Fr. Fogelqvists predikan, Kristi Himmelsfärdsdag

Lärjungarne, “uppfyllda af stor glädje” 

Ordet “afsked” har ofta en bitter klang. Att skiljas från en älskad människa, eller från sin invanda omgifning, eller från sedvänjor som blifvit omtyckta, att bli kvar ensam, det är redan en smärtsam tanke. När en angenäm tid går till ända, då känns det tungt i hjärtat. Att taga afsked, så sade en gång en fransk filosof, är “att dö en smula” - un peu mourir. Till afskedet hör smärtan och tårarna, vanligtvis. Annorlunda förhöll det sig med afskedet vid Kristi himmelsfärd. Vi få veta att apostlarna vände tillbaka från olivberget till Jerusalem med stor glädje. De voro glada eftersom Kristus stigit upp till himlen och återvändt till sin Fader, eftersom Återlösningens svåra verk var fullbordadt och eftersom han lofvat dem att sända den helige Ande. Glada voro de framför allt, eftersom han beredt dem en plats i himlen. 

Propositio  

Också åt oss bereder han plats i himlen. Det gifver oss hopp, men samtidigt är det en maning till oss att inte sky några ansträngningar att komma till himlen. Inga lata och halfhjärtade nå fram. Faran för det är stor i dagens samhälle och också i våra dagars kyrka. Men vi tillhöra på jorden den stridande kyrkan, ecclesia militans, där lifvet är en kamp, som på slagfältet, på lif och död, något som sällan nämns i kyrkliga sammanhang. Många tycks ha glömt helt och hållet, att vi måste kämpa om himlen. 

Många tänka inte på eller vill inte tänka på att himlen inte bara faller ned i knäet på oss. Det finns en ingrodd frälsningsoptimism, som hänger samman med att vår Gudsbild blifvit svag, att vi inte längre veta hvilka vi äro och hvem Gud är, att vi inte längre ha känsla för det heliga; många ha förloradt känslan för att inget orent kan komma in i himlen, som Uppenbarelseboken säger. För det första få vi sällan höra talas om detta, för det andra bemödar sig världen framgångsrikt, att grundligt drifva bort känslan för det heliga. Se bara hur den traditionella latinska mässan har marginaliserats i många stift på initiatif af Vatikanen själf! Den mässan är det kanske främsta uttrycket för heligheten. Och när den tages bort gör synden resten. Det blir ett förstadium till otron, till affallet. 

Om alla komma till Gud och finna den eviga saligheten, de tröga och likgiltiga i samma grad som de ifriga och martyrerna; gudsförnekarna och förföljare af kyrkan i samma grad som de förföljda och martyrerna; de som bygga upp Gudsriket i samma grad som de som rifva ner det, Guds tjänare i samma grad som de som tillbedja världen; den skrupelfrie festprissen i samma grad som de som bära korset i Kristi efterföljd, då tages Gud och det hinsides inte längre på allvar. Det behöfver man inte ens tron för att inse; då räcker redan förnuftet. 

Från kätteriet om allas slutliga frälsning, är vägen till fullständig förnekelse af himlen inte långt borta. Det verkar som om dessa två synsätt samexistera bland många som ändå kalla sig kristna. Men varest Gud och himlen förnekas, där är vårt lif  som en väg utan mål, som en gåta utan lösning, som en fråga utan svar. 

Himlens verklighet kan man inte föreställa sig, fulländningens lycka kunna vi inte beskrifva med mänskliga ord, men - så mycket kunna vi säga - himlens fulländning börjar här på jorden i vår ärliga och uppriktiga sträfvan att tjäna Gud och vår nästa och att öfvervinna oss själfva, att vår sträfvan att bära Kristi kors i själfförnekelsens anda, samt att lefva af konfirmationens sakramentala nåd. 

Lärjungarnas glädje befinner sig i centrum af berättelsen om himmelsfärden och dagens högtid. Den glädjen har sin grund i lärjungarnas beredskap att arbeta för Honom som återvändt till Fadern, i deras beredskap att vinna världen för Honom och att dö med Honom. Därför är deras afsked af honom för dem en början på deras eviga gemenskap med Honom, gryningen på en ny dag, som inte längre vet af någon afton. 

Peroratio  

Också hos oss borde det vara så. Det är upp till oss, att följa Jesu lärjungar, att lefva af deras anda. Det betyder, att vi ställa oss emot världen, världen som evangelisten Johannes uppfattar den, alltså den gudlösa världen, att vi inte äro rädda för världens fientlighet. Men det betyder att vi alltid gifver Gud och evigheten prioritet och att vi ärligt lefva vår tro, att vi, för att uttrycka det bibliskt, inte försöka tjäna både Gud och Mammon (se Matt 6:24). Amen.