2019 > 06

Lukas 9:51–62
När tiden var inne för Jesu upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: »Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?« Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by.
När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: 
»Jag skall följa dig vart du än går.« Jesus svarade: »Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.« 
Till en annan sade han: »Följ mig!« Men mannen svarade: »Herre, låt mig först gå och begrava min far.« Då sade Jesus: »Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.« 
En annan man sade: »Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.« Jesus svarade: »Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.«

                                            Betraktelse
Kyrkans grundande började med att
Jesus predikade, 
gjorde underverk, helade,
kallade Apostlar,
led och dog
sedan uppstod och
sände den Helige Anden. 

Förföljelse var ett tecken på att Kyrkan grundats.

Lukas börjar med att säga att tiden hade kommit för Jesu upptagning till himlen. Han hade lika gärna kunnat säga att tiden hade kommit för Jesu lidande och död. Så förenat är korset med Härligheten.

Jesus var inte mottagen i den Samariska byn så Han gick vidare. 
Må Han inte passera någon av oss av samma anledning. 

Kanske var det Johannes och Jakob som vår Herre hade sänt framför sig för att meddela att Han skulle komma till Samaria. De kom tillbaka och var besvikna och arga över att folket inte ville ta emot deras Mästare.
”Ska vi kalla ner eld från himlen”? De visar en överdriven tillit till sig själva och deras krafter, Jesus är mitt ibland dem, Han är den som kan åstadkomma eld från himlen, också förgörelse, men han blir erbjuden ett underverk av sina lärjungar, de ska göra underverket -för Honom! 
Jesus tillrättavisade Johannes och Jakob på liknande sätt som Han tillrättavisade Petrus vid Caesarea Filippi som förebrådde Herren för att han inte tyckte att Han skulle behöva lida. Gud tillrättavisade kung David som skulle bygga ett hus åt Gud, han vars syssla hade varit, och fortfarande skulle vara, att valla får - om inte för att Gud istället hade givit David kungatronen. 
Han tillrättavisar också oss när vi använder våra förmågor och talanger som om de skulle vara våra egna och inte Hans fria gåvor för vilka vi inte har gjort något för att få, och använder dem som om vi gjorde Gud en tjänst, eller visste bättre.

Apostlarna ville straffa byn därför att de inte tagit emot deras Herre. Men Gud gav människan fri vilja, att följa Honom på Hans Väg, eller inte. Gud ger ödmjuka och kärleksfulla inbjudanden till alla att följa Honom, Han ger alla någon insikt om att det vore det enda rätta, det enda sanna att göra, men sedan lämnar Han oss fria. Fast bara så pass fria att Han återkommer med jämna intervaller till dem som står emot, för att påminna dem om Honom. 
Hans törst är för själar. 

Vi vet ju att just i Samaria var det många som följde Jesus efter att den Samariska kvinnan berörts av Honom - inte efter att Han hade hotat med att bränna ner byn!, 
men efter att Han visat henne att hennes ständiga törst var egentligen efter sanning, efter rent vatten; efter Jesus själv.

Att tjäna vår Herre handlar inte om storhet men mer om att försvinna i Honom, följa Han som levde i fattigdom och förföljelse, som var förkastad och oförstådd. Det handlar om att ge upp sin trygghet i denna värld för att finna den i tro hopp och kärlek. Det handlar om att göra en helhjärtad gåva av sig själv där man trofast följer Jesu vilja och söker Hans rike.

Jesus fortsätter att gå från by till by, från hjärta till hjärta, från land till land, för att finna dem som vill följa Honom. Han möter oss mitt på vägen just när vi är på väg någonstans, eller ingenstans.

Likaså i Evangeliet mötte Jesus några män på vägen. Av dem alla kräver Jesus något som ingen annan än Gud kan kräva: Totalt överlämnande.
På grund av det lämnar många Kristus, de flesta följer Honom inte alls, andra följer Honom anpassat till världen.

Det är mycket svårt att helt och fullt ta in vad Jesus ber oss om.
Den första mannen som ber att få följa Jesus får till svar att Jesus inte har något hem, inget ställe att lägga sitt huvud. Mannen skulle behöva välja, om han följde Jesus, att inte ha någon annan eller något annat som trygghet, än Jesus själv.

 

 Jesus, jag överlämnar min själ och mitt hjärta till Dig,
 allt i mig är Ditt.
Min kropp och själ får bli Din viloplats
 dit Du kan komma för att vila.
 Jag vill bli platsen för din vila, platsen där Du kan bo,
 platsen dit Du alltid är välkommen.
 Varje gång Du kommer ska Du finna att jag säger till Dig:
 ”Se, jag är Herrens tjänarinna, gör med mig som Du vill”.
 Lägg Ditt gudomliga huvud på mitt bröst, mitt liv är Ditt hem.


I Jesus möte med den andra mannen ser vi att livet i Kristus är viktigare än någonting.
Det är svårt att acceptera att kanske mycket av vad vi gör och är, inte ger Gud någon ära och att det i såna fall är bortkastad tid.

Det som inte bär någon frukt i Guds ögon har inget värde. Success har inget med fruktsamhet att göra. 
Frukt kan man inte bära utan att vara förenad med Kristus och det är just det vi ser att lärjungeskap handlar om.

Jesus förbjuder ingen att gå på begravning men att göra Hans vilja kommer före vår familj och våra planer. 
Vad det gäller familjen får de alldeles säkert mer nåd = det blir mer fruktsamt - om vi följer Jesus .


”Det är i sig någonting gott att begrava de döda, men det blir ett hinder. För han som har många strävanden drar ner på sin iver; 
Den som delar sin omsorg fördröjer sina framsteg. 
Vi måste först bemöta de viktigaste sakerna. 
Så också för Apostlarna; för att de inte skulle bli alltför upptagna med uppgiften att dela ut allmosor, vigdes andra som skulle ta hand om de fattiga".

                                                                                     
(St. Ambrosius).

Det är svårt att följa Jesus om man inte gör det NU!
För om man inte gör det nu...när då?

"Det är Han som ”visar mig livets väg, det är hos Honom som glädjens fullhet finns,,,,, i Hans högra hand- ständig ljuvlighet, därför gläds mitt hjärta och jublar”. 
(Ps.16)

I den tredje mannens möte med Jesus ser vi hur betydande det är att hålla sig kvar i tron utan att se sig om....att inte låta sig bli omskakad och tappa fästet.....
det är så naturligt lätt att se sig om efter annat som verkar göra den smala vägen lite bredare och lättare att gå…
så att vi kan vara där - och samtidigt vara här...

Om denne man säger St. Augustinus;

” Öst kallar dig - och du vänder dig till Väst”.

Elisha besvarade Elia, som kallade att följa honom, med iver och omedelbarhet. Han höll på att plöja när Elia kom.
Det var tillräckligt bra för det Gamla Testamentet men nu räcker det inte, för Elisha gick först hem för att säga adjö till sina föräldrar.
”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike"...
Jesus kräver det ingen annan kan kräva. För att följa, måste vi, som Paulus säger, stå fasta och inte låta slavoket läggas på oss. 
Slavoket till detta jordiska liv, till vår kropp, till ständig tillfredsställelse till allt det som hindrar oss från att följa ”Lammet värt än Han går
-även när Han går  för att bli upptagen till himlen...


                            ”…som hans tjänare…”

Lukas 9:11b–17
 Vid den tiden talade Jesus till folket om Guds rike, och han botade alla som behövde hjälp. När det led mot kvällen vände sig de tolv till honom och sade: »Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Här är vi ju ute i ödemarken.« Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« De sade: »Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar — om vi nu inte skall gå och köpa mat åt alla de här människorna.« Det var omkring fem tusen män. Men han sade till lärjungarna: »Låt dem slå sig ner i grupper om femtio.« De gjorde som han sade och lät alla slå sig ner. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen över dem. Sedan bröt han dem och gav till lärjungarna för att de skulle dela ut till folket. Alla åt och blev mätta, och de överblivna bitarna samlades ihop; det blev tolv korgar.
                                              Betraktelse

Vad gick ni ut i vildmarken för att se?

Ett strå som vajar för vinden?..en man i fina kläder?..
En profet?
Ja, folk hade gått ut i vildmarken för att möta Johannes Döparen, en som de ansåg vara en profet, en Guds man.
Det var en mager man i tarvliga kläder, men det var inte därför som mängder med människor drogs ut till vildmarken, nej, de drogs till Guds ord och Guds kraft, som flödade, för dem som kunde se, ur Johannes ögon, ur hans ord 
och ur hans tystnad. 
Hur det kunde vara så kom i sin tur från faktumet att Johannes älskade Gud, inte i mysig kontemplation och vegetarisk kost - men i en tillbedjan som behagade Gud, i ett förkunnande av ordet som behagade Gud, i ett liv som behagade Gud - i ett sant själv-uttömmande som behagade Gud, i en tystnad och fattigdom som behagade Gud och som förenade Johannes med Jesus Kristus.

Dessa människor som nu hade följt Jesus ut i ödemarken - vad kom de för att se?
En som kunde fylla deras magar? En som predikade ett nytt brödraskap?

De kom för att se honom som alldeles nyss hade helat de sjuka och befriat de besatta. 

Efter att ha givit apostlarna  makt att driva ut demoner och bota sjuka, instruerade Jesus dem att de skulle förkunna Guds rike, men de fick inte ha bröd, pengar, stav eller påse med sig. De skulle stanna i ett hus, och skaka av dammet från deras fötter om en by eller stad inte hade tagit emot deras ord.  

Men nu, efter att de kommit tillbaka till Herren så gav Jesus dem den allra viktigaste instruktionen; att vara Kyrka!
Att ge näring till själar, att vara näring för själar,  för världen är en öde trakt, där människor söker, hungrar och törstar! För sann mat.

Folkmassorna går ut i ödemarken för att se sin Herde och Mästare, för att få ta del av Hans Bröd och Vatten, för att höra rösten av Lammet som ropar;
”Är någon törstig så kom till mig och drick”. 

Han visade apostlarna hur de skulle vara herdar och tjäna lammen och fåren och hålla sig vakna för att ”ge dem mat i rätt tid”.
                                                                  


Gud har dukat ett bord i ödemarken för alla som törstar och hungrar.
Han släcker törsten och mättar ”alla de här människorna” så rikligt att tolv korgar blir över. 
Ett sånt tecken och under borde räcka för att tro för all tid att Jesu Kropp och Blod är ett samma slags underverk - om än så mycket större - som Gud gjort när Han gav människorna manna i vildmarken och vatten ur klippan.

Hur kan vi tro annat än att det faktiskt sårar Gud om vi äter någon annan mat eller dricker något annat vatten än det Han själv ger oss?

Gud uppenbarar för oss hur Han vill att vi ska offra till Honom.
Människan har en inklination till att be, tillbe, offra, och tacka Gud.
Gud visar henne hur hon ska göra det.
I det gamla Testamentet visade Gud med detaljerad precision hur Han ville bli tillbedd.
I det Nya Testamentet säger Han ”..gör detta…”  
Jesus har givit den heliga Eukaristin till den Katolska Kyrkan. 
Behagar det Gud om Eukaristin är offrad utanför Kyrkan? 
Om den är offrad på andra sätt än hur Han menat?

Synd, som t.ex. lathet gör att vi inte följer den inre lag som Gud lagt i våra hjärtan utan istället går emot den. 
Vi är skyldiga att följa den inre lag Gud har designat för oss. 
Ofta förnimmer människor den inre lagen men finner egna sätt att utöva sitt offrande och sina böner. Eller tar för sig av hedniska sätt att offra och tillbe. 

Det blir tolv korgar kvar av överblivna bröd och fiskar, Jesus ber lärjungarna att samla in det som blivit över för att inget ska gå till spillo.
Det kan ges till andra som ännu inte fått Hans Bröd att äta och som letar efter bönen som når in i Guds Hjärta!
De kan få av det här Brödet, de som söker vägen att gå, som söker att få näring för själen. 
Jesus ger i överväldigande mängder…ändå når det inte fram till alla.
Alla blev mätta som åt av brödet Jesus gav...ändå går människor omkring hungrande.
Vi är det folk som blir givet vatten och manna, bröd och fisk i en vildmark som förtär oss om inte för Kristi överväldigande givmildhet och kärlek.

                             
  ”…Ge dem något att äta…”!

Johannes 16:12–15
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.«
                                            Betraktelse

Firandet av den Heliga Treenighetens Högtid går tillbaka till fyrahundra talet då en man vid namn Arius spridde den felaktiga tron att Jesus var en skapad människa och därför inte Gudomlig, på så sätt var det uteslutet att Gud var tre Personer. 
Kyrkofadern Athanasius förkunnande att Gud är tre Personer och att Jesus är sann Gud.
Detta blev sedan fastställt i den Nicenska trosbekännelsen.

Augustinus i ”de trinitate”, förklarar det Treeniga; 

”när jag säger att jag älskar något, så finns där tre ting; 
Jag, det jag har kärt och kärleken själv.
Så det finns tre saker: Den som älskar, den som är älskad, och kärleken mellan dem”.


Det är Guds kärlek till världen, inte bara för ”de få” men för alla, att den andra Personen av den Heliga Treenigheten skulle, för världens frälsning, bli människa.

Samma kärlek tillät den Älskade Sonens brutala lidande och död.

Allt detta för att vi skulle bli frälsta från evig död,
inte för att vi skulle dömas.
Samtidigt så kan Guds frälsning bara bli given om den är mottagen.
Den är mottagen när Guds frälsning i Jesus besvaras med tro och tacksam kärlek, för;
”den som tror på Honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn”.
                                                                                   
(Johannes 3:17-18)

Frälsningsverket pågår, Kyrkan har fortfarande missionen att förkunna Guds ord, förkunna Faderns kärlek till världen i Hans Son Jesus Kristus.
Sonen förkunnar ett moraliskt liv genom Kyrkans oföränderliga lära. Många i Kyrkan menar att den moderna Katolska tron ”inte längre har några såna ramar som hon hade under medeltiden”.
Vad precis menar man med det?
Tills alldeles nyligen kunde man vara trygg i att doktriner, dogmer och traditioner i den Katolska tron inte ändras, men de sista femtio åren, och mer intensivt de sista åren, har ständiga angrepp på doktriner, dogmer och traditioner talat just om förändringar. 
Det går fort.
Människans trots finner lätt otaliga anledningar till att förkasta en Absolut varelse, en Absolut lära.
Gud måste få vara den Han är - GUD - ett transcendentalt Mysterium - om inte, blir vår tro humanism.

Det är Han från vilken allting är
det är Han av vilken allting är
det är Han i vilken allting är
-det är Han som vi bör älska, tjäna, förkunna, tillbe, följa och ära
-nu och för evigt. Amen.

Låt oss inse att Jesus ska komma igen.
Nästa gång blir det inte för att frälsa oss men för att döma oss.
Döma hur vi har levt Hans lära.
Hur vi tagit vara på Hans ord.
Hur vi levt i kärlek - enligt tro.

Hur förkunnar vi Honom om vi inte älskar Honom?
Om vi inte älskar vår Gud, Jesu Fader och vår Fader, kommer vi att ta för oss av vilka gudar som helst!, 
och släcka vår törst med synkroniserade ideologier.
Om vi inte längre är begeistrade av den Heliga Treenigheten (!) så kommer vi snart att förespråka sensualiteten och beblanda oss med filosofier och fantasier som för oss allt djupare in i sömnen! 

Vi dör av törst - och låter också andra dö av törst, fast vi har, eller kunde ha, den Heliga Treenigheten vindfläkt i vårt inre,
- vi talar hellre om frihet och demokrati än att Gud i all sin skönhet överöser oss med välsignelser och strör helighetens doftande blommor på vår väg för att vi ska fyllas till brädden av Hans glädje.
Istället för att jubla över Kristi outgrundliga mysterium och älskvärdhet och fördjupa oss - och andra - i kunskapen om Honom, förkunnas det hur mycket gott det finns även i det onda, i det neutrala, ja, egentligen i allting föutom i Kristus och Hans Kyrka...

"Herre Ditt Ansikte söker jag, vänd inte Ditt ansikte ifrån mig"!

Vägen till Den Allra Heligaste Treenigheten går genom Jesus, Hans väg är den ”smala vägen”.
Den Heliga Treenigheten, vars arbete är frälsningens arbete, är pågående arbete. 
Där är lidandet som vi är stolta över (Rom.5:3), det centrala; ett lidande förenat och sammanflätat med kärlek.
Hur ska vi för evigt kunna ta del i Treenighetens extatiska kärlek, skönhet och ljus om vi inte liknar Kristus i Hans lidande?!
Kyrkan måste hjälpa oss att inse det, hjälpa oss att leva det!

Den Helige Anden söker rena själar för att ”andas i”; inspirera.
Det är inte lätt att vara till Andens förfogande!
Efter att arvsynden kom in i bilden är det hårt arbete som gäller.
Att ge ett sken av något annat är falskt.
Återspeglingar av Kristi lidande i oss, är ett av de kännetecknen som Fadern söker att finna i oss. 
Lidande ger oss uthållighet och uthållighet ger oss fasthet, vilket är frukten av att ha blivit prövad, och det ger oss hopp” (jfr.Rom.5:4).
Människan behöver få veta sanningen om Guds kärlek och Hans längtan att få leva i ett rent hjärta, i ett liv utan synd. 
Det gör oss till människor.
Den Kristna tron lär oss att det inte handlar om att känna sig tillfreds med sig själv, ”ha det bra och må bra” men att ge sig själv helt och totalt till Herren, göra av sitt liv en gåva för andra till Guds ära; mer och mer likt det inreTreeniga livet!
Gud förvandlar inte genom att få bort våra sår, inte genom att ersätta dem med självrespekt och världslig framgång, men Han förenar dem med Kristi egna sår som nu lyser i uppståndelsens kraft. 
Omvandling genom rening.
Tron är den allra största gåvan. En tro som inte smiter från lidandet.
Den som tror på Gud håller sig intill Honom.

Lidandet är det kors, planterat i vår själ, som formar oss till människor. Jesus finner oss med våra sår och inbjuder oss till Hans sår där Han förvandlar dem till en varm boning för den Helige Anden. 
Såren blir platsen för Hans kärlek, frodig jord, levande vatten, vishetskälla - därför att Anden förvandlar. 
Det kan ingen människa göra.

Då kan vi bli ”Hans glädje dag efter dag och leka ständigt inför Honom, leka i hela Hans värld och glädja oss med människorna”
(Ord:8:30-31).

Gud söker människan!,
och vill dela Hans liv med henne.
Den Heliga Treenigheten har tagit sin boning i människan, där vill Han förena sig med oss.
Tystnad, renhet och rotad i verklighet - är grundläggande för bön, för att kunna se, smaka, höra ljudet av Gud inom oss.”
                      
                                
”…hela sanningen,…”

Johannes 14: 15-16, 23-26
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid. Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.
                      Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.«

                                            Betraktelse

Påminn mig Herre, om Ditt ord, påminn mig om Din vilja för mig och för oss, påminn mig om allt vad Du gjort för mig, påminn mig om dina budord och att de är källor av liv, påminn mig om att jag har fått liv från dig för att lära känna Dig, älska Dig och tjäna Dig i det här enda liv jag har för att så kunna leva med dig för evigt i Din glädje.

Påminn mig om sanningen, om Sanningens Ande som du ger utan gräns till de som andas Ditt ord. Du har själv sagt att Du är Sanningen och Livet, hur kan jag ta del av det, bli del av det om inte genom att låta Din ande råda och låta min egenkära ande dö?
”..
ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den Helige Anden” (Rom:5:5).

Du har ju också sagt att den Helige Andens kraft skulle komma över dina lärjungar och att de då skulle vittna om Dig ända till jordens ände. 
Den Helige Ande har kommit, också kraften som Du lovat, har kommit. 

Men hur används Gåvan?, för om Gåvor som Du ger oss inte används väl, blir de fråntagna oss;
”den som inte har, från honom ska tas också det lilla han har (Mt 13:12).
Om vi älskar Dig med de medel Du själv ger oss, finner Du mer glädje i oss än om vi hittar på vägar att älska Dig som Du själv aldrig givit oss!
När Apostlarna fick den Helige Anden övervann de rädslan att älska Dig, att omfamna Din väg och att tala Ditt ord.
Du lämnar jorden och ger oss Din Ande. Vi behöver den Helige Ande för att ta emot Dig, för att se Dig och för att kunna höra Dig, det är Han som lär oss och det är Han som påminner oss om Dig.
Den Helige Ande är Gåvornas Gåva - 
Han är Sanningens Ande som är kommen för alla.

Detta tror jag även då det vimlar av röster som påstår att
”Du är en priviligerad väg, men för den skull inte den enda vägen”,
och att Dina ord kan klistras in i vilka religiösa sammanhang som helst, för Kristi Ande, säger man, kan inte bli inramad i en tro som utesluter andra, men kan återfinnas och är återspeglad i allt…

Herre, behagar det Dig och Ditt Heliga Hjärta, som har älskat oss så mycket, att vi gör Dig och Din Helighet så liten?

Påminn mig om att Dina ord är sanning så att jag inte beblandar dem med mina egna påhittade ord. Du är sanningen därför att Du är Ordet. Ditt ord kan inte vara annat än sanning då Du själv är Sanning. 

Jag vill leva ”mitt eget liv”, men hur kan jag göra det mer än i en illusion då något liv utanför Dig inte kan finnas ”
för det är i Dig vi lever, rör oss och är till…” (jfr Apg. 17:28). 
Bara i Dig finns allt det som en människa kan begära, önska, och längtar efter, därför är Du Vägen men också målet, för Du är i Fadern. 


Den helige Augustinus säger att: 
”det är bättre att gå fram haltande på Din Väg än att traska friskt och hurtigt på någon annan väg, för ju raskare någon går en annan väg, ju mer avviker han från Dig, som är Vägen”.

Nu firar vi den Helige Andes ankomst, men nån gång ska vi ”fira” Jesu andra ankomst då Du kommer för att hämta de dina, för att döma mellan de som är dina och de som inte är dina. För det blir då som det blev med de fem kloka och de fem okloka jungfrurna; några hade olja andra inte, beroende på det kunde de följa med Brudgummen - eller inte.

Vi ska gå på Din väg, vi ska hålla fast till Din Sanning, till Dig, vi ska hålla oss tätt intill Dig för  Sanningens Ande är Vägvisaren som säger  
"Här är Vägen, följ den!, när ni vill vika av åt höger eller vänster” (Jes. 30:21)
Den Helige Ande vittnar om Kristus så att vi kan förnimma Honom och se Honom med trons ögon. 
Den Helige Ande kom över Maria och hon blev havande med Kristus. 
Brödet och Vinet i den Heliga Eukaristin överskuggas av den Helige Ande och blir Kristi Kropp och Blod.

Vi behöver den Helige Ande för att förKristliga vår själ. Jesus säger till sina Apostlar:
”om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”.

Utan kärlek till Gud kan vår kärlek till andra aldrig bli en riktig kärleks handling, det kan inte bli en själv-utgivande kärlek.
Kärlek behöver ett mått, den kan inte vara sitt eget mått. 
Kärlek kan inte, i sig, vara anledningen till varför vi älskar, orsaken till vår kärlek måste sökas nån annanstans, annars kommer vi att älska som vi själva vet, som vi själva tycker, som vi själva känner. 
Måttet att älska är Gud; för Han är kärlek.
I Kristus, och bara i Kristus finns vår förebild. I Honom förstår vi att vi först och främst ska älska Gud. Om vår kärlek till Gud kommer först så kan vi också älska andra med den Kärlek Gud lär oss i Jesus. 

Kärlek, nödvändigtvis, innebär Kristi kors.
Det är frukten av korset som när oss.
Innan vi förmår att älska andra, måste vi besvara Jesu kärlek till oss.;
”om ni älskar Mig, håll mina bud”…

                               
 "...Han ska lära er allt..."



 

Johannes 17:20–26
 Vid den tiden lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: »Fader, jag ber inte bara för dem som du har gett mig, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.
Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse. Rättfärdige fader, världen känner dig inte, men jag känner dig, och de har förstått att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.«

                                           Betraktelse
Efter att ha bett för Apostlarna ber Jesus för hela Kyrkan. 
Alla de som skulle bli Hans; de av oss som nu lever, de som levt före oss och de som kommer efter oss, var närvarande i Hans bön och i Hans Hjärta. 

Cornelius a Lapide, påminner oss om hur tacksamma vi ska vara till Jesus för att Han bett till Fadern för oss att Gud välsignar oss och ger oss det vi, var och en, behöver för att nå Fadern.

Jesus, översteprästen som sitter på högra sidan av Majestätets tron, "skild från syndare och upphöjd över himlarna" fortsätter att be och vädja för oss. 
Under sitt liv på jorden uppsände Han till Fadern höga rop och enträgna böner för att de som nalkas Gud genom Honom skulle få nåd att gå hela vägen fram till Jesu Heliga Hjärta som är ”Guds hus och himmelens port” (jfr Heb; 5).

Jesus ber för enhet. 
Också vi vänder oss till Gud i bön, därför att, som St. Johannes Paulus II har sagt, 
”enheten är den Helige Andens gåva”.
Det vore omöjligt för oss, av egna krafter, att kunna framkalla enhet.
Samtidigt kan vi inte bara vänta på att gåvan ska komma nerdimpandes uppifrån,
vår längtan efter en Kyrka måste ”blötläggas” i böner och i ett heligt liv.

Enhet gjord av människohänder blir förvirring och oenighet. 
Enhet består inte av att var ”sida” skär bort lite för att den andra ”sidan” ska få plats. 
Det finns ingen människa som kan ta på sig ansvaret att kompromissa något här och skära bort något annat där, eftersom Kyrkan är instiftad av Jesus Kristus; det är Hans Kyrka och Brud, som Han har dött för. 

Vi söker inte heller en ekumenik som främjar likgiltighet till vår tro och som förenar oss i ett ”Ja till allt!”.
”En Herre, en tro, ett dop”
Vi kan således inte bli förenade i en Herre om vi inte har  samma tro i Honom som vi tror på; 


”för om vi tror och önskar olika saker blir vår kärlek skingrad” .
                                                      
(Thomas av Aquino;Commentary on St. John’s Gospel)


Fadern och Sonen är ett i varandra. Om vi blir ett likt dem, ger det frukt; världen ska tro. 
Jesus ber inte för världen men för dem som genom Apostlarna och deras lärjungar och efterföljare, tror. 
Jesus ber för enhet i Kyrkan. Då ska världen tro.


”Gud är en Gud av Frid”,  ”så om lärjungarna håller sig till samma lära som Läraren, kommer de som lyssnar att känna Läraren genom lärjungarna”. 
                                                                                 
  (Johannes Krysostomos)


Måste vi inte först tillåta att Guds kärlek, som vi ser i Jesus Kristus, formar våra liv och vårt liv i Kyrkan?

Jesus klagar smärtsamt över att Han är så lite älskad
( t.ex till St:a Margareta Maria Alacoque). Han ger sitt Hjärta, men så få söker sig till Honom. 
Han söker vänner som vill ta emot Honom i en kärlek som är villig att förena sig med Hans. 
Han längtar efter att bli förenad med var och en så som Han är förenad med Fadern. 
Jesu Heliga Hjärta är symbolen för Hans kärlek, vilken finns till överflöd i den Heliga Eukaristin. Hans Hjärta är Heligt eftersom det är förenat med Hans Gudomlighet. Kärlek till Gud i det Heliga Sakramentet förenar oss inte enbart med Gud men också, i Gud, till varandra; den Heliga Eukaristin är således ett Bröd som ”gör ett”.
Men Brödet förenar dem som äter och dricker ur Jesus Eukaristiska Hjärta därför att deras tro, redan har fört dem samman!

Hur ska världen tro på Jesus? Det är enheten inom Kyrkan som vittnar om Kristus! 
För Kristus ber att de som tror ska vittna till dem som inte tror så att också de ska tro. 
När de som inte tror får tro, blir de ett med dem som redan trodde; Kyrkan! 
Så vill vår Herre att det ska fullföljas till världens ände tills det blir en tro, ett dop…en Kyrka. 
När vi, var vi än är i världen, kan höra samma Evangelium, ta emot samma lära och uttrycka vår tro i en liturgi som består tidernas förändringar, blir vi också förenade i Kristi Kropp och Blod.

Är det inte den Helige Ande som är Kärlek, Kärleken med vilken och i vilken, Fadern älskar Sonen, och som vi, när vi har kommit så långt på vår väg, till fullo får ta del av så att vi älskar med samma Kärlek vi är älskad med? 
I så fall är enhet ett andligt förverkligande i var människas liv som då når in i den andre som blivit antänd av samme Ande, samma Kärlek.


                           ”…så som du har älskat mig…”