2018 > 03

Johannes 20:1–9
Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: »De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.« Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

                                          Betraktelse

Under dessa tre dagar har jag varit fylld av tacksamhet till Jesus.
Först och främst för trons gåva men faktiskt ännu mer för det otroligt vackra, sanna och rika som jag tror på: den Katolska Kyrkan!

Det liturgiska livet återupptar Kristi liv, man minns med hela kroppen och alla sinnen,med gråt och med glädje.
Säkrare än årstiderna är den liturgiska omloppsbanan där vi ständigt får leva i och utav Kristus:
Hans antågande, ankomst, liv, förkunnande, helande, lidande, död, uppståndelse, himmelsfärd, Pingst, Eukaristin, Jesu Heliga Hjärta...
Det är Jesu längtan att vi lever med Honom, delar våra liv med Honom, att Han blir den viktigaste delen av vårt liv, att Han blir vårt liv!

Liturgin ber vi, men vi är också menade att leva den.

Att man ser så många händelser just i Stilla veckan, tävlingar, sport, fester på Fredagen fester på Lördagen, fjällfärder, kälkåkning, fiskpimplande, skidor...talar om hur avkristnat vårat land är.

Som Gud och Frälsare, har Jesus all rättighet – och vi har all skyldighet -  att förvänta sig av oss, att vi söker Honom och söker oss till Honom, i Liturgin, tackar Honom för Hans stora kärlek så rikligt uthällt i Hans Kyrka, i alla Hans sakrament.

Vi borde helhjärtat gratulera Honom för Hans uppståndelse!
”Strömmarna klappar i händerna och bergen jublar”!

Uppståndelsen är inte enbart att Jesus uppstår från de döda, det är ju inte ett återupplivande utan en förvandling.
En bestående ”förklaring” från en jordisk verklighet till en himmelsk förhärligad verklighet som vi inte har av eller i oss själva, men får istället ta del av i Kristus.

Varför blev Gud människa?
För att frälsa oss.
Vi kan säga att det är summan av Påsk mysteriet.

Ska vi då inte komma ihåg Honom?!

Att leva i vår egen vardag och tänka på våra egna nöjen och sociala förpliktelser utan en tanke på Påsk mysteriet, gör, med all säkerhet, Jesus illa.
I det långa loppet gör det också oss illa.

Hela årets liturgi visar just att Han alltid tänker på oss.
Allt Han gör är för oss.
Påsk mysteriet levt i våra egna liv gör oss till sanningsenliga Kristus vittnen.

Allting omkring Gud har med Påsk mysteriet att göra, mysteriets själva hjärta är Jesus:
Jesus i tiden och Jesus i evigheten.
Påskens mysterium är Kristus levande mitt ibland oss!

Maria av Magdala, är en strålande och inspirerande förebild för oss alla i det att hon så totalt besvarar Kristi nåd, omvänder sig och blir Kristi brud, Kristi tjänarinna och Jungfru Marias dotter!

Hon är en ikon av vad vi är kallade till: att lämna synd och istället springa den uppståndne Kristus till mötes.
Hon bjuder oss in att ta del av hennes hemlighet: en brinnande kärlek till Kristus! Hon söker liv, men inte i makt, inte i någon politisksocial befrielse, men i Kristus.

Maria Magdalena blev inte bara förlåten av Kristus men hon vann Hans intima vänskap.

När Jesus blev korsfäst fanns hon trofast vid Hans sida.
Efter Hans begravning fanns hon vid Hans grav.
Så snart det var möjligt tidigt i gryningen på söndagen, sprang hon i kärlekens hast för att möta sin döde Herre och åter få uttrycka sin tacksamhet.
Hon springer med djup sorg, längtandes efter den hon har kär... Han är inte där.

Maria av Magdala blir kvar, utan Jesus har hon ingenstans att gå.
Hon blir kvar där Han var, det är det närmaste hon kan komma Honom.
Jesus besvarade hennes väntan. Han kom.
 
Hon är Apostlarnas apostel!
Som första vittne till Kristi uppståndelse berättar hon vad hon sett, och på hennes ord springer också de två Apostlarna för att se vad som hänt.
De ser egentligen ingenting - och går hem.

Jesus kallar Maria Magdalena vid namn, hon får möta Honom.
Kristi uppståndelses totalomfattande glädje, ger henne
nytt liv, ny blick, nytt hjärta.

Hon är en blinkande fyr för alla som kämpande söker helighet.

”...om natten sökte jag honom
som min själ har kär...
Jag sökte honom men fann honom inte...
Har ni sett honom som min själ har kär?...
...så fann jag honom som min själ har kär.
Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte...”

                                                                                       (Höga visan 3:1-4a)


Liturgi och bön skapar i oss en närhet till den uppståndne Kristus.
I bönen lär vi känna Honom,
-kvardröjande i bönen finner vi Honom! Halleluja!

                  ”…detta är Herrens eget verk…”
 


 
 

Jesaja 50:4–7
Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.

                                            Betraktelse

Lidandets verklighet kan inte förnekas, ändå tar det så lång tid för oss att inse det!
Men varje lidande är så olika att det gör det svårt att generalisera eller kategorisera det.
Jesus är den lidande Tjänaren. Hans lidande är unikt, det ger tröst och helande till den som lider.
Israel behöver förlösas. Gud sänder Tjänaren som ska lida för Israel, och så, befria dem. Denne Tjänare är helt utan synd, Han har aldrig varit olydig mot Gud.
Det kan bara vara Jesus som är antydd då Han är den ende som är utan synd.

Gud valde Israel till att bli Guds levande vittne till Hans förhärligande.
Israel skulle återspegla Guds helighet och godhet till alla människor,
fast de misslyckades med att leva ut sin kallelse genom sin otrohet.
Nu känner sig Israel glömd och övergiven, Gud hade lovat dem befrielse.
Tjänaren vittnar till Guds trofasthet.
Tjänaren är inte den som är i behov av Guds frälsning, Han är förmedlaren av den.
Gud är den bestämmande faktorn till Tjänarens lidande, och enligt Johannes Evangelisten är det Tjänaren själv som lägger ner sitt liv.

Kyrkans söner och döttrar strävar efter att dela i Kristi liv och profetiska ämbete vilket innebär att öppna sig till Jesu lidande och dela det med Honom.

Allt lidande är inte förlösande.
När vi för vidare Guds ord som det är, inte som jag gör det till, när Gud själv är min Hjälpare och när jag söker att imitera den Jesus jag möter i Skrifterna, kan jag på ett fruktsamt vis, ta del i Hans lidande och så göra upp för det som ännu saknas i Kristi lidande, Kyrkan.
Detta är förlösande för det är inte mitt eget, det är Hans.

Vi ber, förenade med Kristus, för våra bröders och systrars frälsning. Jesus fortsätter att be här på jorden, i Altarets Sakrament, där Han ständigt offrar Sig Själv till Fadern, i gottgörelse och för människors frälsning.
Genom att förena sig med Kristus i den Heliga Eukaristin går våra böner upp till Gud för våra bröders och systrars frälsning.

Bara genom att vara förenade med Kristus blir våra böner fruktsamma. Bara då kan också vårt apostolat, alltså vårt aktiva liv i världen, ge frukt! Jesus själv säger, innan Hans lidelse börjar:
”bli kvar i mig och Jag i er.... utan Mig kan ni inte göra någonting”.

Hur är vi förenade med Kristus?
Genom att hålla Hans ord.
Det är den som hör Hans ord och håller fast vid det, som går frälsningens väg.

Jesu lidande visar hur lite förenad världen är med Honom. På ytan kan det se ut som att vi vore nära Honom och älskade Honom:
"Hosianna, Hosianna...Davids son!!..., men hur mycket djupare än så, går vår kärlek till Honom?

Gud söker att hela de som lider, befria och förlösa de som är borttappade eller förkastade.
Så det är inte Gud som är upphovet till Tjänarens lidande, även då Han använder lidandet för att återförena Gud med människan.
Tjänaren lider villigt, det är en del av Hans kall, den Messianska kallelsen. Så säger också Jesus: ” skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet ”? (Lukas.24:26)

Bara Gud kan återlösa människan genom lidande.
Lidande är menat att vara helande och återlösande för människor.
Lidande i sig förhärligar inte Gud, inte heller befriar det någon från synd.
Guds frälsningsplan, och människor som tagit del av Hans frälsningsplan vittnar om Guds förhärligande därför att Han är den ende som kan låta lidandet vara fruktbart, bara Han kan omvandla lidandet till seger!

Tjänaren förbereder för oss en väg, inte en väg som omedelbart leder från fångenskap till frihet, men en väg att följa! Jesus säger till sina lärjungar ” om någon slår er på er högra kind, vänd också den andra mot honom (Matt.5:39).
Vi ser i läsningen från profeten Jesaja att den lidande Tjänaren gör precis så, och Paulus ber oss i Filipperbrevet, att ”låta samma sinnelag råda i oss som rådde i Kristus.

Jesus säger till heliga Faustina Kowalska:
”Det finns bara ett pris med vilket själar är vunna och det är lidande förenat till Mitt lidande på korset.
Ren kärlek förstår dessa ord; köttslig kärlek kan aldrig förstå dem”.

                                                                                         ( #324, Dagbok; Faustina Kowalska )


Skrifterna ska snart bli uppfyllda: "Min Gud, min Gud..,som ett lamm som blir lett till slakt...de kastade lott om mina kläder... inte ett enda ben är krossat... han öppnade inte sin mun...de har genomborrat mina händer och fötter...
Stilla veckan är en speciell tid att kontemplera Kristi lidande.
Låt oss bjuda in den Heliga Jungfru Maria i vår kontemplation, för hon var där, hon är alltid där med Honom, hon delar allt med Honom.
Må kontemplationen leda till att vi "vänder om", att vi förmår trösta den lidande tjänaren med våra liv!


                        ”...att lyssna på lärjungars vis...”

Johannes 12:20–33
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.
Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.« Då hördes en röst från himlen: »Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.« Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: »Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.« Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.

                                             Betraktelse

Har korset någon mening i vår kultur?
Vad för mening ger vår kultur till korset?
Människor går igenom frestelsen att söka förverkliga Guds rike utan Kristi kors.

”Vi vill se Jesus”, ber Grekerna, men de får ett konstigt svar av Jesus
 för Han talar då om att Han ska dö, att Han ska förhärligas genom lidande  och död.

Varför svarar Han så?

För att kunna se Jesus måste vi möta den lidande tjänaren,
följa Honom i Hans förvrängda förklädnad till korset. Känna igen och älska ansiktet på Honom som sa:
” Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket”.

Hur kan Jesu död vara ett förhärligande!

Det är just i Hans död som Jesus uppenbarar Fadern för oss, Fadern är Kärleken som i Jesus lägger ner sitt liv.
Jesus gör bara det Han ser Fadern göra.

Kristi människoblivande innebar självuttömmande och ödmjuk uppoffring. Kärlek som förnekar sig själv för den älskades skull.

Så svaret på ”att vilja se Jesus” är att man kan träffa Honom vid korset, dock inte bara som åskådare.

Nu i fastetiden beskådar vi, på ett särskilt sätt, Jesus.
Vi kontemplerar den lidande Tjänarens ansikte.
Det återspeglar i oss vår egen själviskhet och kyla.

Vi måste lära oss att inte bara se lidandet, för om vi inte lär oss det, kommer vi inte någonsin att kunna bli berörda av vad Han har gjort för oss, vi kommer inte att kunna älska denne lidande tjänare.
Förmå att se Hans kärlek.
Att bara beskåda lidande skrämmer oss, får oss att dra oss tillbaka, bli arga, bli förtvivlade, även alienerade.
Men ser vi, i Jesu lidande, hur Hans omåttligt kärleksfulla blick faller på oss, drar det istället igång i oss vilja och längtan, att ge till Honom såsom Han gav till oss.


I dagens Evangelium har också Grekerna kommit till Jesus.
Hans Ansikte ska beskådas av hela världen, Greker, Judar...alla ska någon gång få spegla sig i den lidande Tjänarens ansikte...

Och sen det här med vetekornet som måste dö för att ge liv!....svårt att förstå i en dödskultur som vill bort från livet genom död, en okristen kultur som vill ta döden i egna händer, just därför att den inte tror på fruktbarhet i lidande, inte tror inte på den lidande Tjänaren men snarare på människan som den högste domaren, fri att leva och dö på det sätt hon önskar.
”Meningslöst lidande”, det har vi hört otaliga gånger.
Vem säger att det är meningslöst?

Utan tro är förvisso allt meningslöst.

Vetekornet som lever för sig själv, är ensamt och sterilt.
När vetekornet ger sig till sol och regn är det inte längre självständigt, de som höll ihop kornet börjar upplösas till något som ser ut som en död.
Det förmultnar, tappar sin individualitet.
Vilket olyckligt slut!

Men det är inget slut, det är snarare än början!
Det hårda fröet försvann och istället dök ett litet grönt blad upp!

Att dö betyder inte enbart att avlida. Men snarare att ta emot lidanden och svårigheter likt frön som kastas i jorden för att bära frukt.

Jesus säger idag:
”att följa Honom är att tjäna Honom”.

Det är ord att betänka. Det är svårt.
Det är avsevärt lättare att tjäna Honom genom att göra något..

Men genom att följa Honom?!
Bli ett frö som förvandlas genom en underjordisk process så att det blir vad det är menat att bli.Följa Honom är att tjäna Honom...

Att följa Honom är att tillåta fröet, dvs. JAG SJÄLV, i min fallna natur, att förmultna, och så - och bara så - bli förvandlad till Hans likhet..
Fröets lag är att falla i jorden, för att sedan bli förvandlad. Bli fullkomnad.
Vi vill gärna motstå den lagen!

Det var Faderns vilja att Jesus, som liknar sig vid ett vetekorn, skulle falla ner i jorden och dö för att förhärliga Fadern och ge världen liv.
I denna femte vecka av fastan, låt oss kontemplera ett vetekorn och däri se oss själva.
Må vi inte förhärda våra hjärtan.


                         ”...vi vill gärna se Jesus...”

Johannes 3:14–21
Vid den tiden sade Jesus till Nikodemos: »Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom ini världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.«

                                            Betraktelse

Kristus fördömer inte, men att förkasta Kristus är att fördömas....
Vår Herre har visat människan hennes behov av en Frälsare.
Och av  Barmhärtighet.

Syndens omvändelse finner sin källa i det skinande ljuset av Jesu kärlekshandling.
Mörkret... var borttvättat genom Jesu kärleks handling på korset.
Objektivt.
Subjektivt måste det tas emot av var person, inte bara genom att tro på Jesus:"Herre, Herre"..., men genom att göra det Han säger.

Var Jesu kärlekshandling på korset en gottgörelse?
Ja.
Varför?
Vi gör upp för de fel vi har gjort mot en person när vi ger tillbaka något som är jämställt eller mer än jämställt med det som personen blev fråntagen genom vår missgärning.

Gud blev borttagen kärlek, respekt, tillit, lydnad av Adam. Inte så att Gud förlorade kärlek, respekt eller tillit i sig själv, det skulle vara omöjligt, men i förhållande till människan, för Adam genom sitt själviska handlande, gav inte Fadern kärlek, respekt, tillit, lydnad...vilket Gud har all rätt att få.

Gud fick det tillbaka i Hans älskade enfödde son som blev människa.
Han fick tillbaka mer än vad våra synder någonsin kunde ta ifrån Honom, och just därför är vi frälsta.
Objektivt.


Varför är det så svårt att begripa hur orättvist det är av oss att inte
Tillbe Gud?
Att inte be?
Att inte välsigna och tacka Gud? Att inte be Gud om förlåtelse!
Att inte tjäna Gud? Att inte lyda Gud?

Att tillbe, be, välsigna, tacka, be om förlåtelse, tjäna och lyda Gud, tillhör rättvisa.
Med andra ord så är det en ofantligt stor orättvisa mot Gud att inte tillbe, tacka....

Religion har inte först och främst med tro att göra men med rättvisa.
Därför är inte religion en teologisk dygd.
Gud är de teologiska dygdernas objekt.

Objektet av Religionen är att vörda, ära och tillbe Gud.
Religion är vad vi är skyldiga Gud.
Vi är skyldiga Gud att be till Honom, tacka Honom, ära Honom...
Han är värdig av all vår tillit och tacksamhet.
När vi utövar Religion - rättvisa till Gud - visar vi att vi har Någon över oss, Någon som vi behöver avlägga en räkenskap till.

Gud är Givaren av var god gåva, Han är vår Skapare och Frälsare, Han uppehåller våra liv, dag efter dag.
Jesus på korset, Han kärleksfulla lidande,"så älskade Gud världen att Han gav sin ende son...."
vad borde det, i rättvisans namn, insupa mitt djupaste väsen med?
Ingenting?

Ser vi inte konsekvenserna av våra synder I beskådandet av Kristus på korset? Ser vi våra synder i Hans sår?
Tackar vi Honom?!

Jesus visar världen Hans kärlek till Fadern. Det är inte först och främst Jesu kärlek till oss som för Honom till korset, men Hans kärlek till Fadern.
Det är också rättvisa.

Fadern som är kränkt, och förkastad, Skaparen har blivit åsidosatt! Behöver man inte göra upp för det?!

Ängeln säger till barnen i Fatima, att allt det som kommer deras väg,
allt det som kommer att krävas av dem under dagens lopp, allt det som händer; ska de göra till ett offer åt Gud.
Ängeln säger också, att det allra viktigaste är, att ta emot och bära med ödmjukhet, det lidande som Gud kommer att sända på deras väg.

Vi vet att genom Adams olydnad blev arbetet ett straff:
”Du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du återvänder till jorden”. Men som Lucia, ett av barnen i Fatima, säger, så har vi kanske inte tänkt på att arbetet kan eller bör offras till Gud som bot för våra och andras synder.
Det är viktigt att arbetet görs i botens anda, i gottgörelsens anda och i kärlek till vår nästa och dennes frälsning!

Detta är korsets kungliga väg, detta är den väg som Gud själv har mätt ut för oss, skräddarsytt den för var och en så att vi ska kunna komma så nära Honom som bara möjligt.

Jesus som älskar Fadern vill gottgöra. Stilla Hans vrede.
Fadern skapade världen. Världen förlorade Han, eftersom den vände sig bort från Honom.
Tistlar och törnen växte fram och människan var förlorad i sin olydnad.

Sonen ger tillbaka världen till Fadern.
Jesus kommer att bli förhärligad, upphöjd av Fadern.

Efter att ha blivit upphöjd på korset.

Om du beskådar Jesu genomborrade sida kommer den att öppna sig för dig, där får du se Jesu hjärta.
Därinne brinner Kärlekens eld som söker att hämta tillbaka hela världen till Fadern.
Den elden söker sig fram med eldens hastighet för att finna andra hjärtan som vill brinna med Honom för Fadern, för världens frälsning..

I Katarina av Sienas ”Dialogen”, säger Fadern att Han har gjort Ordet; Jesus, till en bro
”därför att genom Adams syndfulla olydnad blev vägen så förstörd att ingen kunde nå evigt liv”.
Fadern avslutar sitt utlägg genom att säga: ...
”hur dumt att hellre välja att drunkna än att gå över bron”.

Detta är bron: Jesus upphöjd på korset.

                  
"...Vi upphöjer Dig Herre över hela skapelsen..."!

Johannes 4:5–42
Vid den tiden kom Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan.
Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Ge mig något att dricka.« Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: »Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.« (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). Jesus svarade henne: »Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.« Kvinnan sade: »Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?« Jesus svarade: »Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.« Kvinnan sade till honom: »Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.«
Jesus sade: »Gå och hämta din man.« Kvinnan svarade: »Jag har ingen man.« Jesus sade: »Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.« Kvinnan sade: »Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.« Jesus svarade: »Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.« Kvinnan sade: »Jag vet att Messias kommer« (alltså den Smorde) »och när han kommer skall han låta oss veta allt.« Jesus sade till henne: »Det är jag, den som talar till dig.«
I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: »Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?« De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: »Rabbi, kom och ät.« Han svarade: »Jag har mat att äta som ni inte känner till.« Lärjungarna sade då till varandra: »Kan någon ha kommit med mat till honom?« Jesus sade: »Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.«
Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: »Han har sagt mig allt som jag har gjort.« När samarierna kom till honom, bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: »Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.«
                                           Betraktelse

Vad är törst?
            ”Törst är en så stark längtan efter något
                    att om vi inte får det, dör vi”
                                                         
  ( Teresa av Avila)

Trött från resan Han gjort, satte sig Jesus ned vid brunnen och bad den Samaritiska kvinnan om vatten.

I Judarnas ögon var Samariterna orena, ett folk man inte umgicks med. Det var otänkbart för en Jude att tala med en Samaritisk kvinna.

Kvinnan som Jesus mötte hade haft fyra män. Nu hade hon en femte.
Denna situation uttrycker en existentiell otillfredsställelse
(även om man idag kallar det för "frihet").

Kvinnan går varje dag till brunnen för att hämta vatten och sedan hem; hon har kommit till en punkt i hennes liv där hon är uttråkad och apatisk.
Hon går till brunnen vid middagstid då solen är som hetast och inga andra kvinnor går ut.
Hon undviker dem, kanske de skvallrar om henne, hon orkar inte bemöta dem, orkar inte höra dem.

Jesus kommer in i hennes liv.
Han ber henne att ge honom att dricka!

Vi hittar vägar att undanhålla vår djupaste törst.
Vår djupaste törst är inflätad i vår djupaste synd.

Jesu törst för människan, tar henne ut ur hennes instängdhet och förmår henne att träda fram i sin synd, inför Herren. Han törstar efter människan. Därför har Han tagit på sig det som står emellan Honom och henne:synden.

Men människan måste ändå brottas med sig själv för att finna modet att uttala namnet på sin synd:
”Jag har ingen man”...säger kvinnan till Jesus,
fast hon hade haft fyra och den hon hade nu
var inte hennes man,
...vi hittar vägar att undanhålla vår djupaste törst,
vår djupaste törst är inflätad i vår djupaste synd...

Utan den vissheten och öppenheten kan vi inte riktigt överlämna oss och våra liv till Jesus, istället fortsätter vi då att törsta utan att veta för vad.

Är det inte därför Jesus ber så innerligt att vi förtröstar på Honom?
Han säger till heliga Faustina att det som gör Honom mest ledsen är människors bristande tillit och förtröstan på Honom.
Vi ger Honom inte vårt innersta, fast det är i vårt innersta Han lever!
Han ger oss inte ”bara” frälsning men Han ger oss sig själv.
Hans kärlek är personlig, nära, intim, förenande.
Han förenar sig med oss i vänskap och kärlek, om vi vill.

De fem männen kan vara vad som helst; män, kvinnor , ära, pengar, makt, egenvilja, sex, njutning...
allt det som vi använder om och om igen för att söka tillfredsställa vår törst,
bara för att finna att vi går runt, runt...
i en ond cirkel.

Bara Jesus kan bryta den cirkeln.

Jesus vill att den Samaritiska kvinnan, ska förstå att det är hon som måste be Honom om vatten;
”Om du bara kände till Guds Gåva...skulle du be Honom att ge dig att dricka”.

Kärlek kan bara bli given till den som fordrar det, ivrigt längtar efter det.

Orden som Jesus säger till kvinnan:”ge mig att dricka”, tar oss till korset där Jesus sa:
”Jag törstar”.

Vid korset stod Jungfru Maria. Hon besvarade Hans törst med sin totala renhet, sin totala ”allt för Dig”, hon besvarade den genom att ge sig själv som ett offer förenat med Hans, för mänskligheten.

Jesu mänskliga Hjärta är en Ikon av Guds törst för människan.
Marias Obefläckade hjärta är en Ikon av människan törst för Gud.

Det är klokt att be Maria hjälpa oss, leda oss in i Jesu törst för själar, leda oss ut ur vår egen missriktade törst.

Som den Samaritiska kvinnan kan vi leva vårt dagliga liv utan att ha hört vår egen törst.
Vi måste lyssna till vår törst för att förstå varifrån den kommer och hur den kan släckas. Eller ännu bättre; hur den kan riktas till Jesus.

Kvinnan gav aldrig Jesus något vatten ur brunnen, för hon kunde inte tro att Han verkligen kunde be henne om något...

Gud har ett hjärta, Hans hjärta tog kött i Jesus.
I Guds mänskliga hjärta finns det lidande, glädje, kärlek, ensamhet, sorg.
Ensamhet och lidande gör en mer sårbar, också Jesus.
Det är så få som söker Honom, som tror på Hans ord, som följer Honom, så få som ger Honom sin tillit, ger Honom sin törst, ger Honom sitt liv.

Den här dagen förändrades allting för den Samaritiska kvinnan.
Hon till och med glömde sin vattenhink vid brunnen, och i sin iver att berätta om Jesus, sprang hon till de kvinnor som hon tidigare hållit sig borta från!
Nu hasar hon sig inte längre fram med vattenhinkar, men springer;
fylld till bredden!
Hon har mött Honom som hon innerst inne hade letat efter bland de fem män hon haft.

Jesus fick inget dricksvatten av henne men Han fick i alla fall vad Han mest törstade efter: denna själ.

Jesus,sann Gud och sann människa, har gjort en lång och tröttsam resa när Han lämnade sin Gudomlighets tron för att bli människa, ett litet barn...
I trettio år färdades Han på jorden innan Han så ödmjukt uppenbarade sig bland bröd och fisk och helanden.
Under Hans sista tre år slet Han i svett och blod för att ge människan budskapet om Guds oändliga, gränslösa, smärtsamma och törstande Kärlek, brinnande i Jesu Hjärta; den enda Källan som släcker all törst.

              ”...Om du visste vad Gud har att ge...”