för frihet och glädje i sanningen.
Därför är det viktigt att känna till Guds ord och att be, söka närhet till Gud och det Han säger genom Kyrkans eviga lära. Att besluta sig för att ha ett rent hjärta, rena tankar, rent liv och frihet från slaveriet till världen.
Det är bättre att vara ensam med Gud än populär i världens ögon!

Som de spetälske i Evangeliet går också vi till prästen och doppar oss i Jesu dyrbara Blod, dricker från Källan av det friska vattnet som porlar ur Jesu Hjärta. En nödvändighet för de som vill följa Kristus, en nåd och en oersättlig gåva av Guds Barmhärtighet.

Guds nåd och generositet är något Han har all rätt att få tack för!
För Gud ger oss gåvor och helar oss - inte bara för att vi ska bli helade och renade och befriade, men för att vi ska söka oss till Honom!
Vi kan inte bara ta emot gåvor från Herren och sedan gå vår väg som om vi gjort allt själv.

Det är en mycket bra övning att tacka Gud för allt. Minnas små saker från t.ex. årets början till nu vad Gud har gjort för mig och givit mig.
Tacka Honom för var sak vi minns.Såna övningar öppnar hjärtat till glädje i det lilla, som om man tittar riktigt noga, är stort!

För i den minsta gåvan ger Gud sig själv.
Hans kärlek är total i allt Han ger och gör!
Det är Honom vi måste be om att få möta i gåvan Han ger!

Hur kommer det sig att bara en utav tio män gick tillbaka till Jesus för att tacka Honom och falla ner framför Honom i Tillbedjan?

Kanske därför att det inte räcker med att ha det bedrövligt och svårt, eller att vara mycket sjuk, för att känna igen Herren som kommer.
Det är bara den som är fattig i anden som kan tacka och Tillbe Gud!
Nio hade blivt renade i kroppen bara en hade blivit renad i sin själ!

De sju döds synderna, varav högfärd är den förste och störste, är problemet bakom vår futtiga och ynkliga tacksamhet.

De goda nyheterna är att vi kan bli renade från högfärd precis som den spetälske mannen som gick tillbaka till Jesus för att tacka honom.
I Guds Vishet har vi blivit förutbestämda till en så stor kärlek att vi kan bli renade i djupet av vår varelse.
Gud gör oss rena inifrån, så länge vi inte gör oss själva till gud men ödmjukar oss inför Honom.

                                  
  ”...Var är de nio andra...?

Lukas 17:5–10
Vid den tiden sade apostlarna till Herren: »Ge oss större tro.« Herren svarade: »Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er. Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.«

                                                  Betraktelse

Tro är att ha tro på Gud och inte på en själv.
Tron är en gåva som bara Gud kan ge.
Vi ber Honom om den gåvan för oss själva och för andra.
Genom lydnad till Gud bidrar vi till att tron Gud gav oss, växer.
Genom olydnad, krymper den. Tro växer eller krymper, den står inte stilla.
 Vi längtar efter, och söker att få en alltjämt större tro.

Gud blir, genom tro, levande för oss, sann och verklig, tro gör att vi lever med Honom, söker att lyssna till Honom och göra det vi hör Honom säga.

Tro ger oss en fast förankring i Jesus, den befriar oss från modlöshet och låter oss istället leva i kraft, kärlek och självbehärskning såsom Jesu lärjunge och efterföljare.
Ju mer tro vi har, ju mer förstår vi också att vi är odugliga tjänare och att utan Honom kan vi inte göra någonting.

Det är Jesus som flyttar berg genom den som tror.

Helgonen kan flytta en hel del,
 läser man om deras liv och gärningar förbluffas man!
Helgonen är samtidigt så medvetna om deras intighet och att det är Guds nåd som verkar genom dem. Varför?
Därför att det är Hans vilja att verka genom dem!
Han kunde gjort och verkat i allt själv, utan dem, utan oss.
Helgonen är också påminda om deras elände och hur deras liv skulle ha varit utan Honom, utan Hans ingripande, tålamod och barmhärtighet.
Vi har gjort det vi fick nåd att göra, av oss själva är vi odugliga.

Valet är att fånga upp nåden eller att tappa den.
Varför vi nu talar om helgonen är därför att tron visar sig tydligast i dem.
Man förstår alltså bäst vad tro är om man ser på helgonen.
Helgonen är måna om att all ära går till Gud, de vill absolut inte ha något igenkännande bland människor just därför att det känner till sin egen oduglighet.
Helgonet som vi firade igår, Lilla Therese, ville inte ens ha någon belöning av Gud men ville göra allt enbart för att behaga Honom. Tro!

Jesus visar oss idag att tro passar ihop med ödmjukhet.
Tro växer genom små dagliga segrar. Som när jag vänder mig till Herren för att få klarhet på någon situation istället för att tänka ut någonting själv utan att ens fråga Honom. Eller när jag avstår från ett tv-program som inte är så uppbyggande eller när jag beslutar att sluta läsa en tidning som inte är så bra. Tro växer när jag talar till den jag inte gärna vill tilltala, ler till den jag inte vill le, tro växer när jag gör små akter av kärlek utan att visa någon. Tro växer när jag avstår från något gott vid en måltid eller tar mindre av det, av kärlek till Jesus.Tro växer när jag vittnar till sanningen.

För tro utan kärlek är inget bra.

Det är kärleken som gör tron kraftfull, tilldragande och sann.
Kärleken är tvillingsyster till ödmjukheten.
Kärlek och ödmjukhet är trons följeslagare.

Tro är inte bara ett accepterande av en lära, ett ”ja” till den historiska Jesus och Hans liv, ja till att Han är sann Gud och sann människa...
Tro tränger in i hela mitt liv, i hela mitt jag, tron är till för att levas, levas ut i hela min mänsklighet.
Tro färgar alla mina ord och gester, alla mina arbeten och all min längtan.
Tro är orsaken till varför jag över huvud taget gör eller inte gör en sak!
Tro får mig att älska Jesus och allt Han vill att jag ska älska.
Tro leder mig till att vilja dela Hans lidande och kors.

Tro utan kärlek vill ingenting av allt detta ,
tro utan kärlek är bara ord, må så vara Guds ord!

Kärleken gör tron till en levande kraft. Kärleken är Guds kärlek som utgår ifrån Honom och kommer in till vårt hjärta genom den Helige Anden.

Vi är tjänarna och vi tjänar vår Herre som sig bör.
Det är inget särskilt med det.
När vi har tjänat klart – vid vår död – ska vi bli ett med Honom,  ska vi träda in i evig vila med Honom, äta och dricka med Honom-
om vi har gjort vad vi borde ha gjort!

Bön bör vara ett uttryck för vår tro. Liturgin är väsentlig, den visar vad jag tror. Kyrkan har ett ordstäv som säger.:
” Lex orandi Lex credendi”,
vilket mer eller mindre översätts till:
”bönens lag är trons lag".

Som jag tror, ber jag.
Det gäller också för vårt liv: som jag tror, lever jag.

                                         
  "...ett senapskorn..."