”Sent har jag älskat Dig, Du Skönhet så uråldrig och så Ny”

”Den högsta lagen är själars frälsning” 
                                                                         (Kyrkolagen #1752)    

Motu proprio

I Traditiones custodes lägger påven fast den ordinarie mässformen som den romerska ritens ”enda uttrycksform”. 
Om Novos ordo nu är den enda form av"Lex Orandi” för den Katolska Kyrkan så innebär det att man har förkastat en bit av Kyrkans historia och Hennes specifikt vackra, genomtänkta och djupt inspirerade rit från antiken och medeltiden, som framställd i Missale Romanum 1570.

Kan något så vackert vara orsak till splittring?
Om det är menat att vi ska förstå vår katolska tro så gör denna plötsliga förändring det svårt eftersom det inte var många år sedan som påven Benedictus XVI utgick med ett annat Motu proprio där det sades precis tvärtom:

”Konst 1. Den romerska missalen som tillkännagavs av påven Paul VI är det ordinära uttrycket för Lex Orandi i den katolska kyrkans latinska rit. Den romerska Missalen som utfärdades av den helige Pius V och reviderades av den välsignade Johannes XXIII anses ändå vara ett extraordinärt uttryck för samma Lex Orandi i kyrkan och vederbörligen hedrad för dess vördnadsvärda och gamla användning. Dessa två uttryck för kyrkans Lex Orandi kommer inte på något sätt att leda till en splittring i kyrkans lex credendi (trosregel); för de är två användningar av den enda romerska riten.
Det är därför tillåtet att fira Mässoffret efter den typiska upplagan av den Romerska Missalen, som tillkännagavs av den salige Johannes XXIII 1962 och aldrig upphävdes, som en extraordinär form av kyrkans liturgi. Villkoren för användning av denna missal enligt de tidigare dokumenten Quattuor Abhinc Annos och Ecclesia Dei ersätts nu enligt följande:

Konst. 2. I Mässor som firas utan en församling kan vilken katolsk präst som helst i den latinska riten, vare sig den är sekulär eller vanlig, använda antingen den Romerska Missalen som publicerades 1962 av den salige påven Johannes XXIII eller den Romerska Missalen som offentliggjordes 1970 av påven Paul VI, och kan gör det varje dag, med undantag för påsktriduumet. För ett sådant firande med antingen Missal behöver prästen inget tillstånd från apostoliska stolen eller från sin egen ordinarie”.


Jean Pierre Maugendre (renaissance catholique) påpekar att Kyrkans Lex Orandi, såsom den varit i 1700 år, är inte ”bara en Mässa” men en enorm sammansättning av historiska böntexter, ceremonier och musik. 
Den Traditionella Latinska Mässan är omfattande!

Liturgin mognade i en organisk framväxt under påven Damasus (370) det fortsatte så, växande under påven Gregorius den store fram till Pius V:e där Mässan fick en slutlig helhet i, vad man kallar, den Tridentinska Mässan av 1570. 
Liturgier som var äldre än 200 år integrerades och blev 1570 - Missalen. 
För att försäkra sig om att ett protestantiskt inflytande inte skulle påverka de liturgiska rubrikerna, förkastades de liturgier som var yngre än 200 år.

Det som nu hänt är alltså precis tvärtom!

Mässan från 370 är densamma som Mässan som fortskred under påven Gregorius Magnum på 600-talet förutom några förändringar i rubriker och kalender. Pius den V:e förenade de olika liturgi formerna då han var mån om att bevara tradition och att försvara tron.
St. Pius V kodifierade den romerska ritualen i Bullan "Quo Primum”. 
Detta är ”Mässan av alla tider”.

Upp till 1962 gjordes få förändringar i liturgin och aldrig så radikalt som det gjordes 1969.
Då gjordes inga ändringar eller tillägg till själva texten, istället presenterades en helt ny Mässbok!
Den Traditionella Latinska Mässan uppdaterades alltså inte enligt Vatican Konciliets normer, den försvann helt ur sikte.

När den nya Mässan infördes 1970 förmodade man att den gamla Mässan snart skulle glömmas under det att nya generationer växte fram. Men konstigt nog var det precis dessa nya generationer som fann den dyrbara Skatten i Den Traditionella Mässan. 

Upphävd eller inte upphävd 

Det är inte svårt att känna igen kontinuiteten mellan Tillbedjan av Gud i Gamla testamentet och Tillbedjan av Gud i den katolska Kyrkans Traditionella liturgi; mycket precisa regler och en överväldigande vördnad. Liturgin talar om ”Någon Annan”, den Traditionella Latinska Mässan ligger inbäddad i ett gyllene, kraftfullt strålande liturgiskt Transcendentalt moln, tryggt omfamnad av århundraden av människors böner.

Dess Liturgi är: ”ModerKyrkan som lär”… I varje ord och gest, knäböjning, slag på bröstet, i varje bugning och framböjning, i musiken, i tystnaden och i bönen, finns något att lära, finns ett budskap som talar till oss i djupet av våra törstande själar och berättar i Gudomlig utsmyckning om vad som händer och vart vi egentligen befinner oss. Inga aktiva deltaganden och förkortade texter på vardagsspråk kan någonsin åstadkomma något som ens liknar det!

Innan det ”första” avskaffandet (1970) av Den Traditionella Mässan, bad man som man hade bett i århundraden. Man växte upp med en rit som hade givits vidare från generation till generation. Det var liturgin som hade format hela Europa, oräkneliga barn, familjer och helgon. Den skapade en kultur som ingav identitet och stabilitet, en visshet om Guds Majestät och människans litenhet.

”Riten”, den form av firande och bön som har mognat i Kyrkans tro och liv, är en sammanfattad form av levande tradition där de som använder riten uttrycker hela  dess tro och bön, och därmed blir också gemenskapen mellan generationer något vi kan uppleva, gemenskap med de människor som bad före oss och ska be efter oss. Således är riten en förmån som ges till Kyrkan, en levande form av befästning (parados), ett” låta gå vidare” av Tradition.
                                                                    (Kardinal Ratzinger The Organic Development of the Liturgy)

Hur ska vi kunna förstå att en 1700 år gammal rit håller på att bli upphävd, eller avlägsnad?

I Påven Benedictus brev till biskopar i 2007, som skrevs i samband med hans Motu proprio, skrev han att den Traditionella Latinska Mässan aldrig varit upphävd, helt enkelt därför att den inte kunde upphävas. Redan 1987 hade, då kardinal Ratzinger, tillsammans med andra biskopar kommit fram till samma slutsats; att den Antika Mässan inte kunde bortskaffas.

Nu handlar det om precis samma Mässa men den här gången måste de trofasta göra en 180 graders omvändning i deras förståelse som nyligen var att Mässan som inte någonsin kunde bli upphävd kan nu bli upphävd.  

Samma Mässa som av en påve sades tillhöra Kyrkans levande arv, har nu 14 år senare blivit ett museiföremål som en liten grupp kan få tillträde till ifall tillåtelse blir dem givna - för nu. Sedan kan också det ändras. 

Efter Vatican Konciliet, 1970, var det förbjudet att fira Den Tridentinska Latinska Mässan, till 2007, då påven Benedict återupptog firandet av den eviga Mässan. 
Men åren däremellan hade den Antika Mässan uppehållits av olika Ordnar och enskilda präster runtom i världen. Under årens lopp växte också ett flertal präströrelser fram vilka fick tillstånd att fira enbart den Tridentinska Mässan.
Är detta inte något vi borde se på med förundran? 

Varför anammade påven Benedictus den Traditionella Mässan och lät präster fira den och lekmän att delta i den?

”Den liturgiska reformen (1970) har i sitt konkreta genomförande tagit ännu mer avstånd från sitt ursprung. Resultatet har inte varit ett återupplivande utan en förödelse. I stället för liturgi, frukten av en ständig utveckling, har de uppfört en påhittad liturgi. De har övergivit en livskraftig tillväxt och
” ett blivande” och ersatt det med ett påhitt. De ville inte fortsätta utvecklingen, den organiska mognaden av något som levde genom århundradena, och de ersatte det, som om det skulle vara en teknisk produktion, med en ihopsättning, ett ögonblickets banala produkt.

                                                  (Sharon Kabel “Catholic fact check: Cardinal Joseph Ratzinger and the fabricated liturgy,” )

Tillbedjan
Gud har en önskan om hur Han vill bli Tillbedd. 
Det är inte vi som ska ”känna efter” vad som passar oss bäst, det är vi som ska lära oss att be såsom det behagar Gud.
Mäss Offret är inte något som kan konstrueras baserat på tidens ständiga  förändringar just som Guds ord inte förändras i takt med hur tiderna förändras…. Ändå kan vi klart se hur det idag är något helt naturligt att omarbeta och omtolka Guds ord och Kyrkans traditioner så att det ska ”passa in” i vår tidsepok - enligt några fås personliga önskningar. 

”Femte Moseboken ger mycket exakta och tydliga instruktioner för Tillbedjan,
Herren Jesus Kristus, det enda fullkomliga Offret,  är historiens Herre. Han är själva bandet som binder samman det gamla och det nya testamentet”.
                                                                                   (Fr. Albert P. Marcello)

Påvens auktoritet är bunden till trostraditionen vilket även gäller liturgin. Liturgi har aldrig förr ansetts vara något man tillverkar, snarare har den Traditionella Mässans liturgi vuxit fram genom århundraden, naturligt, harmoniskt och klingande klart! Det finns ingen som har ”gjort” den, man vet inte vem som skrev musiken till alla otaliga utomordentligt vackra kompositioner, där musiken bär Guds ord och ordet bär musiken i en enastående förening.
Påvar har alltid ansetts, och ansett sig själva, vara tjänare av liturgins naturliga utveckling, men en utveckling som haft en bestående identitet. Deras första, största och egentligen enda uppgift har varit att beskydda Kyrkans lära och tradition..... 

60-talet
Det är ett faktum att många katoliker, efter beslutet att lämna Kyrkan då de upptäckt en troskris såväl i dem själva som i Kyrkan, har hittat tillbaka genom den Traditionella Latinska Mässan.
Bland de traditionella finns övervägande unga familjer, också ensamstående mammor med barn, som upplever att det är svårt att vara familj och att ha barn i den här alltmer aggressivt sekulära världen. 
Den Traditionella Mässan ger dem en speciell frid och hemkänsla, de förenas med andra som söker Guds hjälp och en trygg väg att gå i en tid när allt blir allt oklarare. 
De finner i den Traditionella Mässan - och med den följer den traditionella tron - en beprövad och säker väg att gå för dem och för deras barn. De har kommit till en plats där man fortfarande tror på det som man hade trott att kyrkan trodde på men funnit att den inte trott på. 


”…ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, 
det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, 
en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; 
ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, 
och det renande blod som talar starkare än Abels”.

                                                                                                                                                       (Hebreerbrevet 12:22)
Alltfler människor, särskilt de yngre, vill mer än någonsin ha det som är autentiskt.
I tider som nu då allting är flytande och luddigt behöver och söker människor det sanna, det rätta, det som har identitet, det som har karaktär,  det som är si eller så och inte både si och så. Man längtar efter sanning, skönhet och godhet.

Moralisk frihet och gränslöshet drar inte längre ungdomar. Det verkar dock som att ett flertal av Kyrkans ledare har fastnat på 60-talet som om det skulle ha varit historiens största händelse, bästa händelse, enda händelse - den enda händelse värdig att hålla vid liv så mycket som det någonsin går! Man får inte tappa 60-talet ur sikte man får inte se eller lyssna, citera eller uppmärksamma någonting annat. 
Allt som var före 60-talet - även det som hölls för heligt och sant under 1700 år - måste helt enkelt bort!  Vi hör bara om Vatican II, vad sades under de andra 20 Koncilierna?
Nutidens familjer och unga, också de som söker deras kall i Ordens livet söker det som är 100%.
De söker efter tradition, rötter, sanna dofter och rent vatten.

Vilka är de traditionella?
Vilka är de som söker sig till den Traditionella tron och ”Mässan av alla tider”? 
- Det är dem som är stolta katoliker, tacksamma efterföljare av Kristi budord och Kristi kors, det är dem som vill leva i dygd och läser om helgonen för att försöka efterlikna dem. Det är dem som bildar familj och välkomnar många barn, de vars kvinnor täcker sina huvuden med slöjor (jfr1Kor.11) och vars män klär sig högtidligt för Mässan och ber rosenkransen. 

Det är dem vars seminarier fylls till brädden och där nya Ordnar bildas för att ta emot unga traditionella kvinnor. De traditionella är dem som föredrar att falla tillbaka på beprövade böner. De traditionella är dem som upplever att den Tridentinska Mässan klart och tydligt visar att Någon Annan är Närvarande. 
Att de står på helig mark.

De traditionella går till Mässan sökandes stöd och kraft för att kunna leva deras tro i hem och i arbete under veckans lopp. 
De tror på alla tio budorden, på familjens oersättliga plats i samhället, de tror på Kyrkans lagar och traditioner, på dogmer och doktriner, de tror på sakramenten och använder sig flitigt av bikten. De älskar att se det högtidliga och vackra i kyrkan därför att det påminner dem om var de befinner sig: inför Gud Allsmäktig, inför det Heliga Offret på Golgata, inför nådens timma. 
Den Traditionella Latinska riten lär att Kyrkan gärna slösar, slösar mycket, ger överväldigande, gör det så vackert som bara möjligt - för i dess mitt, finns en Kostbar Pärla! Och det var så liturgin utvecklades; man förstod allt mer att Guds Kropp och Guds Blod hölls i Kyrkans händer…Så Hon utarbetade en passande fattning, en första klassens läggning; lager på lager av skönhet, helighet, Majestät, allting skulle visa att här finns Härligheten, Offret, Lammet, Heligheten, vördnaden…allt detta är den Traditionella Mässan oslagbar i att visa!

Förändring
Det primära för Ärkebiskop Bugnini, å andra sidan, i hans omkonstruerande av Mässan, är enligt honom själv: 
”Orsaken till Mässans förnyelse är att få bort det som är en stötesten för våra åtskilda bröder”.

Kolossalt mycket har faktiskt drabbats av 1970 års förändring, drabbats hårt; det stabila försvann, en anda av föränderlighet uppstod i en Kyrka som under en tid av 1700 år, hade fört vidare till andra vad Herren hade givit till dem (jmf.1Kor.11:23).
Kardinal Newman har något att säga om det:

”Riter som kyrkan har utsett, och med anledning, - för kyrkans auktoritet är från Kristus, - eftersom de har använts länge, kan inte tas ur bruk utan att skada vår själ.
Man kan inte respektera religion och samtidigt förolämpa dess form. Med tanke på att formen inte omedelbart kommer från Gud, har användningen under en lång tid gjort den gudomlig för oss; ty religionens anda har så trängt in och satt den i rörelse, att förstöra den vore att, med avseende på mängden som tillber under den formen, rubba och rycka loss den själva religiösa principen”.

                                                                                                (St. John Henry Newman; Ceremonies of the Church)

Varför utsätts Den Traditionella Latinska Mässan åter igen? 
Den växer ju! Den traditionella flocken har vuxit till sig rejält och alldeles speciellt mycket de senaste 14 åren. 

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, 
men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far”.

                                                                                                                         (Johannes 3:8)
Kyrkans själ är Den Helige Ande, det är Han som blåser liv - eller inte - i det som Kyrkans tjänare gör. Det är Den Helige Ande som själv vet var och hur Han vill vara och förbli Kyrkans inre Liv. 
Kan det försvinna, som av den Helige Ande organsikt vuxit fram genom århundraden?

Ekumenik
Vatican Konciliet var ett pastoralt och inte dogmatiskt koncilium. 
Johannes XXIII:e som var initiativtagaren till konciliet kungjorde den 25:e Januari 1959 att syftet med det kommande konciliet var främst 
”att vara ett redskap för andlig förnyelse i Kyrkan och ett tillfälle för kristna bröder och systrar som var åtskilda från Rom att förenas i ett sökande efter kristen förening”. 

I Ekumeniken  måste Kyrkan göra avkall på sin trosidentitet för att istället kunna förenas i de likheter som finns med olika samfund. 
Den Traditionella Latinska Mässan passar inte alls in det nya förenandet, där finns inte plats för ekumenik, inte heller finns det någon möjlighet till koncelebration.

Det talas allt mindre om själars frälsning. Förr lärde Kyrkan att Hon var unik och att bara i Henne fanns frälsning.
50 år senare har vi nu alla lärt oss att frälsning finns överallt.
Varje mans väg leder till frälsning.  
Vi hör det sägas: ”bara du är en bra människa, så kommer du till himlen”. 
Och det är vad de flesta katoliker idag tror.
 Det som lärs ut är att Gud är barmhärtig punkt slut. 

I USA tror 70% av katoliker att den heliga Kommunionen bara är en symbolisk handling - inte Kristi kropp och blod. 
Frågan är då om man har lyckats med Kyrkans andliga förnyelse? 
Intentionerna kan ha varit hur goda som helst, men ska vi inte se på huruvida det har burit frukt eller inte?
Oräkneliga kyrkor har stängts runt om i västvärlden, omgjorts till restauranger, nattklubbar och barer i vilka man fortfarande kan se de vackra utsmyckningarna, dopfunten, korsets väg, Ambon…efterlämnade som kuriosa och antikviteter för dem som inte har någon aning om vad det är, dess historia eller dess mening. 
90.000 systrar lämnade sina Ordens liv efter Vatican II.
70.000 präster har lämnat sitt ämbete efter Vatican II.
Vi har bjudit in till våra Altaren i Basilikor, kyrkor - även i St. Peters kyrkan, andra förespråkare för många olika vägar till bön, befrielse och frälsning. 
Visar inte detta vad för slags ”sväng” Kyrkan tog, vad för slags förnyelse man ville ”berika” Kyrkan med?

Vi frågar oss aldrig om Kristus är sårad.

I alla tider har kyrkan talat om himmel och helvete, om ödmjukhet och om högmod, om synd och om dygd, om gott och om ont om sant och om falskt, om att det är en döds synd att inte gå till SöndagsMässan…
De som idag vill höra det går till den Traditionella Latinska Mässan. 
Den Traditionella liturgin är helt annan. 
Den talar tydligt och klart, även i den enastående heliga tystnaden.
Den talar klart därför den kommer ur en tro som inte tvekade. 

Den Traditionella Mässan är oskiljbar från den Traditionella tron.

Den Tridentinska Mässan bär med sig en annan tro än den vi har idag.
För, som man ber, så tror man: ”Lex Orandi Lex Credendi”. 
Teologin är annorlunda. Bönerna är annorlunda. Även läsningarna ur Skrifterna i Officiet, Kyrkans dagliga bön, är annorlunda då man efter andra Vatican Konciliet valde att ta bort de texter som inte lät bra,de texter som talade ett språk som inte ansågs passande i den moderna tiden.

Men vad passar den moderna tiden? Och vem bestämmer vad det är?

Enande
Vi uppmanas ideligen att leva som bröder och systrar med muslimer, buddister, hinduister, med dem som förnekar att synd är synd, med globala eliter…men det är uppenbart att de traditionella i vår egen Kyrka inte ses på som våra bröder och systrar…

Biskop Athanasius Schneider sa att efter detta Motu proprio är de traditionella  ansedda som 2:a klassens medlemmar. 
 
Församlingar firar Mässor på ett flertal språk för att bemöta de olika nationaliteter som finns bland dem. Detta leder onekligen till en massa problem och framför allt till separation. Kyrkans språk är ett: latin. Även då Hon talar alla språken!
Där de traditionella Mässorna firas finner man människor av alla nationer och språk förenade.
Förenade i ett språk.

I Gregorianiken bär musiken och orden varandra. Kristi ord och helgonens ord bärs fram på ett unikt sätt av musiken vilket ger både de som sjunger och de som lyssnar, ett ljus genom vilket man är innerligt omsluten av Guds ord som genom de speciella tonarterna tränger igenom kropp och själ! 

Varför skulle man vilja begrava en sådan liturgi?! Den lever ju!

Den Gregorianska musiken är en skatt som utvecklats genom århundradena. 
I de flesta fall är kompositörerna anonyma och man vet lika lite om platsen och tiden för skrivandet som man vet om de som skapade musiken. På så sätt sågs det Gregorianska sjungandet helt och hållet som Kyrkans tillhörighet. Även om musiken utvecklades som mest på 700-1200 talet så går det mycket längre tillbaka i tiden. Sjungandet av Skrifterna, Chant, kallades cantillation, det började omkring 1000 före Kristus. 
Särskilt i Psalmerna och i Krönikeböckerna ser vi att musik var ett ofta använt sätt att ”be Skrifterna”.
En av de Gregorianska melodierna:”Tonus Peregrinus” användes för Psalm 113 i den judiska synagogan.

Varför söka annorstädes när vi har det allra ädlaste vinet från Faderns Hjärta till Kristi Hjärta till Kyrkans Hjärta som går genom tiderna?
Och varför skulle just den här tidsepoken inte få ta emot det?
Hur kommer det sig att Kyrkan inte kan vara stolt över sitt eget arv?!  

Den som säger att den Antika liturgin inte har många gammaltestamentliga texter säger fel. Det är alltid förvånande att höra hör hur fritt man kan kritisera en 1700 år gammal Mässa och tradition. De som lever idag tror sig alltid bättre än de som levde igår…
Den Antika liturgin är genomsyrad med texter från hela Bibeln, inte enbart i läsningarna men rakt igenom hela Mässan!  De som följer den Traditionella Liturgin vet det. Man läser i sin egen missale på det språk man förstår och ser att Skrifterna är en tråd genom hela Mässan. 
Varje Söndag i året har sin egen Mässa. Var Fest, var Högtid har sin egen Mässa och i böner såväl som i sjungandet lyssnar vi till Skrifterna: 
Gregorianiken, delger och belyser Guds ord på ett enastående vis.
Det är sant att den Antika riten inte har en treårig läscykel där man systematiskt går igenom en stor del av bibelns böcker. Men den heliga Mässan var inte instiftad för att studera Skrifterna! Jesus instiftade den Heliga Mässan för att Han ville ge oss sin kropp och sitt blod. Han sa inte:” detta är mitt ord, den som äter det har evigt liv. Men Han sa att den som inte äter Hans kropp och inte dricker Hans Blod, har inget liv i sig. 

Skrifterna är mycket viktiga, men man behöver inte Mässan för att begrunda dem. I Mässan kontemplerar vi Gud, i Mässan Tillber vi Gud, Guds Kropp och Blod, Själ och Gudomlighet.
När vi sitter inför ett Altare på vilket det ligger en Bibel kan vi kanske tänka på Guds ord, eller på hur Bibeln som ligger där ser ut. Men när vi sitter inför ett Altare där det Allra Heligaste Sakramentet är exponerat, eller på vilket ett Tabernakel står, tänker vi ingenting. Där är vi är i Någons sanna Närvaro, där är vi med Kristus; sann Gud och sann Människa. Och vi Tillber.
Skrifterna, med tonvikt på predikandet, infördes i den Lutherska Gudstjänsten. Eftersom de inte trodde på Transubstantionen behövdes något annat. Bibeln, predikandet och församlingen, tog dess plats. Lutherska samfundet understryker Guds närvaro i församlingen, vilket är baserat på Matteus 18:20.

Kyrkan före det 2:a Vatican Konciliet och Kyrkan efter Konciliet har två olika livsåskådningar. Två olika sätt att bemöta Guds ord, två olika sätt att bemöta syndaren. Två olika sätt att bemöta Kristus. Två olika sätt att uttrycka tro. Två olika liturgier. Två olika språk. Två olika världsåskådningar. 

I den ena Kyrkan talar man om en oföränderlig tro, ett depositum fide, i den andra vill man följa med i tidernas förändring, och där måste Kyrkan hänga med.

Övergång till TLM
En del saker som bidragit till att många runt om i västvärlden gått över från Novos ordo till den Traditionella Mässan är att:
 

  • man söker en levande liturgi, med hängivelse till Gud, till Maria, till änglar och helgon
  • man söker större uppskattning och användning av sakramentalier
  • lanserandet av Pachamama i St. Peters kyrkan
  • att det nu verkar som att kommunion för omgifta är både bra och lagligt 
  • att samlevnad utan äktenskap (sambo) inte är problematiskt men t.o.m. bra
  • att det sagts att protestanter själva kan urskilja om de ska ta emot den heliga Kommunionen i den Katolska Kyrkan 
  • att officiella abortförespråkare får ta emot den heliga Kommunionen 
  • att kommunionen i handen är en ny ”fastställd lag”, fast Kyrkan aldrig offentligt sagt så  - inte ens Vatican Konciliet nämnde det - så till den grad att präster vägrar att ge de trofasta Kommunionen på tungan
  •  HBTQ Mässor firas i kyrkor
  • antydan till accepterandet av homosexualitet som ett sätt att leva
  • restriktionerna för Covid visade sig innebära att kyrkor stängdes
  • att tusentals människor runt om i världen som var sjuka och/eller dog (inte enbart av Covid) under Covid-tiden inte fick de sjukas smörjelse/Viaticum. 


…så nya besökare tillströmmade kyrkor där TLM firades, och de besökarna har sedan dess stannat där.

Dessa punkter som nämndes ovan berör en moral kod, en lära och tradition som funnits i Kyrkan sedan Hennes allra första början. Det är den moral kod och tradition som gjort att alltfler människor sökt sig till Kyrkan, den har hjälpt människor att komma till rätta med sina liv, komma till rätta med Gud, det är denna moral kod och tradition som varit dragningskraften för de många konvertiter som trätt in i Kyrkan.
Den traditionella katolska tron förändras inte, den förblir ett stöd för dem som söker, ett ljus för de som famlar i mörkret, ett hopp för de som vill ta sig ut ur begär och en falsk frihet. Den Traditionella Katolska tron är för dem som söker ljuset, sanningen, det äkta, det krävande, det livgivande, det ödmjukande, det rejäla, det vackra….det eviga.

               ”Som unga olivplantor, må Kyrkans barn vara runt Herrens bord ”.


 

"Sicut novellæ olivarum, Ecclesieæ filii sint
in circuitu mensæ Domino”
     (Ps. 127)