Yoga och Katolsk bön

Hur ser den Katolska bönetraditionen ut?

Kortfattat kan man väl säga att:
 Skrifterna var bönens grund. Man använde sig av korta böner med paus.
Öken fäderna ägnade sig åt en form av kontemplativa böner där de upprepade texter ur Skrifterna, de använde sig mest utav Psalmerna, med paus för tysta och vokala böner.
De omväxlande satt, och steg upp, eftersom de oftast samtidigt ägnade sig åt något manuellt arbete. Arbete var hopflätat med bön. Bön var också förenat med att gå.
Fäderna, säger Pachomeus (f.292 AD), bad ”Fader vår” med utsträckta armar.
 
Korstecknet börjades göra redan vid det första århundradet, det återberättas att små kors-tecken gjordes på ens läppar, panna och hjärta.
 
Cassiansen (f.360 AD) lärde ut att ofta upprepa orden från Psalm 70:
”Gud kom till min räddning, Herre, skynda till min hjälp”. 
B.la sa han också att ”man inte bör söka något annat än Guds Rike och att
”bara ett hjärtas renhet öppnar mysteriet av Guds Rike till den som ber”.
 
Man har alltid varit medveten om att kroppen kan värdigt uttrycka sin kärlek och längtan till Gud. Men det är själen d.v.s. det andliga i människan som berör kroppen, och den uttrycker sig i hennes möte med Den Helige.
"Själen informerar kroppen".
När själen är berörd av Gud uttrycker kroppen det.
Eller också som t.ex. i den Heliga Mässan talar vår tro om för oss vad som händer eller är på väg att hända utan att vi för den skull känner Guds närvaro. Men ändå så antyder vi med vår kropp, genom olika gester och kroppsliga uttryck, att något heligt håller på att hända.
 
Den helige Benedict (f. 480 AD), talar om Guds närvaro särskilt i Liturgin och i Officiet. Förutom att lära oss ödmjukhetens 12 steg, vilket mynnar fram ur människans böneliv, blir Lectio Divina, Benediktinernas sätt att be.
 
Läser vi medeltida mystiker och helgon tex. Bernard av Clairvaux, William av St. Therry, St. Bruno, Hildegard av Bingen, Gertrude den store, Mechtilde, …ser vi att deras böner och kontemplation fokuserar på Den Heliga Treenigheten, på Kristus och på Skrifterna.
Men alldeles särskilt mycket på Kristus; på Hans Godhet, Hans barmhärtighet, Hans kärlek, Hans lidande, Hans Hjärta, Hans sår…
Detta har sedan format Liturgin som ger sig bäst i uttryck i den antika formen.
 
År 1208 fick den helige Dominicus ta emot Rosenkransen av Jungfru Maria. Bönen den omfattar är en repetitiv rytmisk bön där man mediterar på olika mysterier ur Skrifterna. Att ”bära med sig” och att ha framför sina ögon de olika mysterierna ur Kristi liv var en självklar sak för de troende.
Mysterierna tar del av ens liv och man växer in i att se allt ur trons perspektiv.

Efter den helige Dominicus död sammanställdes, av en samtida Dominican, hans olika sätt att kroppsligt uttrycka sig i sina böner:
 
1.Dominic ödmjukade sig inför Altaret - som är en symbol för Kristus - som om Kristus själv skulle vara Närvarande framför honom.
2. Dominic bad genom att kasta sig ner på golvet och där ligga helt utsträckt med ansiktet mot golvet. På detta sätt kände han stark ånger I sitt inre.
3. Han använde sig av kroppslig späkning.
4. Han beskådade den Korsfäste med total uppmärksamhet, knäböjde och stod upp om vartannat.
5. Han stod upprätt utan att luta sig mot något (ett tecken på bot) med hans händer öppna alldeles framför hans bröstkorg. Han stod så I djup vördnad och hängivenhet som om han höll på att läsa någon bok samtidigt som han var i nersjunken i Guds närvaro
6. Ibland stod han rakt upp med hans händer horisontalt utsträckta så att det bildade en form av ett kors.
7.Ibland med armarna rakt upp, pekandes som en pil mot himlen.
8. Han gick undan i ensamhet för att samla sig I Guds närvaro satte sig ner tyst, och efter att ha gjort korstecknet började han läsa någon andlig bok för att “höra vad Herren Gud hade att säga honom.
9.Fortsättande I denna ensamhet började han be gående.
 
 
När St. Ignatius of Loyola talar om att be rytmiskt, att upprepa samma ord osv., så är det han säger helt uppbyggt på kristna övningar. Det ligger ett flertal förebyggande andliga övningar i grunden för att andas i takt med orden man ber över. Ignatius beskriver väl hur man ska fästa uppmärksamheten till den person man riktar bönen till, eller om man riktar den till sin egen obetydlighet.
Ignatius använder sig av mer eller mindre samma bön-positioner som den helige Dominicus sägs ha gjort,de klassiska positionerna som att knäböja, sitta, gå, ligga utsträckt med ansiktet ner eller upp. Att be rytmiskt med in och utandning är ett möjligt val för den som vill be så, under det man upprepar välkända böner långsamt för att på det sättet ”smaka” delar av böner man annars vanligtvis bara upprepar utan mycket tanke på vad man säger.
Här är det inte andningen i sig själv som man fokuserar på eller som har någon primär plats i bönen. Mental bön är i princip vad Ignatius lär ut.
                                 ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤       
”Jesus är en sann vän. Och jag ser tydligt och klart att om vi vill behaga Honom och ta emot ett överflöd av Hans nåder, så är det Guds önskan att nåderna ska förmedlas till oss genom Kristi händer, genom Hans allra heligaste mänskliga gestalt, i vilken Gud är behagad.
Jag har helt säkert sett att vi måste gå in genom denna väg om vi vill nå de gömda, Gudomliga mysterierna. Ingen skulle önska sig någon annan väg, även om han har nått kontemplationens höjder, för på denna väg går han tryggt.
Alla välsignelser kommer till oss genom Herren Kristus”.
                                                                                  (St. Teresa av Avila)
 
Den Ryska Ortodoxa Jesus - bönen talar om en rytmisk andning men inte som en teknik för att be utan snarare som en följd av ett monotoniskt upprepande av Jesu Heliga Namn där till slut andningen och orden blir ett. Bönen har tagit kött.
                                    ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤                               
 
 Det synliga, det vi kan röra, det historiska…är bärare av en Gudomlig närvaro.
I Katolsk tro är det just genom denna materiella verklighet som vi kan möta den osynliga Guden.
Å andra sidan är det Kyrkan som är Sakramentet för vårt möte med Kristus, och Kristi möte med oss. Sakramenten är de synliga medel (synligt för de som har tro), redskap, genom vilka det Kyrkliga mötet med Kristus är uttryckt till Guds ära och människors frälsning.
Katolsk andlighet är Kristocentrisk, Treenig, rotat i Skrifterna och är Kyrklig.
 
Den Heliga Eukaristin är det Katolska livets källa och höjdpunkt.
                                                                                              (Lumen Gentium 11)
 
Sökande efter förening med Gud går genom Kristus i den Helige Anden.
Det är hjärtats envisa - samtidigt ödmjuka - längtan, sökandet efter den som Älskar oss.
Vårt inre, söker närhet med Kristus, förening och identifiering med Honom.
Det är då inte samtidigt möjligt att i bön gå in i sitt inre för att lyssna till sig själv, koncentrera på andning eller på sin position...det är helt omöjligt att söka något annat än Kristus och Hans rike, öppna hjärtats öron till något annat än Kristus, vilja någonting annat än Kristus.
I andra hand kan naturligtvis den Helige Anden upplysa något om en själv vilket leder till en djupare självkännedom långt bortom vad man själv skulle kunna treva sig fram till.
I Kristus lär jag känna mig själv. Men bönen är i sig inte ett redskap för att möta mig själv, för att få inre frid, för att stressa av, för att söka ett inre lugn, harmoni, eller någon typ av ordnad andning…
 
Ensamhet och tystnad är naturligtvis mycket bra och definitivt mycket hjälpsamt och nödvändigt, men objektet för tystnad, bön och ensamhet är inte jag själv eller självkännedom, utan den Gud vi känner i Kristus.
Han finns inom oss.
 
Den inneboende treenigheten lever i dem som inte är betyngda av dödlig synd.
Detta är ännu en anledning till varför yoga och dess alltid succéfulla möte med det inre, inte är förenlig med Katolskt böneliv.
Ett liv i bön, eller längtan efter ett levande inre liv, närhet till Gud…; förutsätter att man ständigt söker att leva i Guds heliggörande nåd samtidigt som det också är det genuina bönelivets frukt.
Därför är regelbunden sakramental bikt nödvändig.
Skrifterna, Kyrkans tradition och läroämbete är också grundläggande.
 
Närhet till Kristus i mitt inre är inget jag kan gripa tag i. Inget jag har rätt till. Inget jag kan kontrollera. Snarare är det en frukt, en gåva av Kristus som Han ger när Han vill, hur Han vill och om Han vill.
 
Bön är inte koncentration. Bön är längtan efter Gud i Kristus, identifiering med den korsfäste, glädje och tacksamhet i Den uppståndne.
Bön är överlämnandet av sig själv till Gud och till Hans vilja.

”Ödmjukhet är bönens grundval”
                                                  (CCC:2559).
 
Yoga positioner har ingenting med Katolsk bönetradition att göra.
Hon eller han som utövar yoga finner säkert ett visst lugn och kommer i kontakt med något inom sig, men positionen uttrycker ingenting Kristet. 
 
Det är svårt att föreställa sig Jungfru Maria i en yoga position. Även helgonen och de många Katolska mystiker...
 
Yoga positionerna uttrycker inte den Kristna ödmjukheten, vördnaden, eller tillbedjan. Där saknas nerböjt huvud, knäppta händer, knäböjning, att kasta sig ner inför, ödmjuk uppmärksamhet och lyssnande.
 
Istället talar de olika yogapositionerna om, självbesittning, egen kraft, självkontroll, koncentration.
De talar om kroppslighet, fysisk övning i ett sökande efter den gudomliga kraften inom en.
 
Varför inte stiga in och sätta sig ner i den enkla, nakna fyllda tystnaden inför Tabernaklet? Söka Jesus i tystnaden av våra hjärtan.
Det ser ibland ut som att Kristus inte räcker...
Ändå är det endast Han som kan uppfylla vår (andliga) längtan!
 
Om det gäller avkoppling, varför inte bara lägga sig på golvet och lyssna till musik, den sorts musik som tillhör den Kristna kulturen? Vacker klassisk  Kristen musik som för ens tankar till Gud. (Tchaichovski t.ex ”Hymn to Cherubim”, ”Adagio”, ”Ave Maria” eller Bach eller munkar som sjunger Gregorianskt…)
Det finns många sätt att finna stillhet, lugn och ro, stressa ner…
Säkert kan även andning utövas för att varva ner.
 
 
                     ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
 
Buddha sa till sina lärjungar:”gör av dig själv ett ljus”.
Detta är inte möjligt i den Katolska tron eftersom Kristus är det ljus och enda ljus som vi, genom Hans otroliga gåva av förening med oss, enbart kan återspegla i proportion till vår närhet till Kristus. Det är ingenting man gör själv.
 
Den Buddistiska tanken är att bli utplånad. Buddism ”fungerar” vare sig du är troende eller inte. Man kan tro på Jesus eller inte, och om man gör det är det bara ett sätt att i alla fall nå slutet som är utplåning och inte har något med Jesus, Gud eller Kyrkan att göra.
Buddisten söker ett icke-jag
Helige Johannes Paulus säger att den Katolska mystiken, till skillnad från den Buddistiska läran, inte kommer från en negativ upplysning, en medvetenhet om världens ondska som binder sig till människan genom hennes sinnen, intellekt och ande.
Den Katolska mystiken är istället född ur den Levande Gudens uppenbarelse! 
 
                     ΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩ
 
I mindfulness gäller koncentration och medvetenhet.
Tankar ska läggas åt sidan och man koncentrerar också där på andningen.
Målet är självförverkligande och självkännedom… man söker en ”rätt förståelse” för vem man egentligen är.
Man ska också ha rätt medvetenhet där man iakttar kroppen, känslor och tankar.
Man vill nå en rätt koncentration för att lugna sinnet och skärpa varseblivningen…
 
Asiatisk meditation bygger på att nå fram till en förändrad medvetenhet så att man kan bli upplyst.
Den västerländska monastiska traditionen bygger på att de ”troendes liv ska bli likgestaltade med Kristus i den Helige Ande till Gud Faderns ära”.
                                                                                                        (CCC:2558). 
 
Det är svårt att se att yoga skulle enbart vara en fysisk övning.
 
Det är uppenbart att den är, sedan urtider, den Hinduistiska traditionens andlighet. 
Yogan är väldigt kroppsligt betingad men med ett andligt mål.
Den som börjar med att utöva yoga enbart som en kroppslig övning är tillräckligt blind för att snart låta sig bli ledd till att leva en yoga-andlighet.
Yogans mål är att utöva en kroppslig kontroll, finna olika energikällor, balans i de organiska funktionerna, överkomma fysiska hinder och till slut, erfara det gudomliga, ”det högsta”.
 
Yoga betyder att ”föra samman”. Ursprungets betydelse är att föra samman de olika hinduistiska gudarna med ens egen inre gudomlighet.
Den vill leda yogautövaren till att bli sammanbunden med den slutliga verkligheten. Verkligheten är en Absolut existens men opersonlig.
 
Att på yogans väg vilja gå in i sitt inre för att komma in i stillhet, in i en djup meditation, är inte acceptabelt om man samtidigt säger att det är Kristus och den Katolska Kyrkan man älskar, söker och tillhör.
Kristus lever i vår själ. Vi kan inte, på något villkor, relatera inom oss opersonligt, vi kan inte söka en energi, en kraft, en stillhet… -utan namn; Jesu Namn.
Utan en Person; Jesus Kristus.
 
Det är ett ”motvittne” att be på ett sätt som inte alls, på något vis, avspeglar Kristus eller den Kyrkliga traditionen. Man kan aldrig skilja på Kristus och Hans Kyrka.
Det hela ger en mycket förvirrad bild, för yoga och Kristus är två skilda världar.
Vem har auktoriteten att föra dem samman?
Är det Kristus man ärar? Är det yogan man ärar? Båda två på samma gång?
 
Genom "hatha" yoga vill man förena två motsatta sidor (ha-tha betyder sol-måne) genom att ha en viss kroppslig position förenat med andning. Samtidigt på ett inre plan, så förenas kroppen med ens sinne och till slut så förenas sinnet med det Absoluta.
 
Ett självförverkligande som man uppnår alldeles själv!
 
Hatha yoga är grunden för andra yogatraditioner, första steget längs yogavägen. Man har nått perfektion i en viss position när den inte längre kräver mer träning för att nå den, och när kroppen inte längre behöver ändra position. 
På samma sätt är sinnets perfektion nådd när det övergår till oändlighet.
Vägen till att bli ett med ”Brahman” är åttafaldig, uppbyggd likt en trappa.
1. själv-disciplin, 2. religiös åtlydnad, 3. positioner,
4. andningsövningar, 5. känslokontroll, 6. koncentration, 7. djupmeditation,
8. upplysning.
Man ser här att positioner och andningsövningar är 3:e och 4:e steget i ens resa till Brahman och inte alls som man vill påstå här in väst att det bara är ”fysiska övningar”.
 
Det är inte möjligt att skilja yogaövningar från filosofin som den är byggd på.
Allting i yoga andas Hinduism, ser ut som Hinduism och är Hinduism.
 
Att Katolska präster och nunnor i Indien använder sig av yoga och mycket annat hinduistiskt i deras böneliv, beror på att de vill förena deras tro med deras kulturarv. Ofta vill de hellre identifiera sig med sitt asiatiska arv än med det västerländska.
Den Katolska tron utgick ifrån Jesus Kristus i Jerusalem men tog definitiv rot i väst, närmare bestämt i Rom, i den Latinska världen.
Många i Asien söker att gå tillbaka till, vad de anser vara, deras egna rika, andliga, indiska rötter - dessa rötter är hinduistiska - utan att ge upp deras Katolska tro.  
Hur enstaka präster och systrar lever sin tro utgör inte ett kriterium för hur tron ska levas. 
I vår samtida relativistiska tidsålder blir vi alltmer påverkade av synkronistiska sammanvävningar.
Kanske för att försvara sitt national-arv eller som ett alternativ i ens andliga resa.
 
En kvinna sa att:” hon kan lämna yogan när hon vill”.
Frågan är om yogan kommer att lämna henne?
Förutom att yogan ”tar tag” i en och blir ett sätt att leva, har det ju också för många som utövar yoga, blivit en inkomst källa.
 
Det är konstigt att efter att ha funnit Kristus och den Katolska Kyrkan, vilket är en sån otrolig Skatt, ändå fortsätta med yoga och mindfulness!
 
                 ΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩΩ
 
 
Helgonen lär oss vad ett sant andligt liv är, vad helighet är. Vi lär oss av dem: att älska Gud innebär ett stadigt böneliv, trofasthet till budorden, en alltmer växande förankring i den Katolska tron och kärlek till andra människor.
Det andliga livet leder människan allt djupare in i verkligheten av kraften av Jesu frälsning, lydnad till Guds röst som talar till oss genom Kyrkan, Skrifterna och i traditionen.
I takt med ett fördjupat böneliv inspirerar den Helige Anden till att utöva dygder för att genom dem bli allt mer förankrade i tro, hopp och kärlek.
Det är inte lätt, inte alls, och tar lång tid, mycket lång tid för de flesta av oss.
 
Det är lättare att fokusera på andning, uppmärksamma sin kropp, tänka på hur saker känns, luktar, låter eller ser ut, kroppskontakt med naturen…
- än på Gud och Hans vilja, Hand ord, Hans Kyrka, Hans Sakrament, Hans Helige Ande. På Kristus.
Därför att tro handlar om tro!
Precis det som vi inte kan se eller höra eller känna eller lukta oss till!
 
Istället för att finna öppningar för ett inre liv i Sakramenten, Kyrkan, Guds ord och istället för att läsa helgonens liv, söker man upp källan i sitt eget inre.
Eller så vill man synkronisera bägge två, vilket betyder att man inte har funnit den Katolska läran tillräckligt andlig!
 
I bön förhåller vi oss till - Han som är annan än jag själv -.
Gud är personlig men ändå överskrider (transcends) Han sin skapelse oändligt.
Han söks i tro. Svårt.
Så under tiden är det lätt att man tar till sig något där man inte behöver aktivera tro, - vår tro som oftast är svagare än vad vi tror - för att, som man hoppas, möta Gud. Man säger ”ja” till Kristus och till Hans Kyrka men efter ett tag börjar man sakna det ”kännbara”.
 
Eukaristin känns inte, det finns ingen teknik som kan få mig att känna något.
Under den Heliga Mässans gång bör jag istället, i tro, vilja fokusera på Offret, vara medveten om vad som händer; förnimma att Jesus; Guds Lamm, är på Altaret, Jesus Guds Lamm, är på korset och i ett outsägligt lidande ger Han sig själv för mig - detta händer nu, framför mig under Mässans gång…
Vi förbereder oss sålunda, att ta emot Honom som väljer att komma in i mig, därför att Han, Allsmäktig Gud, ger sig själv till mig!
Hans väntan och Hans längtan är att jag ger mig till Honom, såsom det sig bör i kärlek.
 
I bön kan jag använda mig av min föreställningsförmåga, såsom Ignatius av Loyola lär. Också Teresa av Avila lär oss att vi kan föreställa oss t.ex. att Jesus sitter bredvid eller framför oss under det att vi ber, för att på så sätt samla oss till bön och komma in i Hans närvaro.
Gud väntar tålmodigt på att hela människan besvarar bönens gåva; alltså med sitt liv och i sitt liv.
Bön är kärlek. Kärlek använder sig inte av teknik.
En man som vill ”fånga” en kvinna, kan inte göra det med teknik, men med kärlekstricks..
Jesus söker trofasta, rena, hängivna och förkrossade hjärtan, där vill Han vara, dit vill Han komma.
 
 Vi lär oss av Kristus att förena oss med Honom först genom att göra Hans vilja, lyda Hans ord, söka Honom som vi vet vem Han är: vår frälsare och Gud, vår Skapare och Herre; vår Fader. Utifrån detta söker vi att delta i den Gudomliga naturen
(2 Peter), ”bli Kristus”  - inte därför att vi ingår i ett förändrat medvetande inte heller för att vi övergår vår egen natur och på så sätt ”blir gud”. Men därför att Kristus själv, mer totalt tar över våra liv; vårt inre så väl som det yttre.
 
För detta behövs tro. Uthållighet. Osjälvisk kärlek till Kristus och deltagande i Kristi lidande.
Bön kräver tid och tålamod. Bönen öppnar våra hjärtan, ja, förstorar våra hjärtan, och gör dem kapabla att ta emot Gud i Jesus Kristus vilket inleder en process av  inre förändring av vårt syndfulla själviska jag.
Man gör sig tillgänglig, med ens liv.
 
 
Den Katolska tron lär att människor är skapelser, kallade från ickeexistens till liv, för att lära känna, tjäna och älska Gud. Den Kristne vet att hans liv är förenat med Kristus.
Kristus lär oss att Han är Ljuset som vi ska återspegla.
För att återspegla det ljuset får inget annat komma emellan.


"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet.
Ty vi vet inte vad vi bör be om,
men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, 
och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar,
eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.
                                                                                                                                                                                                                      /Romarbrevet/