2019 > 02

Lukas 6:27–38
Vid den tiden sade Jesus: »Till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.«
                                                    Betraktelse
Hur ska vi förstå ”döm inte”?

Att döma är inte oförenligt med Kärlek, snarare tvärtom. 
Måste en förälder inte döma vad som är bra eller bättre för sitt barn? 
Måste en präst eller andlig ledare inte döma vad som är bra, bättre eller synd hos en människa som uppriktigt vill följa Jesus?
Måste vi inte hålla oss borta från dem som kan vara andligt eller kroppsligt skadliga för oss? 

För att kunna göra det måste vi döma. 

Att döma är en ofrånkomlig del av att tänka.
Måste vi inte döma om det vi tänker eller tänker göra eller har gjort, är bra eller dåligt?

Jesus, Guds Lamm, ska komma för att döma levande och döda.
Vad är det Han ska döma och enligt vilken lag dömer Han?

Hur skulle Kyrkan kunna lära Hennes medlemmar de sju andliga barmhärtighetsverken om det inte först fanns en mall att följa?
Hur tillrättavisar man annars syndare, hur undervisar man annars de okunniga, hur råder man annars de tvivlande? 

Hur skulle vi kunna bli förlåten om det inte fanns något vi dömt vara nödvändigt att be om förlåtelse för? Och om vi inser att vi borde förlåta andra så måste det ju vara för att vi har dömt att de gjort något fel mot oss?

Till syvende och sist kränker varje synd Gud, eller bättre, först och främst, är det Gud som är kränkt när vi syndar.

Vi får aldrig fördöma någon. Inte heller kan vi döma varför en människa har handlat på ett eller annat sätt.
Bara Gud känner till människans inre motiv. 
Men en handling, som t.ex. , skvaller, mord, abort, stöld...är i sig fel och måste dömas som fel.

Kyrkan, Domstolen… måste förklara någon skyldig för det han eller hon är skyldig till att ha gjort. Någon måste döma det som fel eller rätt.

Men för att döma väl måste lagen vara en objektivt sann lag. 
En moraliskt rätt lag. En lag enligt Kristi lära.

Kyrkan har sedan urtider, ja, sedan Jesu tid, bett för syndares eviga frälsning och omvändelse, vi har lärt oss av Jesus att älska dem därför att Jesus älskar dem - men dessutom därför att vi själva är inte bättre - om det inte vore för Guds eviga barmhärtighet! 

Det ligger i Guds behag att människan söker Hans barmhärtighet.
Det behagar Gud att vi tackar Honom för Hans godhet och barmhärtighet. Gud önskar att vi tar emot Hans barmhärtighet.
Men för att ta emot den måste vi känna behov av den!
När vi ber Gud om förlåtelse söker vi Hans barmhärtighet. 

Det är i imiterandet av Guds barmhärtighet som vi liknar Honom. 
Men det imiterandet betyder att vi accepterarJesu kors och delar Hans lidande. 
Jesu barmhärtighet kan inte ses utan Hans lidande och kors.

Dagens Evangelium förbjuder hämnd; ”ge också skjortan till den som tar ifrån dig jackan”...Gud vill leda oss till total förlåtelse utan spår av bitterhet, hat eller fientlighet.

Men det räcker inte.
Det är medlidande till våra bröder och systrar som gäller.
Inte bara frånvaro av hat, bitterhet och fientlighet, frånvaron måste ersättas med något; medlidande.
Medlidande som känns av i hjärtat, i själens djup och i ens förstånd.

Det är den medlidsamme Jesus vi vill följa.
Det är av medlidande med oss Han gör sig liten och svag.
Det var av medlidande med oss Han antog en tjänares gestalt, var lydig ända till döden, även döden på ett kors..

Det är inte för att fördöma som vi måste bedöma en annans handling som god eller ond men för att genom det förkunna Kristi lära om det som är sant, rätt och gott! 
Vi får inte gripa tag i Guds nåd och barmhärtighet på samma sätt som Adam och Eva grep tag i det förbjudna trädet av gott och ont..
Eva grep tag om äpplet som om det skulle ha varit hennes rätt -
sedan började beskyllningarna... 
innan Adam beskyllde Eva och Eva beskyllde ormen hade ormen redan ifrågasatt Guds ord..och förnekat det!;
”..ni kommer visst inte att dö”.

I dagens läsning vänder sig Jesus till ”de som vill lyssna”.
Vill lyssna till Guds ord och göra det! 
Jesus ber oss ständigt att göra mer än vi kan. Mer än vad vi skulle ha gjort om vi inte hade följt Jesus.
Han kräver långt mer än vad världen kräver, långt mer än vad vi skulle kräva av oss själva utan Honom.

Det tillhör vår fallna natur att vända oss bort från det som är krävande. Guds ord kräver. Jesus är krävande;
” välsigna de som förbannar er, gå två mil med dem som ber er gå en mil, ge också jackan till dem som ber om tröjan,
ge åt alla som ber dig (!)
och vill de ta något från dig så begär det inte tillbaka (!).

Uppenbarligen kräver Jesus mer än rättvisa, mer än
”du är god mot mig så jag är god mot dig”…

Gud älskar oss med en barmhärtig kärlek, evinnerligt mycket större än vad vi kan förstå. 
Men med rättvisa dömer Han oss alla enligt Hans lag, den lag vi lär oss i Skrifterna och i Kyrkans tradition.
Den lag som vi kallar naturlagen och den lag som är Kristi lag.

Därför måste vi döma gott från ont, bra från dåligt, sant från falskt.
Så låt oss börja träna, träna oss till att älska våra fiender, träna oss till att urskilja vad som är Guds heliga vilja från det som är människors egenvilja. Döma det som är rent från det som är orent.

För att göra det behöver vi mod och klarhet, kärlek till Gud.
Vi behöver tro, hopp och Kristi kärlek.
Medlidande; först och främst med Kristus.
Medlidande till Hans lidande ger oss sant medlidande med andra. 

                                 
”...Den Högstes söner...”

Lukas 6:17–18a, 20–26
Vid den tiden gick Jesus ner från berget tillsammans med de tolv och stannade på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustlandet vid Tyros och Sidon hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade.
Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: »Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.
Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.
Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.«
                                       Betraktelse
Jesus lyfter upp sina ögon för att tala Guds ord till Apostlarna och de många andra lärjungar som var med Honom.
Genom dessa saligprisningar och ve-rop sätter Han riktning för sina efterföljare. 
Det som Jesus säger är inte något de har hört förut, för det är motsatt till alla kulturer och till ett ”världsligt tänkande” . 
De flesta av oss växer upp med helt andra värderingar än de värderingar som Jesus ger oss idag.

Men saliga är vi när vi lever enligt Guds värderingar! 
Saligprisningarna är kartan vi behöver följa för att kunna leva av Guds rike här och nu.

Att vara ”salig” eller ”välsignad” är att vara lycklig, men världens tolkning av lycka är förstås en världslig tolkning och tyvärr har det givit många missförstånd till vad som menas med salig/välsignad.
Att vara lycklig innebär inte nöjen och bekvämligheter; det kan, tvärtom, många gånger ge de motsatta effekterna; lidande och brist -  fast av ett annat slag.

Sann välsignelse och salighet tillhör det andliga och moraliska livet. 
Ett sånt liv för oss nära Gud.

I himlen är alla helgon.
De är, får vi förstå, obeskrivligt lyckliga, välsignade och saliga därför att de är med Gud! Himmelen är det ”Saliga Skådandet”. 

Saliga är de fattiga. Både de som lever i en viss materiell fattigdom och enkelhet - och de som är andligt fattiga.
Andlig fattigdom gäller alla. Andlig fattigdom är en vacker Kristen dygd;

” ...som ett träd
planterat nära vatten.
Det sträcker sina rötter mot bäcken.
Det har inget att frukta av hettan,
bladen är alltid gröna.
Det ängslas inte under torra år,
upphör inte att bära frukt”.
                                                                          (Profeten Jeremia)


 De som ser på sig själva som ringa,
de som bestämt vet med sig att de alltid och överallt behöver Gud,
de som ser på andra som bättre än sig själva,
de som vet att allt de har och är, är tack vare Guds barmhärtighet.. 
de är de fattiga i anden som redan nu är i besittning av Guds rike;
”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike”.

Guds - vigda män och kvinnor avger löften av frivillig fattigdom i efterföljelse av Kristi fattigdom. 
Liksom Jesus tar man emot allt från Fadern och låter allt gå tillbaka till Honom. 
Man låter sig inte betungas av ägodelar och låter sig inte bindas av dem. 
Jesus var fattig, Han hade ”ingen plats där Han kunde vila sitt huvud”... Ändå led Han ingen nöd, för Fadern tog hand om Honom och Hans Apostlar, som hade lämnat allt för Jesu skull.

Fattigdom är i sig inte en välsignelse. Men de fattiga blir till välsignelse för de rika, därför att de rika är kallade att dela med sig av vad de har, detta är viktigt för deras frälsning.
Även de materiellt fattiga är menade att vara fattiga i anden. Oftast så är de det och det är därför som de fattiga blir till välsignelse för de rika som ofta inte lever i andlig fattigdom eftersom frestelsen i deras liv är att bli bundna till de många ägodelar de har. Dessutom blir dessa ägodelar deras trygghet.
Detta är inte en välsignelse utan snarare en fallgrop där man faller mer och mer bort, inte bara från människans inneboende längtan efter Gud men också från insikten att allt vi har kommer från Gud och ska ges tillbaka till Gud. 

I ett land eller i ett liv av rikedomar och välfärd har man allt - man saknar ingenting. 
Och skulle man sakna något så kan man ju lätt få det, vad det än må vara! 


Saknaden av Gud bekommer en inte längre. Allt ser ut att gå bra i alla fall.
 

”Förbannad den man

på saltjord där ingen kan bo”.
Han skall leva i förbrända trakter,
och får aldrig se det goda komma.
Han blir som en buske i ödemarken
och vänder sig bort från Herren.
som stöder sig på mänsklig kraft
som sätter sin lit till människor,

                                                                                       (Profeten Jeremia)


De fattigas salighet följs i saligprisningarna av de hungriga och törstandes salighet. För, att vara fattig är också att vänta på att få bli rättfärdigad. 
Den fattige hungrar och törstar efter bekräftelsen av hans vänskap och närhet till Guds rike.
Den som hungrar och törstar ska bli mättad, men är det ännu inte.
Att törsta och hungra är att längta innerligt efter att få ens synder förlåtna, att bli rättfärdigad inför Gud och få bli evig medlem av Guds familj. 

Längtan efter rättfärdighet uppkommer ur ångerns tårar.
De saliga är de som gråter över sina brister och synder gentemot Gud och Hans rike.
Det är också tårarna på dem som lider eller är offer för andras orättvisa och själviska handlande. 

Efter de saliga som gråter kommer vi fram till dem som lider för Kristi Namns skull;
de som gör Guds vilja, håller Guds budord, lever så som Kristus och Kyrkan sedan urtider lärt. Jesus uppmanar dem att dansa av glädje, för profeterna blev förföljda på grund av att de oavbrutet förkunnade Guds oföränderliga ord och Jesus själv blev föföljd och dödad för att Han var Sanningen, Vägen och Livet.

Världen lär att ju fler som talar gott om en, ju bättre är det, eller, ju bättre är du! 
Det är inte en dygd i Kristi lära, tvärtom säger Jesus i Lukas Evangeliet, så är det ”ve och fasa” när alla talar väl om oss.
Naturligtvis måste orsaken till baktalet eller kritiken vara något som är gott i Guds ögon fast människor inte uppskattar det.
Det låter lite paradoxalt för samtidigt vill Jesus att ”ert ljus ska lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”. 
Men vi lär oss i Johannes Evangeliet att människor föredrar mörkret framför ljuset och därför uppskattas inte alltid goda gärningar av människor fastän de lyser och ärar Fadern!

En annan faktor är att vid världens slut ska alla få se de goda gärningar som gjorts för Gud och alla de goda gärningar som Gud gjort för var och en av oss. För allt det ska människor prisa och ära Fadern i all evighet!
Allting går ut på det, att ge all ära till Gud, att prisa och tacka Honom.
Det är den slutgiltiga Lovprisningen! 


                                 
 ”Saliga ni som är fattiga”

Lukas 5:1–11
En gång när Jesus stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: »Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.« Simon svarade: »Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.« Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: »Lämna mig, herre, jag är en syndare.« Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat — likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: »Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.« Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

                                           Betraktelse
Jesus är vår Lärare; 
” Var dag satt jag i templet och undervisade...”

Folk samlades omkring Honom och ”som vanligt undervisade Han dem..”

Vad lärde Han?
Han lärde Apostlarna att Gud är Treenighet, att Gud är Kärlek och att de skulle älska varandra och de allra minsta. 
Han undervisade dem om Sakramenten, om Evangelisk moral och Han lärde dem att be.

Hans lära ”kom till dem, inte bara som ord, utan med kraft och Helig Ande, i fullt mått” ( jfr 1 Thess1:5).

De lyssnade till Hans ord
”...och tog emot det, inte som ett människo ord utan som det verkligen var: Guds ord” (jfr 1 Thess.2:13). 

Jesus utmanade sina lyssnare att omvända sig, att förnya deras hjärtan och att forma deras liv med Guds rike som dess mittpunkt.
Apostlarna och deras efterträdare fick uppdraget att lära hela världen det som Jesus lärt dem. 

Han använde sig av liknelser, tagna ur det dagliga livet; jordbruk, hushåll, fiske, vänskap...för att fånga lyssnarnas intresse och för att de på ett enkelt sätt skulle förstå buskapet om Guds kärlek, om Hans barmhärtighet, om gott och ont, himmel och helvete, belöning, straff, frälsning…

Jesus, som är alltings skapare, visste mycket väl att vattnet skulle fungera som förstärkare till Hans röst. Så Han satte sig i en båt ute på vattnet.
Det var stora skaror av folk vid stranden och Jesus ville nå fram med sitt budskap.
Han har just helat sjuka och besatta människor runtomkring i Galileen.
I denna episod med Petrus och de andra Apostlarna i båten har Han givit helandet en paus för att istället undervisa folket som tränger omkring Honom för att höra ”Guds ord”. 

Det är lätt att förstå att de ville ”hålla sig nära Jesus , se Hans fagra ansikte och höra Hans ljuva stämma”, säger den helige Chrysostomos.

Dagens text handlar också om kallelser. Att vara kallad.
Kallad till vad?
Till det som ligger i Kyrkans natur; mission. 
Jesus själv har givit Kyrkan uppdraget att Evangelisera och bära Kristi återlösande mission framåt och ut till djupet; 
”Duc in Altum; ”ro ut på djupet och kasta ut näten där”. 

Petrus fick missionen att ”fånga människor” istället för fisk! Jesus ger denna mission till Apostlarna och sedan genom alla tider till deras efterföljare.
Men inte bara till dem gav Han ett sådant uppdrag.
Maria Magdalena fick uppdraget att gå till Apostlarna för att vittna om Jesu uppståndelse. 
Kyrkan är kallad att till tidens ände förkunna Evangeliet, ro ut på djupet för att ”fånga in” män och kvinnor till Kristi Kyrka som i sin tur är kallade att ”kasta ut nät och fånga in..”.

Den stora fångsten av fisk öppnade  Petrus ögon...det var en mirakulös obeskrivlig händelse då han i ett enda ögonblick kände i hela sin kropp och själ att denne Lärare som stod framför honom var ”Annan”; var Helig!
Så Petrus ber Jesus att lämna honom. 
Men hur skulle Jesus kunna lämna honom? 

Även Paulus i dagens andra läsning visar hur också han vid något tidigare tillfälle upplevt sig vara ovärdig, syndfull, den sista och minsta av apostlarna.

Profeten Jesaja blir kallad av den tre gånger Heliga Guden att förkunna Hans ord. Jesajas första reaktion liknar Petrus som greps av bävan. Jesaja säger:
” Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar..”. 
I närhet av det gudomliga blev Jesaja övertygad om sin ovärdighet och syndfullhet. 
Profeten visar oss varför; 
Gud sitter på sin tron, Hans mantel är inte bara en mantel men ett Mantelsläp som täcker hela templet. Gud är "Annan", Majestätisk,
Han är Helig, Helig, Helig! 

Det finns inget helgon som inte erkänt sin orenhet och syndfullhet.
De, likt profeten Jesaja, blir renade från deras synder och fortsätter sedan i ett liv ständigt medvetna om kampen mot det onda i dem själva och i världen. 

De är kallade att tala för Gud. 
Att tala för Gud, att förkunna Guds sanning är i sig renande eftersom det är ett förkunnande som ingen, eller väldigt få vill höra!

 Någon har tolkat denna text som att Jesaja upplever att han inte var värdig att prisa Herren, som ju Seraferna ständigt gör. 
Men nu när Jesaja fick sina läppar renade av en Seraf, renad från sina synder, blir han sänd till sitt eget folk; ”ett folk med orena läppar”, för att tala till dem ordet - som de inte ville höra.

För dessa tre; Petrus, Paulus och Jesaja, som på djupet hade blivit berörda av Gud helighet, väntade många svårigheter och stora lidanden.

Gud hade kallat dem att bli Hans budbärare, Han sände dem till att förkunna Guds Helighet och Hans ord.
Gud själv fullbordar ett sånt kall förutsatt att Hans vilja görs, att Hans ord förkunnas och att den som är kallad faller ner på sina knän i bön och överlämnande.
Vi måste be att Herren inte upphör med sitt verk.
Att Han fortsätter att kalla många lika villiga budbärare som Jesaja, Petrus och Paulus, som i alla situationer, lidanden och ensamhet ,fortsätter att prisa Hans Namn, Godhet och trofasthet.
För dem gör Gud mer än vi kan ana, mer än Han någonsin har lovat!

           
                            "...VAR INTE RÄDD...”












 

Lukas2:22–40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag, tog föräldrarna Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 
»Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.
                                           Betraktelse
Idag är det ljusets fest!

Vår tro är ett mysterium som bär Guds plan, en frälsningsplan som utvidgas i liturgin, särskilt i Eukaristin, där Kristi verk, Hans själva Frälsningsverk, fortsätter att bli genomförd.

Guds plan är vår frälsning, vår frälsning är i Kristus;
Hans frälsning pågår ständigt i Liturgin utförd i templet: Katolska Kyrkan, den enda platsen där vi kan finna den verkliga närvaron av Förmedlaren mellan Gud och människa. 

Maria går upp till templet, hon bär Barnet i sin famn.
Han som uppfyller all vår längtan är given och offrad till Fadern.
Vid korset ska Maria, för världens frälsning, offra Honom ännu en gång.
Guds Lamm är framburen för att offras.
Maria ska ta del i det offrandet, det är lovat henne att svärdet ska gå genom hennes hjärta.
Maria ger Jesusbarnet till Fadern genom Symeons händer, hon ger till Gud vad som tillhör Gud.
Skimrande klar lyser Maria i hennes lydnad till Fadern.
Varje barn, varje människa tillhör Gud, och måste ges till Gud.


Knappt har Barnet blivit fött och striden är redan väckt!
Det är först Sonen den är riktad till, men Maria som förenar sig totalt med sin sons lidande för världens återlösning, blir också hon ett offer för denna strid...redan nu, i frambärandet av Barnet i Templet; "också genom din egen själ ska det gå ett svärd"...

Och än idag är hon, likt Jesus ”ett tecken som väcker strid”…..

I lydnad till lagen offrar Maria Barnet till Gud.
Jesus kom som världens Ljus och hon ska inte på något sätt dölja det, snarare tvärtom, hon ska lyfta upp det, hon ska låta Honom skina, även då hon redan förnimmer priset för det.

Symeon profeterar att ”ett svärd skulle gå genom Marias själ och att Barnet skulle bli till fall, eller upprättelse för många, ett tecken som väcker strid”.
Det har alltid varit den Katolska Kyrkans ständiga kamp att inte bli ett med världens läror...
Vi måste ständigt se om vi inte har kompromissat Kristi ord.
För detta Barns skull måste även vi låta oss bli genomborrade av stridens svärd.
Men även om det svärdet skulle genomtränga oss så kommer vi aldrig att kunna dela Jesu smärta så djupt som Jungfrun Maria fick göra... 
Hennes genomborrade hjärta fick ta del av Kristi Hjärtas plågor;
”..ett svärd ska gå igenom din själ..”.
Maria kunde erfara djupet av hennes sons kärlek och medlidande för människan.Hon upplevde i sitt hjärta det som Jesu Hjärta fick utstå; smärtan, törsten, förföljelsen och människors hat.

Marias och Jesu hjärta var ett. Förenade i Faderns vilja.
Hennes Obefläckade hjärta slår i takt med Jesu Heliga Hjärta. 

Jesus är tecknet som väcker strid, striden mellan sanning och lögn, ont och gott, rätt och fel.
Den Helige Ande, upplyser oss och gör oss till himmelrikets värdiga brudar, levande barn till Fadern, återspeglande Kristus -
om vi låter oss bli testade som guld i elden...

då kan vi likt Symeon gå till Gud i frid. 

Den gamle Symeon var nästan blind men kunde bättre än någon annan se ljuset som sken från det framburna Barnet.
Anden tog tag om hans hjärta och den profetiska sången ljöd från djupet av hans själ:
”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”.

Rena ögon som ser Ljuset i ett litet barn.

Maria, som enligt lagen skulle bli renad av att offra två duvor 
bär på Lammet, Påsk Lammet, offer lammet.
Guds Lamm, Marias barn,
hon bär fram Honom till Fadern,
för världen..”det sanna ljuset, det som lyser över alla människor..”


                              ”...ett tecken som väcker strid...”