2018 > 12

Lukas 2:41–52.  DEN HELIGA FAMILJEN
Jesu föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: »Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.« Han svarade: »Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?« Men de förstod inte vad han menade med sina ord. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag

                                       Betraktelse
Jesus var 12 år gammal enligt hans människonatur, men Han var samtidigt evig och därför utan tid och utan ålder i sin gudomliga natur, när Han enligt sed gick upp till Jerusalem.
Jesus var Josef och Marias Fader - de var Hans barn. 
Jesu jordiska fader var oroad för Honom; den borttappade sonen, men Sonen var i Hans Faders tempel; i Hans Faders Hus.
Maria och Josef lydde Gud och Hans bud men också Jesus ”gick ner till Nasaret och lydde sina föräldrar i allt”.
Jesus, under hela Hans barndom och ungdom, ärade Maria och den rättfärdige Josef genom att underordna sig deras auktoritet. 
Benedictus XVI menar att Jesus  därmed belyser att familjen är det primära värdet i barnets utbildning och uppfostran.

Guds Familj är helig därför att familjemedlemmarna är heliga.

Vad är helighet?

Varje döpt människa är kallad till helighet.
Helighet är inte något ytligt, ett angenämt uppträdande eller en yttre perfektion. Helighet är att låta Kristus leva i oss, i våra liv.

Det är omöjligt för den ”gamla människan”, alltså den som är utan Kristus, eller den som inte lever enligt Kristi lära, att bli helig men det är mycket möjligt för den ”nya människan”, den som är i Kristus och lever enligt Hans lära, att bli helig.
Ser vi på helgonens liv förstår vi att det för den skull inte alls är lätt!
Jesus själv säger ju att ”vägen är smal och porten är trång”.

Den Katolska Kyrkan är och förblir helig därför att Jesus är självaste grunden, stommen, det innersta av den andliga byggnaden, så Kyrkans helighet kan aldrig försvinna.
Men i sin mänskliga uppbyggnad, är Kyrkans medlemmar pilgrimer på väg mot helighet; 
Hur man följer den vägen och om man följer den, är för var och en att ta ansvar för och besvara. Fast vi är också ansvariga för varandra, ansvariga att söka det sanna och att delge det sanna; utan sanning kan ingen helighet finnas!
Att vara kallad till helighet betyder också att vara kallad till att söka det som är sant och att leva enligt det.

Hur blir en familj helig?
De enskilda familjemedlemmarna växer i helighet, som Maria och Josef gjorde, genom att låta Jesus vara det absolut centrala i deras liv.
Jesus är ”Helig, Helig, Helig”, därför att Han kan också delge sin helighet; ”göra helig”, den som söker att leva allt mer i Gud och av Gud och likt Gud, som blev människa i Kristus.
Det är enbart i Honom vi finner vår helighet, det är Honom vi växer in i,
det är i Hans helighet vi får ta del i. 
Hans egen helighet tränger in i människan, i det mått Han får plats i oss.

Josef placerar sin kärlek till Maria och det lilla barnet i Guds tjänst.
Josef och Marias kärlek till Gud kommer före allting annat.
Gud ville födas och växa upp i en familj. Han gjorde sig behövande av en far och mor.
Den helige Johannes Paulus sa att
” Mänsklighetens framtid går igenom familjen”. 

Familjen är samhällets grund, och familjens grund är det traditionella äktenskapet. 
Mannen och kvinnan är kallade till äktenskap, det är utan tvekan den bästa, den mest fundamentala och den enda grund ett barn måste få födas in och växa upp i.

Gud tar sin boning bland människor, Han som är evigheten, träder in i tiden.
Även då Han var Gud var Han identifierad som Josefs son, snickarens son, Marias son, han var, kort sagt sina föräldrars son och folk kände till hans släktingar.

Benedictus XVI sade:
” Den heliga familjen är förstås unik och kan inte upprepas, men samtidigt är det en ”livsförebild” för varje familj därför att Jesus, sann människa, valde att bli född i en mänsklig familj. Därmed välsignade och vigde Han det”.

Josef och Marias äktenskap var i Guds tjänst; att ta hand om det barn som hade anförtrotts dem av Gud och samtidigt låta sig formas enligt Guds vilja för dem i deras situation.
För de fick också leva, inte bara för deras egna lilla familj, men de fick leva och offra deras liv för hela mänskligheten.


                                
 "...Han lydde dem i allt..."

 Lukas 2:1–14
 Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
                      Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
                      I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
 
                      »Ära i höjden åt Gud
                      och på jorden fred åt dem han har utvalt.«

                                       Betraktelse
Tidigt på morgonen när vi möter Jesus i Tabernaklet verkar det vara omgivet av Herrens härlighet.
En speciell tystnad, en tystnad som talar klart och tydligt om ”Immanuel”; Gud med oss.
Hans stillhet och Hans frid råder omkring ”tältet” som omsluter Honom.

I natt vid krubban, finns det skenet: "helig, helig, helig", omkring
Jesus Barnet. Maria och Josef lyser i det skenet.
Också herdarna.

Själva stallet är fattigt, mycket fattigt, spillror av nerfallet tak, fuktig stenvägg, djur avföring...
men den heliga familjen är vacker!
Vad märkligt att vi inte är i ständig förundran över denna otroliga Gåva i Guds Frälsningsplan! Gud blir barn! I en Jungfru! Så ung!
Jungfru Marias enda kall är att vara Guds, att vara Hans alldeles egna:”Min vän är min och jag är Hans”.
Från det första ögonblicket av hennes befruktning var och är hon den enda människa som den Allsmäktige så totalt kan spegla sig i. 

Jungfrun är inflätad i Kristi kärlek och lydnad till Fadern...
hennes ögon är på Barnet på samma sätt som Barnets ögon är på Fadern.
Josef möter detta mysterium i tystnad, ödmjukt böjd inför Guds försyn.
Han tar, genom sitt överlämnande till Gud, del i mysteriet av Marias ofattbara gåva att vara Moder och jungfru.
Att Josef levde som make till jungfru-Modern visar att han redan levde i nära förening med Gud.

Guds kärlek utvalde jungfru Maria till att bli himmelens Drottning.
Denna Drottning födde sitt Barn i ett stall som hon sen skulle behöva fly ifrån, hon levde i landsflykt, reste från Egypten, såg sin son dö på korset. Hennes själ var genomborrat av ett svärd! 
Hon lever i ständig visshet om att få ska älska hennes barn,
få ska lyda Honom, få ska följa Honom.
Hon förnimmer i sin kropp och själ lidandet Hennes son kommer att utstå och hon bär ständigt på känningar av Han smärtsamma död.
Jesu Moder: Martyrernas Drottning.
Att vara himmelens Drottning är att leva korsets mysterium tills frälsningsverket är fullbordat.


”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och hon ropar i födslovåndor...och ett annat tecken syntes på himlen, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn...”(Upp. 12)


Alltifrån skapelsen har den eldröda draken gjort allt för att komma emellan Gud och människan. Det blir allt tydligare efter Kristi födelse: satan är ständigt och outröttligt på jakt efter att förstöra Guds frälsningsverk.
Han hatar kvinnan klädd i solen! 
Han hatar hennes avkomma och alla de som med henne följer hennes Barn. Till tidens ände kommer han av hela sin själs mörka, svarta kraft och med hans ögons stadiga hungriga blick på själar – gör allt för att förgöra dem.
Det verkar oklokt att inte hålla sig nära Jesu Moder. Hon är det bästa vapnet mot satans gift. Hennes främsta mission är att vara Moder;
Jesu Moder och vår Moder.

Jesus kom till sina egna, men Hans egna ville inte ta emot Honom.
Inte heller vill de ta emot Hans familj.
Med Kristi födelse har det andliga kriget nått sin höjdpunkt.
Kristus har kommit för att ta själar ur satans händer.

”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

För dem som tar emot det glada budskapet om Guds frälsning och välkomnar Marias son, 
för dem som likt herdarna behöver ljus i natten och
för dem som likt änglarna sjunger "Ära i höjden åt Gud -
för dem ska Morgonstjärnan gå upp och de ska belysas av dess ljus.

Låt oss bevara oss själva på så sätt att vi kan, likt änglarna, ära Gud - besjunga Hans ära med våra liv.
Gud har blivit männska. Det är någonting mycket stort; Han gör oss värdiga Honom själv! 
Vad nytta är våra liv om vi inte tar emot Guds Son,som kommer till oss klädd i vårt kött och blod för att locka oss till höjderna med Honom och hela den himmelska hären?

                                   
  "...En stor glädje..."


 

Lukas1:39–45
Vid den tiden skyndade Maria till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«

                                           Betraktelse
Inte bara i sitt sköte bär hon Honom men i sin själ, i sitt hjärta och i sin röst.

Marias röst bär Herren.

Det var när Marias röst nådde de ofödda barnets öron som det hoppade till av glädje och Elisabet blev fylld av Helig Ande.

”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”

Det är alltså Jesu röst som fyller Marias röst, som fyller Apostlarnas röst, som fyller rösterna av alla dem som har gått ut och dem som fortfarande går ut för att förkunna ordet.

Den helige Paulus säger ju;
”Men då frågar jag; kanske har de aldrig hört det (Kristi ord)? 
Visst har de det! ”Över hela jorden nådde deras röst, till världens ände deras ord”.

Kristi ord bärs av de röster som låter sitt hjärta och förstånd uppfyllas av det. 
”Han befaller även vindarna och vattnet - och de hör Hans röst och lyder Honom”.
Herrens röst är mäktig!
Hos profeten Jesaja liknas den vid ett dån; 
”Hör dånet när Herren vedergäller sina fiender” 

och hos profeten Hesekiel är
”dånet av Kerubernas vingar likt den Allsmäktiges röst då Han talar”.

”Det betyder inte (ledsamt nog) att alla de som talar i Kristi Namn bär Hans röst!

”..inte alla som säger Herre, Herre till mig ska komma in i Himmelriket”.

Alla som säger sig vara kristna talar inte å Guds vägnar.
Särskilt i denna synkretistiska tid då det talas om många möjliga vägar och gudomligheter utöver Kristus som skulle kunna ”fungera” lika bra. Andlighet som andlighet! 

Vi kan inte ta för givet att vi talar om samma Gud när vi talar om Gud. 

Med en tro som förflyttar berg sveper Jungfru Maria fram i Judea bergstrakter, fylld av Guds Närvaro kan hon inte annat än att ge – inte sig själv- men Herren, till de som möter henne.
Dagligt mottagande av Eukaristin gör oss lik henne, förvandlar oss till ”andra Kristus”, bli som hon,
levande Tabernakel av ”Emmanuel mitt ibland oss”.

Eukaristin måste få falla ner i en själs bördiga jord för att kunna verka med sin kraft, för även Eukaristin, i en karg jord verkar inte, förvandlar inte.
Jesus i Maria sträcker sig ut till Elisabeth och till barnet hon bär:
Johannes skuttar av glädje, rent av dansar framför sin Herre som en gång David hade gjort framför Guds Ark. Elisabeth fylldes av Helig Ande och talade profetiska ord.

Vad hade hänt?

Marias röst hade nått Elisabeths öron.

”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”.

I varje ”Var hälsad Maria” i Rosenkransen, når vår röst Maria, Jesu moder. På ett omvänt sätt når vi Jesus genom Maria, genom Maria når vi dem vi ber för. 
När man ber Rosenkransen välsignar man henne igen och igen, den bedjandes röst når fram till henne och därifrån genljuder den hos Gud.

Marias hälsning fortsätter, hennes röst ekar genom tiderna och världens alla bergstrakter - och når även de hjärtan som hitintills varit stängda.
Barnet hon bar inom sig bär hon fortfarande på och till dem som hör hennes röst och svarar henne:”välsignad är du bland kvinnor” ger hon sitt Barn. Hon visar hur man tar emot Honom, hur man älskar Honom och ger sig till Honom, hon visar hur man växer i ödmjukhet, bön, tystnad och i kärlek till Barnet.
Hon lär oss att lyssna, att bära Honom inom oss...och i vår röst.

Elisabeth var sex månader havande med Johannes när Guds välsignelse kom till honom genom Maria.
En sån välsignelse Maria var för Elisabeth! Och för den lilla Johannes som blev fylld av glädje i sin själ redan innan han var född!
Maria är en välsignelse för Jesus och för jordens alla människor därför att Gud ville att hon skulle vara det. Han ville ha det så.
Hur rätt det är av Gud att skapa denna vackra Jungfru till sin Mor och sitt tempel. Och så ge henne till oss.
En sån tröst det är att veta att det finns en människa som aldrig har sårat Gud vare sig i sina tankar eller handlingar.
En människa som alltid och oavbrutet varit vid Hans sida, varit för Honom och med Honom.
Fullkomlig lydnad och hängivelse; 
det som Gud är värd att få från Hans skapelse...

”då sa jag: Se, här är jag...jag har kommit, Gud, för att göra Din vilja”.

"Om ni idag hör Hans röst - förhärda inte era hjärtan".

Jesus växer i Maria... Barnet i henne är Gud...de är nära varandra i hennes inre..
Han formas till människa Hon formas till barn, lärjunge, tjänarinna och brud.
Lyssna till Maria sittandes i tystnad, med Jesus Barnet inom sig... deras konversation och ömsesidiga kärlek…

Vi kommer aldrig att erfara, begripa eller förstå den vackra hemligheten... Rösten Han talar till henne med,,,
orden i hennes hjärta, i hennes mottagliga själ;
”Herrens röst över vattnen,
Ärans Gud dundrar,
Herren hörs över de stora vattnen,
Herrens röst i sin kraft, Herrens röst i sin prakt

”Om ni idag hör Hans röst – förhärda inte era hjärtan”


                        ”...När mina öron hörde...”


 

Sefanja 3:14–17
Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
»Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.«
Högt skall de fröjda sig över dig.

                                          Betraktelse
”Den Kristna glädjen är en andlig delaktighet av den obegripliga glädjen,
                          både den mänskliga och den gudomliga,
                            som finns i Jesu förhärligade Hjärta”.

                                                               
(Paulus VI, Gaudete in Domino).

De flesta känsloupplevelser skiftar ofta och fort, men Glädje består!

Alla söker ”lyckan”. Men att söka lycka i världslig bemärkelse leder inte till varaktig glädje – det är fullkomlig glädje vi egentligen söker!
Glädjen har sin källa i Gud för Gud är glädje!
Att komma in i Guds sfär, i Hans vänskap, att göra Hans vilja och vara intill Honom är glädje. 

Glädje är en inre del av vår tro, det tillhör dess natur.

”Gläd dig, sa ängeln Gabriel till Maria. 
”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket, sa en annan ängel vid Jesu födelse.
Jesus talade till Apostlarna för att ” Min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig”.
Dagens andra text kommer från Den Helige Paulus som säger:
” Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er”.

Glädje är en av Den Helige Andens frukter.

Vår glädje är något övernaturligt eftersom den inte kan suddas ut eller tappas bort på grund av yttre påverkningar.
Lyckokänslor och glädjen som kommer ur materiella upplevelser försvinner lika fort som de kom och kan ofta lämna bakom sig en motsatt känsla av ledsamhet eller tomhet.
Våra liv måste bli rotade i Gud och i Hans vilja. 
De Kristnas glädje är en nåd, en Guds gåva.


    ”Det är bara när kärlek och sanning är i harmoni med varandra,
                    som människan kan veta vad glädje är”. 

                                   
                    (Benedict XVI; Christ, our joy”, Joseph Murphy) 

Det kan ju inte finnas, i oss, en Kristi glädje, utan att det först finns tro, hopp och kärlek, menar Thomas av Aquino.
Thomas av Aquino säger att människan i hennes natur söker fullkomlig glädje.
Den fullkomliga glädjen kan inte bli funnen i en själv eller i någon annan eller något annat– den kan bara bli funnen i Gud, i förening med Gud. 

Förening med Gud övergår människans naturliga kapacitet.
Detta skapar en uppenbar paradox. 
Det som vi är menade att finna kan vi inte finna av oss själva. 
Ändå måste människan söka. Gud ska låta den som söker finna.
Det handlar om nåd men också om arbete.

Den fullkomliga glädjen är den tillfredsställelse vi hoppas att finna när vi slutligen kommer fram till vårt mål. 
Vi kan önska många saker på samma gång, både större och mindre, men vid ett givet tillfälle måste det finnas en djupaste önskan vilket motiverar oss och blir princip för vårt sökande och våra val så att vår djupaste önskan blir tillfredsställd.

Det som vi anser vara det fullkomligt goda måste vara vår enda önskan. Annars kan det inte längre vara vårt mål; för hade vi fler önskningar skulle vi behöva uppfylla också dem.

Det som vi älskar ger oss glädje. Glädje är given av Gud, vi kan inte ge det till oss själva lika lite som vi kan ge liv till oss själva. 
Fullkomlig glädje får vi när vi inser att vi är beroende av Gud.

Hur mycket vi än utvecklas och blir bättre i saker och ting så är glädje utom räckhåll för oss.
Det är en gåva av Gud som måste öppnas.
Hur?
Genom tro.
Tro är rationell. Så vi måste tänka och sedan välja hur vi lever vårt liv i förhållande till vår tro.
Vi ska välja det vi älskar och älska det som är bra.
Dygd är bra. Dygder är vanor som gör oss bättre; ”goda”.
Vi ger utrymme för Guds liv i oss genom att göra det goda.
Vi vet att utan Gud kan inget gott göras men vi har fortfarande en fri vilja där vi väljer att göra det möjligt för Gud att göra det goda i oss - eller inte.

Man måste öva sig fram till vanor; dygder är moralsikt goda vanor.
Att öva är arbete, en vana kommer inte utan övning och upprepning.
Vi behöver Jesus för att hitta glädje. Jesus visar oss Guds Godhet, Han återspeglar Faderns ansikte. Men bara Jesus räcker inte! 
Vi behöver följa Hans väg, göra Hans vilja och vara en hälsosam och levande sten i Hans Kyrka.

Vi behöver också andra människor som lever likt Kristus;
Maria och helgonen gör Guds ord levande i deras liv och i deras själar 
helt enkelt därför att Gud lever så till fullo i dem. 
Det finns också många människor som nu och här på jorden återspeglar Guds ansikte för oss så att vi kan bli inspirerade.

Vägen till glädje går ofta genom en tunnel.
Ganska lång och mörk tunnel. 
Den tunneln är vi själva, vårt själviska jag. Bit för bit ska våra själviska begär, våra ovanor och syndens belastningar...renas bort,
för att Herren ska kunna jubla av glädje över oss,
för att Han ska kunna visa oss sin överväldigande kärlek och
...för att vi ska kunna ta emot den!

I dagens Evangelium säger Johannes Döparen till de som kommer till honom, att de ska leva väl, göra det som är gott och att göra det goda till en vana. Med andra ord; han lär folket att förbereda sig för Kristi ankomst genom ett liv i dygd.

Det är det som händer i tunneln.

Må vi kunna glädja oss, inte bara denna tredje Advent, men också i våra liv, över budskapet att Frälsaren kommer för att möta oss.

                        
 ”...att frambära ett glädjebud...”










 

Lukas 3:1–6

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka.
Varje klyfta skall fyllas,a
varje berg och höjd skall sänkas.
Krokiga stigar skall rätas
och steniga vägar jämnas.
Och alla människor skall se Guds frälsning.

                                               Betraktelse

Evangeliet börjar idag med att många maktfulla människors namn nämns; kejsar Tiberius, Pontius Pilatus, Herodes…..men, säger den helige Ambrosius,
                   
Herrens ord kom till Johannes för att
                    Kyrkan skulle grundas, inte av människan,
                                     men av Ordet. 


Johannes Döparen var tränad i lidandets skola i öknen;
klädd i strävt kamelhårs skinn levde han bland vilda djur.
Han åt gräshoppor och vild honung.
Han var omgiven av tystnad.

Där i vildmarken fick han sitt kall;
Han var rösten. Rösten som följde Ordet.


”Sedan jag var i min moders sköte har jag glatt mig i Dig, Du fyllde mig och min mor med Helig Ande, med Den dansade jag ut i vildmarken för att förbereda en plats åt Dig – först i mig sen i hela Israel.
Du bad mig att vara en röst, det var mitt kall;
      en röst som talade till soldater om att böja sig i ödmjukhet inför var      människa - skapade i Din avbild.
     Min röst gick ut till skriftlärda och för Din skull bad jag dem lämna sin högfärd och istället med enkla och rena hjärtan fylla upp de fattigas elände med Ditt glada budskap.
     Din Heliga Ande fyllde mig med iver och en brinnande längtan
att förkunna Ditt namn, så jag bad de mäktiga att göra deras hjärtan av sten,
till hjärtan av kött och blod. 

Du sa till andra att jag var ett skinande ljus som brann...
men Du var ljuset som brann i mig!
Min röst var likt ljuvt porlande vatten för de som sökte Dig - 
men för de som gick emot Ditt ord och Din lag
och för dem som lät sig förblindas av lust -
tycktes min röst vara ett lejons rytande: varnande, farlig och besvärande.

Jag ser på Dig, Du som är ordet min röst bär -
Du är Guds Lamm och min röst förkunnar att Du är Han! 

På det mjuka och ömma Lammet vilar jag mitt huvud om natten och min enda längtan är att få ge mitt liv för Dig.
Jag såg Din Gudomlighet från allra första början och jag brann av längtan att uppenbara det för de fattiga
och vid Jordan förtärdes mitt hjärta av att få öppna vägen för Dig. 

Ropa! Vad ska jag ropa?!
Omvänd er!
Bana väg för Herren”!


Helige Johannes,
Din röst berör hjärtan och väcker de döda i Herren.
Din röst dör inte ut i öknen men återljuder till
tidens slut - för av sanning och kärlek, inget utan det andra, 
är din röst gjord.
Därför är den skön att lyssna till –må ljudet av din röst eka i våra inre berg och dalar, hjälpa oss att gör våra krokiga vägar raka...
Ropa Johannes, ropa nu!
För tiden har kommit för att besvara ditt rop. 
Vad ska vi svara?

Herre, ge oss nåd att bli små, fattiga i anden och ödmjuka så att vi likt Johannes blir tecknet; levande, lysande, ropande, lidande, kallande, bönande: låt alla människor se Din frälsning!


                                ..."En röst ropar..."


 

Lukas 21:25–28, 34–36
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.«
                                          Betraktelse
Maria, lär oss att lyssna till Guds ord!
Såsom Maria tog emot Jesus i hennes hjärtas tro, för att sedan hålla om Honom i Hans kött och blod; låt oss ta emot Advent som en förberedning för Hans ankomst denna jul - men också som förberedning för Hans ankomst vid vårt livs slut och vid världens slut. 

Låt oss ta emot denna Advent som en tid av nåd då vi väntar med Maria och likt henne växer in i Jesus och låter Honom växa i oss.
Likt Maria överlåter vi vår kropp och själ – ja, hela vår varelse
till Honom som kommer  - och ändå är här!

Det kommer att ta längre tid än Advent- tidens fyra veckor, men det är rätt tid att börja. 
Och det är nödvändigt att börja!

Må vår kropp - Kristi Mystiska kropp – bli en viloplats för Honom.
Må våra egna kroppar bli till näring för Hans Mystiska kropp och må våra själar bli till glädje för Herren.

Att bli en viloplats åt Herren är att ha ett odelat hjärta.
Ett hjärta som inte längre är rastlöst, fåfängt jagande efter popularitet, världsliga saker, ockultism, okyskhet, bundenhet till vem eller vad och som helst som tar Jesus plats. 

Varje Advent är en öm påminnelse om Guds antågande och 
om vårt möte med Människosonen på den sista dagen.
Idag ber Paulus Thessalonikerna att de ska leva ett heligt liv, att de ska vara oförvitliga. 
Han ber dem att leva för att behaga Gud. 

Genom bön och arbete ger vi oss till Honom i Hans mystiska kropp Kyrkan; för att där bli till näring för Honom.
När vi fastar – för också det är ett arbete - från något som t.ex kött, frukt godis, Earpodes...
när vi fastar från ilska, irritation, otålighet, lögner, själviskhet, bekvämlighet,
när vi fastar från klagan, negativitet, skvaller, och sura miner -
blir vi till näring för Kyrkan och för själar. 
Först är det behövligt för vår egen själ.
Gud låter inte en enda sådan akt av kärlek gå för intet.
Men vad än för slags fasta vi gör behöver vi Guds hjälp!

Det är knappast symbolik eller pedagogisk skrämsel propaganda Jesus förkunnar när Han säger att ”vi måste vara på vår vakt för människor ska förgås av skräck när himlens makter ska skakas”.

Han säger det först och främst för att det är sant, men också för att vi ska kunna växa in i Kristus.
Bli lik Honom.
Han säger det därför att vi ska bli utmanade till att leva ett Kristet liv, så att det andliga får en plats i vårt dagliga liv. Vi behöver bli utmanade till att ha tillit, kunna förlåta, lära oss tålamod - bli mänsklig som Han.

Allting om Kristi jordiska liv handlar ju om vår frälsning, vår helighet, vårt omvandlande till Kristus. 
I det mått vi växer i tro, hopp och kärlek blir vi till Guds ära och Hans förhärligande: Hans skönhet och Hans kraft här på jorden! 
Vi är skapade till att växa i Kristi likhet, födda till att kunna stå upprätta inför Honom. För att det ska bli verklighet måste vi medarbeta med Gud, inte på något vis hindra Hans nåd att verka i oss och genom oss.

Jesus visste mycket väl att vi människor är lata, att vi gärna vill ha allt så lätt som möjligt och så fort som möjligt.
Han visste mycket väl, att vi inte alls tycker det verkar vara brådskande med frälsning, med helighet, med att försöka förstå Guds ord.
Allt ligger på tillräckligt tryggt avstånd, tror man, och därför behöver ingen oroa sig;”Gud är god”.

Varför säger Jesus åtskilliga gånger att vi måste ständigt vaka?
Varför talar Han så strängt om världens slut, om helvete och om Människosonen som kommer i makt med alla änglar?
Och bergspredikan som alla älskar och tycker vara så vacker...handlar det inte om att låta sig formas genom lidande för att kunna bli lik Kristus;
fattig, renhjärtad, ödmjuk, förföljd och dödad för Hans Namns skull?

Varför skulle vi inte frukta en Gud som är medlidande?
Varför skulle ”frukta Gud” vara i motsättning till att ”älska Gud”? 
Rädd är man inte för Gud men man fruktar Gud.
Men rädd borde man vara för ens egna inneboende förmåga att vara självisk och styra bäst man kan med sin egenvilja och dessutom synda!

Det är sånt som den Helige Anden vill ha bort i oss för att vi ska kunna stå upprätta inför Människosonen och inte, som samma Evangelium också säger några rader innan: ” förgås av skräck”. 

Vi upprepar gärna det Jesus säger om den Gode Herden, de hoppande lammen, den älskande Fadern som ser på sina barn som en flock som inte behöver oroa sig därför att Guds försyn tar hand om allt, och den Helige Anden som ger utan mått...
Det är inte ofta man hör att denne evigt Gode, denne älskande Gud och Människoson, utmanar oss i tro och i hopp och i kärlek , så mycket så att Han vill att våra liv ska likna Guds Sons liv!
Dessutom, hur såg Hans liv ut..mer än att Han åt med skattmasar? 

För det mesta verkar det som om Frälsningen går liksom på automatik. Enligt den uppfattningen som nu verkar råda så går alla vägar till Gud, vilken andlighet som helst går bra för Jesus... 

Själva fastan blir bara värd något när vi gör det av kärlek, till Jesus; kärlek betyder inte att vi måste vara fyllda med känslor och lidelse men att vi  vill att göra något för Honom.
Behöver Han det?
- Han vill se vår vilja.

Allt lidande blir till guld när det är offrat i förening med Jesu lidande.
Det är också viktigt för att göra upp för – för och främst våra egna – men också andras synder.
Botgöring - för att förena själen med Gud, ens egen och andras - river ner hindren som finns mellan Jesu hjärta och våra hjärtan.
Vi river även ner himlen med botgögring:

”Rorate caeli”…
”Dryp ned, ni himlar där ovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ned..må jorden öppna sig och må dess frukt bli frälsning..”


Maria,
lär oss att lyssna till Guds ord. Förbered oss denna Advent till att ta emot Jesus, ge oss ditt hjärta som är så ödmjukt, rent, vackert... så helt för Honom!
Låt tillit och förtröstan till Jesus växa och fördjupas i våra brustna själar så att vi inte av rädsla eller dåligt samvete vänder oss bort från Honom när JesusBarnets lilla hand bultar på vårt hjärta på julnatten. 

I tro möter vi Honom, i tro förbereder vi en krubba av strå åt Honom, varje strå är en liten – och ibland stor – akt av kärlek; uppoffring,
frukten av att ha använt det dagliga små tingen - som i sig själva verkar så vardagliga och gråa och som så fort och spårlöst går oss förbi,
om vi inte i tro griper tag i dem.

Advent är en tid av botgöring men också en tid av hopp, väntan och förväntan, en påminnelse om att Jesus kommer nästa gång ”på ett moln med makt och stor härlighet”.
 
Av allt vi väntar på, av allt vi önskar… vilken plats får Jesus?
Det är en fråga man kan meditera över i Advent.
Det kan hjälpa våra hjärtan att bli renade, att komma till sanning med oss själva i vår svaghet för att än mer längta efter Jesu nåd och barmhärtighet.

Vänta in Närvaron av det Gudomliga Barnet:
Marias son.


                           
”...räta på er och lyft era huvuden...”