2018 > 11

Johannes 18:33b–37
Vid den tiden frågade Pilatus Jesus: »Så du är judarnas konung?« Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?« Pilatus sade: »Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?« Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.«
                                               Betraktelse
Lammet som var slaktat härskar!
Hans kungadöme är inte ett världsligt kungadöme.
Hans lärjungar är i världen men inte av världen.
Likt Jesus är alla Kristi efterföljare kallade till att vittna om vår Herre som själv är det trovärdiga vittnet. 
Vittna om Honom är en livs stil. Det är att vittna för sanningen.

Frälsningen pågår i en kosmisk strid.
Jesus kom till världen men människor tog inte emot Honom, världen föredrog mörkret och ändå kan inte mörkret övervinna ljuset (Johannes 1: 6-13).

Att Kristus är Konung följer av att Han är Gud, att Han är Början och Slutet, att jorden är Hans fotpall och himlen Hans Tron, änglarna Hans tjänare.
Och vi?
Konungens barn, som låter sig bli formade till Hans likhet, för Hans rike.

Med Kristus som Konung, förstår vi att det inte bara handlar om tidens slut men att det också berör den politiska och sociala ordningen idag.
Det berör Kyrkans uppgift att leda alla länder och folk till omvändelse, stärka och vederkvicka kulturer och förvandla deras lagar enligt trons ljus!

Förhoppningsvis blir länder påminda av Kristus-Konung-högtiden genom det årliga firandet. Det berör inte bara individuella personer men också ledare, prinsar och kungar för också de behöver ge öppen och officiell ära och lydnad till Kristus.

Dagens Högtid är förknippad med den sista tiden då Kristus ska komma för att döma:
”..Fadern har överlåtit domen åt Sonen...min dom är rättvis, ty jag följer inte min egne vilja utan hans vilja som har sänt mig”. (jfr Joh. 5:22,30)

Han uppenbarar sitt kungavälde till ångrande förbrytare genom att ge dem förlåtelse och evigt liv.
Vår Konung är Barmhärtighetens Konung, den som har tillit till Hans Barmhärtighet får Barmhärtighet.
Men hur kan vi få barmhärtighet om vi inte ber om det?
Hur kan vi be om det om vi inte inser vår synd?
Och om det finns synd finns det då inte en dom?
Om det finns en dom behöver vi då inte omvändelse?
Om omvändelse är nödvändig behöver vi då inte någon som förkunnar tron?
Eller räcker dialog?!

Det Obefläckade Lammet sitter på Tronen - man 
ska se på Honom som har genomborrats...
Kristus Konung bar en törne krona istället för en guld krona, Han bar våra synder och öppnade himmelriket till alla de som förstår Hans kärlek och i gensvar bekänner sin skuld och omvänder sig till att tro och bli Honom lydig och lyhörd likt barn.
Konungens rike består nämligen av barn; " för den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer inte in" (Markus 10:15).

Korset, som ju är Härlighetens tron, och Jesus Konungen är intimt förenade.
Härlighetens tron är korset, i himlen är det korset förhärligat!
Sanningen ledde - och leder fortfarande - till korset,
sanningen som Konungen kom till världen för att vittna till!
Det var Pilatus som frågade ”sanning, vad är det”?, men hans rädsla för människors misstycke omgav honom som ett töcken och han kunde därför inte snappa upp vad Jesus sa om sanningen, inte heller om Jesus sa att Han var Konung eller inte.

Framför Pilatus var Konungen gömd, inte bara bakom en människokropp men också, vid det här laget, i eländets förklädnad.
Jesus, världens Konung, kommer förklädd som en av oss - ändå kräver Han att vi ska känna igen Honom!
Kräver Han det? Ja, tro är för det.
Det är bröllopsklädnaden man behöver ha för att komma in på Konungens fest. Men inte tro allena för trons frukt är kärlek.
Kärlek först och främst till Konungen och till Kyrkan, som Han gav sitt liv för. 
Jesus ger nåd till alla för att kunna känna igen, inte bara Honom men också för att känna igen platsen därifrån Han regerar; Hans Tempel. 
Möjligheten att förneka antingen Hans Kunglighet, eller platsen där Han har sitt säte, finns alltid.

Inför Jesus, Guds Son, Världens Konung som är Evig Vishet, kan ingen, får ingen, vara likgiltig.
Att vara likgiltig är lika med att döma Honom.
Pilatus tvådde sina händer och trodde att med det var Han fri från skuld!
Förr eller senare har vi alla fält domen över Jesus och Hans ord.
Är Han Konung eller inte? Är Hans ord sanna eller inte?
Vi tvår våra händer i ett ”ja, men...”.

Kristus är hela universums Konung, inte bara Katolikernas Konung.
Hedningarna, symboliserade i de tre kungarna som kom för att tillbe det nyfödda barnet i krubban, sa att de kommit för att ära Judarnas Konung! 
Sedan blev Judarnas Konung också hedningarnas Konung.
Först när vi förstår att Han är universums Konung kan Han också bli vår personliga Konung.
Konung av våra liv och Konung av våra hjärtan. 

Världen, tragiskt nog, tar inte emot dess Konung men tar desto hellre emot världens prins som vill leda människor till att så mycket som möjligt undvika korset.
Man vet inte att det är Konungens tron och den enda vägen till Hans rike.


                                ”...Den som hör till sanningen...”



 

Markus13:24–32
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »I de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.
Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.
                                         
                                            Betraktelse
Det allra första Bibeln berättar om är hur Gud skapade allting som finns. Detta sägs åtskilliga gånger i det Gamla Testamentets olika böcker. 

Varje mening i skapelseberättelsen börjar med: ”..och Gud sade:
Ljus, vatten, jord, människa......bli till! och det blev till. 

Skulle detta bara vara symboliskt?!
Eller betyder det att Gud, om Han är en utvecklingens Gud, skulle ha skapat en gasexplosion för 15 billioner år sedan som så sakteliga utvecklades till att bli djur och natur och en sån utvecklad varelse som människan?!
Det verkar inte stämma med Skrifterna som säger: 
" Före världens skapelse hade Gud utvalt oss i Honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek". 

I sin Godhet och i ett fritt val skapade Den Heliga Treenigheten världen,  för att Hans fullkomlighet skulle bli uppenbarad och för att människan skulle få ett evigt liv i glädje med Honom.

I första kapitlet av Johannes Evangeliet säger den Helige Anden genom  Johannes:
”I begynnelsen fanns Ordet....Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till”.

Människan var skapad till Guds avbild. Hennes själ är odödlig.
I själens inneboende dynamik genljuder Guds avbild i hennes intelligens och i hennes vilja. 

Finns det någon vetenskaplig förklaring till själens sammansättning och ursprung? 
Men, säger man, själen kan man inte se och därför kan man inte heller forska om den... 
Sanningen är att man inte heller ser världen så länge man inte ser Guds inneboende närvaro i den! 

Bara Gud är verklighet, allt annat förgår. Om vi inte kan förklara själen och ännu mindre kunna ”göra en”, varför skulle vi tro att vi kan hitta en vetenskaplig förklaring till världen och dess minutiösa liv? 

Medans människor söker i vetenskapen om hur världen blev till, varnar Jesus oss om att ”solen ska förmörkas, månen ska inte ge något ljus, stjärnorna ska falla från skyn och himlens makter skakas”!
Jesus som omger hela kosmos och är kraften bakom det skapade och det som nu håller på att skapas, talar till oss.
Det är Han som bibehåller skapelsens pågående dynamik.


I dagens text förutser Jesus inte en naturkatastrof men talar om någonting mycket värre.

Skaparen håller skapelsen i sina händer. Han har bjudit oss in till att ta del av Hans händers verk och finna Honom där.
Genom ett betraktande av världen borde vi bli inspirerade till att ära Gud,
istället söker vi att ge förklaringar till det som varje sann forskare medger:
att skapelsen till slut är ett mysterium, och när vi kommit fram till vad vi tror är ett svar, finns ändå frågan kvar.

Gud har skapat materia för människan och människan har Han skapat för att bli ett med Gud. 
Detta är möjliggjort genom Jesu dyrbara Blod. 

Det vetenskaliga sökandet och forskandet är alltför ofta sökandet av människans självupphöjning.
En subjektiv tolkning mer än ett sökande efter sanning.
Vetenskapliga studier måste, som allting annat, göras i trons ljus.
Utan Gud i centrum, utan Gud som dess utgångspunkt och mål, leder vetenskapen alltför lätt bort från Gud och människans sanna identitet. 

Kunskap måste leda oss till en sann kärlek i Kristus.
Kunskap utan Kärlek handlar mest om makt, pengar och prestige, 
allt det som håller vårt högmod uppe.

Kärlek öppnar oss istället till förundran...Någonting bortom mig, som jag kan nå till, sträva att komma fram till, Något som lyfter och drar mig ut ur mig själv. Bara Något som är - Annan - än mig kan lyfta mig ut ur mig själv och föra mig bortom mina gränser.

Jesus är Logos, det kreativa Ordet, uttrycket för Faderns tanke.
Han är Faderns personliga, outtömliga återsken, Källan till allt liv, föremålet för all kärlek. Han är Bron mellan det oändliga och ändliga. Världen är nedsänkt i Gud, inte en projektion utanför Honom!

Skapelsen kan inte svara för sin egen existens därför kräver den att få veta grunden till sitt själva varande. Men den kan inte hittas i människan, inte heller i världen, inte ens längst bort i universums mest avlägsna galaxer eftersom 


”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand,
den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan Din närhet, vart skulle jag fly för Din blick? Stiger jag upp till himlen finns Du där,
lägger jag mig i dödsriket, är Du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet
- skulle du nå mig även där
och gripa mig med Din hand”.
                                         
(Psalm 139)

Gud är i oss, och vi är i Honom.
Vi är skapade för Honom. 
Allt ska förgå, men Hans ord ska inte förgå.
Vi är skapade genom Hans ord.
Så mycket som Hans ord lever i oss -  lever vi. 

Vad är då meningen med människans liv?
- Delaktighet av den gudomliga naturen.
                                                     
(2Peter 1:4).


Gudomlighetsgörandet kan inte bli påtvingad, men i frihet accepterad och vald.
Fast människan behöver tid. Tid att lära sig hur hon ska använda sin fria vilja för att gudomliggöras.
Bäst vi skyndar på, innan himmelens makter skakar lös.


           "...stråla som stjärnorna, alltid och evigt..."

 

 

Markus12:38–44
Vid den tiden sade Jesus till folket i sin undervisning: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«
Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

                                              Betraktelse
Att vara Kristi lärjunge är att lära sig att ge Honom allt. 
Se hur Han glädjer sig av änkans gåva! 

Jesus hade suttit ett bra tag och iakttagit folk som lagt pengar i tempelkistan.

Änkan gladde Honom. 

Visst är det märkligt att de skriftlärde, som tillhör templets institution, ”äter änkorna ur husen”, samtidigt som de blir mottagare för den här fattiga änkans sista ören!

Fadern säger till Hildegard av Bingen att allmosor glädjer Honom därför det är ett uttryck av ”Min Barmhärtighet”. 


”Och för att följa Barmhärtighetens väg; ge av det du har till de fattiga.
När du gör det imiterar du Gud som är Barmhärtig.
Låt ditt hjärtas goda vilja rinna över så att du inte finner dig själv bland det borttappade fåren.
Helga dig själv inför Gud genom att ge av din egendom till att friska upp de som är i nöd, då ska Gud, i ditt elände, ge dig barmhärtighet”.

                                                                                       
(Scivias vision six)

Änkan gav inte till de fattiga, hon var själv fattig.
Hon gav till templet. Templet är Guds hus.

Att ge allmosor är bön, ett givande till Gud. 
Att ge allmosor är en slags fasta därför att bön är en slags fasta.
Man fastar från något i det man ger den andre.

Det är inte bara att ge någonting, det är att ge upp någonting.

Även då Skriftlärda och Fariséer utnyttjade de fattiga och såg mer till sig själva än till Gud och Hans vilja, tappade änkan inte sin tro på Gud och inte heller på templet.

Gud; templets sanna rikedom.
Änkans rikedom är Gud.
Hon finner Honom i templet oavsett av dess tjänares helighet! 

”Arbetaren är värd sin lön” säger Jesus till lärjungarna när Han sänder ut dem för att hela och predika Evangeliet.
Jesus menar inte månadslöner -
men snarare kommunitetens donationer och stöd, eftersom det är av oerhörd vikt att stödja Kyrkans präster, stödja Hennes rika liturgiska liv
och vackra ornament, stödja Hennes traditioner av böneliv och klosterliv. Därför att allt det pekar till Gud och Hans ära.

För änkan var det vissheten om det heliga i templet som gav henne hopp, stärkte hennes tro och fick hennes kärlek till Gud att växa.
En fattig har inget annat än Gud.

Det är Gud som den fattiga änkan förnimmer i templets skönhet, i dess musik, bön och rökelse.
Gud är där.
Hennes hopp är där. Hennes rikedom är där, varför skulle hon då inte ge det hon ägde - det hon ägde var ju ingenting mot vad templet bar för henne!
För att se det behövs tro. 

Att ge allmosor är att ge av sig själv; man vidgar sitt hjärta och överkommer bundenhet till saker, till tryggheten som finns i att äga.
Vi lär oss av Jesus att tryggheten finns i Gud, i tro och tillit till Honom.
Vi behöver ständigt sträcka oss längre bort, tänja vårt hjärtas muskel för att istället erfara Guds försyn...
”Saliga de som är fattiga i anden, dem hör himmelriket till”.

I de Gamla Testamentet älskar Gud de fattiga, de små och de enkla.. 
De som har odelade hjärtan. 

I det Nya Testamentet söker Gud dem som vill omfamna frivillig fattigdom i Kristi efterföljelse och för Kristi skull.
Vi borde då och då kontemplera och betrakta hur Gud dras till de fattiga och till fattigdom. 
Det är förundransvärt!,
och det lär oss något om Guds vishet och om Hans väsen.

Världens fattiga är nära Guds hjärta.
Han använder sig av de fattigas fattigdom för att ge de rika en möjlighet
att växa andligt,
att ge av sitt goda,
att dela med sig till de som är obetydliga i världens ögon,
men så betydliga och värdefulla i Guds ögon.

Längtan till Gud och Hans rike hjälper oss att fly världens habegär för att låta Gud bli vår rikedom. 
Istället för att söka vår trygghet i det som är förgängligt, vänder vi oss, i tro, till Gud som vår sanna trygghet. 

Längtan efter Gud, 
och
Gud som vår sanna trygghet 
är två kopparslantar som glädjer Gud!

Att ge ur sitt överflödiga förråd,
eller att besvara någon som behöver hjälp när man är utvilad och har tid till sitt förfogande – är inte svårt. 

Gud knackar ofta på våra dörrar när vi är som fattigast, vare sig det gäller med tid, ork, lust...eller ekonomi.

Det är - märkligt nog - just ur vår fattigdom Gud vill att vi ger.

                       ”
...Hon gav i sin fattigdom...”


 

Markus12:28b–34
Vid den tiden kom en av de skriftlärda fram och frågade Jesus: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende Herren, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.
                                          Betraktelse
Jesus lär oss att det inte finns något större bud än att älska Gud. 
Det är inte bara det första budordet i Bibeln, men att älska Gud är också det största värdet.
All annan kärlek finner sin plats runt det värdet.
Gud är Gudomlig, Hans existens är annan än människans, än hela skapelsens. 

De andra budordet, att älska vår nästa, följer det första. 
Vi älskar Gud i egenskap av den Han Är, och vi älskar vår nästa för Guds skull, detta måste alltid vara måttet på vår kärlek.
Den helige Augustinus säger att vi borde älska vår nästa därför att de är rättfärdiga eller därför att de må bli rättfärdiga. 

För att bli rättfärdigad måste man inte bara tro men också leva sin tro enligt Guds ord och Kyrkans lära.
Tro är ens sätt att förstå livet och att leva det.
Att låta Gud ha första plats i våra hjärtan är grunden för fromhet; älskvärd lydnad till Gud.

När Jesus besvarar den skriftlärde på frågan vilket det största budet är svarar Han att ” du ska älska Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft....”.
Alltså; allt som finns i människan!, säger kyrkofäderna.
Alla hennes krafter och andliga organ, intelligens och även hennes kropp - är tillför Gud. Det finns inte någon plats i våra liv eller i vår existens som hamnar utanför Gud.
Även om vår fria vilja går ifrån allt som har med Kristus, Kyrkan och Kristi lära att göra, kommer vi onekligen i alla fall att någon gång hamna där igen, för det som tillhör Gud dras tillbaka till Honom. Men den gången måste det bli för att göra ett slutligt val; att älska Gud av hela ens hjärta, själ och förstånd...eller inte.

Helvetet är att för evigt vara utan Gud. Det kan inte vara nåt annat än helvete att vara utan Gud eftersom vi inte är skapade till att vara utan Honom. 
Vi är skapade för Honom!

Människan, säger den helige Augustinus, är som mest fullkomlig när hon böjer sig åt Livets håll, åt Godheten, åt det Oföränderliga och håller sig tätt intill det som är målet för hennes själ.

Hjärtats kärlek har i den kristna tron blivit given kompass och riktning. Första budordet; att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, förstånd och kraft..., är och förblir måttet för det andra budordet; att älska sin nästa. 

Kan världen och kroppen acceptera det?
Nej.
Därför att världens och kroppens natur strider mot Kristi lag och kommer alltid att göra det.
Så Kyrkan, i världens och ”köttets” ögon, ses som ett fiende. Och med rätta - för Kyrkan är fiende till det världsliga, men Hon är människans vän.

Den Heliga Treenigheten har givit Kyrkan uppdraget att lära människan vad Kristi lag är och varför hjärtats lustar behöver ges kompass och riktning.

Kristus lär oss att älska Gud, utan Honom vet vi inte hur Gud vill bli älskad.
Det är inte människan som bestämmer hur Gud ska bli älskad, det är Gud som visar oss, i Kristus, hur Han vill bli älskad.
Bara denna kärlek; Guds kärlek i Kristus, människans kärlek till Gud i Kristus är en frälsande kärlek. 

Älska Gud av hela ditt hjärta; att inte älska någon eller något mer än Gud. Det går inte att älska både Gud och någon annan på samma första plats! En av dem kommer först och en av dem kommer sist.

Att den som älskar sin nästa därmed också älskar Gud - är bara sant om det är med Guds kärlek, given i Kristus av den Helige Anden, som hon älskar sin nästa med.

Jesus säger inte ”tro på Gud av hela ert hjärta...

Att älska Gud är trons frukt .
Att älska Gud kommer ur tron på Gud som "Abba". Alltså inte från rädsla.
Gud är alldeles för God för att utav rädsla bli lystnad till.
Den Helige Andes gåva ”Gudsfruktan” är något annat än rädsla. 

Det ”evangeliserade” hjärtats önskan är att älska Gud mer än ”den andra”, mer än ”det andra”. 
Det naturliga hjärtats kärlek har med kroppen att göra, kärleken påverkar vår natur. Så att älska Gud med hela vårt hjärta betyder också, att av kärlek till Gud bemästra det köttsliga begäret, fly köttets lockelser.

Fast världen upphöjer kroppen till något absolut. Köttets gud styr världen, nu mer än någonsin. 

Varken världen eller kroppen är något man kan samtala vettigt med om man inte använder sig av Kristi nåd som är given i Kyrkan, i Hans sakrament och i Hans ord.
Försöker vi med våra egna ord, kryddade, inte med Evangeliets sälta, men med den världsliga jargongens ordförråd - tappar vi själva snart fotfästet!
I en fallen värld dvs. i en värld där människan helt sonika följer hennes naturliga inklination kommer den mänskliga naturen att försämras och förfalla! 

Om Kyrkan uttalar sig om sånt kommer det naturligtvis att leda till en andlig konflikt mellan Kyrkan och världen. 
Den konflikten är ett hälsosamt tecken på att Kyrkan lever enligt hennes ende Grundare: Jesus Kristus,
och ”att Hon har Honom kär, att Han är Hennes styrka, klippa, borg och Frälsare.
Att Han är Hennes sköld, starka värn och fristad.
För stora segrar skänker Herren, han handlar trofast mot sin smorde”.


                                    ”...Hör Israel...”