2017 > 10

Matteus 22:34–40
När fariseerna fick höra hur Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: »Mästare, vilket är det största budet i lagen?« Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«

                                           Betraktelse

Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa står det i första raden av dagens text.
De var svarslösa därför att Jesus hade övertygat dem om att det är sant att människan ska uppstå från de döda.
Därför, sa Jesus, är Gud inte en Gud för de döda men för de levande.

Vem är levande?,
kunde ha varit den laglärdes fråga men istället frågar han Jesus vilket är det största budordet.
Jesus talar om saker som är svåra att tro därför att de är svåra att förstå – t.ex. hur en död och förmultnad kropp ska uppstå till liv igen.
Så den laglärde föredrog att tala om lagen,för den kände han till.

För att kunna älska Gud, måste jag vara levande.
Levande i min andliga själ.
Det andliga livet är vid liv, om själen har heliggjörande nåd.
Då kan människan också ha liv i Gud, liv med Gud och liv för Gud.

Att älska sin nästa, vilket är det andra budordet enligt Jesus, som sätter ihop hela lagen i dessa två budord, innebär först och främst att vilja se sin nästa i vänskap med Gud.

Om vi inte först gör Guds vilja och lyder hans ord gör våra sociala insatser oss ingenting gott.
För utanför kärlek till Gud, finns egentligen ingenting som är av vikt, eftersom det är från kärlek till Gud som det andra budet härrör .

Vi kan inte älska det skapade utan att först älska Honom som har skapat!

Alla sociala insatser kan vara mycket bra men om vi bara tänker på detta livets goda och välbefinnande, leder det varken oss eller andra, till vänskap med Gud, till heliggjörande nåd eller till evigt liv!

Utifrån vår kärlek till Gud kommer kärlek till nästan.
Sociala insatser är humanitära och antroposofiska, man behöver ingen kärlek alls till Kristus, för att göra det.
Sociala insatser gör oss inte - ett!,
ett blir vi bara i Gud, aldrig utanför Honom!

Sociala insatser kan föra oss närmare varandra på ett humant och organisationsmässigt vis, men inte till den enhet som Gud ger oss i Honom själv och som är den enhet Jesus ber om i Johannes 17 – det är den enigheten som vi ska leva all evighet i.
När Gud förenar oss i Honom gör Han oss ett.
Kärlek förenar, gör ett..men kärlek till Gud,uttryckt i lydnad till Hans vilja.
Vi kan aldrig åstadkomma denna förening i Gud utan Gud!
Utan att följa Hans ord och vilja.

Att ha samma hobby förenar oss på ett ytligt plan.

Föreningar och klubbar som för oss tillsammans för att utbyta lika intressen, dricka kaffe eller spela bingo, kan aldrig göra oss levande i Gud. Likadant med humanitär hjälp.
Vi kan lika gärna samla frimärken tillsammans.
Bara det att, göra något gott för andra är bättre och ser någonting ut i världens ögon.

Det räcker inte att mena väl. För att älska Gud såsom Han vill och bör bli älskad, behöver vi Guds nåd, vi behöver styrka och kraft i den Helige Anden för att kunna göra det!

Vi behöver sakramenten som inger Guds liv i våra andliga själar.
Och för att ta emot dem behöver vi vara i Guds nåd, ha heliggjörande nåd!

Att älska Gud är att ta emot Kristus i Hans Kropp och Blod, i den Heliga Eukaristin.
Att älska Kristus är att leva på så vis, att jag älskar Honom – och min nästa - med ett rent hjärta.
Att älska Kristus är att kontemplera och betänka hur Han led, och så förena mig med Hans lidande.
Att älska Kristus är att ge upp synd, för det är just synden som har gjort och gör Honom illa.

Hur vet vi om vi är i Guds nåd?
En bra start är att söka upp bikten och bli förlåten dödlig synd, sånt som avlivar nåden i våra själar, sånt som håller borta heliggjörande nåd.

Det första budordet att älska Gud innebär att jag först har medlidande med Gud!
Att ha medlidande till min nästa är att se hur människor som är skapade och älskade av Gud inte är given mat, vatten, bostad, rättigheter, kärlek, hjälp, bistånd.....liv!
Men Gud först.
”Gud först”, betyder människans andliga välmående före det jordiska, att Gud ska kunna älska och bli älskad i min nästa!

Har jag medlidande till de fattiga -
utan att ha medlidande till Kristus, som lider under korsets tyngd..
som lider i sin Kyrka där Han inte är lyssnad till och ännu mindre älskad..? Medlidande till Kristus vars kropp och blod ges ut som om det vore kyrkans egendom och rättighet,
medlidande till Kristus som hånskrattas i sina lagar och ord,
är utbuad i sin moral, nertrampad i sin inbjudan till evigt liv,
törnekrönt och bunden när Han visar oss korsets väg!
Medlidande till Kristus som blir slagen på munnen när Han talar sanning, medlidande till Jesus som blir korsfäst och dödad i eutanasin och i aborten...........människan som Han har skapat i sin avbild.

Gud är medlidande, vi ber att bli medlidande som Han.

Det är intressant att för det mesta tar de fattiga mer hand om varandra än de rika hjälper varandra eller hjälper de fattiga.
De fattiga älskar Gud. De tar Gud för givet. De säger inte att Han är orättvis. De går till Honom i tystnad. De behöver Honom.
Han är allt de har.

Moder Teresa berättade gärna och ofta om hur, när hon besökte de fattiga i slummen, kom till en mycket fattig kvinna med små barn som inte hade mat för dagen. Moder Teresa gick hem för att hämta ris och kom tillbaka till kvinnan och gav henne det. När kvinnan tagit emot riset gick hon på en gång till sin granne. Moder Teresa frågade henne varför hon gjorde så, varpå kvinnan svarade att
”hon är min granne och hon har inte heller någon mat,
så jag gav henne hälften av vad du gav mig”.

Vi älskar de fattiga därför att vi älskar Gud som älskar de fattiga.
Gud, per definition, kommer alltid först.
Om Gud är vår vän så är det Hans kärlek till de fattiga som strömmar igenom oss.
Allt vi gör av kärlek till Gud , berikar vår nästa!
Men för att göra något av kärlek till Gud, måste det vara i samklang med Hans vilja.


                        ”...med hela ditt hjärta...”







 

Matteus 22:15–21
Vid den tiden gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast Jesus för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: »Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?« Jesus märkte deras onda avsikt och sade: »Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.« De räckte honom en denar, och han frågade: »Vems bild och namn är det här?« — »Kejsarens«, svarade de. Då sade han till dem: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.«

                                          Betraktelse
Det djupaste i oss tillhör Gud.
Guds avbild är i varje människa, varje människa är Guds avbild.
Så ge till Gud det som tillhör Honom dvs. allt i dig! Helt och odelat.
Människans hjärta bär Skaparens avtryck.
Han måste vara den ende Herren i vårt liv.

Jesus delar inte sin plats med någon eller något, antingen är Han i våra liv den Han är i sig själv: Gud, Frälsare. Brudgum och Skapare, eller så är Han en bland andra, eller bland annat.

Jesus talar till oss genom sitt ord där Han ger oss värden att forma våra liv efter, mönster för hur vi ska (kunna) leva våra liv.
Om vi följer det, eller försöker följa det, för det är inte lätt för någon att gå korsets väg, och medvetet undviker alla vägar som finns utanför Honom, är Jesus, Gud, i våra liv. När Jesus är Gud i våra liv, blir vi också medvetna om att Han inte bara vill vara vår Gud,
utan också vår Frälsare och vår Brudgum.

Om vi låter oss ledas av andra religions gudar, hänger oss till sekularisering,
så ger vi inte till Gud det som skulle ha givits till Honom.

Kompromisser och neutralitet är inte dygder!
Att man aldrig uttrycker sig klart: för eller emot, ja eller nej, men låter allt vara bra och möjlig:”bra för mig men inte för dig”..”gör det som känns bäst för dig”.....
Kompromisser är vägar man kan ta när man inte vill besluta sig för en väg, för en Herre, för en tro. Det är vägar man tar till sig för att göra livet i världen lättare, för att få större popularitet, mindre konfrontationer, Går man inte den ”dubbla vägen” kan man lätt få stämpeln: - fanatisk.

Men den som är döpt och konfirmerad i Kyrkan har lovat att förkunna Herren, att sprida den sanna tron och försvara den, för man blir genom dopet och konfirmationen starkt bunden till Kyrkan.
Genom kompromisser och neutralitet försvagas detta band med Kyrkan och med Kristus.

Den civila lagen ska äras och följas. Men om den motsäger Guds lag så ska den inte följas.

Vi har inom oss ”Naturens lag”. Det är den inneboende förmågan att urskilja vad som är rätt och fel. Genom ett uppriktigt sökande efter det sanna, kan jag tänka igenom och begrunda det med mitt förnuft och så komma till en objektiv sanning.
Att sedan leva enligt den sanningen är att ge till Gud det som är Hans.

Katolska kyrkans katekes definierar naturens lag så här:

 

"Människan har del av skaparens vishet och godhet.
Han ger henne herraväldet över sina handlingar och förmågan
att styra sig själv i riktning mot sanningen och det goda.
Den naturliga lagen uttrycker den ursprungliga moral som
innebär att människan med sitt förnuft kan fatta vad som är
ont och gott"
/ nr. 1954 /


Gud har satt sitt sigill över mig som sin egen. Han bor i djupet av min själ.
Han älskar mig och vill att jag lär känna Honom.

Lär känna Hans väg, Hans tänkande så att du blir Hans vän och följeslagare.
Vi kan inte älska någon vi inte känner, vi kan inte känna någon som vi inte tar oss tid att vara med.
Att lära känna Jesus är att älska Honom, att älska Honom är att ha tillit till Honom, att ha tillit till Honom är att göra det Han vill, därför att det är det enda som kan göra oss lyckliga och fridfulla.

När vi gör det är vi verkligen välsignade.
Det börjar med att vi varje dag talar till Honom och lyssnar till Honom.
Vi lyssnar till honom i skenet av det ljus Han belyser oss med genom Hans ord i Evangeliet och Hans ord i Kyrkans läroämbete som fortskrider genom tiderna utan att förändras till något som aviker från det som tidigare var.

Först när vi är väl grundade i det, kan vi lyssna till Gud i vårt inre,
kan vi läsa Guds ord och se helheten i det, bli stärkt i tron
och trofasta i våra liv, och på så vis, ge till Gud det som är Hans.
För utan den grunden, vet vi inte vem vi lyssnar till.

Det är bra att vara tillsammans med Gud eftersom vi är Hans.
Börja varje dag med Honom och sluta varje dag med Honom...
varför inte fylla den med Honom också?!

Du är på en resa, målet är Den Allra Heligaste Treenigheten (!), och varje morgon är en ny början på din resa genom livet som Gud ger dig för att nå fram till målet. Vi, därför att vi är svaga, måste mycket ofta påminna oss om målet, annars kan vår resa bli alltför krokig och riskfylld.

Det gör all skillnad att göra resan med Honom och att börja var dag med Honom.
För vi är Kristus' och Han är Guds och i Honom har vi allt, så allt är vårt -  om vi ger Honom det som är Hans.


                              ”...det som tillhör Gud....”





 

Matteus 22:1–14
Vid den tiden talade Jesus till översteprästerna och fariseerna i liknelser: »Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.«
                                          Betraktelse

Jesus talar här om vår frälsningshistoria.
Sedan Israel blev ett folk, vilket Gud gjorde dem till, har Han inbjudit dem först, men också oss och hela mänskligheten, till den allra största fest vi kan tänka oss, eller rättare sagt, vi inte ens kan tänka oss.
Vi kan inte föreställa oss himlen på ett tillräckligt realistiskt sätt eftersom vi inte har någon erfarenhet av vad som är bortom det jordiska, mer än genom vår tro.
Inte bara Israeliterna - var inte ett folk - men inte heller var hedningarna något folk.
Vi blev ett folk i Kristus (jfr 1Peter 2:10), när vi ingick i Hans eviga förbund som är förseglad i den Heliga Eukaristin!
Genom att bli kvar i Guds eviga förbund, är vi på väg till den utlovade Festen som Kungen bjuder oss in till - vi kan nu smaka lite av den Festen för den börjar redan här!

Bröllops festen är det bubblande glada mötet mellan mänsklighet och Gudomlighet!

Jesu mission är att förena människor med Fadern.

Kungen hade gjort sig så många besvär för att förbereda sonens bröllop dit mängder av gäster var inbjudna.
Men gästerna som var inbjudna var varken öppna eller emottagande. Viljan att följa deras egna planer gjorde dem inget gott!
Vi kan så lätt ge ”bra” ursäkter till varför vi inte har tid med Gud och Hans Fest.
Festen där allting gott finns i överflöd...men vi är inte det minsta intresserade! Varför?

Därför att Kungen kräver att vi tar del i Hans förbund.
Då får det vara. Eller så gör man om lite i förbundets regler.

Åkrarna behöver vi ta hand om för att de ska ge avkastning.
Det är också Guds vilja att vi arbetar. Arbetet tillhör människans värdighet. Också affärer behövs göras..infrastrukturer är viktiga för samhället...

Men det är inte först och främst uppbyggandet av samhällets sociala och ekonomiska välgång som ska prioriteras, men var och ens liv i det förbund som Jesus Kristus skrivit med sitt blod!
Därifrån och bara därifrån kan ett samhälle byggas upp till det som vi alla önskar skulle vara grunden för våra samhällen: frid, fred, hänsyn till andra, respekt...
För det var ju inte bara arbete som höll de inbjudna borta från att komma till Festen det var ju också så att de hade ihjäl människor, Guds tjänare!
Att åsidosätta Gud och Hans ord, är sannerligen ett enastående våghalsigt dödande!

Guds lidande Tjänare, Jesus Kristus, som inte bara själv blev dödad men också blir dödad i dem som talar Hans ord och gör Hans vilja och på grund av det blir, på ett eller annat sätt, förföljda.

Otrohet till Gud kan leda till vad som helst, från mord på ofödda barn till mord på gator och torg.

Hur kan man å ena sidan vilja bygga upp ett kärleksfullt samhälle med respekt för de fattiga och marginaliserade, med miljövänliga bilar och mat, hälsosamma smoothies och ekologiskt gödsel..,
samtidigt som man påbjuder lagar att döda ofödda barn som lider av Downs syndrom: en slags kategori av människor man likaväl kan avskaffa!?

Därför att världen väljer bort Kristus väljer den också bort en sann etik och moral.
Den väljer bort liv!
Väljer den bort Kristus väljer den också bort lidandet.

Väljer den bort lidandet, väljer den faktiskt också bort kärlek!

Väljer den bort kärlek,väljer den också bort de vackra bröllopskläderna som man måste bära för att komma in i den stora bröllops salen.

Kungens Fest.
Kungen gifter ju bort sin enfödde älskade Son! Och det speciella är att vi alla är brudar till Brudgummen. Det är det Kungen bjuder oss till att bli. Alltså inte bara gäster som tittar på, men gäster som blir brudar därför att Kungen ger dem Brudgummen!
Varför är vi då så förvånade att Kungen blir arg?!, arg på dem som hellre bryr sig om åkrar, affärer och synd...

Till Bröllops Festen kan bara de som är iklädda Guds kärlek komma in. Och det är den kärlek som Jesus Kristus har fastställt som den enda kärlek himlen består av: korsets kärlek, lidandets offer till Gud, och därigenom, kärlek till nästan!
Jesus, Brudgummen, har själv visat oss att vägen till Honom är den kärlek som tar sin näring från korset, från Hans sår från Hans utspillda blod och tårar.

Gud, i Jesus, har ingått i ett evigt varande förbund med oss.
Han har blivit människa så att vi nu kan bli Gud, lik Honom!
Men först: identifiering med den som Älskar oss.
Vi besvarar Hans inbjudan genom att förbereda oss för vårt bröllop med Honom.
Förberedelserna är att älska Jesus såsom Han vill bli älskad.
Han visar oss hur.
Han visar oss hur vi kan komma till Festen, med de rätta kläderna!

Jesus är Brudgummen. Han söker i oss, Hans brud, en kärlek som emanerar från ett rent hjärta, ett klart samvete, och en tro som har utstått prövningar!
Spring inte ifrån korset!
Ett sånt hjärta och en sådan kärlek är följden av en sann och varaktig omvändelse till Kristus - och till Hans ord!

Vi måste tacka och upphöja och lovprisa och Tillbedja och förhärliga Konungen som bjuder oss in på denna otroliga Fest som vi aldrig skulle kunnat komma på tanke på att över huvud taget få ta del av -
utan Hans Älskade Son och lidande Tjänare, Jesus Kristus!

Vi futtiga små skapelser måste fort besvara Guds inbjudan av hela vårt hjärta och hela vår själ och med all vår kraft och med hela vårt sinne –
för det tar tid att få i ordning bröllopskläderna!

Den generösa Kungen är mitt ibland oss, sökande och väntande på vårt
JA, JAG KOMMER!!!!

                              
”...Men de ville inte komma...”



 

Matteus 21:33–43
Vid den tiden sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste: »Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?« Översteprästerna och de äldste svarade: »Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.« Jesus sade: »Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.«
                                        Betraktelse

Jesus är vinrankan, vi är grenarna, grenar utan vinranka har ingen sav, inget liv alls, de dör bort.
Att vilja nå Gud, himmelriket, frid och varaktig glädje, utan att vara förenad med Jesus är att tro att en ensam gren, slängd på gatan, ska ge frukt!
Förenade med Honom låter vi livets sav rinna i våra ådror för att få liv i Honom, för utanför Jesus, finns inget liv.

Ju mer vi lever nära Honom, i Honom och av Honom, ju mer bär våra liv frukt.

Gud går i sin vingård och ser sig om efter frukt. Han ser att flertalet människor väntar sig frukt, begär frukt och vill ha sin rättmätiga arvedel av ett evigt liv utan att ha arbetat i vingården, utan att vingården egentligen tillhör dem.
De gör heller ingenting för att Herrens vingård ska blomstra!

I vingården står, borta i ett hörn, Vinrankan. I den finns all sav och liv!
Men få är det som vågar, eller vill närma sig den:
Kristus på korset, den sanna Vinrankan!

Men människan irrar omkring i blindo om hon inte söker sig dit!
Man säger att alla har sin takt och var och en kommer fram till vinrankan i sin egen tid, i Guds tid.
Ja, de flesta av oss tar tid på oss att hitta fram, men "ve mig om jag inte predikar Evangeliet". Det är inte därför att alla har sin väg att gå, och sin tid att ta, som vi lugnt kan låta andra treva sig fram i vilket mörker som helst om vi verkligen tror att Jesus är den enda sanna vinrankan.
Alla vägar leder inte dit!
Mycket tid blir också en massa bortkastad tid!
Bortkastad tid på bortkastade saker försenar min förening med Kristus, och gör en hel del onödiga sår i själen.
Förhärdade hjärtan.
Symptom av ett förhärdat hjärta kan vara högmod, okyskhet, ilska, hat, likgiltighet...
Vad som händer är att vi tappar en inre synförmåga så att vi inte längre kan urskilja vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt, sant eller falskt..sanningen kan ofta göra oss förargade...
Försummande av att lyssna till Guds Son, Guds ord, kan förhärda våra hjärtan så att vi tror mer på vårt eget omdöme än på Guds uppenbarelse!

Dem som vi läser om i dagens liknelse har blivit förhärdade av girighet, de vill till varje pris ärva vingården och har gått så långt att de kan döda för att bli arvtagare.
Ju hårdare vi blir ju svårare blir det för oss att öppna våra hjärtan till Jesus.
Men man kan också ha öppnat sig för Jesus men inte för Hans lära. T.ex. de ord Jesus säger idag:
"...Guds rike ska tas ifrån er och ges till dem som bär frukt..."

Om Guds rike tas ifrån mig, vad händer då med mig.....?

Många ska svara mig, även präster och teologer, att det är en teoretisk möjlighet men inte en praktisk verklighet!
Så, vilken Jesus är det mitt hjärta tar emot?

Gud har planterat vingården, Han har skapat och planterat våra eviga själar i våra kroppar.
Vårt liv på jorden är menat att vara en förberedelse för det eviga livet med Gud. Av den anledningen planterade Han vingården!

Han har givit oss denna vingård att ta hand om, det krävs mycket arbete av var och en av oss, och tålamod, för att frukten av Guds kärlek och Ljus ska finna plats i våra själar.

Vår bristande insikt om vem Gud är, ger oss ett falskt övermod: övermodet att Gud är så väldigt liten, han är som oss! Himlen verkar inte vara mer än  en fridfull semester i skärgården...
Därför vågar man tro att alla har en viss rättighet till himlen, om den nu finns, för helvetet finns ju inte alls, vad skulle det vara för Gud, hur går det ihop med Hans barmhärtighet!?
Så, finns det evigt liv så finns det för alla.

Och det är ju sant, att det finns för alla.
Men inte som en rättighet utan som en fri Gåva, en gratis nåd – för dem som ”älskar Mig och håller Mina ord”.

Vare sig vi jobbar eller inte i Herrens vingård hamnar vi förr eller senare i det där presskaret som finns där. Presskaret är instrumentet för lidande. För de troende, säger Kyrkofäderna, är det Kyrkan som är presskaret. Presskaret krossar vindruvorna, eller oliverna.
Så länge de hänger på grenarna eller kvistarna, så blir det inget vin och inte heller någon olja utav dem.
Gud som har förutbestämt människans kallelse i Jesus, att hon ska bli formad till Hans enfödde Sons avbild, måste först bli lik Honom i Hans lidande.
Så länge man lever i världens frihet, säger fäderna, så är man som oliverna och druvorna på grenarna.
Men när människan väl kommit till beslut om att svara på kallet till Kristi efterföljelse och gå in i Guds tjänst i Hans Kyrka, så är det som att bli nerplockad från grenarna och slängda in i presskaret för att få bli en del av Kristi helande oljor och förlösande vin.

Det är den frukt som Gud söker.

Det är också vad Jesus söker i Hans Kyrka för hon är den sanna vingården som Han själv har planterat: Det nya Israel.


                    ”...Han väntade sig söta druvor...”