2019 > 05

Johannes: 14:23–29
 Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.
Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.«

                                          Betraktelse

Gud vill att Hans Godhet ska uppenbaras genom våra liv och arbeten, Han söker att bli förhärligad genom oss, inte därför att Han behöver, inte alls, men därför att det är Honom tillbörligt. 

Om någon bevarar Hans ord, säger Jesus, kommer Gud att bo i denne. 
Det finns alltså en väg att bli kvar i Gud, och att Gud, i Hans godhet, blir kvar i oss; bevara Hans ord! 

Så t.ex. när Kyrkan döper, bevarar Hon Hans ord, när Kyrkan firar den heliga Eukaristin, bevarar Hon Hans ord, för Han sa;”Döp dem i Faderns och Sonens och den Heliga Andens Namn”, och,”Gör detta i åminnelse av Mig”, ”Den som äter Min kropp och dricker Mitt blod förblir i Mig och Jag i honom”.
”Bli kvar i Mig”. 
Vi förblir i Honom genom att bevara Hans ord. 

Kyrkan håller om oss i sina Moderliga armar för att vi ska bli kvar i ordet; armarna är läroämbetet och traditionen.

Det Kristus säger visar oss också att det är möjligt att förlora Honom. 
När Jesus säger att Han och Fadern ska stanna kvar i oss om vi bevarar Hans ord, så betyder det omvänt att Fadern och Jesus inte blir kvar i oss om vi inte bevarar Hans ord.
Här kan vi tydligt skilja på en människas olika tillstånd när det gäller nåd; svår synd, som s.a.s. föser bort Gud från ens själ,
eller, fri från svår synd - och mer och mer fri även från lätta synder - vilket ger plats och möjlighet för Gud att allt djupare kunna ta sin boning i en människas själ. 

Upptagenhet med det världsliga är också det, ett hinder. St. Johannes säger i hans första brev: 
” Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom”.
St. Thomas av Aquino säger att omvänt betyder det; ”den som älskar Gud fullkomligt, älskar inte världen”.

Att bevara Jesu ord inom sig är mer än att hålla Hans bud. 
Att bevara Hans ord är att leva i Honom, att låta Gud leva i oss, genom ordet Han talat. 
Att Gud gör sitt hem i oss och att vi gör vårt hem i Hans ord är ”hämtat” från den Heliga Treenighetens liv, där de tre Personerna lever i varandra.

Hur kan Gud leva i oss om vi aldrig närmar oss Honom?
Hur närmar vi oss Honom om vi inte hör och gör Hans ord? 

Ordet Han talar beordrar lydnad, men ordet kan inte lydas om det inte först finns en kärlek för Honom som talar, eftersom lydnad följer kärlek. 
Ordet Han talar blir kött i dem som tar emot det och följer det enligt Hans vilja. 
Ordet som förblir i oss talar om närhet.
Visst kan vi väl förmoda att i himlen lever de ”i varandra”; såsom Fadern är i Jesus och Jesus är i Fadern och den Helige Ande i dem båda?
De heliga, som vi kallar dem som är i himlen, upptas i den Treeniga Föreningen för att sedan återspegla samma gudomliga leverne i varandra; enhet! 
Inte i en konstlad enhet, men en enhet, som är den enda sanna enhet;
 en Treenig förening i ordet som Gud yttrat  som en odelbar sanning och som inte på något vis kan manipuleras, gömmas eller omtolkas, för ordet är vad Guds älskade Son talat utan tvetydighet och bär därför en mening, hur än djup eller hög, bred eller vid den meningen kan bli; så är det en enda mening, nämligen den som Kristus menade när Han talade. 

Uppgiften att ge en autentisk tolkning av Guds ord, vare sig det är i skriven form eller i traditionens form, är given endast till Kyrkans levande läroämbete (jfr.Verbum Dei II §10) för, ”man kan aldrig tyda en profetia i skriften på egen hand” (2:a Peter).

Jesus Kristus kommer till oss i Fadern och tar plats i det allra innersta av våra själar.
Att hålla oss till Hans ord är väsentligt eftersom Hans ord, liksom tro, renar oss från vår fallna natur och gör det möjligt för oss att undan för undan se Honom inom oss, i takt med att vi skalar av lagren av sot och damm och låter oss ledas in i den förening vi är menade att för evigt bli kvar i.  
Hur ser vi Honom inom oss?

”Kärleken gör att vi ser på Gud: ”För där er skatt är där är också ert hjärta”, och som man säger:”där din kärlek är dit går också dina ögon”.
                                                                                             
/Thomas. av Aq./

Vår själs jord måste luckras och bevattnas, rensas och förberedas för att kunna ta emot denna Gäst som samtidigt är vårt enda Hem!
Gud letar efter en kysk jord, fri från bundenhet till det världsliga.
Modernismen, vilket är syntesen av alla heresier, har trängt sig in i Kyrkan. Man ser det t.ex på att en allt luddigare och kompromissande lära låter sig höras och synas. 
Istället för att låta Gud tala om för oss vem Han är och vad Han vill, talar många om för andra vem de tycker Gud är; den enskilda individens upplevelse och känsla prioriteras framför Kyrkans katekes och traditionella doktriner. 
Våra egna ord blir kvar i oss - inte Hans. Det är friden som världen ger.

Jesus talar till sina Apostlar och säger till dem att inte oroa sig och att inte tappa modet, Han ger dem sin frid. Lite innan sa Han att sanningens ande var i dem och skulle bli kvar i dem. Det är Anden som gör ordet levande och verksamt i dem, Anden är Guds inneboende liv i dem och i oss, sanningens Ande som ger ordet dess mening.


                            
     "...Tappa inte modet..."



 

Johannes 13:31–35 

När Judas hade gått ut från salen där Jesus och de tolv hade samlats till måltid sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«

                                              Betraktelse

Jesus accepterar de lidande som människor kommer att tillföra Honom.
Lidandets stund är förhärligandets stund.
Fadern i Honom och Han i Fadern.

Judas hade just lämnat salen där de satt och åt. 

Enligt St. Chrysostomos hade Jesus, efter mycket tålamod, funnit att Judas inte var läraktig; han kunde inte tillrättavisas.
Även då Jesus gav honom sin Kropp och Blod var Judas skamlös nog att inte vilja förena sig med Jesus, därför kom Satan in i Judas.
Det var då inte längre passande att ha Judas kvar bland de andra Apostlarna så Jesus sa till honom: ” Gör genast vad du ska göra”, och med det lämnade Judas salen. 
Vad som också borde ha berört Judas var faktumet att Jesus var ovillig intill den sista kvällen att uppenbara för Apostlarna att Judas skulle förråda Honom, och att Judas, långt innan den sista måltiden, förrådde Jesus i sitt inre. Det var ytterligare en smärta Jesus bar på i sitt allra heligaste Hjärta under den tid Han var med dem alla.

Mitt i denna sorg säger Jesus att det är nu som Han blivit förhärligad!
Det finns ingenting som är så hemskt och så lågt och så illa att det inte kan vändas till Guds ära, för Han kan och Han vill och Han kommer, att vända allt till sin ära! Alla himmelens invånare ger evig ära till Gud eftersom det är av Hans godhet, kärlek och barmhärtighet som de är där.
Också de själar som är i evig död, ger Gud all ära, för alla människor ska få se, vid tidens slut, att Gud givit dem all nödvändig nåd de behövt för att bli frälsta, Jesus har lidit och dött också för dem, men de själva, som Judas, har avstått från att ta emot den nåden.
Även demonerna ger Gud ära, för Gud använder sig också av dem, som t.ex. när ”ett möte” med demoner  är den enda vägen för en människa att få upp ögonen och vända sig bort från syndens slaveri.
Demonerna är under Guds makt, de kan aldrig någonsin vara mäktigare än Gud! De kan inte göra mer än vad Gud i Hans vishet, tillåter.

En människa i hennes lidande måste, i likhet med Jesus - som led av Judas lögnaktighet och falskhet, av baktal och misstänksamhet, av kroppslig hunger, törst och trötthet, av tortyr och korsfästelse - uthärda lidandet för Guds skull.

Vidare säger St.Chrysostomos att det innebar ett evigt förhärligande för Jesus att lida, för i det övervann Han döden, Han övervann Satan och Han vann själar. Så Jesus sa hellre i lidandets stund; ”nu har Människosonen blivit förhärligad”,  än
”nu har min Apostel förrått Mig”.
Det var också därför som Jesus tillrättavisade Petrus med orden:”håll dig på din plats satan” när han sa till Herren att något lidande aldrig borde tillfalla Honom.

Lidandet är Guds botmedel mot synd.
Att inte vilja lida är ett stort hinder för en människas helgelse.
Gud tillåter lidande för att, bl.a, på så sätt låta oss göra upp för våra synder. 

Men lidande är först och främst vägen till en människas Kristus-gestaltning.

Mycket av vårt lidande är konsekvenser av egna synder och felaktiga handlingar, detta kan man helt eller delvis, enligt Guds försyn och vår villighet att ta emot det lidande Gud ger oss, göra upp för, under den tid man är på jorden. Vi kan säga att det är vår plikt att göra upp för det. 
I Guds barmhärtighet ger Han oss just de lidanden vi behöver för att kunna (åter)förenas med Honom. Det kommer till oss genom Guds försyn. Tyvärr är vi ofta dåliga på att ta emot det lidande Han ger oss, för vår kropp ryggar häftigt tillbaka inför lidanden, så mycket så att den helt undflyr det, om det är möjligt 
Köttets längtan efter behag gör att den flyr lidande. Den enda vägen ut ur vårt kroppsliga dilemma är att övervinna oss själva; ta upp korset.
Den första sortens bot vi behöver göra är att bemöta korset så som det dagligen kommer till oss.
Att följa den Katolska läran om själslig renhet och kroppslig kyskhet må vara en uppoffring men det är en uppoffring som är vår plikt och helt och hållet nödvändig för frälsning.
Ändå så belönar Jesus oss när vi gör det, Han belönar oss med ett sant liv i Honom och med inre frid och glädje. Vi växter också i dygd.
Det är egentligen, att leva ett kristet liv, enligt den Katolska läran, som är förberedelsen till vårt eget förhärligande!
Jesus säger till oss, i sin lidande stund, att vi ska älska som Han.
Det är nytt.
”Ett nytt bud ger jag er…såsom jag har älskat er ska ni älska varandra”. 
Med en sann kärlek till sig själv - för också det kommer under kärleksbudordet - menas inte självförnöjdsamhet eller att ”vara snäll mot sig själv” eller att ta hand om sig själv så att man ständigt mår bra och inte får påsar under ögonen (köttets behag).

Säger inte Paulus till oss idag att ”vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike"?
Men väl där, ska alla tårar torkas från våra ögon, döden ska inte finnas mer och inte heller klagan och smärta. Men vi kan inte ta ut det i förskott, förvisso kan evigheten levas redan här och nu men bara så pass mycket som vi är Kristusgestaltade.
Guds kärlek befriar oss, steg efter steg, från egen-kärlek.
Kärlek till sig själv innebär att göra det som är bra eller bättre eller bäst, för en själv i förhållande till Guds lag och evigt liv!
Detsamma när det gäller att älska andra och varandra...

”Jag säger till er vad jag sa till Judarna; dit jag går kan ni inte komma”.
Med andra ord, först måste Jesus bli förhärligad genom lidandets dop, öppna vägen till Fadern för oss, ge oss nåd, förbli med oss som vår enda nödvändiga förebild (som också är levd och återspeglad i Jungfru Maria och helgonen), innan vi någonsin kan växa in till Kristusgestalt, och nå frälsning. Detta gäller alla; både judar och hedningar. Halleluja!

Förhärliga Gud i din kärlek till andra.
Det är vad kärlek handlar om, eller, det är vad allting handlar om!

                             ”…Såsom jag har älskat er…”




 

Johannes 10:27–30
 
Vid den tiden sade Jesus: »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.«

                                        Betraktelse
Det var Judarna som först skulle få höra ordet men när de visar det ifrån sig dömer de sig själva ovärdiga det eviga livet och därför vänder sig Paulus och hans kompanjon till hedningarna, läser vi i dag i Apostlagärningarna. 
En ”hel stad” ville höra Guds ord, men det framkallade avund bland många. 
Avund, som är en av de sju dödssynderna, var dock inget hinder för Gud för Han använde sig av judarnas avund så att genom det, alltfler hedningar vände sig till Kristus. 

Hedningarna  kunde nu säga med glädje att de var ”Hans folk, fåren i Hans jord”. 
Petrus skriver i ett av sina brev att "de som förut inte var ett folk är nu Guds folk, och de som förut inte fann barmhärtighet, har nu funnit det". 
Ett heligt folk, Guds eget folk, folk som ska förkunna Hans storverk..
Han är den sanne Herden, den Gode, den noble, den vackra Herden, medlidande och ömsint.

Den Gode Herden vittnar om att vår tro är först och främst en Person.
Han är, i sin egen Person, Vägen, Sanningen och Livet.
Han är Gud-Man som har Gudomlig och mänsklig tillgivenhet till oss.
Han älskar oss med ett genomborrat hjärta av kött och blod, för oss lade Han ner sitt liv.

Vårt liv med Jesus är inte byggt på känslor, men på en tro som växer ut ur den Gode Herdens lära. Nåd väller över i den Heliga Mässan men för den skull känner man ingenting.
Ur trons fruktsamma jord blommar en allt renare kärlek och tillgivenhet till denne Herde.

Jesus visar oss att Han inte bara är den gode herden men att Han, den Gode Herden, är Gud och därför är alla skyldiga Honom lydnad. 
Det är lammen och fårens natur att följa herden, att lyssna till herdens röst.
Liknelser om tidens slut berättar att Människosonen skiljer mellan de som lyssnar och följer Honom, och de som inte lyssnar och inte följer Honom, som herdar skiljer mellan får och getter. 

Kapitlet om den Gode Herden slutar med att de försöker stena Jesus. Då de misslyckas med det försöker de åter igen gripa Honom.
Kapitlet efter den Gode Herden handlar om Lazarus som Jesus uppväckte från de döda, en anspelning till att det är den Gode Herden som inte bara reser sig själv från döden men är upprinnelse och orsak till allas uppståndelse från de döda. 
Jesus är Gud och gör det av egen kraft. Återupplivandet av Lazarus skapade samma reaktion; översteprästerna och fariséerna var fast beslutna att döda Honom, så de befallde att Han skulle gripas. 
Men den Gode Herden lägger själv ner sitt liv, och Han tar upp det igen, 
så de lyckades inte ta Honom då..

Det är alltså inte en lag som nu gäller men det gäller en Person, den Gode Herden; den andra Personen av den Heliga Treenigheten.
Lagen gäller nu bara i förhållande till denne Person, den gamla lagen fullkomnas i Kristi lag. Han har inte kommit för att upphäva lagen inte en enda bokstav, inte ett enda bud skulle få upphävas, sa Han, 
men lagen kan inte ge evigt liv. Den Gode Herden ger evigt liv. 

De som är Hans får och lamm, vilkas helighet måste överträffa de skriftlärdes och fariséernas helighet, ska aldrig ryckas ut ur Hans hand.
De som inte kan ryckas ut ur Faderns hand kan inte heller ryckas ut ur Sonens hand.  
De är ett. 

Jesu röst är så vacker, det är omtumlande när man verkligen lyssnar till vad Han säger: Han ger oss evigt liv!,…om vi tror, hör vi till Hans får och om vi tror ser vi att det Han gör och säger är detsamma som vad Fadern gör och säger. 

Hur många av de som lyssnar, tror? Hur många av de som tror, lyssnar? 
Nu när det finns herdar som för en mindre sträng lära, är mindre krävande och som dessutom, menar man, är mer förstående för människors problem…som kommer före Guds lag.

Enligt judarna hädade Jesus och gjorde sig själv till Gud. 
Vad säger vi nu när vi inte längre gör Honom till Gud men till någon vars ord kan bytas ut mot människors ord och vars gärningar kan bytas ut mot människohänders verk?
Den Gode Herden, som lade ner sitt liv för fåren behövs inte längre, för människan tar hand om sitt eget och andras liv genom att följa sitt samvete, och vad det gäller den Gode Herdens barmhärtighet ger man det nu helt enkelt till sig själv -och till andra, för först kommer individen, sedan Gud. 
Vi har glömt Källan, vi har glömt hur dyra våra liv är och hur dyrt barmhärtigheten har kostat Honom som är den ende som kan ge den enda barmhärtighet som finns -Den Gode Herdens.

                                   
”…Min fader har gett mig…”

Johannes 21:1–19
 
Vid den tiden visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: »Jag ger mig ut och fiskar.« De sade: »Vi följer med dig.« De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: »Mina barn, har ni ingen fisk?« De svarade nej, och han sade: »Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.« De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren!« När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: »Hämta några av fiskarna som ni just fick.« Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
                      Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.
                      När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.« Och han frågade honom för andra gången: »Simon, Johannes son, älskar du mig?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »Var en herde för mina får.« Och han frågade honom för tredje gången: »Simon, Johannes son, har du mig kär?« Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: »Har du mig kär?« och han svarade: »Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.« (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: »Följ mig!«

                                            Betraktelse

Guds Lamm har genom dopet inlett oss till att ta del av Hans död och uppståndelse, att bli får i Hans fårhjord; lamm i Lammet. 
Som lamm delar vi i Lammets lidande, för den skull går Han före oss för att ge oss en förebild.
Innan Jesus stiger upp till Fadern, överlämnar Han till Apostlarna uppdraget att leda Hans flock. 
Jesus vill att Petrus, som är den förste bland Apostlarna, besvarar Kärlek med kärlek. 
Hierarki innebär inte någon extraordinär kunskap men att göra sin plikt av kärlek till Kristus för själars frälsning. 
Vare sig man är hög eller låg inom hierarkin så tjänar man ett gemensamt mål.
Hierarki är Kyrkans tjänare som är kallade att älska sin Mästare och Herre, var och en enligt deras funktion. 

I Johannes 14 säger Jesus; ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord”, Jesus  lovar att Fadern ska älska dem och att Han och Fadern stannar hos dem som bevarar Hans ord!
Men de som inte bevarar Hans ord..älskar Honom inte, säger Jesus. 

Innan vår Herre ger Petrus rang som den förste bland Apostlarna, vill Jesus höra att Petrus älskar Honom; det är sigillet på att lärjungen kommer att bevara Jesu lära: "Petrus, älskar du mig?", för om du älskar mig kommer du att älska mina lamm. 
Jesus överlämnar allt vad Han lärt till Petrus och Apostlarna för att det Han sagt ska beskyddas av dem.

Kyrkan, grundad av Jesus på Petrus och Apostlarna, i generation efter generation, har inget annat att ge än det Jesus själv gav. 
Jesu ord, läran, moralen, traditionen…är inte deras, inte våran - den är Herrens! 
Jesus säger ett flertal gånger i Johannes Evangeliet;
”den som älskar mig, bevarar mitt ord”.
Det är också det Han säger till Petrus: -”För mina får på bete". 

I Apostlagärningarna läser vi att Petrus och Apostlarna är förbjudna att undervisa i Kristi Namn.
Så är det också idag. Talar man om Kristi lag, naturlagen och Kristi ord så sägs det att man lider av någon fobi eller att man proselyterar. 
Istället får människors inre subjektiva upplevelser, förnimmelser, uppfattnigar och behov råda fritt. Man kan följa sitt samvete vart det än bär hän. 

Kristi lag - som är en objektivt sann lag eftersom Han, och bara Han, är Sanning - finns det ingen plats för, eller, ges det ingen plats för.

Så eftersom man bestämmer sig för att följa den vägen så måste man tala om något annat än Kristi lära, något som vi har gemensamt;
den gemensamma nämnaren är att vi alla är människor och att vi alla bor på jorden!

Kristus kom till jorden för att visa oss och lära oss att Han är den gemensamma Nämnaren!
Han är Vägen Sanningen och Livet.
Han skapade en Kyrka för den lärans skull, Han satte Apostlar som ansvariga för dess framgång under den Helige Andes ledning.
Han lärde att meningen med livet på jorden var att leva så att vi skulle få evigt liv med Honom i Hans Faders rike! 

Apostlarna svarade översteprästerna som förbjöd dem att undervisa i Kristi Namn med att ”man måste lyda Gud mer än människor”.
Sedan pryglades de, vilket de ansåg vara ett privilegium! 

Kan man inte här se, smaka, höra och känna kärleken apostlarna har till Kristus?

Denna hierarki av lärjungar och apostlar får en massa efterföljare som liksom apostlarna håller Kristi ord och ger sina liv för Honom. 

Apostlarnas strävan var inte att bygga upp ett broderskap av hedningar, judar och kristna, deras Mission var att bygga upp en Helig Katolsk och Apostolisk Kyrka. 
Det är denna förebild som Kyrkan först och främst behöver ge de sina -  för att världen ska tro!

Tro utan kärlek är tro på en Jesus som man själv har danat, tro på Hans ord som man själv har klippt och skurit enligt det design som passar i tiden och för tiden.
Ursyndens dilemma är att vi har för mycket av egenkärlek; konsekvensen är att vi väljer oss själva framför Gud.
Egenkärleken måste bemästras genom att "öva upp sig" i kärlek till Kristus.
Kärlek blir en dygd när kärlek till Gud kommer först och kärlek till andra är för Guds skull.


Jesus gjorde klart för Petrus att när han nu var övertygad i sin tro på Herren Jesus så måste frukten av Petrus tro vara kärlek, kärlek som uttrycker sig i lydnad till Hans ord:”de som hör mina ord och gör dem är de som älskar Mig”.
Nu kan Peter gå för att bli till föda för de som kommer efter.
Han som kallas "klippan" lägger Peterskyrkans hörnsten med sitt blod i det att han ber för sina bröder att de inte ska falla bort från tron... 

                                              ”…Följ Mig…”