Fr. Fogelqvists predikan, Söndagen efter Kristi Himmelsfärdsdag

Tjänst, nådegåfva och förvaltning  

I söndagens epistel talar aposteln Petrus till oss i sitt första bref. Han säger: ”tjänen hvarandra, hvar och en med den gåfva han fått, såsom goda förvaltare af Guds mångfaldiga nåd.” Texten talar först om tjänst, för det andra om gåfvor och för det tredje om förvaltning. Vi skola försöka säga något om hur dessa utsagor kunna förstås. 

Propositio  

Först, uppmanar aposteln de kristna till ömsesidig tjänst. Den som tjänar, tjänar någon annan. Att tjäna är att komma andra till hjälp i deras behof. Gud har inrättadt det så, att hvarje människa behöfver den andre. Vi äro alla hänvisade till hvarandra. Vi behöfva hvarandra. Ingen människa är så rik att han inte behöfver någon annans hjälp. Ingen människa är så fattig, att han inte kan göra sig nyttig för en medmänniska. Den moraliska grunden för det ömsesidiga tjänandet är budet om nästankärlek. Hufvudbudet lär oss att älska Gud och nästan. Kärleken tvingar till tjänst. Enligt Kristi bud, är hvar och en, en nästa, som behöfver vår hjälp, vare sig han eller hon står oss nära eller fjärran, vare sig han är min landsman eller inte, vän eller fiende. Om hvar och en vore villig att hjälpa, skulle alla bli hjälpta. 

 “Tjäna hvarandra” uppmanar oss Petrus. Denna tjänst börjar i familjen. Föräldrar måste tjäna sina barn. Sin tjänst fullgöra de genom att vara förebilder och exempel, genom regler och vägledning för uppfostran, genom belöningar och straff. Barn måste tjäna sina föräldrar. Deras tjänst består i villighet och lydnad, genom uppmärksamhet och omtanke. Till tjänsten i familjen sällar sig tjänsten åt samhällsgemenskapen. Det fullgörs i arbete och yrkeslif. Människan är skapad och förpliktad af Gud till arbete. Arbetet är människans tjänst. Hon måste framför allt uträtta det arbete som hennes yrke eller samhällsställning lägger på henne. Den noggranna uppfyllelsen af yrkesplikter leder till fullkomlighet. Om du inte vill arbeta, kommer ingen bön att hjälpa dig. Rätt förstått, är hvarje yrke, hvarje ämbete, hvarje sysselsättning en tjänst, en tjänst åt andra, åt samhället. Det finns hela yrkesgrupper, som inte ha annat att göra än att direkt tjäna hjälplösa människor. Tänk bara på sjuksköterskor och annan vårdpersonal. 

 Vår Herre Kristus har visadt hvad tjänst är. Hans lif och död var en tjänst åt mänskligheten, och en förebild för lärjungarne, och han har själf sagt; “Den störste bland eder vare den andres tjänare” (Matt 23:11). Till den tjänsten hör vanligen ödmjukhet. Man måste, så att säga, förminska sig själf, för att själf kunna tjäna andra. Många människor vilja hellre blifva betjänade, vilja låta sig betjänas, istället för att själf tjäna andra. Den som tjänar andra måste se på deras behof, nöd och kraf. Det är bara möjligt om man bortser från sig själf. Den som tjänar måste vara osjälfvisk. Så snart du söker dig själf i någon sak, finner du bara torka och vanmakt att göra det goda. 

 För det andra, skola vi tjäna Gud, var och en med den gåfva som vi mottagit. Därmed menas den kroppsliga och andliga utrustning som hvar och en har fått med sig i lifvet. Sina anlag, krafter och sin förmåga ha varje människa med sig från födelsen. Den kroppsliga och andliga utrustningen är till stor del präglad af arfvet från våra föräldrar. De gåfvor som Gud gifver oss, visar hän på uppgifterna, som Gud förväntar sig att vi skola uppfylla. Vi kunna inte sträfva efter prestationer och färdigheter som äro onåbara för oss, på grund af vår kroppsliga och själsliga beskaffenhet. Vi måste vara anspråkslösa. Vid sidan om medfödda talanger finns det förvärvade färdigheter. Alla människor äro kallade att lära sig saker, att utbilda sig, göra sig nyttiga för samhället. Men också kunskapen som vi kunna förvärfva genom utbildning och öfning är bara möjlig genom Guds bistånd. 

 För det tredje, skola vi tjäna som goda förvaltare af Guds mångfaldiga nåd. Därmed angifves med hvilken attityd och hållning vi skola förrätta vår tjänst. En god förvaltare är alltid medveten om att han inte är herre öfver nådegåfvan, som han kan använda efter behag, utan att han måste använda gåfvan i enlighet med gifvarens vilja och afsikt. Af förvaltaren kräfs noggrannhet och omsorgsfullhet. Han måste bevara den anförtrodda talenten och förmera den allt efter möjligheterna. Af förvaltaren fordras att han befinns vara trogen. Han är ansvarsmedveten, samvetsgrann och uthållig. Detta utesluter lättsinnighet, slentrian, egennytta. I angelägenheter som rör pengar, förväntas af förvaltaren att han kan redovisa för alla inkomster och utgifter på öret. En god förvaltare har ständigt för ögonen reglerna och föreskrifterna för sin verksamhet. Han vill kunna sköta sin förvaltning samvetsgrant och oklanderligt. 

 För förvaltaren kommer det en dag att heta: förvaltare, gör räkenskap för din förvaltning. Hvad har du gjort af dina gåfvor, talanger och färdigheter? Hur har du användt  ditt lif, din tid, dina pengar? Hvem af oss kunna säga: jag var alltid en god förvaltare af Guds gåfvor? Har jag alltid användt mina krafter, min tid, min förmögenhet efter Guds vilja? Måste inte vår oförmåga, vår otillräcklighet smärta oss? Lyckliga de människor som vid slutet af sitt jordelif kunna säga: jag har tjänat Gud och människorna med den nådegåfva som jag mottagit från Gud, som god förvaltare af Guds mångfaldiga nåd. En del människor har ansett att de kunna säga det. Den helige Franciskus af Assisi, till exempel, sade sina sista ord till sina medbröder: “jag har gjordt det som var min uppgift, må Kristus lära eder det som är er uppgift.”  

 Peroratio  

Kära vänner, må Guds lille fattige inspirera oss att gifva oss själfva hängifvet och troget för den uppgift som är vår. Då kunna vi också bedja till vår himmelske Fader i slutet af vårt lif, de ord som Vår Herre sade vid den sista måltiden: Fader, “jag har förhärligadt dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har gifvit mig att utföra” (Joh 17:4). Amen.