Vi fira alltså Petrus och Paulus högtid. Apostlafurstarna kalla vi dem eftersom de äro de mest betydelsefulla och de främsta bland apostlarna; de äro de afgörande pelarna på hvilken Kristi kyrka är grundad. Petrus står mer för sanningen och Paulus mer för kärleken, men idealt sett äro sanningen och kärleken identiska. Petrus och Paulus lefde konsekvent för evangeliet, för sin Återlösare och för sin kyrka och för allt detta gingo de i döden. Vi känna inte till den närmare anledningen till dödsdomarna, men säkert räckte det, att de gällde som ledare för de förhatliga kristna och hade uppmanat människorna att inte lyda statens kraf på att dyrka dess afgudar. Snart hade hedningarna också fått klart för sig att kristendomen stod i skarp motsättning till deras omoraliska sätt att lefva. Eftersom de kristna inte ville kompromissa, blefvo de hatade, förföljda och utlämnade åt döden. Därmed visade de sig vara äkta lärjungar till den Korsfäste, som ju hade gått samma öde till mötes. 
 
Propositio  
Det är en märkvärdig erfarenhet, som vi ständigt på nytt kunna göra: den som tager sin uppgift som profet på allvar, som dessa två apostlafurstar, hamna alltid i motsatsställning till en stor del af mänskligheten, framför allt i motsättning till dem som ha den yttre makten. Världen kan inte uthärda sanningen, trots att det till slut endast är den som de kunna lefva af, och bara genom sanningen är ett verkligt mänskligt, humant lif möjligt. 
 
De heliga Petrus och Paulus äro i sin existens och sin verksamhet ett lysande exempel för hvad kristet lif innebär. Att vara en kristen betyder inte bara att bedja och att vara from, det också, förvisso, men att vara kristen betyder också att ha en profetisk kallelse, att göra en insats för kristna värden, för rätt och rättfärdighet, för moralisk renhet. Det handlar om att engagera sig för Gud, för Kristus, för kyrkan och för människorna. Till det ha vi många tillfällen, ty rundt omkring oss händer ofta saker som inte äro särskildt kristliga. 
 
Tänk bara på lögnen som verkar eskalera starkt i vår tid. Nya begrepp ha införts, som “fejkade nyheter” och “alternativa fakta”. Vi ha också den sexuella revolutionen som fortsätter att breda ut sig, vi ha förstöringen af äktenskapet och de många skilsmässorna, vi ha de unga människornas desorientering, i kyrkan finns katekesundervisningen som ofta är bristfällig, och som de unga är utlämnade åt, åt den anpassning som många troende ha till tidsandan. Göra vi motstånd mot detta, råka vi i motsättning till tidsandan, till det sekulariserade samhällsklimat som dominerar vår kultur. 
 
Om vi vilja blifva god vän med alla, då finns det anledning att bli orolig, ty då

ha vi kanske redan anpassadt oss till den grad att vi förrådt vår egentliga kallelse. I Gamla Testamentet är det afgörande kriteriet för en äkta profet, att han kan klä skott och inte skonar sig själf, att han inte säger hvad alla gärna hör, att han helt enkelt inte ylar med vargarna. Profeten Hesekiels klagan på sin samtids Israel, träffar lika mycket vår egen tid, när han säger: “Dina profeter, Israel, har blifvit som schakaler bland ruiner. Ni ha inte ställt eder i bräscherna i muren, och ni har inte byggt upp muren till skydd för israeliterna, så att de kunna hålla stånd i kampen på Herrens dag” (13:4f). Dessa falska profeter stärkte på den tiden skurkarna i deras onda genom att inte tala om synden och genom att lugna samvetena.  
 
I vår tid saknas det äkta profeter, kristna som utan att svikta utför Guds uppdrag, som inte lugna ner människor utan tvärtom göra dem oroliga. Det finns sådana profeter, men alltför få. Hungern efter Guds ord, hungern efter sanningen finns i grund och botten redan där, fördoldt under ytan, men det saknas personer som trovärdigt vittnar om sanningen.  
 
Apostlafurstarna och de stora martyrgestalterna i kristendomens begynnelse äro för oss alla, herdar och troende, en maning, att inte förfela vår profetiska uppgift, därför att vi äro rädda för människor eller för att vi vilja bli uppskattade. Om apostlafurstarna och många andra som följde deras spår hade anpassadt sig, hållit tyst eller tagit tillbaka allt de sagt, då hade de visserligen kunnat lefva vidare ytterligare några år och dödt i någon sjukdom, men de hade dödt ärelösa, som förrädare af sanningen, ärelösa åtminstone i Guds ögon. Kristendomen hade inte slagit rot i den antika världen utan det stora antalet blodsvittnen.  
 
Peroratio  
Om vi verkligen tro på vår kallelse, då skola vi inte skona oss själfva. Det får inte bara ske i ruset af ögonblickets hänförelse, utan måste öfvas troget i det lilla. Det är mycket som står på spel. Äfven idag är det fråga om att vara och inte vara, inte mycket annorlunda än i början af kyrkans historia. Amen.