"För att förstå hur stor Marias sorg var vid Jesu död, 
      måste vi förstå hur stor kärlek hon bar sin Son.”
          Men vem kan någonsin mäta denna kärlek? 
                                                                   /Cornelius av Lapide/

Reaktion - Aktion
En akt börjar med en reaktion. Man ser, hör, läser eller erfar något som berör en, vilket följs av viljan att på något sätt besvara det; en reaktion. 
Men man kan inte stanna alltför länge i ett slag inre ”uppvaknande” utan att göra något, utan att agera. 
Eller så har man ingen reaktion, man är inte alls berörd i en given händelse och kan därmed inte heller förväntas att reagera ⟶ handla, agera. 

Många chockerande saker händer i världen och i Kyrkan men i det stora hela är reaktioner förvånansvärt få.
Det kan ofta bero på blindhet. 
Blindhet yttrar sig i en slags ”töcken”, ett slags sovande där man inte riktigt begriper, inte får grepp om det som öppet visar sig inför en. Det hela liksom studsar emot en inneboende ljuddämpande vägg och försvinner från ens direkta medvetenhet. Vi har redan tagit emot så mycket fel, falskt och orätt, så många lögner har trotts och svalts att det är svårt att använda ens objektiva tänkarförmåga. Vi har lullats in i begreppet att det inte finns någonting objektivt rätt, sant eller gott; vi har blivit mer eller mindre tvångsstyrda och tvångsmatade med hur vi ska se på vår omvärld; tolerant, icke dömande, ”kärleksfullt” och, icke: stötande, störande, krävande, fördömande. Under tiden har våra själar blivit formade till en knippe rädslor, om än väl dolt. 
Vi är inte längre fria medborgare, men förslavade. ”Demokrati” har idag en helt annan mening än vad vi ursprungligen förstod med det ordet; folkvalda regeringar lyssnar inte till folket (Demo), men till oligarkerna.
I denna nya ”demokrati” har folket egentligen inget att säga till om, det hela styrs uppifrån och djupt inifrån. 

Ett lands hela befolkning kan lida av samma blindhet, samma bedövade samvete; ett generellt samvete som skapats fram genom politiska agendor i förening med median. Runt om, i vad som anses vara ”fria länder”, råder helt enkelt en enormt stark censur; en dold diktatur. 

När man i ett land börjar gå emot Kristi lag, går det alltmer utför och nerför med landet. Åsikter, händelser och människors liv, blir allt extremare, alltmer hotande, alltmer förvirrande.
När vi har hört tillräckligt många gånger utav en påhittad ”allmän opinion”, och när de har pressat oss tillräckligt länge och fått oss att ro att det som en gång var fel nu är rätt, bör vi veta, att vi har insupit giftet som obemärkt förlamar våra sinnen, vårt förstånd och vår urskillningsförmåga. Vår Gudagivna inklination att reagera mot det som är fel och ont, har blivit dämpad - om den överhuvud taget fortfarande är befintlig.

Stå med Maria vid korset?
Att ”stå med Maria under korset” verkar idag helt enkelt betyda att man väljer att vara tyst inför något svårt.
Ibland betyder att ”stå vid korset ” egentligen att man ingenting gör, mer än att vänta på bättre tider.
Under ordet ”lydnad” gömmer sig ofta likgiltighet och/eller neutralitet.

Msgr. Hugh O’Flaherty räddade tusentals allierade soldater och Judar i Rom under 2: a världskriget. När han en gång gick till den Brittiska Ambassadören för att be honom att gömma undan två av dem i hans palats, svarade Ambassadören medans han drack sitt eftermiddags te att ”hans kall under denna tid var att göra absolut ingenting”.

Msgr O’Flaherty fick söka hjälp hos någon annan...

Stå vi vid korset med Maria?  
Eller är vi egentligen slavar till allmän opinion, till vår egna rädsla?

Att stå vid korsets fot med Maria är inte en tyst eller gömd handling.  
Hur många, även i de värsta av tider, var bara åskådare, tysta sammanbitna vittnen som inte tillät sig att fråga frågor, än mindre att ge svar…?

”Vad ska jag jämföra dig med? eller vid vad skall jag likna dig, du Jerusalems
dotter? ... för stort som havet är din undergång; vem skall bota dig”?
                                                                                                                                                      

                                                                                                                                                                                           (Klag. 2:13) 
Maria är Martyrernas Drottning.
Det akuta i Marias lidande är sånt att vi inte kan jämföra vårt lidande med det, ja, Hennes lidande kan inte ens jämföras med alla Martyrers lidanden – ihopsatt!
Räcker det med att stå under korset när det som händer är av ondo, leder till ondo, kommer av ondo?
Makterna är så stora och vi är så små. 
Johannes Döparen ropade, han var ”bara en röst i öknen”, men ändå, hans röst hörs än idag! 
Var hans Mission ett fiasko? Han dödades ju, Jesus dödades, och Rom såg miljontals av Martyrer de första århundradena…
Att gå motströms innebär ju alltid att man utsätter sig för förföljelse.
Bär det någon frukt?
Thomas Moore gav sitt liv för något som idag verkar så pyttelitet, ja, nästan löjligt: att försvara äktenskapet! Med livet!
Bar det frukt? Frukten finns i Kyrkans Skattkammare, där vi finner nåden vi behöver för att fortsätta att leva vår katolska tro såsom våra förfäder levde den och dog för den. Endast om vi väljer att tro får vi nåd att uppehålla, ge vidare, bli berikade och inspirerade, av den oföränderliga Kristna Läran, given av Jesus till Apostlarna ifrån Kyrkans allra första början!
När vi inte söker trons sanning låter vi oss förföras av den sekulära vinden som blåser än hit än dit, och det blir allt svårare att ta del av frukterna och den Nåd som vår Kyrka så generöst erbjuder!

Retoriska frågor är nödvändiga i kriser, under förtryck och segregation: 
Vad händer? Till vem? Vem/Vilka orsakar detta? Varför? 

Sanningen ska göra dig fri, fri att i sanning stå med Maria under korset. Men inte utan att ta del i Kristi lidande, ja, inte utan att ta del i Marias lidande:

”Det fanns också dem, som längs vägen, såg, att Hennes sorg var så stor att de blev rörda till tårar, 
de som följde Henne, grät mer för Henne än för Vår Herre”.
                                                                                               /Bernhard av Clairvaux/

Alltfler präster, biskopar och kardinaler stödjer – öppet eller tyst - homosexualitet och hbtq, de anser att Kyrkans tro och Lära ”är utvecklingsbar: ”såsom världen är idag kan man inte begära det omöjliga av människor”, eller, ”såra inte redan sårade människor”. 
De flesta säger ingenting. Kanske heller inte anser någonting.
Detta är i grund och botten inte enbart likgiltighet till Kristi lag och till Guds ord, men det är olydnad! 
I den ”Nya Kyrkan” är det viktigt att vara politiskt korrekt; att uttala sig om klimat och att aktivt göra något för att minska utsläpp av avgaser. 
”Fasta från Fossila bränslen”, kall från Vatikanen!!!
Det är hädiskt att tala om en sådan ”fasta” när vi istället från Rom skulle får höra om Kristi lidande och hur vi kan förena oss med Honom denna fastetid. En annan lika hädisk ide’ var att påven skulle utropa en fasta från kött under fastetiden, inte för att förena sig med Jesus och göra uppoffring i åminnelse av Hans lidande men för att kossorna nu förstör Moder Jord med deras gaser…
Demonernas makter använder sig av människors ibland naivitet, ibland elakhet, för att förstöra vår tro på Gud och införliva oss med tro på Jorden och på Människan. 
Märker någon det?

Människors frälsning...?

Kyrkan existerar för själars helgelse och frälsning.
Eukaristin, och samtliga Sakrament, är Hennes främsta redskap till det ändamålet.
Bön och bot, att ge sitt liv till Gud i någon orden, löften och vigning till Maria, till änglar och till Ärkeänglar hade blott ett mål:  att engagera sig i arbetet för syndares, kättares, schismatikers, Judars, hedningars och Frimurares omvändelse och frälsning!  Och för Kyrkans söners och döttrars helgelse.
Ekumenik och inter-religiositet har förmörkat och utspätt vår tro så till den grad att allt anses ”heligt och gott”.
Det är endast Katolsk Tro och Tradition som måste offras på Världens Globala Altare…
Människor har i alla tider vetat att till skillnad från ”Gott” finns ”Ont” och att det onda inte är något som ligger i luften, men ligger i människans fallna natur om hon inte medvetet motstår det. 
För att försvara det sanna och goda måste vi, per definition, bege oss in i kampen mot det onda. 

Maximillian Kolbe
Frimurarna i Rom samlades, 1917, i stora grupper utanför Vatikanen och delade ut broschyrer där de hävdade att Italiens polis hade plikten att bryta sig in i Vatikanen.
De bar svarta banderoller på vilka de hade målat - inte den segrande Helige Ärkeängeln Michael, men - Ärkeängeln Mikael krossad under Lucifers fot! 
På andra banderoller hade de skrivit:
” Djävulen kommer att regera i Vatikanen och påven kommer att vara hans schweizergarde”. 
Frimurarfanorna svajade utanför Vatikanens fönster medans man attackerade påvedömet.

”Det var då tanken kom att bilda en grupp bröder
och präster som skulle vara engagerade i att
bekämpa Frimureriet och andra Luciferiska tjänare”.

                                                                                                  (The Writings Vol.II; Maximilian Kolbe)

St. Maximilian reagerade. Han reagerade mot de onda. Han kallade ont för ont, och ville försvara Kyrkan från det som potentiellt och reellt kunde förstöra Guds liv i Kyrkan och i människors själar!

Kan man avvärja kätterier, lögner och villfarelser med tystnad?

Den Obefläckade Avlelsen var Maximilians väg.
Han ville, att dem som gick med i hans nystartade grupp:
”Den obefläckades Armé”, skulle vara vigda till 
”Den Obefläckade”; de skulle bryta ner alla barriärer, stänga in sig i hennes "trädgård" för att där offra hela sitt liv för Henne!
Genom Henne och för Henne ville Maximilian nå hela världen. De skulle inte begränsa sig till att försvara tron men skulle också attackera; inleda en offensiv och erövra fiendens fästen! 
De skulle utveckla och alltid fostra i sina hjärtan, en kärlek utan gränser till sin nästa, ja, samma kärlek som de bar till Immaculata själv. Samtidigt skulle de marschera vidare med hat, oförsonligt hat, ja, samma hat som Immaculata själv hyser mot ondskan och mot synden, även mot en ringa synd!

St. Maximilian Kolbe stod med Maria vid korsets fot. 
Hela tiden. 
Han var Marias. 
Den Obefläckades egendom. 
Maria förde Maximilian till Auschwitz där han gav sitt liv i utbyte mot att en medfånge skulle få leva och komma hem till sin fru och barn.

Förstår vi att det var Maria, Den Obefläckade, som ledde honom dit?
Ser vi att det var Hon i Honom?

Kyrkan tro och agerande igår - och idag
Att ”stå under korset” i kristider, under utmaningar, under den Ondes förtryck och sabotage betyder att man på något vis har reagerat till det. En reaktion sker när något eller någon som man uppskattar, tror på eller älskar, är under hot, förtrycks eller attackeras. 
I grund och botten så handlar det om sanning; att något, i sanningens namn, inte står rätt till! 
Under Covid-tiden märktes en oerhörd segregation mellan vaccinerade och icke vaccinerade vilket uppstod genom medians och andra instansers ständiga påtryck. Hat mot de ovaccinerade gick så långt att de blev bortstötta och på olika vis förtryckta. Man frågade sig inte om detta var rätt, istället fortsatte trakasserierna obehindrat och utan någon som helst logik; 
hade det tidigare någonsin hänt att de som inte varit vaccinerade, spred smittan till dem som vaccinerats?!

Att stå med Kyrkan, att idag stå vid korset med Maria - är uppenbarligen inte detsamma som det var innan det II: a vatikanska konciliet:

Islam
Islam spreds med svärd; jihad. Muhammeds budskap var:
”den som dör medans han sprider Muhammedanism kommer till paradiset. År 632 var Arabia Islamiskt. Muhammedanerna gick utanför deras gränser och övertog Damaskus 635, Jerusalem 638, Alexandria 641, Syrien, Palestina, Egypten och Persien föll till Muhammedanska attacker 652 och 730 hade Algeriet, Libyen och Tunisien övertagits av Islam. 
Det var av kärlek till Kyrkan - och rättigheten (och, kan man säga, skyldigheten) att återge och bevara dessa länders katolska tro, den enda tro som kan öppna himmelen och ge ett evigt liv med Gud - som man gick ut för att kämpa emot fiender. 
Det var av kärlek till Den Heliga Jungfrun Maria som korsriddarna gick ut på det första korståget (1096–1099) för att befria Jerusalem från Muslimsk kontroll.
Korståget lyckades, varpå Jerusalems kungadöme etablerades.
Detta korståg var deklarerat av Påven Urban II i Konciliet av Clermont, 1095.

För den medeltida katoliken var en pilgrimsfärd till Evangeliets heliga platser en viktig del av deras liv! 
Men Pilgrimsfärder stoppades och pilgrimer attackerades. 
En av de sista händelserna till att förklara ett korståg var massakern på biskop Gunther av Bamberg och 12 000 pilgrimer. När, på Långfredagen 1065, dessa pilgrimer, både rika och fattiga, adel såväl som bönder, befann sig mellan Caesarea och Ramla, med två dagars resa kvar till Jerusalem, attackerades de av muslimer. Några pilgrimer lyckades fly, men de flesta mördades medans andra såldes som slavar.

I detta läge måste åtgärder vidtas; ett rättfärdigt krig skulle föras mot jihad. 
Den bysantinske kejsaren Alexius (1080–1118) vädjade till påven Urban II om hjälp. Den 18 november 1095, vid konciliet i Clermont, svarade påven: 

”En fördömd ras … har våldsamt invaderat kristna länder och avfolkat dem genom plundring och eld. … De har förstört Guds kyrkor eller tagit dem för sin egen religions riter. … De har berövat oss Jesu Kristi grav, det underbara monumentet av vår tro. ... Vems är plikten att hämnas dessa oförrätter och återvinna territoriet, om inte er? 
Om ni inte tar ställning mot fienden nu, kommer strömmen av deras framfart att överväldiga många fler av Guds trogna tjänare.” 
Så, som en sista utväg, deklarerade de valda ledarna ett korståg.

Lepanto
Påven Pius V insåg hur enormt viktigt det var att stå emot Turkiets aggressiva utbredning då den verkliga striden som utkämpades var andlig; en konflikt mellan trosbekännelser där insatserna var själva existensen av det kristna Västerlandet.
Vid slaget av Lepanto 7:e Oktober 1571 beordrade Påven Pius V det katolska Europa att be Rosenkransen så att den Osmanska sjömakten skulle besegras. 
De segrade, och för den segern var det den Heliga Jungfrun Maria man ärade och tackade!
Det Osmanska riket förlorade: 170 fartyg, 33 000 män som dödades, sårades eller tillfångatogs. Samtidigt befriades 12 000 kristna slavar.
Osmanerna dominerade inte längre Medelhavet.

Den 7:e Oktober, då "Slaget vid Lepanto”, utspelades blev dagen för Festen som kom att heta ”Vår Fru av Rosenkransen”.

”Slaget vid Wien”, firar sin seger 12:e September som Marias Fest: ”Det heliga Namnet Maria”.

Folket kämpade med förtröstan till, och med Marias förbön och Moderliga hjälp.
Maria, kvinnan vid korsets fot, är kvinnan som lever i, och med alla dessa kämpar, det är Hon som inger mod i dem, som ingav mod i kvinnorna som stannade hemma medans deras män och söner gick ut i kampen för att försvara de kristnas Tro och Kyrkor.

 Louis Grignon de Montfort.
När St. Louis Grignion (1673–1716) var i Poitiers och predikade andliga övningar för St. Catherines systrar, skickade biskopen, påverkad av Jansenismen, St. Louis Montfort ordern att omedelbart lämna stiftet! Fr. Louis lydde. Vid sitt avsked till systrarna och vänner använde han sig av brevkontakt för han var förbjuden att tala med dem:

"Kom då ihåg, mina kära barn, min glädje, min ära och min Krona, att ha en brinnande kärlek till Jesus Kristus och att älska honom genom Maria. 
Låt sann hängivenhet till vår kärleksfulla Moder vara uppenbar överallt och för alla, så att ni kan sprida Jesu Kristi ljuva doft överallt. 
Bär ert kors med beständighet genom att följa vår Gode Mästares steg och så få Kronan och det Rike som väntar er. Var trogna era doplöften och allt vad de innebär…
Be Rosenkransen varje dag antingen privat eller offentligt och ta emot sakramenten…
"Jag ber mina kära vänner i Montbernage, att fortsätta be, be ännu ivrigare…
"Jag står inför många fiender. Alla de som älskar och uppskattar övergående och förgängliga ting i denna värld behandlar mig med förakt, hånar och förföljer mig, och ondskans makter har konspirerat för att uppvigla mot mig dessa mäktiga makthavare!
Omgiven av allt detta är jag väldigt svag, till och med svagheten själv. 
Jag är okunnig, till och med själva okunnigheten. Eftersom jag är så ensam och usel skulle jag gå under om jag inte stöddes av Den Heliga Jungfru och goda människors böner, särskilt era. Genom det får jag av Gud talets gåva och gudomlig vishet. Detta blir botemedlet mot mina sjukdomar och det kraftfulla vapnet mot alla mina fiender!

För att då ytterligare ge ett prov på ”krigsandan” enligt Evangeliet och Kyrkans Tradition måste vi lyssna till Louis Grignion de Montfort i hans Mästerverk:
”Sann hängivelse till Maria”.
Där skriver han profetisk, under Den Helige Andes brinnande dynamik och inspiration, om hur Marias barn kommer att verka för Gud och för Kyrkan i världen:

”Men hur kommer de att vara? Dessa tjänare, dessa slavar, dessa Marias barn? 
De kommer, i Marias händer bli likt skarpa pilar som kommer att genomborra hennes fender. 
De kommer vara lika Levis barn, luttrade av stora prövningars eld och nära förenade med Gud. De kommer bära med sig kärlekens guld i deras hjärtan, bönens rökelse i deras själar och späkelsens myrra i deras kroppar. De kommer att föra med sig den ljuvliga doften av Jesus Kristus till de fattiga och enkla, men dödens odör till de rika, mäktiga och denna världens högfärdiga. 
De kommer vara som åskmoln, som flyger i luften vid den Helige Andes minsta andetag, de kommer att lösgöra sig från allt som skulle binda dem och inte heller ska de oroa sig för något. 
De kommer att låta ett regn av Guds ord och evigt liv flöda fram, de kommer inte att förvånas över någonting, inte oroa sig över någonting. De kommer att dåna och dundra mot synd, storma emot världen, slå hårt mot djävulen och hans följare, för liv eller för död kommer de att genomborra, med Guds ords tveeggade svärd, dem till vilka de är sända av Gud.
De kommer vara den sista tidens sanna apostlar som Härskarornas Herre kommer ge vältalighet, och styrka att utföra underverk. De kommer ha duvans silver vingar som gör det möjligt för dem att gå dit den Helige Ande kallar dem, ty de är så uppfyllda av viljan att söka Guds förhärligande och själarnas frälsning. 
De kommer vara Jesu Kristi sanna lärjungar, efterlikna Hans kärlek men också Hans förakt gentemot världen. 
De kommer peka ut den smala vägen som leder till Gud enligt det Heliga Evangeliet och inte efterfölja denna världens normer. 
De kommer inte att vara inställsamma, de kommer inte bespara, ta hänsyn till eller frukta någon människa – oavsett hur mäktig hon må vara. 
De kommer ha det tveeggade svärdet av Guds Ord i deras munnar och Korsets blodbestänkta flagga på deras axlar. De ska bära ett krucifix i deras högerhand, rosenkransen i deras vänstra och de heliga Namnen Jesus och Maria i deras hjärtan”. 

Orsak till korruption; svaghet
Var partisanernas styrka den egentliga orsaken till den Franska Revolutionen? Var det inte hellre, och med större sannolikhet, svagheter bland dem som skulle ha motstått och bekämpat den? 
Man ville inte lyssna till St. Louis Montforts varningar. 

Den 17:e Juni, 1689, beordrade Jesus, kung Louis XIV av Frankrike, genom en uppenbarelse till S:ta. Margareta Maria Alacoque, att Frankrike skulle vigas till Jesu Heliga Hjärta. 
Men Ludvig XIV hörsammade inte detta önskemål.       
Resultatet var den franska revolutionen. 

År 1931 förtrodde Jesus till Sr. Lucia, en av de tre visionärerna i Fatima, att ”det blir med Rysslands vigning till Marias Obefläckade Hjärta, som det blev med Frankrikes vigning till Mitt Allra Heligaste Hjärta…

"De ville inte hörsamma Min begäran. Liksom kungen av Frankrike kommer de att omvända sig och vilja viga det, men det kommer att bli sent. Ryssland kommer redan att ha spridit sina villfarelser över hela världen…”

Likgiltighet, människorespekt och rädsla för impopularitet, leder till en enda sak:

"Fortet är förrått, av dem som borde ha försvarat det."
                                                  /St. John Fisher, biskop och martyr/

 …fylld av en sorg som inget mänskligt hjärta har känt till.

Maria vid korset
Den heliga Jungfrun är lammet i Lammet, Hon är Modern som ger sitt liv vid korsets fot, som offrar sig i 
med-lidande med Hennes son, Guds Son, världens Frälsare - för själars frälsning. 
Medförlöserskan. 

Hon stod inte under korset i sin egen smärta, oro och fruktan; Hon stod där, nedsänkt i Hans sorg, Hans smärta, Hans lidande, som, förenad i kärlek med Jesus, blev Hennes eget offrande för vår frälsning. 
Ingen annan varelse har älskat Gud som Maria älskat Honom, därför finns det aldrig någon sorg som Hennes sorg.

                                ”Hans sorg var min sorg”, sa Hon,” för Hans Hjärta var mitt Hjärta”.
 
                                                                                                               /Heliga Birgitta; Uppenbarelser/

Jungfrun Maria stod vid korset. Men det började inte där. Dessförinnan hade hon följt Jesus på korsets väg…hon följde varje steg, varje fall, varje örfil, varje hånande, varje föraktande grimas som Han gavs under vägens långa och obeskrivbart smärtsamma lopp. 
Maria såg Hans förvrängda anlete, täckt med blod, smuts, svett och spott… allt under en mycket lång, hård otäck korsvandring. 
Glåporden östes över Henne; ”Hädarens mamma”! ”Din son utger sig för att vara konung; ”Hälsad vare du - drottning!”. Demoner omringar Henne, förlöjligar Hennes renhet och helighet, demoniskt beteende bland tyranniska folkhopar som avskydde Hennes närvaro. Orena och hatiska uttryck runtom Henne, man skrek runt Henne och till Henne hela vägen fram till Golgata; där fick Hon ta emot ett livlöst förvridet blodigt lik i sina armar. Sen, spärrades Hon av från Hennes Allt, Hennes Liv, av den tunga stenen som blockerade ingången till platsen där Hennes Kärlek lades.

Maria offrar sin Sons liv…ett liv som hon älskade mer än sitt eget och som fick henne att utstå outsägliga plågor.
Maria led mer av att bevittna sin Sons lidanden än hon skulle ha gjort om hon hade utstått alla plågor i egen person. 

"Alla sår som var utspridda över Jesu kropp förenades i Marias hjärta, för att plåga Henne under Hennes Sons lidande. ”Marias Obefläckade Hjärta var genom medlidandet med sin Son, en spegel av hans plågor, i vilken man kunde se återspeglat; spottandet, slagen, såren och allt som Jesus led. 
Vi kan därför säga att Maria, på grund av den kärlek som hon bar honom, var i hjärtat, under sin Sons lidande: slagen, gisslad, krönt med törne och spikad till själva korset av sin Son”.
                                                                                                                                      /Bonaventure/

Sammanfattning
Kanske vi ordentligt måste söka förstå: vad förening med Jesu lidande är, vem Maria är, att Hennes närvaro vid korset inte på något vis är passivt, hur behagar vi Gud, när är vi Kristi efterföljare – och när är vi inte det?

Vi är i behov av ett ”förnyat traditionellt” tänkande och agerande. Kyrkan på jorden är en kämpande Kyrka! Hennes uppgift är att kämpa mot det onda, ja, mot allt som står i Hennes väg för att Kristus ska kunna nå människor med Hans ömma men ändå krävande kärlek, nå människor med Hans Lära som alltid är Sann, oföränderlig och frälsande; nå oss med Hans Sakrament för att ge oss en oförvitlig tro på Honom som är Livet, Sanningen och Vägen!

Jag var hungrig – inte bara för mat men för Sanningen
Jag var törstig - inte bara för vatten, men för Trofasthet
Jag var en främling – och ni gav mig det kristna arvet
Jag var naken – och ni skylde mig med kyskhetens rena lära
Jag var sjuk – och ni gav mig Kristi Blod
Jag var i fängelse – och ni befriade mig från falska läror

                          Vår Fru av Rosenkransen, be för oss!