2018 > 06

Markus 5:21–43
Vid den tiden, när Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« Och Jesus gick med honom.
Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märakte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.«
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.

                                             Betraktelse

Många människor  följde Jesus och trängde sig inpå honom.
Men bara en kvinna hade tro.
Säkert hade de andra som trängde sig omkring Jesus också tro men vad var det som fick kraft att gå ut från Jesus till den här kvinnan?

Kvinnan förnam att Jesus var mer än en helare.
Hon sträckte sig ut till Honom som ett behövande barn, redo att älska, redo att göra Hans vilja, redo att följa Honom till världens ände.
Hon förnam, utan att tänka det, att i Jesus fanns det mer än en underverksgörare.

Den Barmhärtighet Jesus skulle bemöta henne med berörde hennes inre oändligt mycket mer än hennes kropp.
Hon sträckte sig ut till Jesus inte bara med hopp om att bli helad, att bli frisk, att lidandet skulle komma till ett slut,
men hon sträckte sig ut efter Hans Barmhärtighet.
Hon var fattig, svag och eländig. 

Hon närmade sig Jesus inte bara med tro, men med ödmjukhet och andlig fattigdom.

Hennes lidande, ”hon hade varit hos många läkare och utstått mycket, även hennes pengar hade tagit slut”,
hade öppnat ett tomrum som var redo för att fyllas.

Hon hade blivit lurad, bedragen och använd.
Kompetenta människor hade givit henne falskt hopp...hon hade ingenting kvar.
Den stora blodförlusten, en symbol för livet, fysiskt såväl som själsligt,
gör att hon sakta men säkert dör. 
Blodförlusten gör henne också socialt oren; ingen får röra henne och hon får inte röra någon.

Jesus utstrålade godhet och kraft, men också gudomlighet.
Kvinnans svårigheter hade format henne till en ringa tjänarinna och därför kunde hon se Honom i ett sant ljus. 
Hon kunde närma sig Honom , inte bara i tro, men i Gudsfruktan.

Kärlek vaknade i hennes hjärta.
Jesus sa ”din tro har hjälpt dig",
men vi måste se att det är en tro som tror på Guds nåd och barmhärtighet i visshet om hennes egna behov av en Källa utanför henne själv. 

Behov av en Guds barmhärtighet och nåd som vi inte har rätt till hur rättfärdiggjorda vi än är i vår tro! 

Flickans far, precis som kvinnan, återspeglar detta.
Han kastar sig ner vid Jesu fötter och ber enträget.
Jesus lade sina händer på den lilla flickan, och flickan får liv. 
För den äldre kvinnan var det istället hon som lade hennes händer på Jesus, och fick liv. 
Den unga flickan kunde inte röra vid Jesus eftersom hon var död.
Men faderns tro, som blommade ur en själslig och total, andlig fattigdom, berörde Jesus.
Det är så vi måste komma till Jesus.
Inse vår totala fattigdom och vara i behov av Hans medicin.

En sån skillnad mellan dessa två människors tro och t.ex. Herodes som bad Jesus att göra ett underverk...

Vi är den unga flickan som sover dödens sömn därför att vi inte inser hur bråttom det är att välja mellan död och liv, välsignelse och förbannelse.

Vi är som den äldre kvinnan för vi erfar, i hörnet av ögonvrån, att livet sakta håller på att ebba ut och vi blir allt svagare om vi inte så snart som möjligt enträget ber vid Jesu fötter att Han ser på oss, förlåter oss, visar oss sin barmhärtighet och låter sitt gudomliga liv cirkulera i våra ådror! 

Fullkomlighet består inte av tro men utav kärlek.
Kärlek förenar oss med Gud eftersom ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud” (1 Johannes:16).
Vi kan fortfarande tro även om vi är i dödlig – svår – synd,
men kärlek, 
kan inte alls sambo med dödlig – svår synd. 

”Att tro på Gud den Ende, och att älska honom av hela sin själ har omätliga följder för hela vårt liv”
(Katolska Kyrkans Katekes #222).

Gud själv skapar inom oss ett tomrum som lämnar plats för Gud.
Alla känner av det inre tomrummet men inte alla söker att fylla det med Gud - fast bara Gud kan fylla det eftersom det är Han som har skapat det tomrummet för sig själv. Det är där Han vill bo och leva. LEVA.

Människans fria vilja är ett mysterium. Hon beslutar själv om hon ska tro eller inte. Hon beslutar också om hon tycker att hon tror tillräckligt, hoppas tillräckligt och älskar Gud och sin nästa tillräckligt. 

Vi behöver göra det som får vår tro att växa och fördjupa sig.
Bland annat genom att be och göra uppoffringar för andra så att de kan uppriktigt söka Kristus och tro i deras liv. Detta är sann kärlek till vår nästa.

              ”
...Han, som var rik, blev fattig för er skull...”

Lukas1:57–66,80
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: »Nej, han skall heta Johannes.« De sade till henne: »Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.« Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: »Johannes är hans namn«, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom. Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.

                                          Betraktelse

Det finns en viss likhet mellan Maria och Johannes Döparen.
Alldeles särskilt utvalda, alldeles särskilt avdelade till att helt och hållet vara Jesu lärjungar och efterföljare,
fast de fanns före Honom. 
Även om skillnaden är oändligt stor så var både Jesus och Johannes Döparen frukten av den Helige Andes ingrepp i deras respektive mödrar. 

Det var bara sex månaders skillnad i ålder mellanJohannes och Jesus...visst fick Johannes döparen gå i Jungfru Marias ”skola” och av henne lära sig att älska Jesus, att leva för Jesus och ge sitt liv för Honom, med ett obefläckat hjärta, som Maria gjorde?! 

Det är hjälpsamt, idag på förelöparens födelsedag, att minnas ängeln som förkunnade Johannes ankomst.
Zacharias fullgjorde sin prästtjänst inför Gud i templet när ängeln visade sig och sa att ”din bön har blivit hörd”.

Petrus Chrysologus frågar sig om Zacharias, den helige prästen, bad för sig själv och sitt husbehov medans han var kallad till templet för att be för folket! För ängeln hade ju sagt”Gud har hört din bön”

St. Chrysologus besvarar sin fråga genom att säga: 

 

”absolut inte”!, Zacharias, medans han tände rökelseoffret, bad för Israel. 
”Ängeln svarade på folkets bön, framburen av prästen i den allra heligaste delen av templet, i det Han gav Zacharias en son. 
Men Gud såg längre än till Johannes Döparen, Zacharias son. Han gav en son som skulle förbereda vägen för Frälsaren, Messias som de sedan länge väntat på. 
Johannes Döparen är given till alla människor i alla tider. 
Hur stor skulle han inte bli inför alla människor han som sades vara ”stor inför Gud”!
Johannes Döparen ska gå före Herren i Elias ande och kraft.
Det betyder att Johannes genom Gudomlig nåd skulle få en Elias andlighet och styrka, inte att Elias ande fortsatte att leva i Johannes!
Så Johannes kom i Elias andlighet och gick i hans kraft. 
I Elias kraft och ande åt han, i Elias anda klädde han sig, i Elias kraft och anda levde han kyskhet och avhållsamhet – i alla dygder var han en bild, inte bara av Elias -  men av Kristus. 

Genom Johannes Döparen ska ”Herren få ett berett och fullkomligt folk”. 
Må Herren vara värdig att också bereda dig till Hans Namns ära”!

                                                              (PetrusChrysologus, Sermon 88)


Och du mitt barn, hopkurad, trygg och
älskad i din moders sköte,
där det finns plats för den Helige Anden
som vill leka med dig. Han hade redan valt dig att vara
Hans vän.
Underbar har den Högste danat dig.
Och Lammet, besöker dig i tystnad,
du ska få hålla Honom i dina händer vid Jordanfloden
där Han ska böja sig inför dig därför att du har ödmjukat dig inför din Gud.
Du förkunnar Lammet som tar bort världens synder -
Han tog bort dina, redan innan de fanns!
Därför att du, liksom Jungfrun Maria,
gladde dig i din frälsare,
gav Lammet dig glädje - den glädje som bara Han kan ge -
och du dansar i moderlivet till Guds behag -
och inte till kungars vällust.
Från skötet är du kallad att bli glädjens budbärare, en Herrens profet
vars röst ska nå till jordens ände därför att du är Brudgummens vän -
ett strålande ljus, en brinnande lampa som förkunnar frälsningens ord om barmhärtighet.
Glädjens budbärare till det gamla paret, befriad från skam.
Glädjebud för Elisabeth som fylldes av Helig Ande därför att du skuttade till av glädje
då den gömda Jungfrun, bärandes Barnet, steg in under ditt tak.
Där smörjdes dina läppar med Hans ord och du blev Hans röst.
Nåderik redan i moderlivet då Herren kallade dig som sin tjänare.

                                       
”...Detta barn...”

Markus 4:26–34
Jesus sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«
Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

                                          Betraktelse
Jesus liknar Guds rike med det växande fröet.
Guds rike mitt i bland oss och inom oss har påbörjats av Jesus i Hans förkunnelse av ordet.
Kraften som Hans ord bär växer och mognar tyst och stilla tills Hans rike är uppbyggt och ska på den sista dagen visa sig i all sin härlighet och makt.

Jesu Kungarike är det som är nu och det som ska komma. 
Jesu Kungarike är Kyrkan; det lilla fröet vilket växer till sig och leder till Guds eviga rike. 
Kyrkan är Guds rikes frö som är helt vänd till Gud, går mot Gud och leder andra till Gud och Hans rike.

Fröet, som är Kyrkan, ska visa sig vara 
”det himmelska Jerusalem”, och ”vår Moder”.
Det fläckfria Lammets fläckfria brud.

Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för henne för att helga henne. Han har ”förenat henne med sig själv i ett oupplösligt förbund, ger henne näring och sköter ständigt om henne” (ccc 757).

Jesus använder senaps kornet i sin liknelse för att visa att Guds rike till en början verkar litet och obetydligt men blir sedan så högt och brett att det reser sig över hela jorden, grenarna når till tidernas början och sträcker sig till tidens slut.

Det finns ingen som inte blivit berört av detta träd.

Fröet i Jesu hand är pyttelitet, enkelt och oansenlig. Guds rike, precis som Gud själv, är undangömt i den här världen och kan bara synas genom trons ögon. Han som har sått är densamme som han som skördar – och Han kommer bara vid tidens slut. 
Tills dess får vi se Honom, se Hans rike, i trons ljus.
Också Kyrkan, kan bara ses i trons ljus, även då hon är synlig.

Att Guds rike växer och mognar är möjligt genom Guds kraft.
Likt det lilla senaps kornet växer Guds rike ut ur vad som verkar en obetydlig början (och för många, en obetydlig fortsättning).
Jesus vill att vi föreställer oss senaps kornet för att förstå tron.
Om vi har tro, även om det är mycket lite, kan Gud göra stora saker för oss och med oss - så länge vi inte tror att det är vi själva som förverkligar Hans rike här på jorden. Guds rike är inte ett ”gör-det-själv- program -
om vi agerar så kommer vi snart att bli minst sagt frustrerade.

Vi är bara tjänare i Guds vingård, allting hänger på Honom, inte på oss.
Naturligtvis så är vårt medarbetande, disposition och vår längtan att tjäna Jesus och göra Hans vilja grundläggande för att kunna ta del på ett fruktbart sätt i Guds arbete för förverkligandet av Hans rike och människors frälsning.
Men det är aldrig vi själva som kan göra någonting för ”utan Mig kan ni inte göra någonting”
(Joh. 15:5).

Det är fruktsamhet som betyder något, det är det Gud söker i våra liv. Frukt är inte effektivitet, fruktsamhet kan inte mätas av statistiska centralbyråer, för fruktsamhet har inget med kvantitet att göra men med kvalitet.
Vi kan ibland se fruktbarheten i våra liv, i vårt personliga förhållande till Gud, vi kan se det i en annan människas liv.
Det är inte mätt med popularitet, inte heller med nummer, men kan förnimmas genom frukten den människan bär, den kan ses i ett sken som lyser igenom, ibland uppenbart men ibland inte så uppenbart, som t.ex. i en fysiskt eller mentalt lidande person förenad med Kristi lidande, där frukten kan vara maximal även om det inte är synligt.
Det kan ofta också vara så att vi inte alls ser någon frukt av våra böner och uppoffringar, arbeten och försök. Det betyder inte att det är fruktlöst.
Vi kan inte begära av Gud att se frukten, även den måste ödmjukt överlämnas till Gud - för om något av vad vi gjort skulle bära frukt så är det ändå Gud som har bevattnat och välsignat. Han är och förblir alltid den första och sista principen till fruktbarhet.

Jesus har sått frön i själar, fröna är menade att mogna och bli träd där andra själar kan finna vila och näring så att de i sin tur kan växa och bli till träd där andra själar...

Gud sår i tystnad, när fröet börjar att utveckla sig vet ingen, inte ens vi själva, men den jord vi bär är mer eller mindre – mycket - eller inte alls - fruktbar.
Det vi kan bidra med, till förverkligandet av Guds rike och människors frälsning, är att bli en fruktbar jord.

Vi blir en fruktbar jord ju mer vi är styrkta i tro. Tro är en dygd. Man kan och bör träna upp sin tro så att den blir djupare och starkare i våra liv. Träna sig i att utöva dygder.
Dygder är goda vanor;
”En inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. 
Målet för ett dygdigt liv är att bli lik Gud
(CCC1803).

Egentligen så behöver vi dygderna för att kunna leva kvar i kärlek till Gud och till vår nästa. Dygderna är likt bränsle; de får det allra viktigaste i våra liv att ”gå”och att fortsätta att gå. 
Dygder är ju det som gör att vi inte bara ibland är tålmodiga, att vi inte bara ibland lyckas hålla oss borta från att bli griniga och tjuriga när nåt går emot oss, att vi inte bara ber ibland... 
Kontinuitet, i att göra det som är gott, rätt, sant och bra.
Dygder gör oss vanemässigt goda, även under provokation.
För att kunna uppehålla Guds kärlek i oss måste vi träna oss i t.ex tålamod.
För att kunna leva sanningsenligt måste vi träna oss i t.ex. ärlighet i det vi säger och gör. 
Det är bäst att vi börjar idag med det -  för som Jesus säger så: " går skäran när skördetiden är inne".

Grunden till alla dygder är ödmjukhet.

 

”Ödmjukhet är grunden för alla andra dygder, 
så i den människa där ödmjukhet inte finns, 
kan det heller inte finnas några andra dygder, 
även då det kan te sig som om det fanns”.
(St. Augustinus)


Ödmjukhet är, liksom tro, något man borde be att få. När man ber att få en viss dygd kommer det inte som en ”skänk från ovan”, men himlen ger oss istället tillfällen att växa i just den dygden.
Ber man t.ex om ödmjukhet, lär man få tillfällen till en del förödmjukelser…

Den som bäst kan hjälpa oss med ödmjukhet så väl som med tro, är Jungfrun Maria.
Hon var en oansenlig flicka i en bortglömd och obetydlig by, blev, genom Guds eget val, Himmelens Drottning, Änglarnas Drottning, Kyrkans Moder, Guds Moder... 
Men hon är och förblir ”en ringa tjänarinna” i Guds rike. Magnificat!


                    ”De är fulla av sav och kraft”

 

Markus3:20–35

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. Om Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå — det är slutet för honom. Ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger, om han inte först binder honom; sedan kan han plundra hans hus. Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.« De hade ju sagt att han hade en oren ande.
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom och de sade: »Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.« Jesus svarade dem: »Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«
                                         
                                         Betraktelse

Adam och Eva levde i paradiset.
De hade allt det som var vackert att se på, att höra...
värme och ljus omgav dem.
Mellan dem och djuren och mellan dem alla och naturen rådde vänskap och frid.
Och Gud var i deras mitt.
Adam och Eva beskådade varandra med Guds blick.

Ändå, fanns det något i Evas hjärta som sökte sig ut, sökte sig bort.
Som sökte sig själv och sökte för sig själv.
Det fick henne att vandra med sin blick, och hennes hjärta att dela sig.

Det gjorde det lätt för ormen att lura henne, att dra henne in i hans slingrande dans som förde med sig, inte bara henne, utan generationer efter generationer av hennes barn skulle alla få ormens gift i sig och så följa med i dansen.

Gud i sin vishet och i sin längtan efter förening med människosläktet skapade en ny Eva!
 En Eva som helt och fullt skulle vara Hans, en Eva som skulle besvara kärlek med kärlek, trofasthet med trofasthet.
Hon skulle vara Hans glädje, den glädje som Gud sökte i alla hans skapelser men inte kunde finna eftersom genom ormens gift, de istället blivit till Hans sorg.

Genom den nya Eva ville Gud återförena människorna till Honom; Hennes son, Guds Son, skulle segra över den slingriga ormen. 

Och för alla dem som ”tog emot Honom gav Han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på Hans Namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh.1:12-13).

För dem som tog emot den nye Adam. 

Satans hus faller inte därför att hans fallna änglar blir försvagade av de olika ondhetsgrader de har har sinsemellan.

Men därför att Jesus segrar över Honom.

De skriftlärde hädar genom att tillräkna djävulen det som är den Helige Andens verk.
Att häda den Helige Ande är trots, uppror mot Gud vilket gör människan andligt blind. I det töcken hon i sin andliga blindhet träder in i, får hon svårt att se sin synd - utan att se sin synd kan hon inte vända tillbaka till Gud. 

Den som är förblindad kan inte be Gud om förlåtelse eftersom hon inte ser vad som skulle behöva förlåtas. Så kan hon inte bli förlåten.

Den nya Eva kommer för att vara nära Jesus i Hans lidande, folk sa ju att "Han är ur sina sinnen". Hon är där, som ett svar och som en påminnelse om vad Gud givit oss för att beskydda oss från - och stärka oss emot - djävulen och hans lögner;

Den Obefläckade Avlelsen, det Obefläckade hjärtat, Rosen; ursprungen ur Jesse rot.
En gåva så otroligt vacker, helig och vis i Guds frälsningsplan.
Guds väg för att nå människan och föra henne tillbaka till frihet.

Jesus svarar på sin egen fråga vem som är Hans mor, bror och syster och säger att den som gör Guds vilja är i sanning Jesu moder, syster och bror. Det är den nya familjen som Kristus själv har kallat samman.
De som gör Hans vilja och inte gör uppror mot Honom.
De som vakar och ber; ber att de inte blir förblindade av ett gömt högmod.

Vi måste alla vara uppmärksamma, för det finns ingen grupp av människor som är i riskfri zon för andlig blindhet.
Det värsta med blindhet är att man inte vet att man är blind, visste man det skulle man inte vara blind, men se. 


                            
  ”...nu kom hans mor...”

 

Markus 14:12–16,22–26
                           KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID
Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.« När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.
                                             
                                             Betraktelse

Som sigill på Uppenbarelsen av Guds lag på berget Sinai, fick Moses och hans anhängare skåda Gud, de fick äta och dricka med Honom.

Efteråt instruerade Gud dem om hur Han ville bli Tillbedd.
Huvudplatsen för tillbedjan var uppenbarelsetältet, som man också kallade Tabernaklet.
I Tabernaklet fanns Arken, Menoran (gyllene lampställ), och det gyllene bordet på vilket låg ”Närvaro Brödet.
Menoran var ett ”evigt brinnande” ljus, det fick inte släckas.
Tillsammmans med Brödet på det gyllene bordet skulle ”Dryckesoffren” också finnas. 
Gud säger till Moses och Aron om NärvaroBrödet:
” Se till att det alltid ligger skådebröd inför mig på bordet”.
NärvaroBrödet var tecknet på ett evigt förbund mellan Gud och Israel. 

De instruktioner som Gud gav Moses pekar på Kristus och det eviga förbundet i den Heliga Eukaristin, det är i Kristus allt detta har blivit fullfyllt och förevigat. 

Det nya förbundet i Kristi Kropp och Blod kallar än mer till Förundran, Tillbedjan, fruktan och hängivelse!

Helig, Helig, Helig,
rökelse,
Halleluja,
Någon sitter på tronen,
kom hit upp,
Guds sju andar....
jaspis, karneol, regnbågar och smaragder,
klädda i vita kläder och med kransar av guld på huvudet,
blixtar, dån och åska,
sju facklor brann framför tronen,
”Gör detta till åminnelse av Mig”.


Vi går till Guds altare 
och Herren kommer till oss.
Han kommer till oss i form av bröd och vin, men brödet och vinet upphör och kvar är Kristi kropp och blod, själ och gudomlighet. 

Det är Han egna ord som gör omvandlingen. 

Vem kan förstå det?

 

”Fråga dig inte om det är sant, 
utan tag snarare emot Herrens ord, 
eftersom Han, inte kan ljuga”. 
                                                                   
(KKK1381)

Jesus förenar oss med himlen, inte bara i det eviga livet men i ett evigt nu där de som lovar och prisar Herren i den jordiska liturgin förenas med änglars och helgons himmelska tillbedjan i en enda lovsång av tacksägelse och ära till Gud.

”I den jordiska liturgin får vi en försmak av den himmelska liturgin, som finns i den heliga staden Jerusalem, mot vilken vi styr vår pilgrimsfärd och där Kristus sitter på Guds högra sida och utför sin prästerliga tjänst i helgedomen och det sanna förbundstältet. I den jordiska liturgin sjunger vi med den himmelska härskaran lovsången till Herrens ära”.
                                                                    
(SC #8) 



Altaret är en offerplats. Gåvan är ren, helig, fullkomlig. Gåvan, som är ett offer: Kristus, kommer till oss från himlen, ackompanjerad av myriader med änglar som prisar, lovar, tillber och ärar detta Offer under det att Han träder in i våra hjärtan i form av bröd och vin.

Offret är Guds Lamm, Hans kropp blev offrad för oss, Hans blod blev utgjutet för oss, Han är Lammet som blev slaktat - för oss.

Kristi förhärligade kropp i himlen, det slaktade Lammet, är nu det uppståndna och uppstigna Lammet: segern och äran och makten är Hans, Han som för vår skull blev kött och blod och Livets Bröd:
Eukaristi, vår Herre och vår Gud!

Han är den Heliga Mässan.
Den Heliga Mässan är ett underverk, är det inte?!

Det Eukaristiska mysteriet är helt enkelt Guds Kärleks underverk där vi är tvingade att se vad Kärlek kan göra. Vad Guds kärlek kan göra.
Samtidigt så är den Kärleken så stor att den övergår vårt förstånd och egentligen kan vi inte alls begripa den.

Därför är det lätt hänt att man ser Eukaristin som något alldagligt och man lyfter inte ens ett ögonbryn av förundran!

Men det blir mer lätthanterligt om man ser på Den Heliga Mässan som en måltid som vi delar med varandra, en måltid där ingen är utesluten eller ovälkommen. En sekulär agape!, – utan offer, utan Offret.

Kommunionen är inte bara min förening med Kristus men också med Kyrkan, Hans mystiska kropp där vi förenas i en tro, ett bröd, en kropp.

Bikten är medicin och bot för sjuka själar, Eukaristin är vinet som upptänder, drycken som stärker, maten som mättar.

Bikten, ännu en gåva av det slaktade Lammet, ett korsets frukt, finns så att jag inte ovärdigt går och tar emot Kristi kropp och blod..

I den heliga Kyrkoläraren Hildegard av Bingens dialog med Fadern säger Han till henne:

 

”Om någon som är illaluktande med synd och då ovärdigt tar emot livets bröd och frälsningens kalk, vilket är sakramentet givet av himmelens och jordens Herre,
ska den personen få känningar av det....därför att han har böjelser för det onda och är förorenad med smuts.
Han glömmer Gudsfruktan och närmar sig det helande frälsningens palats i ett nersmittat tillstånd.
Han begår mord.
Varför?
Därför att han behandlar sakramentet arrogant, han gömmer sina brott utan att tvätta dem med botens sakrament.
Med många såna sår river han sig själv i bitar.
Å människa,varför kastar du din Herre i en sån sjö av elände?
Den som tar emot sakramentet utan att först göra upp för sina synder genom bot ålägger en dom på sig själv...
                                                                 
/Scivias, Book two # 58,#59/



Brödet är så tyst, så tyst som bara Gud kan vara.
I den Eukaristiska tystnaden håller Han om mig,
Han gömmer mig i sina sår, i sin kropp, i sitt blod.
Hans blods kraft tränger igenom allt och lyfter mig upp till Hans kind.
Han gör om mig, gör mig till sig själv, gör mig för sig själv.
Gör mig till bröd.
Brödsmulorna ska inte kastas, de ska samlas in i 12 korgar, Han ska göra nya underverk med dem.
Brödet är så tyst, så tyst som bara Gud kan vara.

                     
 "...Hur ska jag återgälda Herren..."