2019 > 03

Lukas 15:1–3, 11–32
 Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: 
»Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« 
Då gav han dem denna liknelse: »En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 
Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
                      Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ »


                                                      Betraktelse
Omvändelse för med sig arbete och ofta ganska hårt arbete eftersom synden sätter oss i en illaluktande svinstia vilket medför bortkommenhet och blindhet. 
Då synd förlänger avståndet mellan oss och Gud måste vi också, ihärdiga i tro, ödmjukt ta oss tillbaka till Honom. 
Gud överöser oss med barmhärtighet men Hans rättvisa kräver gottgörelse: reparation.
Vi  gör upp för det onda vi gjort.
En stor nåd är att förstå att vi har först och främst sårat Gud.

”Låt försona er med Gud”.

Man lever kvar i synd när man inte ens är medveten om att det är i synd man lever.  
Det var anledningen till att Jesus ”åt och drack” med syndare; för att väcka dem ur synden.  

Först när man avlägsnar sig från synden börjar man kunna se hemskheten i den. 
Den yngste sonen fick ingen direkt ånger över vad han gjort men han mådde illa av den tillvaro han befann sig i. Så genom en tillfällig nåd använde han sitt förnuft och fann en väg att hitta tillbaka till det han lämnat; ”Fader, jag har syndat mot Dig och mot himlen…”

En gång medveten om ens synd ropar vi nödvändigtvis på Barmhärtighet! 
Gud besvarar det genom att inleda oss i ett renande.
Det är en lärlingstid då vi växer och blir formad.
Smärtan som kommer från att ha sårat Gud får vi inte springa ifrån.
Med uthållighet blir detta vägen till förlossning. Hur lång tid tar det?
Det vet man inte, men det gör ingenting, för man lägger all sin tillit till Gud och låter Honom göra vad han vill, så länge Han vill och hur Han vill vill! 

Så när vi säger:”inte mer synd”, har någonting förändrats i våra hjärtan. Det tar ofta ett tag innan vi börjar kunna förändra vårt sätt att leva, men processen har börjat, en inre process som tar tid, och som måste få fortsätta - för den är värdefull!
Grejen är att när man väl insett hur hemsk synden i ens liv är, vare sig den är stor eller liten, vill man helt enkelt inte bli kvar i den.
Man har lärt sig att hata synd.

Sen är det också skillnad på synd och synd. Beroende på vilken synd man repar sig ifrån, är reningen och smärtan proportionell.
Det beror också på vad Gud har i sikte med en människa; styrkan eller djupet av ”rengöringen” är olika stor, beroende på vilken plan Gud har för henne. 
Uthållighet leder till Guds vänskap redan i det här livet, men arbeta måste man.
Det finns inga omedelbart gjorda helgon.

Den förlorade sonen som vi idag läser om fick säkert göra en hel del gottgörelse efter att han blivit så ömt omfamnad och välkomnad av Fadern: han fick t.ex. leva med broderns avund och ilska!

Det tog säkert också tid för honom att hitta sin sanna identitet som Faderns älskade son och inte längre se sig själv som ett smutsigt svin, eller ett borttappat barn. 
Genom vår uthållighet och Guds kärlek och tålamod blir vi ledda till frihet från syndens slaveri, bara då kan vi i sanning erfara att vi är son i Sonen, evigt älskat barn av Fadern.

Varför är så många av oss tröga och långsamma med att nå helighet?
En anledning kan vara att det sitter en lögn cementerad i vårt huvud som säger att vi redan är heliga! Att vi redan gör så mycket för Gud och för andra. 

En annan anledning är att vi söker vårt eget, istället för det som är objektivt bäst. Vi fokuserar inte på Gud men på oss själva (och vår hälsa!, det finns idag en kontinental fixering på eko, gluten och laktos problem. Ändå har Gud skapar allt "gott "och Jesus har förklarat allt ätbart, rent!)
En annan anledning är att nåden vi får, verkar långsammare, eller inte alls, därför att vår förkärlek till det jordiska och det tillfälliga, binder oss.

Vi vill också ha omedelbar lindring och avlastning, gå in i det som hjälper oss att överleva istället för att söka det liv vi är här för att finna! 
Vi följer det personliga, det inre, det subjektiva - övertygade om att det är det enda bästa. 

Istället säger Jesus ”att de som givit upp allt för Hans Namns skull ska få hundrafalt tillbaka och evigt liv”.

Vad då ge upp allt?!

Att ge upp allt är att söka förhärliga Honom med våra liv istället för att söka vår egen ära. När vi vill att allt vad vi gör, säger, känner och tänker ska vara till Hans ära, ger vi faktiskt upp allt och vi har förstått att vi är skapade till att förhärliga Gud med våra liv. Vilket samhällsskick vi än tillhör, vilken titel vi än kallas vid, om vi är ogifta, gifta, ordensfolk eller präster - är den enda väsentliga meningen att lyda Gud, att första och främst göra Hans vilja. 

Det definitiva med vår vistelse här på jorden är Gud.
Varje nyfött barn är en potentiell medborgare för himlen, Gud vill fylla upp Hans rike med så många som möjligt, ju fler som föds ju fler kan leva ett evigt liv med Gud!

Därför är jorden en helgelsens plats.
Att låta Gud helga oss genom det jordiska, genom människor, natur, begåvning, talang, skönhet, arbete, lidande....
meningen med gåvorna, med  våra liv, är att vi ärar och förhärligar Honom.

Vårt problem är att vi fastnar i oss själva.
Vi fastnar i gåvorna istället för att låta dem lyfta oss upp till Gud...istället för att låta de dra oss till det sanna och till Hans ord i Evangeliet, i Kyrkan och i Hans helgon!
Det är det allt handlar om: Guds liv i oss, gudomliggörande!

Vi kan inte tro att heligheten någonsin ”är i våra händer” och att vi nånsin på denna jord, kan vila från alla mödor. Som Paulus måste vi ständigt springa Guds inbjudan till mötes, utan att stanna och titta bakåt.

Varför springa? 

Därför att det andliga livet är en krigföring.

Fiender finns alltid omkring, man måste vara på gång, man får inte irra omkring, då blir man bara tilltrasslad och intrasslad i en massa garnhärvor som förhindrar ens framfart.
Jesus säger till Apostlarna när Han sänder ut dem för att evangelisera och bota: ” stanna inte på er väg för att hälsa”(Lukas 10:4).
Det låter konstigt men det pekar på hur bråttom det är att följa Jesus utan att bli distraherad av allt det vi möter på vår väg, utan att låta någon eller någonting leda oss bort från Vägen!

Den äldre sonen som såg anklagandes på sin yngre bror och förundrades över hur han över huvud taget vågat komma hem igen visste inte att
”den som är i Kristus är en ny skapelse, att det gamla är förbi och att något nytt har kommit”.

Ett borttappat mynt, ett borttappat får och en borttappad son.
Jesus umgås med syndare för att föra oss till Honom.
Syndarna är vi, hela människosläktet - det finns bara en Obefläckad Avlelse - och det är ingen av oss.
Jesus, Gud från Gud, har kommit mitt ibland oss, Han har gått på vår jord, inte bara för att vara med oss men för att visa oss vägen hem!
                                              
                             ”...Din bror har kommit hem...”

Lukas 13:1–9
Vid den tiden kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: »Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.«
Och han gav dem denna liknelse: »En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’ »

                                              Betraktelse

Hopp är nödvändigt för att leva. Hopp är nödvändigt för att nå frälsning, vi hoppas att Gud ska vara god mot oss, att Han ska visa oss barmhärtighet. Hoppet är livsviktigt.

Men hopp måste ändå vara baserat på verklighet annars är det dröm eller naiv optimism.

Det första budordet är att vi ska älska Gud och inte ha någon annan gud än Honom.
Samtidigt som vi tror på Gud och på budorden kan vi låta oss ledas av vår egenvilja på så sätt att vår vilja tar Guds plats, alltså; jag själv tar den första platsen.
Vi bestämmer oss för någonting, sedan projekterar vi det på Gud och menar att det är Hans vilja.
Vi betraktar synden i våra eller andras liv och säger; "Gud förstår", utan att visa tillstymmelse till skuld över att ha gjort fel, eller sorg över att ha sårat Gud. 
Vi tror på Gud och ber till Honom, men på ett nästan osynligt vis kan vi snärja oss in i synd som inte syns.
Vi kan baktala, skvallra och vara rent obarmhärtiga i vårt förhållande till andra och ändå vara hemskt upprörda över andras tanklöshet.
Vi undviker en annan människa... oanade ser vi inte hur hjärtat har nystat in sig i en dunkelhet som för oss bort från frihetens ljus.

Fastan är en tid av djup rengöring då vi tar oss tid att bemöta de olika gudar vi låtit komma in i våra liv så att vi kan kasta ut dem!

Välsignade är vi om vi hör Hans röst som kallar oss till omvändelse: till att bränna bort våra ovanor och synder genom urskiljning och bikt och inse att också ”vi står på helig mark” som Mose, vid den brinnande busken.

Den Helige Ande kommer till oss som Smältarens eld, Han ”sätter sig ner likt den som smälter och renar silver”
                                                            
      (Malaki 3).

Jesu liknelse talar om Guds otroliga tålamod med oss.
Utan det skulle vi inte ha en chans!
Hur många gånger har inte Gud bokstavligen lyft oss upp i våra liv och dragit oss ut ur situationer som annars skulle ha varit fatala?!
Hur många gånger har inte Gud grävt omkring oss och gödslat för att vi äntligen skulle börja bära frukt?! 

Men i Evangeliets text varnas vi också för att inte vara så lättvindiga med att ta Guds tålamod och barmhärtighet för givet. 

I den första delen av Evangelietexten talar några män till Jesus om en fruktansvärd död som Pilatus vållat en grupp galileer,  männen menade att dessa människor måste ha varit hemska syndare, som dog en sån död. Jesus förklarar att vi borde inse att andra kanske inte är värre än vi själva! Kan vi vara säkra på vår frälsning? Eller att vi är behagliga i Guds ögon? 
Jesus svarar männen att om de inte gör bot, om de inte omvänder sig, kommer deras öde att sluta likadant som galileernas! 


"Jesus vill i detta Evangelium lära oss, att de potentiella himmelska arvtagarna som fortfarande lever på jorden, ska bli avskräckta genom andras faror". 
                                                                   
 (Johannes Chrysostomos)

Det som faktiskt verkar vara ”ur tiden” är att över huvud taget tala om syndens konsekvenser, Guds straff, nödvändig bot och omvändelse!
Att vi, moderna människor, skulle oroas över att inte kunna gå till himlen, att se andras bestörta öde som om det inte hade med Guds straff att göra... som om det inte hade med oss att göra.

Har då inte vår tro blivit urvattnad, har inte vår tro blivit jämnad med marken, jämnad med jordens idylliska ekologiska paradis- tankar om en Moder Jord som tar hand om oss ”for ever”, om vi tar hand om Henne!

I ett rent underverk ledde Gud Israeliterna torrskodda, undan Egyptierna, över röda havet, men ändå så föll nästan alla bort innan de hunnit till det förlovade landet! De gled iväg från Gud genom olydnad och enorma överträdelser, fast Gud så uppenbart visat dem Hans förkärlek och stöd.

Den helige Paulus säger att:
 
”de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller”.

Jesus ska komma till jorden som dess Domare.
Men innan dess, vad är det Hans söker bland oss och i var och en av oss?

Frukt!, var det inte det Han ville ha ifrån fikonträdet?
Trädet gav Honom ingen frukt och  trädgårdsmästaren ville hugga ned det, om trädet inte, inom en viss tid, blev fruktsamt.

Det påminner om Johannes Evangeliet där Jesus säger att Fadern sågar av grenar som inte bär frukt för att sedan kasta dem i elden medans grenar som bär frukt behöver ansas för att bära mer frukt.

Gud ger den som vill ta emot, en mission i Hans tjänst, en mission som är menad att bära frukt till Guds ära.

Nu frågar vi oss; vad innebär det att bära frukt?

Att låta sig bli helt given till Gud, att bli ledd till att prioritera Gud och Hans vilja, att älska Hans vilja och Hans lag - för om man inte älskar den, eller att bara delvis älska den, reserverar man något för sig själv. 

Att vara fruktsam innebär att låta vetekornet falla i jorden och dö för bara då blir skörden rik! Om man låter vetekornet bara ligga, händer inget med det. Gud vill ha rik skörd. Han ansar grenar, sår frön, låter vetekorn falla i mörk jord..och så kan Han hålla på ganska länge, tills vi givit med oss, givit över oss, överlämnat oss; till Hans händer, till Hans Hjärta, till Hans plan för oss - och genom oss, för andra.

Jesus kommer till oss igen och igen, så och denna Fastetid,
för att söka frukt.

                                                 ”…Ett år till…”

Lukas 9:28b–36
Vid den tiden tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« — han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

                                              Betraktelse

Evangelisten Lukas har förberett oss inför Kristi förvandling på Tabors berg. 
Alldeles innan Jesus och lärjungarna kom till Tabor, dit Jesus gick för att be, hade Petrus besvarat Jesu fråga:”vem säger ni att jag är”, med orden: ” Guds Messias!”. 
Jesus berättade då, på en gång, vad det innebar att vara Messias;
det innebar lidande, mycket lidande, ända intill döden. 
På tredje dagen,uppståndelse. 
Säkert förstod lärjungarna ingenting då men orden Jesus talade till dem lagrades i deras inre så att när den Helige Ande senare kom till dem, kom de ihåg Jesu ord och förstod dem. 

Jesus fortsätter, enligt Lukas, att initiera lärjungarna till lärjungeskap genom att förbereda dem för lidande, för inte bara Messias skulle lida men också de skulle lida för Honom, för Hans Namns skull.

Nu kommer de fram till Tabor. Där styrkerJesus deras tro för att de senare ska kunna gå igenom eldprovet; först Herrens lidande, sedan deras eget lidande - och klara det.

Fadern bekräftar Petrus svar  - att Jesus är Messias, Han som skulle komma, ”Guds son, den utvalde” - inför Apostlarnas ögon . 

Lukas säger att Jesus gick upp på berget med lärjungarna för att be. 

Vad är bön?

Bön, säger Teresa av Avila, ”är att inse hur mycket det betyder för dig att äga Guds vänskap och hur mycket Han älskar dig”.
Jesus som sann människa ägde den vänskapen, Han visste helt och fullt vad det betydde att vara älskad av Fadern..
Lärjungarna tog del av Jesu bön när de såg Guds härlighet skina på Jesu ansikte; de speglade sig i det, försvann i det, fylldes av det.

Teresa av Avila säger också att bön är ”att lyfta våra hjärtan och sinnen till Gud”.
I Hans bön på Tabor, lyfte Jesus, sann människa, sitt Gudomliga och ändå mänskliga Hjärta till Gud sin Fader såsom Jesu hela sinne var upplyft till Fadern.
I Jesu bön hände något; lärjungarna fick, precis som Moses på berget Horeb, se Gud ansikte mot ansikte, och som Elia många år senare, fast på samma berg, fick höra en stilla sus i vilken profeten visste att Gud var närvarande... Elia gömde sitt ansikte inför Guds Majestät; då fick han höra den Allsmäktiges röst, och Elia talade med Honom.


”Att både Moses och Elia uppenbarar sig med Jesus i Hans förhärligande på berget,visar att Han är Gud av både det gamla och det Nya testamentet”.
                                                                                                 
(St. Cyril)
”Det är bra att vi är här”, säger Petrus.

” Det är inte bra, O Petrus, att Kristus skulle bli kvar för alltid.
Skulle Han ha blivit kvar där, så skulle löftet Han gav dig, inte blivit fullföljt. Du skulle aldrig ha fått nycklarna till himmelriket och dödens förhärskande skulle inte ha blivit förstört.
Sök inga glädjeämnen innan det är tid för det, som Adam, som försökte att bli som Gud.. .
Tiden kommer, när du för all evighet ska få beskåda Gud, och råda med Honom som är Liv och Ljus!
Herren förordnade dig Petrus som byggmästare, inte av Tabernakel

(Sv. Bibeln översätter:”hyddor”) men av hela Hans Kyrka! 
Dina lamm och dina får har fullföljt din önskan, genom att upprätta Tabernakel för Kristus och för Hans trofasta tjänare”.
                                                                       
(St.Johannes av Damascus)

Att Jesu lidande är förknippat och helt och hållet förenat med Hans förhärligande tillhör grunden av den kristna tron. Jesu kors öppnar himlen för oss och förlöser oss - om vi i likhet och i imiterande av Honom, följer Honom på Hans Kungliga väg.
Paulus i dagens andra läsning, gråter över dem som är fiender till Kristi kors. För, säger han, de som är fiender av korset lever i deras kött och inte i tro, de låter deras mage bestämma över deras liv och de följer kroppens lidelse. 
Ett sånt liv förblindar en människa delvis eller helt. Ju mer man är övertygad om att människan måste få ”ha det bra” enligt det som hon själv anser vara bra, ju svårare har hon att följa den Kristna läran. 
Man blir förblindad, inte av ljuset på Tabor, inta av ljuset på Kristi ansikte, men av mörkret.

Paulus vill hjälpa oss att förstå att våra liv måste vara riktade mot himlen för det är det Landet som vi är här för att vinna.
Väl där, säger han, ska våra kroppar likna den kropp vi ser Jesus ha på Tabor. Där ska vi utstråla ett ofantligt vackert, bedårande, omåttligt glänsande ljussken, en prakt utan like;Gudalik! 

Vägen dit? 
Jesus säger det klart och tydligt till sina lärjungar alldeles innan förhärligandet på berget:”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”.


                            
”...Stå därför fasta i Herren...”
 

Lukas 4:1–13
Vid den tiden återvände Jesus från Jordan uppfylld av helig ande, och ledd av Anden var han fyrtio dagar ute i öknen, där han sattes på prov av djävulen. Under hela denna tid åt han ingenting, och när den var slut blev han hungrig. Då sade djävulen till honom: »Om du är Guds son, så befall stenen där att bli bröd.« Jesus svarade: »Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd.«
Djävulen förde honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen och sade till honom: »Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill. Om du tillber mig skall allt detta bli ditt.« Jesus svarade: »Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.«
Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: »Om du är Guds son, så kasta dig ner härifrån. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, och:De skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten.« Men Jesus svarade: »Det heter:Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.« När djävulen hade prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid.
                                          Betraktelse

Frestelser kommer alltid att nästla sig in i våra liv - må vi aldrig vara den genom vilken någon frestelse kommer till en annan människa.
Jesus visar oss hur oerhört väsentligt det är att bli starka i vårt inre så att vi kan borsta av oss djävulens frestelser ögonaböj! 

Jesus lät sig frestas utifrån men inom Honom var Han beständig, Hans sinne var riktat till Gud. Hans agerande var enbart i syfte av vad som kunde tjäna Gud.
 
Synd är ett ont; det onda är frånvaron av det goda.
Synd är ett moraliskt ont, ett handlande som inte är i överensstämmelse med människans förnuft präglat av Guds lag.

Hur undvek Jesus att falla för Frestarens lockelser? Genom en inre stabilitet som närdes av kunskap om Skrifterna, botgöring, obundenhet till världen och dess lockelser.
Mest av allt; trofast kärlek till Gud och Hans lag!

Det var efter Jesu dop, när den Helige Ande kom över Honom och stannade med Honom, som Jesus blev ledd av Anden ut till vildmarken för att bli prövad av djävulen.
Vi behöver den Helige Anden. För att få Andens kraft och ljus är frihet från allvarlig synd oumbärlig. Synd kan aldrig göra oss något gott, dess konsekvenser är bara onda.
Man kan inte vara likgiltig till synd, synden är ingen neutral mark att stå eller gå på.

Jesus gjorde inte bröd av stenar men vid slutet av Hans liv gjorde Han sin egen Gudomliga kropp till Bröd, sitt dyrbara blod till Vin.
Han mångdubblade två fiskar och fem bröd.
Jesus gjorde många underverk, men bara om Han ville och när Han ville, inte för att imponera på någon,inte heller för att tjäna djävulens sluga och destruktiva motiv.
Djävulen talar med arrogans; ..om du är Guds son så gör bröd av dessa stenar... 
Det påminner oss om tiden för Jesu korsfästelse när översteprästerna ropade; om du är Guds son så kom ner från korset”…

”Om du är Guds son...”; hur mycket mer smickrar och insinuerar inte djävulen oss människor för att övertyga oss om vår godhet och helighet, rättfärdighet och t.o.m. oskyldighet - så att vi alltjämt lever i blindo!

”Jag ska ge dig all makt och härlighet om du tillber mig”. Djävulen är visserligen denna världens prins men för den skull är inte all makt och härlighet i hans händer. 
Djävulen kommer förklädd, för om han i sin fula svarta ormliknande skepnad skulle komma till någon människa och be henne: ”tillbe mig!”, så skulle nog väldigt få människor, eller ingen, göra det.

Men är det inte det vi gör när vi ger oss hän till världens humanistiska ideologier och agendor som prioriterar människan och hennes intresse framför Gud? 
Den humanistiska tanken är att allting i världen måste relateras till människan eftersom hon är dess center och krona! 
I den humanistiska världen behöver man inte vara rädd för djävulen för i en sekulär filosofi finns han lika lite som Gud finns.
Humanism ser människan som den fullkomlige och den uppmuntrar henne till att bli stark i sig själv, tro på sig själv, utveckla sig själv, älska sig själv. Så Gud, som oftast står i vägen för den humanistiska utvecklingen, flyttas åt sidan, Han får en andra plats...så småningom får Gud en tredje plats för att till slut inte få någon plats alls! 

Om vi alla ska vara bröder, leva i ett brödraskap måste vår tro vika av, gömmas eller rent av försvinna. Annars blir det splittring, Jesus säger ju det; "..far mot son, son mot far, mor mot dotter, svärmor mor sonhustru...” . 
I den humanistiska världen av brödraskap är brödraskapet det allra viktigaste.
Det finns inget övernaturligt som är så väsentligt att man inte kan ändra dess lag för att den bättre ska passa in i människans tänkande.
Brödraskapet är vad man aspirerar till. Toleransen är vägen dit.
Frälsning, Kyrka, Läroämbete, nåd, moralsik lag, naturlig lag, synd - är ord som inte längre passar in.

Vem inspirerar oss till att upphöja människan så till den milda grad att hon överger Guds lag för att istället helt och hållet få bestämma över sig själv, stifta sina egna lagar som sedan alla andra måste följa?

I denna andra frestelse där djävulen ber Jesus att tillbe honom,säger han inte: ”om du är Guds son..”
det skulle ju ha varit helt absurt om djävulen skulle be Guds son att tillbe honom! 
Vi förstår då vad Kyrkofäderna menar när de säger att djävulen ännu inte visste vem Jesus var; om Han var Guds son, eller en helig man...profet…?
Därför försökte han, listigt,genom olika taktiker,ta reda på vem Jesus var.
Det är så han arbetar. 

Vissa försöker han övertyga att himlen är öppen för alla som vill komma dit.Till andra insinuerar han att de tror förgäves, himlen finns inte, det är en fantasi, ett trick man använt för att ge människor tröst i deras lidande. 
Djävulen är lögnens fader så han säger det som passar honom för ögonblicket; allt för att stjäla själar från Gud.

Påven Paulus VI:e sa:

”att vägra erkänna djävulens existens eller att försöka förklara bort honom som en falsk verklighet, en ide' och personifikation av de okända orsakerna till vår olycka, är ett totalt förkastande av Skrifterna och Kyrkoläran.
Det är ironiskt att det finns många, och bland dem inte få katoliker, som vägrar att medge djävulens sanna identitet. Detta är i sig en mörk seger för den store bedragaren”.


Djävulen leder oftast inte till det som är uppenbart ont - men snarare till det som är ett falskt gott! 

I den tredje frestelsen vill djävulen att Jesus ska kasta sig ner från en hög mur. 
Det påminner, säger Cornelius Lapide, om hur djävulen själv, Lucifer, blev nedkastad från himlen för att aldrig mer kunna komma tillbaka in till Guds vänskap och Närvaro.

Den sanna ödmjukheten, som Kristus lär oss, böjer sig inför Gud och Hans lagar, böjer sig inför sanningen, böjer sig inför de allra minsta av sina bröder och systrar; det är den sanna ödmjukheten, och det är endast den som lyfter människan upp till himmelen, till frid och till glädje, till evigt liv med Gud och till människans sanna fullkomlighet.

Djävulen försöker att leda Jesus, till makt och sensation, jordisk ära och populäritet. Han förstår inte – förstås – att vår Herre har en helt annan lära, en helt annan väg.


”Kristus går in i vildmarken för att befria människan från hennes förvisning i synden. Efter Adams förvisning från Eden har människan försmäktats i en öken av andlig död, avstängd från paradiset. Kristus går efter henne i vildmarken för att få henne ut ur djävulens grepp”.
                                                                                                                              
(St. Ambrosius)

                              ”...Din Gud ska du Tillbe...”









 

Lukas 6:39–45
Vid den tiden gav Jesus sina lärjungar en liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av.«
                                          Betraktelse
Jesus börjar med att tala om syn och avslutar sin undervisning med att tala om ord.

Han undervisar och förbereder sina lärjungar för deras mission och evangelisation.
Först måste de bli formade; att ha mött Jesus räcker inte. 
De måste kunna ta del av Hans tankar, Hans sinne, Hans lära. 
Kristus formar deras tänkande.

För att sprida den Kristna tron behöver de en lära, en moral, som kan följas för att de ska kunna leva den tro de har på Jesus.
De lär sig att leva, att be, de lär sig att leva som Kristi efterföljare.

Lärjungarna kunde säga till de efterkommande att ”vi har mött Jesus och därför har vi ett starkt och djupt förhållande till Honom”.
Men det förhållandet, visste Jesus, kunde bli ett ”blint” trosförhållande om inte deras tro fick upplysas av deras förnuft och om deras förnuft inte fick berikas av den tro de hade på Jesus.

Många säger att de har en djup relation till Jesus... men ändå är de inte oroliga för människors frälsning! De tror att den Jesus de mött, fixar allt! Även om människor inte alls har någon tro, eller har tro men inte lever enligt den, så finns det inget att oroa sig över. 
Man känner inget medlidande över hur Jesus blir bemött och förkastad i världen, inte heller över hur man förringar Honom och förklenar Hans ord.. 

För att Gud ska kunna skörda god frukt i ens liv måste vi arbeta med vår tro.
Arbeta så att Hans lära och sinne kan bli min lära och mitt sinne. 
Hans ord upplyser mig så att mina tyckanden och tänkanden som jag stämplat med ”OK” och fört vidare som Kristi lära - ger vika och skingras så att Hans sanna ord kan skina.

Att ha mött Jesus är att tro på Honom. Vad är det vi ska tro? Vi ska tro på Hans ord, på det Han säger. 
Gud har anförtrott sin Uppenbarelse till Kyrkan.
Hans ord kommer därför till mig genom Kyrkan, 
det är också i Kyrkan som jag får min tro och det är inom Kyrkan som min tro bibehålls.
Inte mellan Jesus och mig – i mig.

Tro är inte först och främst min personliga upplevelse och relation till Kristus, tro är inte min erfarenhet av Kristus, eller hur jag tänker att Han är. 
Istället så tar jag emot Hans lära, ovanifrån, från Guds uppenbarelse i Kyrkans doktriner och dogmer. 
Jag kan inte veta vad jag tror om jag inte vet vad Kyrkan lär. 
Katekes är den pedagogiska vägen genom vilken Kyrkans lära kommer till mig.
Så jag ger vika i mitt inre, ger upp byggsatser och låter korthusen som var byggda på mig och mina tankar; ”vad jag hört från min Jesus”, ramla ner.
Det är ett hårt och svårt arbete att tillåta att mitt verk faller ihop för att  Hans ord och Hans sinne istället ska verka i mig.

Våra ord ska vara ett eko av Guds ord, de får inte eka något av mig;
det vi säger får inte bara låta vackert i andras öron men de måste vara ord som faller från Hans läppar!:

”Mitt hjärta brusar av härliga ord, min tunga är en snabb skrivares penna... Skönast är Du bland människor, ur Din mun flödar ljuvligt tal. Därför har Gud välsignat Dig för evigt”. 

(Psalm 45).

Kristus menar att den som är ren i sin själ och därmed klar i sitt tänkande är sänd att leda andra från okunnighet, fel, och synd - till kunskap, sanning och helighet.
Bara vishet, som kommer ovanifrån, kan hela människan och lyfta upp henne till de höjder hon är kallad att leva i.
Det är viktigt att de som lyssnar till orden som talas i Kyrkans och i Kristi namn, leds till sanning, till renhet, till godhet och till skönhet. 
Allt det kommer från Jesus som själv säger att Han är Sanningen, Livet, Ljuset, Gode Herden, Vinrankan, Grinden och Uppståndelsen.

När det som finns hos Jesus lever i våra hjärtan låter vi vår mun tala det som hjärtat är fullt av.
Sökandet och viljan till personlig helighet är det mest väsentliga för oss alla, för när vi tar hand om vår trädgård och får den att blomma och ge frukt genom att vattna, luckra, påta, gräva, plantera om och förkasta det som är visset och ofruktsamt, så blir vår fruktsamma jord fruktsam även för andra! 
Jesus säger ju att en god människa ”bär fram”, alltså berikar och ger andra, det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd.
För att kunna ha ett gott förråd krävs det att vi avlägsnar de osanna och orena bjälkarna från vårt öga och avlägsnar ofruktsamma och osanna ord från vår mun. 
Bara då kan vi ge god frukt och leda en blind. 
Bara då har vi blivit som vår Lärare!

                                   
"...Hjärtats Goda Förråd..."