2017 > 08

Matteus 16:13–20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: »Vem säger människorna att Människosonen är?« De svarade: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.« — »Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« Simon Petrus svarade:«Du är Messias, den levande Gudens son.« Då sade Jesus till honom: »Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.« Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

                                          Betraktelse
Petrus är en av de tolv, en av Kyrkans pelare.
Han är den förste av tolv.
Petrus och Apostlarna tjänande urkyrkan och skapade så plats i kyrkan för var och en av oss.

På Jesu fråga "vem säger ni att jag är", svarar Petrus: ”du är Messias!
Messias, enligt de gamla skrifterna ska komma för att frälsa världen genom Israel och hans frälsning skulle sträcka sig till hedningarna. Han är den ”smorde”.
Enligt Jesaja är Han Guds tjänare, den lidande tjänaren. Den Helige Anden är över Honom och hans rike är ett rike grundat på ödmjukhet och lidande. Den ”smorde” ska lägga ner sitt liv för synden och för mångas frälsning.

Petrus visste att Jesus var Messias men visste ännu inte vad det egentligen betydde för Jesus - eller för honom själv...

Petrus växte i tro och i kärlek till Kristus.
I Petrus liv, som i så många andra människors liv, blev fallet ner i avgrunden där han nådde sin egen botten, vägen till omvändelse.
Från det att han begråtit sin synd och ångrat sig, älskade han nu Kristus in till döden.

Petrus blev dödad på samma sätt som Herren: korsfäst.
Då han inte tyckte sig vara värdig att dö på samma sätt som Jesus, bad han om att få bli korsfäst upp och ner. Han blev begravd i den närmaste kyrkogård vilken då låg på Vatikankullen.
På hans grav byggdes Sankt Peters basilikan.

Jesus undrar vad människorna i allmänhet säger om Honom.
De flesta såg Jesus som en av många andra heliga människor, liknande några av dem som levt före Jesus.
För att få ett mer personligt svar frågar då Jesus Apostlarna vad de själva tänker om Honom.

Jesus söker inte vilka svar som helst.
Allt vad vi säger och tycker om Jesus är inte ”rätt svar”.
Apostlarna som tänker efter innan de svarar verkar inte söka efter någon känsloupplevelse de har haft med eller kring Jesus, de söker inte efter någon personlig bedömning av vem Jesus är.

Visst kan jag säga vem Jesus är för mig, men bara så länge det håller sig inom ramen av vår tro.
Jag måste först veta vem Han säger att Han är,
vem Kyrkan säger att Han är, förrän jag kan säga vem Han är för mig.

Om människor på Jesu tid trodde att Han var Johannes Döparen så var det ju faktiskt så att Han inte var Johannes Döparen.
Och om vi i vår tid tror att Jesus är en av många andra frälsare och profeter, eller, ” för mig är Jesus en fullkomlig människa som inte dömer någon”..så betyder inte det att det är vem Jesus är.

Petrus svarar att Han är Messias.
När Petrus säger att Jesus är Messias, den levande Gudens son, svarar Jesus på en gång med att säga vem Petrus är!

Det här är en så vacker dialog mellan Jesus och Petrus.
Petrus säger vem Jesus är, han talar i Kyrkans namn, Kyrkan som är Kristi brud. Och Jesus, Brudgummen, svarar genom att säga vem Peter är:
han är klippan som Jesus ska bygga sin Kyrka på!

Som i ett kärleksmöte där den älskade och den som älskar återspeglar varandras identitet och igen kännande.

Det är bara i Jesus vi kan finna vår sanna identitet! När Petrus förstod att Jesus var Messias började han också förstå vem han själv var och vad hans mission var, hans uppgift i Kyrkans kropp:Petrus skulle vara klippan.

”Auktoriteten att vara ”Klippan som "Jag bygger min Kyrka på”
eller att ”allt du binder på jorden ska vara bundet i himlen”
eller att ”dödsrikets portar aldrig ska få makt över Kyrkan”...
kan inte ha varit menat enbart för Petrus.
Varför skulle dödsrikets portar bara var beskyddade under Petrus liv?
Alla de löften som Jesus gav till Petrus kommer helt enkelt att bestå genom tiderna och inte försvinna med Peter!
Kristus har givit löftet till sin Kyrka och inte till en enstaka person.
Att Paulus och det Nya Testamentet inte talat om den Petrinska successionen måste ”betraktas som ett tecken på evangeliernas trovärdighet som förmedlare av en autentisk tradition.
I Rom från första början utgick man ifrån att den rad av biskopar som där fanns förtecknade också varit efterträdare till Petrus.
Dessutom så framträder det klart att platsen för Petrus martyrium är huvudinnehavare av den Petrinska fullmakten och spelar en framträdande roll för tradition och de nytestamentliga skrifternas utveckling till Bibeln”.                                                     
                                                      (Joseph Cardinal Ratzinger).

Jesus är Brudgummen som har givit sitt liv för bruden:Kyrkan.
Petrus är klippan, kyrkan, som ger sitt liv för Kristus.
Jesus kommer inte ensam, Han kommer i sin brud, med sin brud - hennes brister och även synder, är inte ett hinder för Herren!
I tro griper vi tag i mysteriet, som bit för bit uppenbarar sig, fast det ändå fortsätter att vara ett mysterium.

Han som kallas klippan lägger Peterskyrkans hörnsten med sitt blod i det att han ber för sina bröder att de inte ska falla ifrån den tro som Kristus ger sin Kyrka.


                ”...och på den klippan skall jag bygga...”





 

Matteus 15:21–28
Vid den tiden drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« — »Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk.

                                      Betraktelse

Gud har från tidernas början valt Israel till att vara det land varifrån världens frälsning skulle komma.
Det gamla testamentet är vår frälsningshistoria.
Från syndafallet genom Patriarker, domare, kungar och profeter ser vi hur Gud har förberett världen för Messias ankomst.
Israel visste att de var det utvalda folket och att från dem skulle Frälsaren, den Smorde, komma.
Efter att det Judiska folket skulle ha överlämnat sig till Jesus, som ju är den Messias de väntade på, skulle frälsningen nå hela världen genom dem.

Men Israel tog inte emot deras Herre, de kände inte igen Honom.

Den icke-Judiska kvinnan – hedning – försöker att fånga Jesu uppmärksamhet, hon kallar Honom Herre, Davids son.
Hon faller ner framför Honom och ber Honom att förbarma sig över henne. Hon har förstått att bara Han kan hjälpa henne i hennes förtvivlan över hennes besatta dotter.

Hedendomen och det ockulta är en öppning för demoniska andar eftersom det vänder sig till övernaturliga krafter vars källa man inte vet någonting om.
Källan är inte Kristus.
Kan någon andlig kraft eller någon andlig övning som inte kommer från -  eller är i Kristus och den Helige Anden -  vara ren, fruktsam, god, helgande eller befriande?!

Precis som den hedniska kvinnansökte hjälp hos Jesus, händer det inte  sällan att människor som blivit inblandade i, eller påverkade av, demoniska krafter söker sig till den Katolska Kyrkan för hjälp.
Vart skulle de annars gå?

I föregående text, Matteus 15:18-20, talade Jesus om att det orena i människan finns i hennes hjärta och att ur hjärtat kommer det orena ut i ord och i livs stil.

Efter det följer Matteus berättelse om den besatta flickan.

Någonting orent hade tagit sig in i flickans hjärta.
Kanske, kan man anta, genom en andlig övning, genom att på något sätt ha kallat på den andliga världen, försökt att ta sig in där, försökt att få kraft eller svar därifrån.
Man kan också anta att mamman hade någon del i det eftersom det var med henne flickan växte upp.

”Vi strider nämligen inte mot människor av kött och blod.
Vi strider mot de onda härskarna i den osynliga världen,
dessa mäktiga sataniska varelser, mot mörkrets härskare,
som regerar denna gudlösa värld,
och mot stora skaror av onda andar i andevärlden.
Använd därför allt som hör till Guds vapenrustning,
så att ni kan stå emot fienden när han än anfaller er.
Då kan ni också stå som segrare när striden är över.
                                                                    (Efesierbrevet 6:12-14)

Mamman, som ser att det onda återspeglas i hennes eget barn, förstår att de behöver hjälp. Hjälp från David son, Jesus Kristus.
Jesus prövar henne genom att inte verka höra hennes bönande men samtidigt ger Han henne trons gåva.

Jesus visar genom sitt till synes icke medlidsamma gensvar att avgudadyrkan är en styggelse och att Han först måste hjälpa de som följer den sanne Guden, den Gud som givits Israel sedan Abraham.
Kvinnan som ser i Jesus, Davids son, han som för evigt skulle sitta på tronen, får med hennes dotter ta del av Kristi frälsning. De som är hedningar blir upptagna till Kristi lärjungeskap och får ett nytt liv i Kristus.

Jesus, Guds Son, världens frälsare, kallar alla till att bli ett kungligt folk. Han kallar till en tro i ett bönehus, vilket är Kyrkan som Han har grundat och gett sitt liv för.
Hon är universell, Katolsk: för alla.
Dit kan alla komma som söker ett sant övernaturligt liv och som längtar efter att få komma till den enda rena klara Källan.

Jesus ger oss vapen för att klara oss mot världens och demonernas attacker. Han ger oss vapen så att vi ska kunna ha ett rent hjärta och bevara det rent.
Dessa vapen är Eukaristin, bikten, Guds ord.

Han har också givit oss Maria, Kvinnan och Modern som likt mamman i dagens text oroar sig, begråter och ber Jesus för hennes barn: vi alla!

Maria, den allra heligaste jungfrun, Jesu Moder, Kyrkans Moder, är ett kraftfullt vapen mot den onde och allt ont,
för i hennes obefläckade renhet har hon krossat ormens huvud!


            "...Herre, Davids son, förbarma dig över mig..."!

 

Matteus 14:22–33
Vid den tiden befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Petrus svarade: »Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.« Han sade: »Kom!« och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: »Herre, hjälp mig!« Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. »Du trossvage«, sade han. »Varför tvivlade du?« De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: »Du måste vara Guds son.«

                                       Betraktelse
Jesus lär oss att söka stillhet.
Vi tror på Jesus. Men ofta under dagens lopp tränger vårt jag fram så tydligt. 
Ett jag som inte verkar så väldigt förknippad med Jesus.
Världens jäkt och stress, människors uppfattning, vår egna osäkerhet, ja, alla de psykologiska faktorerna avspeglar sig i vårt ansikte och i vårt uppträde, i vårt bemötande med andra.
Vi skakas om av verkligheten omkring oss... och inom oss.
Tron räcker inte alltid hela vägen, så vi saknar frid, vi saknar ett inre lugn som tro och närhet till Kristus ingiver.
En ro som kommer från vetskapen om att jag gör Hans vilja och från en förnimmelse av att Han är med mig nu.
I vår bristande tro verkar vi istället ensamma, föräldralösa...
Vi kan bara konstatera att det tar tid att låta sig formas.
Det tar tid att låta vår tro bli kött i oss!

Det handlar inte om att inte lida, att på något sett ingå i ett nirvana utan känslor eller reaktioner, att leva i ett neutralt ingenting.
Istället handlar det om tron som blir till förtröstan,
förtröstan på Jesus som går vid min sida och aldrig lämnar mig.
Då finner man en viss stillhet som tar sin plats i ens inre där Jesus mer och mer kan regera.

Man kommer inte dit med hjälp av yoga eller andningövningar.
Man kommer dit i sitt överlämnande till Jesus, överlämnande till Hans vilja. Ju mer man överlåter sig till att bli Hans,
till att vara Hans lärjunge
till att låta HONOM vara Mästaren,
ju mer kan man leva av den stora gåva som tro är!

Tro som blir till förtröstan, stillar oss som ett barn i sin moders famn...
som i den lilla brisen där Elia mötte Gud,
som i lugnet Apostlarna kände efter att Jesu hade stillat motvinden.
För om tron enbart blir ett
”bejakande av mitt intellekt till uppenbarade sanningar”,
ger den inte mycket i det vardagliga livet, inte heller i människans törst efter förening:
     ”...som en torr öken är min själ i längtan efter Dig Herre...

Tron bär oss, men tro vill bli dynamiskt levande i vår kropp och själ,
i vårt liv och i alla ögonblick!

Vår tro formar oss.

Världen är sekulariserad vilket betyder att Gud inte får någon plats. Sekularisering är en kulturs oförmåga att höra Guds stilla röst.
Hans ord, säger man, har inte längre någon relevans och kan kasseras...
Sekularisering är det totala överlämnandet till världens mäktiga krafter: pengar, nöje, njutning, sex, karriär, konsumtion...
detta sätts ett högre värde på än Gud, än evigt liv med Gud.

Samtidigt är människor rädda för döden, så mycket så att man vill ta den i egna händer och på så sätt få den "ur vägen".

Vem är inte rädd för att dö?
Den som lever sitt liv i tro på Kristus. En tro som är levande, som är upptagen, samlad och utbredd i hela ens väsen!
En tro tar sin plats i hela mig!

Mitt i stormen kommer Jesus gående på vattnet. Han uppenbarar sin kraft och gudomlighet för dem.
De är alla rädda för att dö i stormen, vågorna går höga, men Jesus kommer gående på dem.
Han talar om för dem vem han är. Han säger: ”Jag är”.

Vi behöver inte vara rädda, vi behöver inte vara rädda varken för att leva eller för att dö. Rädslan försvinner när vi fäster vår blick på Jesus och inte på världens makter. Det är mycket hjälpsamt att upprepa igen och igen,     ”Jesus jag förtröstar på Dig”,
särskilt då oron börjar gnaga i oss.

Men om vi bibehåller våra ögon på världen så behöver vi verkligen fortsätta att vara rädda.Rädda för att leva och rädda för att dö.

Peter sjunker när hans rädsla övertar Honom.
Men Jesus lär Peter vad tro på Honom innebär.
Peter ska senare gå på många stormiga vatten...men utan rädsla!
Och sen när hans tro blivit så djup och bred och vid och hög -
därför att han har överlämnat sig totalt till Kristus, och är så förankrad i kärlek till hans Mästare, vill han bli korsfäst upp och ner!

Peter ber inte Jesus om en övernaturlig kraft att kunna gå på vatten men,
“be mig att komma till Dig”.

                                 
"...Var inte rädda..."








 

Matteus 17:1–9
Vid den tiden tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: »Herre, det är bra att vi är med. Om du vill, skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.«
Medan han ännu talade, sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.« När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stig upp och var inte rädda.« De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.
När de gick ner från berget, sade Jesus åt dem: »Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.«
 
                                           Betraktelse

Jesus är Guds uppenbarelse!

I Hans Skönhet och strålande Ljus vill Peter stanna kvar, där vill han bo.
Vem vill inte det?

Skönhet och ljus är en inneboende del av vår tro.
Vi behöver vackra kyrkor, liturgier och katedraler, målade kyrkfönster i vilka vi kan "läsa" Bibeln, höra musik som lyfter våra själar till förnimmelse av Guds sanna närvaro.

Gud är idel Ljus, utanför det Ljuset - är mörker.
I Jesus är Gud tillfullo uppenbarad. Han är det enda Ljuset. För alla.
Det gamla är borta –något nytt har kommit. Andra religioner upphör i och med att Faderns älskade Son är här.
Även Kristna har svårt att acceptera det!
Men Fadern säger tydligt att vi ska lyssna till Honom.

Ljuset som skiner från Kristus är det Ljus som övervinner mörkrets makt.

Det här med att lysa och skina återkommer ständigt i skrifterna, både i det gamla och i det nya testamentet.
Moses ansikte lyste så mycket att han var tvungen att beslöja det när han talade med folket...
i den himmelska staden Jerusalem behövs varken sol eller lampa för Guds härlighet lyser över dem...
Kristus själv säger att Han är den strålande Morgonstjärnan...
de himmelska härarna klär sig i skinande linnetyg och likaså skiner Jesu brudar i strålglans, säger Uppenbarelseboken...

Kanske är det ett sätt att uttrycka de heligas klarhet inför Gud, deras förvandlade och förhärligade kroppar och själar genomstrålade av Guds egen renhet och klarhet.
Det är inte kläderna som skiner utan hela deras väsen är klädda i ljus. Guds ljus.Var och en skiner med det ljus Gud tilldelat just honom eller henne, efter den belöning Gud givit dem.

Jesus säger att ”de rättfärdiga ska lysa som solen”.
Ljuset som människor söker, finns bara i Kristus, det är det rättfärdigande ljus som Fadern söker i oss; frukten av, först och främst, Guds obeskrivbara nåd, men sedan också frukten av hur vi levt vår tro, hopp och kärlek.
Det ger oss likhet till Kristus. Ju mer vi låter våra liv danas av dessa tre teologiska dygder, ju mer kommer avtrycket av Jesu anlete att formas i våra själar. Det är vad Fadern vill se i oss!
När den helige Paulus säger att han bär”Kristi sår i sin kropp” förstår vi att Paulus alltmer liknar Kristus, inte bara till det inre men också till det yttre.

Lyssnar vi till Kristus, såsom Fadern säger åt oss att göra, blir Hans ord, som vi tar emot inom Kyrkans trygga murar, som bröd att bita i, tugga, äta och svälja tills det blir en del av oss och vi kan leva utav det, ta näring från det, bygga vårt hem i det.

”Lyssna till Honom”, säger Fadern, lyssna till Honom,
 Han är Faderns älskade Son.
Fadern visar genom dessa ord vad som behagar Honom och Vem som behagar Honom!

Utan att ha sett Guds glänsande sken i Kristi ansikte är det svårt att fortsätta att tro när vi senare nån gång får se den vanställde Kristus med ett föga mänskligt utseende (jfr. Jes.52:14).

Den kärlek och godhet, sken och briljans vi stundom får erfara måste bli jorden under våra fötter. Därför att precis som ljuset som skiner från Kristus på tabor kommer att gömmas bakom hemska sår som människan ska vålla Honom, kommer också vår tro att prövas.

Apostlarna behöver bli styrkta i deras tro, för lidandet och korsfästelsen är alldeles nära och om de inte får se Hans gudomlighet idag blir frestelsen imorgon för stor.
Deras tro kommer ändå att vackla. Även då de har sett och hört och rört, måste de alltmer och alltjämt bli stärkta i deras tro.
Apostlarna hade aldrig sett Jesus som Han nu visade sig.
Det var så överväldigande att de ville stanna kvar i det ljuset.
Men så skulle det inte bli.

Borta är plötsligt den strålande Jesus och hela visionen av detta gudomliga fyrverkeri, nu befinner Apostlarna sig i ovisshetens moln och de är rädda!

Lika mycket som de vill stanna på Tabor, vill de inte stanna på Golgata.
Är vi inte likadana?
Vi vill gärna vara där frid och fröjd strömmar, utan konflikter utan motstånd, utan smärta....
Men om vi lever så, kommer då Fadern att se något av Jesu sår i oss? Kommer Han att se avbilden av Jesu anlete i vår själ?
Tror vi verkligen att det kan bli något inträde till det eviga strålande ljuset utan det?!

Varför säger Fadern till Apostlarna, och till oss, att vi ska lyssna till Hans älskade Son - när Jesus inte alls talar under tiden som förvandlingen varar?
Vad är det vi ska lyssna till?

- Till det som Jesus sagt alldeles innan Hans förvandling, nämligen:
”om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv ta upp sitt kors och följa mig”.

Efter Tabors ljusuppenbarelse bär det iväg till korset.

Därför lär Han oss, om vi lyssnar, att leva i en inre frihet som kommer från självförnekelse, lydnad, ödmjukhet, medlidande, botgöring och kyskhet.
Han lär oss att leva av korset och dess välsignelse.

Ömt och varligt rycker Han tag i oss genom Förklaringen på Tabor.
Han når in i våra själar där det gudomliga fröet var sått på vår dopdag, för att påminna oss om att vi är skapade för något mer, skapade för detta Ljus som finns bortom korset men ändå är så innerligt förenat och förankrat i korset..

Gud lyfter oss upp till Hans kind genom att rena oss från trots, upproriskhet och falskt frihetstänkande. Det fallna och ofruktsamma i oss rensar Han bort och istället placerar Han oss i Hans Ljus!

Han renar och bränner bort trotset, dunkelheten och fegheten, tills vi når en inre förvandling som liknar det vi ser i Kristus på berget Tabor.

                                          
"...Lyssna..."